Jag har varit tillsammans med honom i 15 år, vi har två barn, och gifte oss för ungefär ett år sedan. Han har aldrig egentligen velat gifta sig med mig, utan det blev snarare ett tvång från min sida. (Tjatade i såå många år). Jag har under en tid sms:at med en kille som gav mig alltför mycket komplimanger och jag var dum nog att vilja fortsätta kontakten, för på något sätt behövde jag få bekräftelse. (Sjukt, jag vet😔). Jag har aldrig varit med mannen på något sätt, mer än smskonversationer. Mannens flickvän ringde min man och gav honom information om allt vi skrivit, skickade bilder från våra sms. Jag vet att jag gjorde fel. Och jag vet att jag antagligen förlorat min man i detta. Det är lätt att i efterhand vilja gå tillbaka i tiden och radera att vi ens började sms:a.
Problemet är nu att min man säger att han inte älskar mig längre. Han tycker om mig, men inte mer. Samtidigt som han vägrar göra slut! Jag är i ett sånt känslomässigt kaos så jag vet inte hur jag ska känna, tänka, gå vidare, stanna kvar. Jag ger honom skilsmässopapprerna, han vill tänka säger han. Jag bor hos bekanta, för han säger att han behöver få sakna mig. Jag har fått tag i en lägenhet, men han vill inte att jag ska flytta in i den. Det har nu gått 6 månader sen han fick veta om sms:en. Och han velar fortfarande. Och jag går ner mig i depression allt djupare, avsaknaden av någon som säger att jag är älskad, den gör ont! Jag vill känna mig älskad! Han har under åren varit dålig på att ge komplimanger, och därför tror jag att jag var som en svamp när jag fick det från den andra killen.
Det som gör mig mest ont är hur jag själv hör mig fråga honom ständigt om det inte är bättre att han gör slut med mig. På nåt sätt så vill jag få ett slut på det. Att han avslutar denna plåga. Om jag påstår att jag inte kan vara tillsammans med någon som inte älskar mig, då säger han att han inte vill ljuga. Om jag säger att jag vill att han skriver under skilsmässopapprerna, då säger han att han ska tänka på det när han har tid. Varje samtal vi har så låter han avståndstagande, mer som en kund än som min man. Han tar inte ögonkontakt, men tar mig gärna var och varannan natt och älskar med mig. Om jag påpekar att det känns som han bara utnyttjar mig mig, då säger han bara förlåt, och att han inte ska göra det igen. Han säger att han vill vänta och se. Men jag klarar inte detta länge till… vad ska jag göra?? Jag har inte fysiskt varit otrogen med den andra mannen. Men sms:en var inte okej de heller. Det vet jag.
Han vill inte tänka. Han vill straffa dig. Och det gör han effektivt, medan du går ner dig psykiskt. Sätt stopp för det där nu. Du gjorde ett misstag men det har gått sex månader nu och det är sedan länge dags för honom att sluta rulla dig i tjära och tortera dig med det här beteendet.
Du får nog ta ifrån honom makten att straffa dig innan han har tryckt ner dig i en depression som du inte kommer ur. Kan han inte förlåta dig så måste du släppa honom även om han vill hålla kvar dig och suga på hämndkaramellen länge än, gör det för din egen skull innan du blir ett psykiskt vrak.
Två fel, gör INTE ett rätt och han måste inse att det han gör inte är ett dugg bättre. Ta kommando över ditt eget liv nu, över din situation och din egen psykiska hälsa och välbefinnande. Börjar du stå upp för dig själv så är det inte otroligt att han plötsligt kommer på att han nog har tänkt klart nu och kanske kan börja tänka sig att komma till nästa fas.
Och skulle det innebära att ni mot förmodan går isär, so be it. Vill du leva med en man som medvetet straffar och plågar dig och hämnas på dig på det här passivt aggressiva sättet så länge att du hinner gå under… sådant är inte kärlek. Vill ni vara tillsammans och han behöver mer hjälp så måste ni gå till en parterapeut och försöka komma vidare. Alternativt att han går själv och bearbetar det han bär på. Men låt honom inte pressa dig för långt. Ett halvårs straff är länge nog tycker jag.
