Nu har det gått lång tid sedan jag skrev av mig min sorg. Jag tänker lägga in en uppdatering! Kanske att någon kan läsa och känna lite hopp i sin kolgruva.
Historien i sin helhet från början; Jag blev påkommen med att ha smskontakt (inte varit fysisk på något sätt) med en kille, Min mans känslor för mig förvann, trots 15 år tillsammans och två barn så förvann hans känslor för att jag hade fått komplimanger från en annan man, något som jag påpekat att jag saknat… (ni får läsa på vad det handlat om i mina tidigare inlägg) Situationen som sådan var att han vägrade göra slut, men sa till mig att han slutat älska mig, men tyckte om mig. Detta pågick ett bra tag tills jag bestämde mig för att skriva under skilsmässopapprena tillsammans med min man i September, då hade han “tänkt” utan känslor sedan april. För ca 1,5 månad sedan så gjorde han slut och lät mig gå vidare. och där börjar det jag ska berätta om idag;
Han gjorde slut med mig och jag bröt ihop, igen. Grät som en gris och önskade mig bort från den här världen, som vanligt. Men en skillnad fanns; jag visste att jag skulle kunna gå vidare. Jag kände det inom mig och var beredd på förändring. Så när jag en dag satt med en väninna så “tvingade” hon mig att ta mig in på Tinder. Jag låg uppe i 10 minuter. Blev ärligt talat rädd när det stod 99+ i gillningar. Jag kände mig rädd för känslan var att jag var otrogen, trots att jag hade min fulla rätt att göra detta efter allt jag gått igenom under de senaste 10 månaderna. Vi hann svepa ganska många åt höger innan jag stängde ner. Jag vågade inte gå in igen på ett tag. Men såg en kille som var intressant och tänkte att; ok, dags att se vad som finns och om det kan få mig att bryta mina onda tankar om mig själv och mitt egenvärde. En stackars kille blev alltså utsatt för mig och mitt nyblivna singelskap. Tänkte att jag direkt skulle bli påkommen som en fejk, som en looser som inte visste hur man dejtade. Har ju aldrig gjort det, någonsin! Men iallafall.
När dagen kom och dejten var där, så kände jag mig sådär härligt nervös. Vi möttes och jag kan ärligt talat minnas varenda sekund av dejten. Jag som annars har så dåligt minne. Från första ögonkastet så var jag såld. Så snygg, så vansinnigt fin på alla sätt. Det blev ganska uppenbart att det var ömsesidiga känslor. Jag blev minst sagt förvånad och såklart förvirrad över min reaktion, för jag trodde inte att jag skulle uppleva detta igen. Livrädd för att inte bli besvarad långsiktigt så försökte jag hålla distans och inte vara för på. Tiden gick och jag vågade ta “det” första steget. Jag gick alltså över min egna gräns och gick vidare med killen.
Men nu till saken. Min f.d fick veta och blev som helt förbytt. Så nu är det ombytta roller! Han vill ha tillbaka mig och säger sig nu veta att han älskar mig! Han har knappt låtit mig vara ifred och bönar och ber att jag ska komma tillbaka. Han säger t.om. saker som att han kommer förlåta mig för att ha varit med min nya (vadå förlåta?, jag hade min fulla rätt). En dag kom han hit med min post, då tog han min telefon och vägrade lämna tillbaka den på en stund. Jag förklarade för honom att det var en kränkning och att hans agerande visar mig att jag ska gå vidare. Ena stunden vill han förklara sin kärlek för mig, andra stunden hur arg han är över att jag gått vidare. Igår kom han och bad om min tillåtelse att få dejta, han skulle gå ut på kvällen. Jag sa att han inte skulle göra något fel i att göra det, då menade han att jag var känslokall. Och när jag sa att om han dejtar så visar det mig att han inte har äkta känslor, så förstod han inte det heller. Jag förstår inte hur en man som ignorerat någon (mig) i 10 månader och gått vidare med allt vad skilsmässa heter, plötsligt tror att han kan knäppa med fingrarna och få mig tillbaka? När jag säger att jag vill tänka, så menar han att det inte finns någon tid till det (trots att han själv behövde 10 månader att tänka igenom oss).
Jag hann att träffa den här andra killen och jag har faktiskt inte hunnit ännu att ta ett beslut om vad som är rätt för mig. Behålla min familj och gå tillbaka till en manipulativ person som jag egentligen skulle behöva distans ifrån? Eller ta steget och bli fri. Ett inre kaos är inte ord nog åt den situation jag befinner mig i. Klart att jag måste tänka! Jag är inte ännu i ett förhållande med den nya, men jag drömmer om det och kan se en framtid med honom. Även om alla åren bakåt med min man innehåller vansinnigt härliga minnen och skulle innebära tryggheten i det gamla, så lockar spänningen med den nya. En vild chansning måhända, men det lockar mig.
Min f.d vägrar ge mig mina pengar som jag har rätt till, så han tvingar mig till bodelning för att jag ska överleva ( pluggar specialistutbildning på heltid), så han gör det inte lätt för sig själv. Barnen har pengar på sina konton som jag kan låna av tills bodelningen är färdig och jag kan då lägga in de pengarna igen, men han vägrar. Känns konstigt att behöva låna pengar av staten trots att jag kommer få mycket pengar när vi bodelar.
DÄR är jag nu! Sitter i min nya lägenhet som jag älskar, har barnen varannan vecka. Och ett helvete av beslut att ta.
️:frowning:️ Vinna känns fel… men tänka sig att älska mig iallafall. Jag är en sån kärlekstörtande tjej, så detta är som att ta ifrån gosedjuret från en bebis. 
