Fast jag är lite orättvis mot honom i mitt inlägg. Han vill och han försöker. Han kämpar genom att få livet i övrigt i balans igen. Ekonomi och jobb och praktiskt. Han prioriterar tid med mig. Han vill inte att vi har distans utan att vi fortsätter med sex och kramar då båda vill det, för annars är han rädd att gapet mellan oss växer. Det han inte vill och orkar är att prata om det. Det gör honom pressad och driver bort honom. För mig känns det som att gapet växer för varje timme i och med detta, att inte kunna prata om det.
Skrämmande igenkänning i det du skriver, att han sitter still i båten och låter det han påstår sig vilja glida honom ur händerna. Det är så han tagit del i alla beslut genom vårt liv tillsammans.
1 gillning
Tjaa, då har du nog svaret där är jag rädd. Det där med att han fortfarande vill ha sex medan han väntar på att det andra som egentligen är det enda som betyder något, även för sexet, ska komma out of the blue är ju mest bara en form av “brända jordens taktik” som han uppenbart har gått i land med under hela sitt liv.
Kanske är det hög tid för dig oxå att börja lägga lite mer fokus och prioritet på dig själv som omväxling, och inte bara fortsätta att flyta med i hans (icke)strategier?!
Först då kanske VILJAN börjar visa sig hos honom, OM den finns där!
Men hur ska han visa sin vilja? Vad borde jag kräva av honom? Han älskar mig inte. Kanske är det en svacka och kanske är känslan borta för gott. Men han kan inte tvinga fram känslan. Och ingen av oss vill fortsätta om han inte älskar mig. Så vi är lite offer för detta båda två. Fast jag då och då faller i gropar av maktlöshet och förnedring då det ändå är hos honom det ligger. Vet dock inte vad han borde göra mer än det han gör.
Men om han redan vet att han inte älskar dig på rätt sätt längre, inte så att han är osäker eller så, utan han säger tydligen rakt ut att “han inte älskar dig”!?
Då ska han väl ta ansvar för sitt eget ställningstagande tänker jag och börja planera med dig hur ni ska lösa den situationen? Han bör ju rimligen ha funderat på hur han ska gå vidare med sin egen vetskap, vad han behöver för att veta om något som gått förlorat kommer tillbaka, vad DU behöver etc. För väldigt lite kommer ju tbx av sig självt, bara för att man stoppar huvudet i sanden och hoppas på att saker och ting ska lösa sig av sig självt om man bara hukar, kurar, är knäpptyst 
och dessutom kräver detsamma av den som väntar på besked, eller hur?
Han måste väl kunna tänka sig en tidsram själv, tydliggöra/diskutera konsekvenserna av sin frånvaro av känslor, alternativa levnadssätt tills han eventuellt någon gång vet något… eller hur länge tänker han annars att han ska kunna fortsätta med den här sortens ickebeslut och bara själv sitta i ordlös tystnad och vänta på blixten från klar himmel, men när (och ffa. hur ofta) kommer det ens några sådana?
Men hööruu… du har ju levt med den här personen i 25 år så du är efter så många år av naturliga orsaker helt inkörd på den här sortens passivitet och oföretagsamhet från hans sida. Det här är en personlighet som är extremt svår att förhålla sig till för det är så mkt passivitet och tro på att “gör man inget, så gör man iaf inga fel” och allt ansvar för skeendet kommer till sist alltid att landa på den (andra) som faktiskt agerar. Fegt är vad det är.
För vilken situation sätter den sortens ryggradslöshet/feghet/passivitet en livspartner i och ffa. hur påverkar det den som ska leva med någon som gjort detta passiv “aggressiva” förhållningssätt till sin livsnorm?!