Tack för svaret. Jag satt i bilen när jag läste, på väg in till gymmet. Jag började storböla i bilen, tog ett tag innan det gick över. Jag är en sån som biter ihop med känslorna, tänker att jag blottar mig för mycket när jag erkänner mig svag. Jag var beredd på att få mothugg här inne, att få veta att jag minsann får skylla mig själv.
Men jag inser att jag har blivit för svag, jag orkar inte höra en enda gång till att han inte älskar mig. Men samtidigt är jag feg för att göra någonting åt det, för i mina tankar så är jag värd som ett ruttet lingon, inte värd kärlek just nu. Varje gång jag tittar på honom så får jag panik! Han har börjat träna, har gått ner i vikt, är snyggare än någonsin. Och jag når honom inte känslomässigt på något sätt.
Jag hatar att jag förmodligen driver honom till vansinne.
Jag vill ju ha svar, men samtidigt är jag livrädd för att jag ska pusha honom åt skilsmässan, bara för att han vill slippa höra min röst. Men han gör ingenting aktivt själv, ingenting. Jag får bara till svar att det blir senare, han måste tänka. Han vill ha mig och tycker om mig, det är inte det, säger han. Men i samma andetag säger han att han har slutat älska mig. Jag påpekar att jag inte vill höra att han inte älskar mig. Då säger han att det är sanningen, och han vill inte ljuga för mig. Jag gråter varje gång han säger det. Han vill att vi ska sakna varandra, ber mig åka till någon. När jag säger att jag är rädd att han inte kommer sakna mig, då säger han att han inte tänker kasta ut mig, jag får alltså stanna om jag vill. Får ont i magen när jag ser huset (räcker att jag närmar mig våran hemort). Jag har alltid haft bra självförtroende egentligen, men nu är jag helt knäckt. Sminkar mig till gymmet, vilket jag aldrig har gjort innan. Utan gymmet, så hade jag nog inte orkat mer just nu, då hade jag helst legat apatisk.
Oj oj … som om det är mina ord, en del av dem. Jag gör också allt fel… sms, o allt men försöker råvara “snäll” att inte störa … fast jag gör det om så kl är 21 på kvällen… min man har o också gått ner i vikt… snyggare , nja vet inte det ja… liten gubbe 50 år ju… så liten nu…vi ska försöka eftersom jag bett på mina bara jävla knän … men han håller distans o är lite kylig… men som ikväll när vi pratar “känslor” bemöter han mig fint o jag får dåligt samvete för att jag JAG är jobbig… o han stönar o stonkar… men herregud det här är ju inte mitt fel!!!
@Anna82, det är inte bara du som lever i ett känslomässigt kaos , det gör din man med. Du skriver att du har inte varit fysiskt otrogen, men det är inte säkert att din man tror på det. Du måste veta att hans värld och allt han tror på har satts i gungning. Han t.o.m ifrågasätter om gräset är verkligen grönt och himmelen blå, eller är det också en lögn. Det är massa frågor och tankar som går genom hans huvud : “har hon nånsin älskat mig, varför vill hon gifta sig med mig, ångrar hon sig att hon träffade mig, har hon varit otrogen innan, tänker hon på honom, jämför hon honom med mig, är hon kär i honom, han ser bättre ut än mig…” Jaa ,hans självbild, självkänsla och självförtroende är nog i botten. Om du älskar honom ge honom mer tid. Sex månader räcker inte, ett åt skulle vara mer realistiskt. Han känner att han är inte sig själv det är därför han kan inte ge dig slutgiltigt svar. Min man har varit otrogen och jag tror jag vet vad din man går igenom. Du kan hjälpa din man genom att be om förlåtelse VARJE dag och är bered att prata med honom om det som har hänt utan att förminska eller hitta på några ursäkter för det du har gjort. Han säger att han älskar dig inte längre , jag skulle säga att han älskar dig men inte på samma sätt som han gjorde förr. I hans ögon du är inte samma person längre. Plötslig han lever ihop med en främling som ser ut som hans fru men som han inte känner igen längre. Han litar inte på dig och därför är han avståndstagande. Inte konstigt att han är förivrad.
