För ungefär en månad sedan så lät min man mig veta att han vill skiljas. Han tycker om mig, men han älskar mig inte längre och han orkar inte mer. Det var det. Slutet på 13 år tillsammans.
För mig var det en chock. Vi har haft det tufft ganska länge, det visste jag, då jag har drabbats av kronisk smärta och allt ansvar fallit på honom en lång tid. Vi hade en kris förra sommaren där han brustit i kommunikationen på ett vis som sårade mig massor och där och då föreslog jag att vi skulle prata med någon, typ familjerådgivning, men han sa nej och att det var han som behövde bli bättre på det och han ville prata med någon själv. Och eftersom jag tydligen är dum i huvudet så godtog jag det.
Det var en tung höst också. Jag fick testa en medicin som ökade på mina besvär och det var mycket på jobbet samtidigt som vi hade ett älskat husdjur som var sjuk och till slut fick somna in. Men konfliktkrisen trodde jag vi lämnat och han träffade en psykolog så jag tänkte att han jobbade med sitt och jag var väl distraherad eftersom jag själv mådde så jävla dåligt med allt…
Efter nyår så slapp jag iallafall medicinen som gjorde mig sämre, men problemet var (och är) ju kvar och vi hade mycket sorg efter vårt älskade husdjur. Ändå började det långsamt, iallafall för mig, se lite ljusare ut under våren. Jag kände att min värk iallafall var lite mildare och att det kanske finns en dag där jag mår bättre igen, jag bytte arbetsuppgifter och vi planerade 10-årigt bröllopsfirande som skulle ha varit för någon vecka eller två sedan om han inte lämnat mig. Han uppmuntrade mig att förnya mitt lämp så vi skulle kunna övningsköra i sommar. Jag trodde det fanns hopp om livet och att nu var vi äntligen på väg tillbaka ur den här tunga hösten.
Istället blev det alltså slut. Han slutade kommunicera med mig istället för att bli bättre på det som han lovat och sagt att han ville göra. Och jag fattade inte. För att jag var distraherad av allt för mycket jobbigt och kanske för att jag var rädd och inte vågade fråga. Och nu finns det inget kvar.
Det är för mig helt ofattbart hur han inte kunnat säga något innan det var för sent. Att han säger att han aldrig ville att det här skulle hända, men ändå lät bli att ta upp det med mig på riktigt när han började känna sig tveksam. Innan kärleken tog slut. Varför ville han inte rädda oss? Han säger ju att vi var viktiga för honom. Men att det nu är för sent. Han älskar mig inte, han orkar inte, han vill inte.
Han säger att det inte finns någon annan. Han säger att han pratat med både sin psykolog och sin mamma om detta och trots att de sagt att han borde prata med mig så har han låtit bli. Han har “försökt” säger han. Han har ju sagt att det är jobbigt och, ja, det har han ju. Och jag har sagt att det är jobbigt jag med. Jag har trott att vi pratat om situationen i sig och att vi var på samma väg och försökte hitta en väg ut tillsammans. Inte att han tvivlade på relationen i sig.
Jag känner mig förkrossad. Jag vet inte hur jag mår eller hur jag ska ta mig vidare eller något. Det är ofattbart att det plötsligt inte finns några känslor, plötsligt ingenting att göra. Inget att rädda. Allt finns för mig, men inget för honom och jag kan inte påverka det alls.
På den här månaden så har jag träffat kurator, läkare, fått akutmedicin utskriven, varit på familjerådgivning och fått bekräftat därifrån att det inte är någon idé, lämnat intresseanmälan på en lägenhet, tittat på lägenheten och tackat ja till lägenheten. Jag vet liksom inte vad jag ska göra. Hur jag ska hålla mig flytande.
Finns det någon som har råd? Jag kan inte sluta hoppas att han ska säga att han var förhastad och att känslorna inte är helt döda trots allt och att det kanske går att göra något ändå. Men jag vet ju att det inte är så. Han har varit tydlig. Intellektuellt förstår jag vad han säger, men känslorna förstår inte.
Jag var sjukskrien från jobbet första veckan. Han jobbade som vanligt, gick till gymmet, hade aktiviteter utanför jobbet och gick på konsert. Jag gick sönder och han bara fortsatte trots “dåligt samvete”.