Börjar du definiera vad DU behöver i den här situationen, hur länge du står ut med detta och ffa. vad du förväntar dig av honom (hörbar kommunikation till att börja med) så kommer du garanterat att oroa ihjäl dig och anklaga dig själv för att allt blir ditt fel om han faktiskt agerar på det han sagt rakt ut, dvs att han faktiskt inte älskar dig längre. MEN då VET du bortom allt tvivel att så är det INTE. För då hade det kommit till slut iaf. oaktat vad du gör, eller inte gör. Det enda som händer är att du besparar dig själv ytterligare väntan, slitningar mellan hopp och förtvivlan, frånvaro av hörbar kommunikation och visad vilja och den förnedring som det innebär att vänta i en relation med någon som vill äta kakan och ha den kvar.
Vad som än händer som ett resultat av hans eget konstaterande att han inte älskar dig längre är HANS och bara hans eget ansvar och “skuld”. Aldrig din 
Påminn dig om det, varje vaken stund!
Jag såg en mening idag som passar ganska bra in här:
Love is like a fart. If you have to force it, it’s probably shit…
Jag undrar hur du känner inför det här?
Är det något som du vill för din egen skull? Eller mest något du vill för att du känner att det är bra rent strategiskt för att han kanske ska få tillbaka känslorna? Eller kanske enbart för att han tycker att det är bra?
Tillsammans med honom kan jag inte vara varken taktisk eller strategisk. Vi är varandra för nära för det. Ensam i mitt eget huvud kan jag lägga upp taktik och vara hård, men kan inte hålla det. Att vara fysisk med honom känns så nära och så rätt. Det är bara att han slutat säga orden. Och det gör ont.
Så som svar på frågan, att leva tillsammans utan fysisk närhet vore värre. Men allt är vidrigt nu. Hade vi inte haft barn hade jag flyttat ut, så hade han fått komma och säga till när han kommit fram till något och se om jag fanns kvar nu. Men vi har tre barn, vi kan inte hålla på så hur som helst och han mår som sagt psykiskt dåligt, fast det är svårt att veta vad som är höna och ägg.
1 gillning
Svaret ovan var till onedaymore Har visst inte full koll på hur man citerar…
Du har många poänger, samtidigt slits även han mellan hopp och förtvivlan. Lika mycket som jag. Hans plan är att komma på fötter med livet och det jobbar han målinriktat på. Han mår väldigt dåligt över sista årets jobbsituation, men det är på väg att lösa sig nu. Hans strategi är att få livet i balans och därmed sig själv. Han uttrycker att han behöver tid och vila.
Okej. Då kan du bara fortsätta att fundera på hur mycket tid och hur mycket vila som du är beredd att ge honom och fram för allt hur länge han ska få vela.
Du är nog inte själv riktigt redo att våga bryta dina egna gamla invanda spår och sätta ner foten för dig själv ännu. Men var rädd om dig själv för det här kan sannolikt att dra ut på tiden innan han väl har bestämt sig, men när det väl sker så är det inte otroligt att det börjar gå undan i knutarna.
Eller så får han plötsligt den där uppenbarelsen som han väntar på och vet plötsligt vad han vill. Så låt oss hoppas att det då är detsamma som du vill.
Lycka till!
1 gillning
Blir mer och mer övertygad om att det är en depression. Alla hans känslor är dämpade och han tycker inte något är roligt längre. Han är nästan mer kärleksfull än vanligt. Kanske delvis separationsångest och skuldkänslor.
Nästa vecka har han tid hos psykolog. Jag försöker att inte pressa för mycket för om detta är ett depressionssymptom så kan vi ju inte prata bort det. Såvida inte vår relation är en orsak till depressionen.
1 gillning
Snart jul. Känns outhärdligt i detta väntrum. Psykologen tycker inte det tappade känslorna är något konstigt. Det blir så när man mår så säger han.
Tillståndet är ändå i högsta grad verkligt. Hans ointresse för mig och mitt, hur han glömmer fråga om mig, glömmer köpa julklapp. Hur han inte kan säga något fint tillbaka till mig. Oavsett om det beror på måendet eller inte så känns det starkt runt honom att han inte längre älskar mig. Han tittar knappt på mig. Han är inte elak. Han försöker, men förmår inte mycket. Hur ska detta någonsin gå att reparera?
