Hennes dotter sedan innan har en mental åkomma som påverkar oss. Sambon blir nedstämd och går och oroar sig för vad som ska ske. Sambon har utmattningsyndrom. Hon orkar inte. Så hon tror det ska bli bättre utan mig.
Förlåt, ville inte kapa tråden.
@Kicki84
Det är kanske lika bra att det blev sagt. Men hon hade inte sagt något om inte jag frågat henne vad som var fel den där söndagen. Ångrar att jag tog upp det med henne, nästan. Det är snarare att hon begär att jag ska hålla upp en fasad inför hennes familj som får mig att må illa.
1 gillning
Jag är i precis samma sits. Har nyligen fattat beslutet men vill inte förstöra julen för barnen.
Beslutet har mognat fram under två års tid. Två år där han sagt till mig att vi borde skiljas, slängt ur sig som hot. Jag har redan berättat att jag går i dessa tankar och han bröt ihop totalt, tydligen har han vänt till att vilja ha mig, samtidigt som jag vänt helt åt andra hållet efter alla tidigare skilsmässobråk.
Svårast att tackla hans reaktion 
2 gillningar
Pojken som ropade “vargen kommer” och blir förvånad när någon annan kommer säger “yep nu är vargen här” och den är det.
1 gillning
Exakt den sitsen jag hade med min första kille. Ständigt tjat sista året om att han borde dumpa mig, ultimatum där att han gjorde slut var ena alternativet. Till slut tog jag det alternativet på ett av dem, men då visade det sig att han ville absolut inte göra slut, och jagade mig sedan i ett halvår med allt mer desperata försök att ta mig tillbaka.
En läxa till den som slänger sig med skilsmässohot, första gångerna tar det skruv och man blir förtvivlad och vill göra allt för att lösa. Sen börjar man vänja sig vid tanken och tänker till slut att det kanske skulle vara lika bra att gå isär…
2 gillningar
Håller han god min nu eller hänger det i luften?
Jag tycker att fenomenet är så märkligt bara. Ett sätt att nedvärdera dig som partner så att du ska tro att du inte är värd Honom eller någon annan. Kontraproduktivt på flera håll. Jubelpuckat och omoget.
Tur att du tog dig vidare från honom.
1 gillning
jag hoppas att du har haft det ok, har inte läst allt. Jag genomled jul och nyår och hade droppat bomben. Han frossade och grät mest hela nätterna. Vi hade sagt att vi skulle ta det lugnt och inte driva på så att julen skulle funka ok. Det har lugnat sig precis nu. Får se vad som händer.
Jag har berättat för min syster men inga andra släktingar - vart jag är på väg. Min man är i sorg och funkar dåligt. Vi har inte pratat med barnen, sover i samma säng, låtsas att allt är bra inför vänner. Men då vi går från vänner så brister fasaden och allt blir tungnt och svart. Det är å ena sidan bra att hålla andra utanför tills man själv vet vad vi vill, men å andra sidan ingår det ju i vänskap att man ska kunna prata om jobbiga saker och få råd. Märker att jag fått riktigt bra råd av de kompisar som jag pratat med. Den skam jag kände för att ha blivit kär i en annan fick jag verkligen bra råd att hantera då jag berättade för en god vän. Hon tonade ner min skam genom att beskriva det som att sånt händer och det är inget att vara skamfylld för - men tag hand om den nuvarande relationen innan du låter känslorna rusa iväg. osv. Var inte orolig för att berätta för andra - valda delar i er kris - de allra flesta har varit med om alla olika scenarion och kriser i långvariga förhållanden.
2 gillningar
Oj Vad jag känner igen mig i din historia Vimlan! Jag droppade bomben i november sen var vi tysta i två månader och nu är vi i januari. Parterapi och enskild terapi fortgår. Jag får goda råd här, allt är en process. På detta forum skriver många osäkra, besvikna, vilsna, som du och jag. Jag undrar vart de som är nöjda med sin skilsmässa finns? Jag får mest råd om att utmana mitt beslut - bra tips. T ex ett bra tips att kolla gamla foton och minnas vad som varit bra. Jag kan såklart se att vi var lyckliga då våra små bebisar anlände. Men jag minns också en massa tvekan från de foton jag tittar på. Hur jag kände mig obekväm då vi gifte oss och inte ville berätta för andra, hur jag förlorade längtan efter intimitet efter andra barnet och hur jag tvingade mig till intimitet för att bli gravid andra gången. mm Sen är det ett faktum att vi har ett lugnt liv tillsammans med massor av gemensamhet såsom ekonomi utan obalans, överenskommelser kring hus, semestrar, hemarbete, karriär. Vi är överens. Vi har växt ihop. Jag mår illa i själen. Varför kan jag inte bita ihop och vara nöjd?
