Ny här och ledsen. Min man sedan 25 år har tappat känslorna för mig. Vi har haft det fantastiskt och vi har tre barn. En del jobbigt har det också varit förstås, men vi har alltid stått fast och starka i det tillsammans. Tills nu.
Min man blev av med jobbet för ett år sedan och det var jobbigt. Jag har hela tiden, ordlöst delvis, legat på honom om att han inte går fastna i arbetslösheten, måste ligga i tänka nytt och jobba hårt. Detta har han känt sig oerhört pressad av och misslyckad. Jag förstår det och känner mig hemsk och elak. Samtidigt är det ett faktum att vi måste ha jobb båda gör att få ihop det liv vi har och den gård vi har.
Han har mått dåligt ett par månader, sovit dåligt och varit pressad. Samtidigt har han ofta haft rätt hög energi, börjat komma loss på jobbfronten, har en plan och en strategi framåt och har tränat hårt.
Men i alltihop har hans känslor för mig klingat av. Jag är hans bästa vän, han saknar mig när jag är borta, han vill vara med mig och ligga med mig. Men han kan inte längre säga att han älskar mig. Han har börjat irritera sig på mig då och då på ett sätt han aldrig gjort förut och stundvis känner han en stark längtan efter att få vara fri.
Just nu jobbar vi på framåt. För att lösa ekonomin som tagit smällar under året och för att han ska kunna genomföra sin plan och komma på fötter med jobb. Samtidigt är jag fast i väntan. Kommer känslorna komma tillbaka? Hur lång tid kan det ta?
Han vet säkert att känner han inte starkare än han gör nu så vill han inte fortsätta.
Han är förtvivlad och vill inget hellre än att det ska vara som förut. Jag är förtvivlad och känner mig samtidigt lite förnedrad i detta. Här ska jag gå och vänta på obestämd tid och se om jag är värd att älska igen. Vi som hade det då bra. Trodde aldrig det skulle sluta så här.
Hur ser han på det här?
Jobbar han på att få tillbaka känslorna, exempelvis genom att göra saker tillsammans eller minnas vad han föll för? Eller är han mer som ett löv för vinden och följer känslorna utan att reflektera?
Och hur fungerar relationen i övrigt? Är han fortfarande snäll, omtänksam, varm mot dig?
Jag avslutade en relation för inte länge sedan pga att han tappat känslorna. Men i vårt fall tappade han samtidigt allt annat och behandlade mig enbart som en bekvämlighetsinrättning. Och han verkade inte vilja bry sig om att försöka gå tillbaka känslorna eller en fin relation.
Så även fast jag älskade honom och saknar honom till vansinne fann jag inget annat val än att gå. Jag mår väldigt dåligt, men känner ändå att det var rätt för mig i min situation.
Det är nog inte ovanligt i förhållanden att känslor går upp och ner, och tror inte att det alltid är omöjligt att få tillbaka känslor och skapa en stark relation igen. Men troligen krävs det jobb från hans sida och att han i detta ändå är en bra partner och behandlar dig med respekt.
Tack ska du ha. Han försöker, men säger att det inte finns mycket mer han kan göra än att försöka ordna upp livet och hoppas att känslorna ordnar sig av bara farten. Han är förvirrad. Han vill vara med mig och är kärleksfull, men jag känner ju också att något saknas från hans sida.
Låter som min situation. Min man styrdes bara av känslorna och gjorde inget aktivt för att försöka hitta tillbaka, jag kämpade på . Vi hade liknande situation med jobb för honom också. Vi separerade för en månad sen, han längtar tillbaka till oss, han går nu i terapi och säger att han vill att det ska bli vi igen. Jag vet inte alls, är kluven efter allt kämpande från mitt håll . Jag hoppas vi kan hitta tillbaka, men vill att han är där känslomässigt 100 procent då .
Tråkigt att höra! På vilket sätt kämpade och försökte du? I vardagen med praktiska saker eller med tid tillsammans?
Jag sliter med det praktiska och ekonomiska. Vi tillbringar mycket tid ihop och jag försöker vara glad och pigg, men det känns så förljuget alltihop. Och varje gång jag ställer till drama och börjar älta och analysera känns det som att jag förstör mina chanser.
Har din man varit hjälpt av terapin? Längtar han tillbaka till dig nu eller till det som har varit?
Med att hitta på saker, dejter, se honom mer i vardagen, uppskattning men också det praktiska med barnen etc. Känner igen mig så väl, du sätter ord på hur jag kände. Blev en lättnad att flytta ut även om vägen dit var så hemsk. Men nu mår jag ganska bra . Han säger att han längtar efter mig, men jag vet inte om det är så eller för att han så gärna vill att det ska bli som förut ,att gan saknar det gamla
Han säger att terapin hjälper. Vi pratar inte så mycket har försökt att hålla lite kontakt. Det känns som han vill försöka igen, det har gått så kort tid, så vi får se vart det tar vägen.
Så tråkigt att det blev så för er, men skönt att du ändå mår bättre. Jag vet inte om jag är i förnekelse, för jag kan inte föreställa mig att det kan gå hela vägen till skilsmässa för oss. Vi är ju så nära varandra fortfarande och vill verkligen vara med varandra. Det är bara att jag älskar honom lika självklart som jag alltid gjort medan han inte längre älskar mig. Jag tror många skulle vara nöjda med den relation vi har nu, men då vi haft något mer så vill han inte nöja sig med detta och kanske vill jag inte heller att han gör det. Och det är kanske precis så här det är för många att det finns inte i ens vildaste fantasi och man tror att allt är bra och så plötsligt är man där ändå och undrar vad som hände.
Hur beskrev din man sina känslor för dig under tiden det var dåligt och innan ni separerade?