Han var min bästa vän också och jag vill prata med honom om det här, få tröst, jag vill berätta om lägenheten och hur jag mår. Men allt är borta och jag känner att trots att jag har superfina vänner som nu sluter upp så är det ingen som förstår mig och vad jag går igenom. Hela jag är ett kaos. Och mina närmaste vänner och familj bor i en annan stad än vad jag gör…
Och mitt i allt har jag fått veta att en av mina föräldrar är väldigt sjuk.
Han sa från början att han hoppas att vi kan vara vänner i framtiden, men sedan har han nedgraderat det till att han hoppas att vi kan hälsa på varandra i framtiden… och jag vet inte hur jag ska känna för det? Vad betyder det ens? Jag är inte arg (än?), bara förtvivlad. Det var ju han. Det var ju vi. Vi skulle ju klara allt tillsammans.
Han har sagt att han inte vill ge något falskt hopp, men att han inte vet hur han kommer att känna om ett halvår eller två år eller sex år. Vet inte vad jag ska göra med det heller… Och att ÄVEN OM han skulle sakna mig och känna att han gjort ett stort misstag så skulle han ändå inte höra av sig och prata med mig om det för han måste ju förstå varför han i sådana fall känner så. Och det tog nästan sönder mig. Var det verkligen så illa? Vad har jag gjort som är så fel?
Vårat förhållande har kretsat mycket kring honom, även om det kan vara så att han upplever det som tvärtom. Han kan kanske uppleva att han anpassat sig efter mig och min sjukdom, samtidigt har jag hela tiden fokuserat all ork jag har på honom och hans intressen, att han inte ska känna sig låst pga mig och få göra sådant som han tycker är kul och är intresserad av även om jag tyvärr sällan kunnat vara med de senaste åren. Jag har alltid visat intresse för hans intressen och försökt engagera mig för hans skull. Och det räckte inte. Han säger att han känt sig låst och ensam för att jag inte kunnat göra saker med honom. Och jag har velat kunna. Hela tiden. Känner ju att mitt liv blivit väldigt begränsat… Men jag trodde vi var starka tillsammans igenom det. Jag är så dum, så dum, så dum…
Sista gången vi sågs var det mest fokus på det praktiska. Jag vet inte hur jag ska orka. Jag behöver ha någon sags hopp för att orka just nu, men jag förstår ju att chansen är yttepytteliten och eftersom jag inte kan bli frisk genom ett trollslag hur mycket jag än vill (och så klart velat hela tiden) så minskar chansen än mer. Jag räcker inte till. Jag duger inte längre.
Och jag vill inte tillbaka till det vi hade. Det vi hade ledde till det här och det vill jag inte ha. Jag vill inte heller vara med någon som inte vill vara med mig. Jag vill att han ska vilja vara med mig och att vi kunde bygga något nytt, något bättre, tillsammans. Går det om man ger det tid? Finns det någon chans, om än mikroskopisk? För just nu behöver jag det som sagt… Att det är möjligt att han inser att kärleken inte är helt slut även om situtionen fick det att verka så. Att jag inte är helt värdelös trots allt.
Han har sagt att han också sörjer och hans mamma, som jag har träffat två gånger och kommer att träffa igen (hon blev lämnad för en annan för flera år sedan och vi pratar mest om processen i sig även om situationen skiljer sig), har nämnt att han inte mår toppen även om det kanske verkar så för mig.
Han säger att han sover dåligt. Det gör jag med så klart… Jag äter dåligt också och känner inte igen mig själv på jobbet. Jag gråter fortfarande nästan dagligen och ändå känns det som att jag inte sörjer tillräckligt och inte beter sig som man “ska”. Vi har satt upp regler för kontakt, mycket på mitt initiativ, men jag är rädd att han aldrig skulle höra av sig om jag inte satt upp reglerna. Att han inte saknar något med mig, inte ens vänskapen.
13 år och sedan ingenting. Jag kan inte förstå det. Vet inte hur jag ska kunna acceptera att han inte har några känslor kvar. Hur fan gör man?
Förlåt för all röra… Jag har försökt skriva av mig så gott jag kan och hoppas att någon orkat läsa och har något råd. Jag vill bara att allt ska vara annorlunda.