1 gillning
Det är nog svårt att vända om när fjällen fallit från ögonen. Alltså man kan lunka på i ett halvkasst förhållande där man ser att det finns jobbiga bitar som inte riktigt verkar lösa sig, men har man väl på allvar börjat tänka på separation och att man faktiskt inte mår bra i relationen som den är, så tror jag det är svårt att få ngt annat alternativ än att lösa problemen eller gå isär att funka. Att välja att bara bita ihop och uthärda något man känner inte är bra och att man inte mår bra av på grund av baksidorna med en separation känns rätt mycket som en självutplånelse, att aktivt välja bort ett lyckligt liv och en framtid för sig själv.
2 gillningar
Här har du en.
Det var enda lösningen för oss.
Jag dröjde för länge.
Jag velade fram och tillbaka.
Det är väl så att de som är nöjda och hänger här inte är så många.
1 gillning
Vad var orsaken till att ni separerade?
Jag är här och är mycket nöjd med min separation.
Jag hittade ett år efter min separation även en ny kärlek som få mig att växa och stöttar mig istället för att ta mig för given och vara lagom spydig och elak när jag inte ville som han.
Vi har bara ett liv! Jag tycker inte att man ska kasta bort det på något halvtaskigt! Det är inte ens en bra modell för barnen att titta på och lära sig av, att stå ut…
2 gillningar
Ett dysfunktionellt förhållande.
Min historia hittar du i tråden “Jag - en svikare”.
Alla ni fantastiska medmänniskor, tack för era tips, er input och tankar i saken. Forumet har varit en stor tillgång för mig genom hela denna resan. Resan innan orden lämnade mina läppar.
Mycket riktigt meddelade jag på familjerådgivningen att jag ville skiljas. Jag hade skrivit ett icke skuldbeläggande brev som jag bad att då läsa upp där jag både beskrev våra utmaningar, hur vi hanterat motgångar och framgångar men också allt som varit fint och bra. Det kanske allra viktigaste innebörden av allt i brevet tillkom sent, bara dagen innan. Att säga att jag slutat älska honom. När jag kom under fund med just den meningen, så kändes mycket av hela grejen lättare. ”Jag älskar dig inte längre och jag känner inom mig att jag aldrig kommer att känna den sortens kärlek för dig igen.” På så sätt stängde jag dörren till alla ev argument om hur vi ska fortsätta kämpa.
Min man tog det med tårar och viss vädjan med samtidigt på ett bra och sansat sätt. Första dagarna lät jag han komma till mig med frågor och alltid vara öppen för dialog. Ingen press på vad som ska hända nu eller så, bara vänta in honom. Det uppskattade han och vi kunde faktiskt prata riktigt fint mellan oss. Efter tre dagar sprang han hastigt på en lägenhetsannons vars visning han bokade in sig på. Han har malt mycket tankar och känslor men flera gånger sagt att han håller med om att det inte varit bra. Att med distans ser han själv att förhållandet varit kärlekslöst och mer som en syskonrelation sista 2-3 åren. Lägenheten har han budat på nu och ska ta beslut om sista stöten imorgon. Vi har bestämt att försöka bo såpass nära varann att vi kan hjälpas åt med barnen och att dom har nära till förskola/skola och båda sina föräldrar. Vi har signerat en mäklare nu och diskuterat ekonomi, nytt bostadsområde och hur vi ska lägga upp planen för att ge barnen det bästa möjligheterna för att kunna bo bra växelvis mellan oss. Mycket flyter på bra och vi är överens om saker som jag trodde skulle ta lång tid att lyfta.
Största vinsten är att han verkligen landat i hur viktigt det är att vi agerar på ett föredömligt och bra sätt för barnen, särskilt under denna process. Det verkar ha blivit hans motivation till att orka lite extra nu. Sen kommer säkert både han och jag att vackla ibland. Tappa fotfästet och sörja det som inte blev, trivas dåligt med tiden från barnen, känna sig ensam och ledsen osv, men vi har iaf rätt fokus.
Jag är SÅ obeskrivligt glad att jag äntligen tog mig modet! Jag har inte haft ångest en dag sedan jag berättade och det är snart två veckor sen. Den ångesten jag upplevde tiden innan och framför allt under julen var VEDERVÄRDIG! Dessutom slipper jag numera ”kämpa”. Jag behöver inte vara intim eller pussa honom. Jag är fri från förväntningarna på den biten. Det är befriande! Jag mår så mycket, mycket bättre. I alla fall just nu. 
Hoppas det forsätter så.
4 gillningar
Den känslan känner jag igen, illamåendet i själen… (och den går att känna även efter en separation, men av andra skäl). För tillfället är jag i den delen av processen där jag börjar ana vaga konturer av migsjälv istället för ett ihopväxt ”vi”. Men jag saknar hans person, upplevelsen av hans personlighet, den positiva energin, styrkan och kraften han alltid spred. Tillhörigheten till den stora familjen och gemenskapen. Kan säga att saknaden/sorgen/smärtan känns annorlunda nu än för några månader sedan. Jag börjar acceptera tomheten, tro på att jag med tiden hittar ett driv att fylla den med annat. Tänker att det är väl dit alla som lämnat detta forum på sin resa uppåt hamnar; de fyller tankarna med annat bättre som ger mer positiv energi än igenkänningen och jakten på råd, berättelser och perspektiv som delas här…
2 gillningar