Att rädda relationen efter otrohet krävs att den bedragne har ett förlåtande hjärta och att bedragare har ett ödmjuk och ångerfull hjärta. Önskar er båda att hitta varandra igen. Kram
Jag vet ju att jag gjort fel, jag erkänner det varje gång vi pratar. Jag är bara så svag just nu, känner att jag inte har någonting kvar att ge. Jag vill att han ska se mig stark och oemotståndlig, glad och trevlig. Att han ska få en känsla av att han vill vara med mig, att det är värt det, att vi kan börja om. Jag vill ju ingenting annat än att han ska förlåta mig 100%. Att han säger att han inte älskar mig, det driver mig tyvärr i motsatt riktning, jag blir ledsen, svag i mitt självförtroende, får depressiva tankar om att allt är förlorat. Jag har många vänner som stöttar, men det känns som om jag andas ytligt och precis håller mig vid ytan. Varje gång jag ser honom blir jag rädd, rädd för att vara mig själv, för han har ju slutat älska ju mig. Den personen jag hela tiden varit är ju inte längre älskad. Och jag försöker just nu på alla sätt att passa in. Bli vackrare, bli smalare, bli roligare, inte tjata, låta tiden gå. Allt medans mitt inre jag bara drunknar av sorg.
Om det kommer att ta ett år, så har han nog redan förlorat mig, för min sorg är hela tiden närvarande, som om min sorgeprocess över mitt snedsteg är påväg mot bearbetningsfasen. Accepterande att detta är över. Jag bara önskar att han kunde erkänna det också, att han inte ser ett “oss” längre. Att läsa på avancerad nivå och ha tvp barn, samtidigt som man går igenom detta, det tar på mig, mitt jag, min identitet. Jag har ingenting att sätta mot, och jag är inte heller förlåten. När vet jag att han inte är villig att förlåta mig? Ska han få bestämma det? Om det beslutet aldrig kommer då? Ska jag bara vänta?, ska jag flytta? Ska jag tillåta mig att gå under? Ibland tänker jag att det inte kan vara friskt att vara såhär ledsen, att det är något fel på mig. Gråter plötsligt för ingenting. Förlät du honom? Hur isåfall?
Jag vet inte vem jag är utan honom. Jag vet att jag gillade mig, men itne nu. Han får mig att tro att mitt jag är avskyvärt. Allt jag säger bemöts med en röst som om jag är en kund. Igår behövde han mina råd som sjuksköterska, och tackade sedan för mina råd. Fast att vi bestämt innan att han inte skulle höra av sig till mig. Jag kände mig helt nollställd. VEM var det som ringde, min man eller en främmande gubbe? Jag kan itne fortsätta bli behandlad som om jagh inte är luft värd längre. Han ser min sorg, men verkar direkt utnyttja situationen för att få det enda han just nu vill ha. En Sexuell relation. Och jag är så dum att ge honom det, för om det är det enda jag kan få, så vill jag få känna hans kropp. Varje gång känns det som om det är sista gången. Och konstigt nog så prövar han nya grejer nu, som om han har någon annan kvinna. Jag är så rådvill, varannan dag så kan jag tänka i några timmar att jag vill bort från honom, att det är det bästa. För att sedan gråta ihjäl mig och vilja ha honom tillbaka. Skit är det.
Åååå, det är just den där jävla bergodalbanan av känslorna - ena stunden si och andra stunden så- det hjälper mig att tänka på dig , att du har samma helvete som mig… så tänk på mig du okända… o varje gång så klappar jag dig på kinden o säjer: " jag fattar!"
