Han var här även denna helg. Vi börjar bli klara med det som måste sorteras gemensamt, det är bara jag skom ska hinna packa allt sen… Och det gör jag nog. Flyttar om två veckor.
Lördagen var ganska lugn. Inte allt för känslosam även om det fanns några stunder, det verkade som att det brast för honom mer än mig när vi skulle skiljas åt. Just den dagen. Han stod där med ledsna ögon och försökte le mot mig och jag bara gick. Jag visste inte alls hur jag skulle ta det. Vad betydde det? Var han bara ledsen eller fanns det något annat där bakom? Det vet inte jag.
Söndagen blev värre. Så jävla jobbig. Jag frågade honom försiktigt medan vi gick igenom saker om han inte tyckte det var jobbigt och det sa han att det var och jag konstaterade lite försiktigt att han inte visade något. Efter det blev han väldigt känslosam. Grät väldigt mycket under resten av tiden i omgångar. Sa att han mår så efter varje gång och at jag ju bad honom att visa mer känslor (jag tycker inte att jag bad om något alls, men om han tolkar det på det sättet så tänker jag inte “skamma” honom för det).
Jag satte honom i köket några gånger, gav honom vatten och så pratade vi. Vet inte om det gav något och han undrade själv varför jag gjorde detta, varför jag tog hand om honom i den här situationen och jag sa att det helt enkelt är för att jag är sådan och det kan han inte ta ifrån mig. Om det är en dålig sak att bry sig så får det vara det, jag kan inte bara sluta.
Sen är jag inte snällast i hela världen bara därför. Jag är väldigt ledsen och sårad och det finns en bitterhet i mig av den här situationen. Det pyser ut en och annan gliring som “snart slipper du mig” och “du får som du vill”. Det gör ont att bli lämnad och jag kan fortfarande inte på något vis greppa att det bara inte finns några känslor kvar alls efter vår tid ihop. Att tiden vi hade ihop betyder väldigt mycket för honom men att jag inte gör det längre. Det går inte. Jag är väl i förnekelse…
Jag blev tvungen att fråga honom till slut om han kunde se det jag så tydligt ser. Att allt han beskriver hade gått att jobba med om han bara hade pratat med mig. Han svarade “kanske” och jag frågade vad han menade. Är det så att han inte vill att det hade gått att lösa? Då sa han att han inte vet och han kan inte tänka så för då går han sönder. I min värld bekräftar det egentligen det hela… Han vill inte se att det hade gått att göra något om han bara pratat med mig och då blir det hans fel (även om det aldrig är så enkelt) och det klarar han inte. Han vill att det ska vara omständigheter som vi inte kunnat påverka eller något jag gjort eller något vi har lika del i, men absolut inte att hans val skulle kunnat vara det som verkligen cementerade det hela.
Det blir så dubbelt för mig… Han inbillar sig, och har gjort hela tiden, att han hela tiden försökt lösa problemet samtidigt som han har agerat på ett sätt som omöjliggjort bättring just eftersom det inte går att lösa problem man inte känner till och man kan inte heller lösa gemensamma problem enskilt…
“Bara för att jag inte vill vara ett par längre” sa han också… Kommer inte ihåg hela kontexten. Det var så mycket den dagen. Han undviker att upprepa att han inte älskar mig, tror inte hans samvete klarar det för han vet att det gör ont i mig. Hur han känner vet jag ju inte.
Fick veta att han är extremt osäker och velar och svänger hela tiden också. Han vet inte vad han vill och det är knappt lönt att lyssna på honom just nu. Han har inte landat. Jag har inte pressat på att försöka få reda på mer specifikt vad det innebär, men jag inbillar mig inte att han velar i sina känslor för mig. Jag tror att velandet handlar om en kris som antingen kom innan eller utlöstes av hans beslut.
“Det var ett beslut som behövde tas” som han sgt. Hela tiden en distans till det hela. Och jag förstår inte riktigt varför. Han har ju valt.
Och jag är en enda röra. Det börjar kännas att slutdatumet närmar sig. Snart ska vi skriva på skiljsmässohandlingarna och det känns ju skitjobbigt. Snart flyttar jag och inte långt efter det ska bodelningen färdigställas och skrivas på och sen är det över och jag är inte redo hur jobbigt det än är nu.
Jag är ju inte arg. Jag känner inget hat. Jag är ledsen och känner mig sviken och önskar att allt var annorlunda och trots att det pyser ut lite bitterhet grundat i att jag är sårad så vill jag ju inte att det ska vara över. Samtidigt kan jag inte göra något annat än att arkivera våra konversationer och fokusera på annat sen. Om vi någon gång hittar tillbaka så behöver det ske först iallafall. Men jag önskar verkligen att det inte gjorde det. Jag vill inte att han går vidare och hittar någon annan. Då går jag sönder ännu mer. Men jag får inte och kan inte välja. Jag måste på något vis finna mig i alla känslor av otillräcklighet. Att jag inte längre duger för honom. Att jag helt oavsett mina goda egenskaper inte är bra nog. Och att veta att det hade kunnat vara så väldigt annorlunda om han bara pratat med mig på riktigt och inkluderat mig.
Jävla känslor…
.