Har satt upp en egen tidsgräns för att klara att stå upp. Han uppfattar det som en press. En tidsgräns på hur länge han ’får’ vara sjuk. Och så blir det ju någonstans.
Fy vad jobbigt. Jag var själv i en liknande situation under sommaren och hösten. Så kan verkligen relatera. Tyvärr gick det ju inte för vår del, annars hade jag inte hittat hit till forumet. Mitt ex hade i och för sig mer en 40-årskris än en depression. Men det ledde till att han ifrågasatte vår relation och sina känslor för mig och ville få tid att känna efter.
Det är inte lätt att vara i din sits när man har barn tillsammans. Det är så mycket som står på spel, vilket gör det svårt att ställa ultimatum. Mitt enda råd är att du ska försöka fokusera på dig själv, se till att ha stöd runtomkring dig. Jag hoppas att ni hittar tillbaka till kärleken. Ta hand om dig. Kram.
Hej! Samma läge som förut här. Han är jätteledsen över situationen men känner inget för mig längre. Han känner å andra sidan inte mycket för något och nu har han börjat medicinera mot depp. Vi avvaktar. Jag försöker att bara se det som sjukdom, men det är svårt.
Han har sjukdomsinsikt i alla fall. Och är inte intresserad av någon annan än så länge. Det är väl de två sakerna som kan rädda oss i slutänden. Kanske.
Hur ser det ut hos dig?
Hej, jag är ny här på forumet och din historia skulle kunna vara skriven av mig. Ingen situation man önskar någon. Hur har det gått för dig?
Undrar detsamma hur har det gått för er sitter i en liknande situation min sambo har tappat känslorna. Detta har pågått några månader ena dagen försöker han kämpa på relationen nästa vill han bara vara själv.
En till här som så väl känner igen situationen!
Undrar också hur det har gått för er?
När allt jag stod för i hans ögon bara var krav, trots att jag bara ville att vi skulle prata, han var bara trött, orkade inte. Jag ville att vi skulle försöka hitta tillbaka men han såg bara allt negativt, ville ha mer tid. Jag väntade först i åtta månader. Sedan började han prata lite när vi började gå på parterapi. Sedan väntade jag i fyra månader till för att inte sätta press. Sedan orkade jag inte längre känna mig så extremt ensam och bortvald trots att vi var i ett förhållande. Jag beslutade att vi behöver separera. Jag vill inte leva med någon som inte vill ha mig. Vi har inte kommit längre än så.
2 gillningar
Det gör mig så ledsen att läsa att ni är flera som går igenom det jag känner just nu!
Min man berättade (eller jag mer eller mindre tvingade fram ett ”erkännande”) i mars att han inte var säker på om han älskade mig längre efter 14 år tillsammans. Jag bröt såklart ihop och bad honom ta sig tid att tänka igenom och bestämma huruvida han vill skiljas eller ej. Tiden gick och inget hände från hans sida medans jag mådde sämre och sämre. Jag kom till en punkt förra veckan då jag inte orkade mer och sa att nu väljer jag mig själv och går vidare, tiden efter det har vart ännu jobbigare och ångesten är brutal! Min man tog kontakt med läkare i samma veva som säger att han är deprimerad. Hur gör man nu… väntar igen?
1 gillning
Känner likadant pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Tar väldigt mycket på sitt eget mående att varje dag leva i denna bubbla. Blir mer och mer övertygad att hans beteende förmodligen bottnar i depression. Om inte jag hittar på saker vi ska göra skulle han mer eller mindre ligga hemma. Egentligen vill han inte göra något men kommer vi iväg ut lever han upp lite och tycker det är ok. Känner också hur länge ska man orka ha det så här ett steg fram och två tillbaka.