Nu är det så att jag känner inte din man och hur han tänker, jag kan bara skriva hur jag upplever min mans otrohet. Sluta låtsats att du mår bra eftersom det är ännu en lögn du serverar honom. Dessutom det sista han vill se hos dig är att du är stark, glad, rolig dvs. att du har gått vidare. Du får gärna vara snygg och vacker men inte ska du låtsas att du mår bra. Alltså , det är enkelt, bara visa hur du känner och mår på riktigt. Han vill se en kvinna som är vacker men som är knäckt av ånger och sorg.
Du måste få honom att prata med dig hur han upplevde och hur han upplever dina snedsteg och då skall du inte minimera eller nervärdera hans känslor. Säg inte dumma fraser till honom som " vi alla gör fel" eller “vi människor gör fel”. Tro mig han vet det redan. Försök sätta dig i hans plats. Kan du göra det? Hur skulle du känna dig om han gick bakom din rygg och gjorde samma sak?
O jaa, du är en främmande kvinna för honom just nu.
Det går inte att förlåta så länge det gör ont. Men så småningom det kommer att sluta göra ont, då ska han kunna förlåta dig . Kram
Tack, efter att ha läst här inne så förstår jag äntligen att jag inte är ensam. Jag trodde på allvar att jag skulle fixa detta utan att prata med någon, jag var ju stark i mig själv. Nu är jag stundtals stark, stundtals en psykopat utan framtidstro, stundtals en treåring som bara vill krypa upp i en trygg famn, för att i nästa stund plötsligt komma till insikt att jag visst kommer att ta mig ur detta och lära mig någonting av det! Sen gråter jag lite till. Jag berättade idag för några jag kände, har inte pratat med mer än mina närmaste vänner. De trodde nästan inte på mig. Går DU igenom detta, men du verkar ju inte ha det så tufft? DU har ju inte delat någonting av det på facebook, instagram?? Bilden av mig vill jag ska vara intakt. Att jag är stark. Men i mig, är jag fruktansvärt svag. Jag granskar varje inlägg noga, avslöjar detta hur jag mår, ser man mina tårar på den bilden? 6 månader har gått, 6 lååånga gråtiga månader. Jag är heelt slut. Nu får det vara nog.
Hmmmm… du tror inte att han hade sett det, om han hade velat/vågat titta henne i ögonen i dagsljus under dessa sex månader? Istället för att vilja ha sex i mörkret var och varannan natt, men sedan vägra ögonkontakt?
Är sådant beteende ett tecken på kärlek? Är DEN sortens beteende mer ursäktligt och förståeligt än det hon gjorde?
Nej, säger jag… sådant beteende är grymt och elakt på ett sätt som reser starka frågor om vilken sorts människa han faktiskt innerst inne är.
Men har du rätt och det han i sin stora kärlek vill se är en kvinna som är knäckt, då är han ju på god väg att lyckas… men usch säger jag. Sådant är inte kärlek, det är hämnd i sin mest primitiva form. Och sådant är svårt att leva ut under pågående relation. Ska han fortsätta hämnas på det här passiv aggressiva sättet så bör han uttala att han vill skilja sig. Vilket är hans fulla rätt, kan han inte förlåta utan att bryta ner och “knäcka” så bör han separera. Det skulle demonstrera större inre resning från hans sida än det han håller på med nu.
