Känner igen mig i allt det du skriver, det låter verkligen som om du beskriver min man!
Jag trodde aldrig någonsin att vi skulle hamna i den här situationen, visst har vi haft svackor som alla par har men det har alltid funnits en grundtrygghet som numera är borta.
Hur går dina tankar kring din framtid? Tänker du vänta ut för att se om han mår bättre och får känslorna tillbaka eller gående vidare på egen hand?
Humlan, ja, hur länge orkar du vänta? Kan känslor försvinna och komma tillbaka?
Jag kände att varje dag i väntan tog sådan kraft, varje dag i tanken att han älskar inte mig längre men jag vill så gärna att han ska göra det, att han ska vilja vara med mig.
Jag satte ett datum vid vilket jag bestämde mig för att jag inte vill vänta längre, sköt upp det flera gånger. Nu har vi uttalat att vi ska separera för ca en månad sedan, att vi inte längre är ett par. Men allt flyter på precis som vanligt, utan det som gör oss till ett par som närhet osv men det har vi inte haft på länge. Jag tycker att det är skönt att inte behöva jaga bekräftelse längre, då jag vet nu att det är förbi.
Skulle det finnas känslor kvar tänker jag att de kommer fram nu när det är tydligt hur den andra vägen blir. Frågan är när någon av oss tar initiativ till att påbörja allt kring en separation?!
Har inget slut datum men försöker påminna mig själv att inte gå runt och vara med beroende av hans mående. Vilken är svårt är ju mycket känslor inblandade som försvårar. Lite ljusning varje fall han känner att det är något som inte är bra med han mycket går ut över andra också. Pratar om att söka hjälp av en psykolog.
Ja tiden är väl det enda som kan visa om känslorna finns där någonstans. Jag tycker du låter oerhört stark som kan vara mitt i det trots att beslutet är taget.
Jag måste själv iväg, känslan av att bara fly långt borta och läka på egen hand. Att ha honom nära fysiskt men inte psykiskt gör att jag går sönder just nu. Har två veckor kvar av semestern och ska packa och åka bort idag, han säger att det känns bra att ha möjlighet att se om han saknar mig. Trodde aldrig jag skulle behöva resa bort för att eventuellt bli Bekräftad!
Förstår att det känns Skönt att slippa jaga den där bekräftelsen, den känslan är omänsklig!
Samma här, min man har en möte inbokat viker ger mig förhoppning om att kärnan Till hans mående ska hittas och att jag inte är orsaken!
Har du någon du kan prata med om den situation du befinner dig i?
Har kontakter som jag pratar med när jag förklarar min situation kan ingen förstår hur jag orkar stanna kvar. Förstår egentligen inte det själv har haft 3 veckors semester nu varit extra jobbigt bättre när jag jobbar tänker inte så mycket då.
Nej man kan nog inte förstå om man inte befunnit sig i denna hemska situation. Jag brukar tänka på om någon av mina vänner hade blivit behandlad på detta viset hade jag som utomstående rekommenderat att gå innan man blir helt nedbruten men när man befinner sig mitt i karusellen vill man (iaf jag) inget hellre än att allt bara ska vara som vanligt, tryggt och stabilt!
I början av sommaren var jobbet min räddning, en frizon att slippa tänka. Helvetet brakade lös på riktigt när semestern kom, har aldrig längtat tills semestern ska ta slut som denna sommar…
Så är det ju har en önskan att allt är som vanligt igen. Jag har också bladade känslor för denna semestern har varit gott med ledighet var helt slut innan.
Ja precis, på ett vis är det skönt att inte vara på arbetet och behöva prestera samt hålla fasaden uppe. Å andra sidan fungerar uttrycket ”fake it til you make it” förvånansvärt bra… önskar att din man kommer på andra tankar så ni kan fortsätta tillsammans 
Hej! Trådstartaren här, det var länge sedan jag var inne, men tänkte att en positiv uppdatering kanske skulle vara trevligt.
Efter att maken kommit igång med antidepressiva mådde han sakta bättre. Han hade gått i terapi innan men det ensamt hjälpte inte. Han mådde för dåligt.
Efter ett par veckor på antidepressiva började ljusglimtar komma tillbaka. Han började uppskatta och känna saker igen och vara sig själv, men trött. Samtidigt kom känslorna för mig tillbaka även om det tog ett halvår innan han var tillbaka i sin vanliga kapacitet i vardagen.
Så allt är bra igen, nästan bättre än innan då det det dåliga måendet sakta byggts upp under lång tid. Nu är det lugnare och mer grundmurat harmoniskt och vi älskar varandra och har det stabilt. Så dåligt mående kan leda till tappade känslor och de kan komma tillbaka.
Så här med facit i hand önskar jag att jag kunnat ta det lugnare, att jag vågat lita på känslan att det var mående. Istället satte jag upp tidsgränser och bröt ihop hela tiden, vilket inte är konstigt, men kontraproduktivt.
Hade jag klarat att tänka att om ett halvår kommer allt vara annorlunda. Jag vet inte hur, men det här läget är inte för alltid så hade det slitit mindre på oss båda.
Tac för stöd här och hoppas ni som brottas med liknande också kommer igenom och vidare.
Min man lämnade mig i januari, efter nästan ett år av vad jag bedömer som en depression som han gick in i efter en olycka och sjukskrivning och därefter stora förändringar på jobbet pga Corona.
Han sa redan i april förra året (efter 2mån sjukskrivning för skada som krävde sängläge dygnet runt) att han inte ”ville mer” och att känslorna var slut. Jag vägrade acceptera och menade att man inte kan ta sådana beslut när man mår dåligt psykiskt och ville att vi skulle ta hjälp utifrån.
Han vägrade prata om vad vi skulle göra annorlunda för att försöka hitta tillbaka. Han vägrade ta hjälp av terapeut för oss/honom själv… ville inte bli pressad. Han satt bara i soffan varje dag. Tog till flykten i mobilen eller med tv-spel och stängde mig ute. Han tog inga initiativ till något alls. Vidrigt vakuum.
När han väl bestämt sig på riktigt så undanhöll han från mig att han skaffat lägenhet, och plötsligt var det bara ett faktum att han skulle flytta.
Jag är fortfarande halvt i chock och sörjer enormt att han inte ville ta hjälp, för detta var enligt mig helt i onödan. Det hade gått att rädda, men han orkade inte göra något åt det.
Men ingen kan tvinga honom att ta hjälp, även om han borde. Jag känner mig så tom.