Exakt som du skriver så har vi haft det. Vår dam på familjerådgivning som vi har säger att hon inte haft ett sånt par där man så gärna vill att det ska funka man att det inte har gått. Vi fastnade jag i sorgen över att han inte ville lika mycket, han i sorgen över att han inte hittade tillbaka. Han mår mycket dåligt nu, vi hade det också så bra att både människor runtom men också vi undrade hur det kunde ske. Han beskrev sig som avstängd, att han inte kunde känna glädjen, han ville bort ,fly och bara vara själv och tänka. Att han kände ömhet men inte att det var rätt, inte det där att så här vill jag leva i framtiden. Vi har valt att ta de lugnt med separationen, vi har kvar huset inte lämnat in för skilsmässa, vi delar på en lägenhet, växelbor. Samtidigt ses vi på rådgivningen. Det är väll ngt som gör att vi inte vi har kapa helt, en önskan att hitta tillbaka, därav att vi inte ansökt om skilsmässan, delar upp ekonomin. Jag hoppas att ni kan hitta tillbaka till varandra, går ni på ngn rådgivning? Det kan vara bra med en tredje part som kanske kan hjälpa framåt i tankarna . Att ni bryr er om varandra så mycket kommer hjälpa till oavsett vart det slutar. Kram
Nej vi går inte i terapi. Vi pratar och reder bra i det själva. Är snarare rädd att vi pratar sönder alla möjligheter. Finns känslorna inte där hos honom så finns de inte. Hoppet står till att årets jobbturbulens och tidigare jobbiga grejer, han har en skada från en olycka som han har ont av t ex. Att det satt sig på hans allmänna mående och att detta bara är ett av symptomen. Men i mina svartaste stunder tänker jag att det ät tvärtom, att relationen kanske är roten.
Han är bara trött och förvirrad och vet ingenting.
Trött förvirrad och vet ingenting låter som min man. Vi har heller inte problem att prata ,men det var skönt att ha ngn som såg på oss med andra ögon. Det var vid julen 18 jag märkte att ngt inte var som vanligt, den vecka senare berättade han om att han känt som.han gjort en längre tid. Svårt att säga hur länge men sen förra sommaren iallafall. Så januari ställdes allt på en kant . I sommras bestämde vi oss för att separera , för en månad sen flyttade vi isär.
Tror vi får börja med att han kommer på fötter. Jag hoppas att hans tappade känslor bara är ett symptom bland flera på att han mår dåligt i grunden. Någonstans tror jag det. Tiden får utvisa om jag har rätt.
Jag håller tummarna för er. Det kan säkert vara så att det är det dåliga måendet som påverkat. Tappa inte bort dig själv, var rädd om dig . Det är jobbigt att veta att den andra inte har samma känslor iallafall tyckte jag det. Men jag tror du gör rätt, som sitter still i båten så länge och väntar, känslor kommer och går i ett sådant långt förhållande. Vi var ihop i 17 år.
Detta jävla ingenmansland. Att bara vänta, ingen vet hur länge, på om hans känslor kan komma tillbaka. Men han får inte pressas. Jag får inte prata om det, då driver jag bara bort honom ännu mer. Då orkar han verkligen inte med mig.
Vår starka kärlek har alltid varit en del av mitt driv. Nu har jag helt tappat styrfart. Får ta mig vidare med konstgjord andning. Räknar timmar och dagar, räknar utförda uppgifter och avbockade poster. Önskar att jag hade ett slutdatum, men det kan jag inte pressa honom på.
Du kan sette en sluttdato for deg selv. Har du ikke fått svar innen en viss dato så går du videre alene, du kan ikke leve i uvisshet aldri så lenge. Du kan informere ham om en dato, at du trenger det. Kan han ikke gi deg det, sett din egen og gå eventuelt videre. Du må ta vare på deg selv!
Tack. Jag har nog tänkt den tanken, men en av hans stora rädslor i detta är att jag inte ska orka vänta. Att vi separerar för att jag inte orkar längre.
Han känner press att han snabbt snabbt måste komma tillbaka, läka ihop, bli sig själv, börja älska mig igen och desto mer han kämpar för detta desto sämre mår han.
Men oavsett så tror jag du har rätt. Det finns en bortre gräns för hur lång tid jag klarar. Mitt mål är nu en månad utan att sätta press på honom alls. Längre än så orkar jag inte tänka. Jag tar en timme i taget.
Jag vet inte vad som felas honom, om det ens är något som faktiskt är fel med honom förutom det du skriver redan initialt att han inte älskar dig på rätt sätt längre?!
Men ovanstående som jag markerat är ju när allt kommer omkring inget enda aktivt tecken på någon VILJA från hans sida. Han avvaktar och bidar sin tid, medan du ska leva i ingenmanslandet och vara helt utanför beslutsprocessen som eventuellt sker i hans eget huvud
Njaaae… kanske, eller kanske inte
Men bli inte förvånad om det ändå slutar med att han (omedvetet kanske) mest bara sitter still i båten och väntar på att du ska brisera, få nog av ovissheten och ta det där beslutet åt honom som han själv som han fegar för.
Vill man verkligen något, då visar man faktiskt det i aktiv handling och sitter inte bara tyst och riskerar att det man verkligen vill går förlorat och glider en ur händerna. Kan vara värt att tänka på detta väldigt basala för dig, den som vill något den visar det. Den som visar noll vilja, då finns viljan förmodligen inte där heller.
Var rädd om dig själv så du inte helt går sönder av den där tysta, ordlösa utrökningsmetoden som fullständigt bränner slut på den som förtvivlat står bredvid och bara tvingas vänta i mördande tysthet… på gud vet vad
Ord är billiga eller eg. gratis, det är handling och aktivt visad vilja som i slutänden är det enda som betyder något