Idag har varit en bra dag, jag har tränat, haft föreläsningar, kunnat shoppa lite nya grejor, utan att tänka på om han kommer märka det eller inte. Idag har jag t.om tänkt tanken att jag kommer kunna gå vidare utan honom. Jag tänkte det under flera timmar, kunde fantisera om hur min lägenhet ska inredas, hur mina barns rum ska se ut, vilken ordning jag kommer ha på allting. Jag har trängt undan alla negativa tankar om mig själv och fokuserat på att inte tänka för mycket på honom. Nu är jag hos mamma, ensam, rädslan kryper mig inpå skinnet. Kommer jag att klara detta? för några månader sen var jag så nära att avsluta mitt liv för att slippa känna. Nu blev jag rädd för att jag kommer säga till honom att jag låter honom gå. Tänk om jag bara tillfälligt hade en bra dag? Tänk om jag fullkomligt kommer hata mig själv för att jag tillät honom att tänka ens tanken på att lämna mig? Jag läser gamla anteckningar (dagbok till mig själv) där jag fullkomligt öser ur mig kärleksförklaringar till honom. Iallafall till den man som han var en gång. Jag har förlorat den delen av honom. Tänker jag kanske egoistiskt? Jag kanske vill att han är lycklig, han kanske blir det bäst utan mig? Jag är totalt fruktansväd med min PMS ibland, ska jag unna honom lyckan att träffa någon som har mindre brister än mig? som en sista kärleksförklaring, skriva på papprerna och låta honom vinna. Du lyckades knäcka mig totalt-här får du skilsmässopapprerna påskrivna och klara. Jag känner mig snurrig, som om jag är hög på kaos.
jag har blivit rädd för att gråta, får panik när känslorna av sorg kommer över mig. Vill inte börja gråta, för då vet jag att timmar av sorg och självömkan ligger framför mig. Jag vet ju att jag gjort fel, att jag sög åt mig av komplimangerna i sms:en jag fick. En vanlig selfie kunde ge mig massor av beröm. Och jag var svulten, svulten på komplimanger. Jag “såg ut som vanligt” när jag gjort iordning mig enligt min man. Jag behövde lite mer, för på något sätt så svalt jag på komplimanger, som verkar vara mitt kärleksspråk. Tyvärr fastnade mitt ego och mitt självförtroende på att få dessa från någon annan. Jag bortförklarar inte, men jag förklarar. Och det var FEL, så j-kla fel och dumt och onödigt. Jag vet det. Jag vet inte hur många förlåt jag orkar till, för varje gång så bemöts jag med en tystnad. Jag är så frustrerad. Jag kan ju inte fastna i ett mellanland och straffas för evigt? Barnen mår ju inte bra av kylan mellan oss heller, att mamma inte är välkommen hem. Att mamma sover i soffan. Att Pappa undviker mamma under dagtid.
Jag är apatisk. Orkar inte tänka. Det var en bra dag idag, i alla fall tills nu. skit.
Kart att han vågar titta henne i ögonen. Det är inte han som gjorde fel. Dessutom, han mår lika dåligt som hon gör. Jag misstänker att han de sista sex månaderna har mer eller mindre tillbringat i den ökända kolgruvan. Han är inte sig själv längre. För mig det tog nio månader tills jag kunde börja tänka klart igen .
Mhmmm, du kanske har rätt. Fast själv är jag väldigt tveksam till hans agerande. Två fel gör som sagt aldrig ett rätt och vad som helst är inte okej för att den man säger sig älska har gjort ett misstag.
Långrandiga hämndyttringar inom en pågående relation där partnern lägger korten på bordet och gång efter annan ber om förlåtelse, att då månad efter månad bete sig passivt aggressivt på det sätt som jag absolut tycker han gör (enligt hennes beskrivningar) det rimmar dåligt med stor kärlek, eller egentligen med kärlek öht.
Du ska inte vara rädd att sörja och gråta. Du har förlorat relation till din man. Det är helt naturligt att vara ledsen. När vi gråter vi befriar oss stressen och stresshormoner som har samlats i kroppen. Låt det komma ut.
Jag gissar att det som skrämmer din man mest just nu är ditt bekräftelsebehov. Du borde fråga sig själv varför du har det.
Du har också skrivit "Jag vet inte vem jag är utan honom. ". Jag tycker det är fel inställning. Du kan inte tillåta att andra personer , saker , yrke, erfarenheter … definierar dig. Du är du även om din man lämnar dig , eller om du byter yrke, eller förlorar allt. Kram
Igår var jag ute och festade, tänkte innan att jag behövde det. Lite för att döva sorgen, lite för att se omvärlden, lite för att slippa tänka. Jag hann in på krogen, jag hann ha riktigt roligt i några timmar. Sen såg jag mig omkring, INGEN kunde jämföras med min man. Ingen var lika manlig och snygg som honom. Hade min gubbe kommit in där så hade han blivit rejält uppvaktad från alla håll. Jag blev så j-la ledsen!! Jag blev apatisk igen, kunde inte fortsätta vara glad, saknade honom alldeles för mycket. Åkte hem till Mamma igen och bara grät mig till sömns. Det var tom. svårt att gå för alla tårar som förblindade mig. Ska jag på allvar kunna hitta en händig man, attraktiv, rolig, spontan?? Det känns som om mitt liv är slut! Jag är ju heltokig, folk gillar inte sånna som mig. Skitbarnslig, skrattar åt bajs-humor, gillar att prata bebisspråk. Är skitbra både på att tjäna pengar och på att göra mig av med dom! Jag luras, ser bra ut på utsidan, men inom mig pågår en ständig “ska-vara-bäst-på -allt” plan. Jag är så patetisk. Vem ska kunna älska mig igen?? Det är ju tom. Svårt för mig själv?? Jag har slutat hoppas på att det slutar bra. Skilsmässopapprerna skrev jag ut till honom igår (igen), de första hade jag kladdat “fake news” på. Nu blev jag så ledsen att jag skrev lite på de nya jag skrivit ut också. (Att det inte kommer bli någon skilsmässa). Jag sa till honom att jag kan stanna här, jag kan typ vara en maskot.
Det gör så ont! Jag älskar honom så himla mycket! Aj AJ AAAAAAAj!! Mitt hjärta går sönder!!! Jag bajsar ur mig frågor till honom om oss, men inom mig ber min själ på sina bara knän att jag ska vara tyst. Jag vet att jag driver bort honom, men jag fortsätter med mina idiotfrågor, som om jag vill att det ska göra ont. Jag är så dum i huvudet!
Jag gråter mig till sömns, gråter mig sönder och samman. Han ska ut nästa helg. Då kommer jag få en dödsdom mot mig, självklart kommer det komma fram snygga tjejer och flörta med honom. Han kommer att vara öppen, för han har kommit över mig, han verkar redo för nästa steg. Jag ska inte kontakta honom, men dum som jag är så ringer jag honom. Skriver mess fast jag inte vill. Livet är sååå tufft just nu! Jag saknar varje andetag från honom, varje kram av kärlek, varje stund vi haft tillsammans. Hur kunde jag vara så dum så jag sms:ade med den andra killen, så kortsiktigt av mig att tro att jag kunde få komplimanger från honom, jag blev blind av uppmärksamheten från honom. Jag pajjade allt! Min mans kärlek har svalnat för mig, och jag bara släcker mer av det hela tiden. Varför kan jag inte vara tyst??? Jag gör allt fel! Jag blir galen på mig själv, varför lyssnar jag inte på mig själv?
30 Augusti skrev jag mitt första inlägg här inne. Idag den 24 November är jag i min lägenhet och ska överleva känslomässigt att sova här inatt. Han sa att vi nog behövde bo särbo, så han får sakna mig. Han vill inte göra slut, men vill inte heller träffas “för” ofta. Han vill typ bjuda in mig på middagar och annat. Så nu ska jag leva ett liv som “callgirl”. Han bjöd in mig på middag på Söndag. Jag vet inte varför, men för mig funkar inte detta upplägget känslomässigt. Alls. Jag vill bara gömma mig här och aldrig mer prata med honom, tills jag glömt hans existens. Jag orkar inte mer. Orkar inte gråta. Han säger att vi är varandras, men bara på hans villkor.
Fy f-n. Orkar inte. Jag älskar honom så mycket. Ont gör det…en fruktansvärd smärta.
Förstår att det är tungt, men upplägget som du skrev låter som ett knäckande sådant för dig.
Du är värd så mycket mer än att du får komma ditt när han knäpper med fingret.
Låter som att du behöver återta initiativet, även om det är svårt.
Men man behandlar fan inte någon så som han behandlar dig.
