Maken och jag är efter lång kö kallade till familjerådgivning i början av januari där jag kommit fram till att jag ska meddela mitt beslut om att vilja skiljas. Det är också snart dags att vara jullediga tillsammans med våra två mindre barn och jag våndas att behöva spela som om allt är bra mellan oss. Rädd att han tillslut ska notera mitt känslomässiga avstånd och fråga mig varför.
Ni som tagit er igenom första fasen och tiden fram till ni flyttade isär, hur höll ni pokerfejset fram till det blev läge att säga? Några tips för den första så att säga akuta fasen när partnern kanske var golvad i sorg? ALLA tips mottages hjärtligt!
Har du inte pratat med din man? Om inte, så gör det. Inte kan man bara säga att man vill skiljas utan att prata. Det är isåfall det värsta du kan göra. Du är skyldig din man ( oberoende vad orsaken är ) att säga vad du tänker på.
Mitt tips är ärlighet. För mig var sveket det värsta, att han hade en ny utan att jag visste. Har gått 2 år och jag har inte kommit över lögnerna. Prata med din man innan nu går till rådgivningen, han måste få veta hur du tänker innan dess.
Jag höll ut under julen och berättade för honom att jag ville separera efter nyår, innan vi började jobba. Det är inget jag rekommenderar då det är något jag verkligen velat göra annorlunda. Hellre ställa in julen med släkten och bara säga det. Kände mig som en skurk under julen och det var också något han tog upp, varför spenderade vi julen hos mina föräldrar…
Det finns ingen rätt tajming men du vet själv när du bestämt dig. När det inte finns ngt som kan göras för att ändra beslutet. Så var det för mig i alla fall.
Det är tufft, har all förståelse för alla iblandade!!
Jag tycker det är så konstigt att man inte kan respektera sin partner mer och prata när man börjar tycka att man glidit isär, innan det är för sent, innan man träffat ny osv. Det tycker jag är det man en gång lovat varandra. Behandla sin partner som man själv vill bli behandlad.
Hålla masken, nej, det är inget för mig. Det funkar inte, oavsett högtid/skäl.
Jag tror jag behöver förtydliga ett par saker här. Att vi har det tufft är inget nytt för någon av oss. Vi har alltid kunnat prata och det har vi gjort även här. Detta är säkert 7-8 loopen av att försöka prata ut, hitta andra sätt, leta lösningar men nu har jag insett att jag inte vill mer. Beslutet landade inom mig nu i november. Nu ska jag alltså bara hitta ett när snarare än om jag ska säga det.
Nu råkar vi stå inför julen och jag vill inte kläcka detta just nu med risk att barnen ska få en jul där mamma och pappa är ledsna och upprörda. jag vill ge barnen en bra högtid och sen ta tag i det. Pga av Corona åker vi ingenstans och vi får heller inga besökare. Vanlig tid hemma men med tomten och klappar på ingång.
Att hålla ut över julen bara måste vara bättre än att säga det nu. Är det verkligen annars det bästa att säga att jag vill skiljas precis inför en två veckors ledighet hemma tillsammans? Jag tror inte det.
Jag har inte träffat någon ny. Snarare har jag insett att vi över tid kommer att få det bättre på varsitt håll. Båda två. Att vi fortsatt kommer att vara bra föräldrar till våra barn ihop men inte som ett par. Jag litar på att det kommer att lösa sig detta.
Nu ska jag bara försöka stå ut under julen. Det är oerhört jobbigt och jag vill verkligen bara få det gjort men vill samtidigt att barnen ska få en jul ofärgad av mamma och pappas sorg. Räcker det inte att jag håller ihop? Ska vi båda hålla ihop?
Nu framgår det ju inte riktigt hur gamla barnenär, men jag tyckte själv om min egen uppväxt att det var jättejobbigt när jag senare fick veta att min mamma hade velat skiljas sedan jag var två, men det tog tills jag var 11. Det var som att allt lyckligt från barndomen blev förljuget.
Du skulle kunna tänka dig att göra tvärt om. Att du berättar före julen och att ni tillsammans kan leva i att det här är sista gången.
Det förutsätter nog att båda vill skiljas dock. Om den ene vill ha kvar äktenskapet så finns det eisk för riktigt tråkig stämning.
Ja jag tror egentligen att han innerst inne vet att detta är rätt för oss båda men han är livrädd för förändringen. Det är enklast med status quoue och helst genom att jag fortsätter serva livet för honom och barnen hemma. Det blir såklart inte hållbart. Jag tror han skulle bli ofiltrerat knäckt hela högtiden av att få veta innan jul. Jag kan iaf ge det till annandagen innan jag lyfter det med till ytan. Usch, jag blir kallsvettig av blotta tanken.
Jag är osäker på hur bråttom det ska vara. Varje situation är unik. Har du börjat fundera på nästa steg? Det kan hänga ihop med tidpunkt för berättandet. Vet du hur ni skulle kunna dela upp boende och tid med barnen? Ska ni växelvis bo kvar i gemensam bostad en tid eller kan någon av er bo kvar eller måste båda flytta? När kan detta ske i praktiken, är det inom några veckor eller månader? Hur kommer er enskilda ekonomi att fungera? Den inre drivkraften att bryta upp kan vara stark, men änmer krävs för att genomföra förändringen och då är det bra att ha en riktning innan det känslomässiga kaoset ökar.
Tänk tankarna, fundera på om du verkligen vill dra igång detta innan du gett familjeterapin en ärlig chans, där kan ni gå igenom en jobbig process tillsammans, det tar lång tid men kan göra er relation bättre. Och ert och framför allt barnens liv kan ta en annan vändning som du på egen hand inte skulle kunnat klura ut. Välj vilka personer du ber om råd, och välj vilja råd du vill lyssna till.
Det behöver inte betyda någonting men jag projektleder i mitt yrke. Det är helt klart en central del i allt detta - att ha en plan. Jag har nog preciserat varje potentiella scenario. Otaliga listor, en tidslinje med olika faser inräknade, riskanalyser, för- och nackdelar med varje förslag, identifiera bra bostadsområden med förskolor och skolor som passar oss båda föräldrar sett till avstånd till arbete och geografisk preferens, föra dagbok, hur ekonomin ska delas upp, hur vistelse för barnen skulle kunna se ut, vilka regler vi behöver förhålla oss till, vem som kan ta vad och hur vi kan dela upp boendet på ett sätt som skapar bra förutsättningar på båda håll. Allt med flexibilitet så att min man känner att han har inflytande i processen och planen.
Ja, jag ser verkligen framför mig att detta går att göra på ett bra sätt. Jag tvear inte på att min man kan vara en förståndig och bra partner även igenom detta, även om smärtan till en början kommer att vara stor.
Tänker att har du haft detta i tankarna sedan november borde det fungera på samma sätt under julen att vara som vanligt.
Känns som det inte är någon ilska i dig så måla upp bilden av att du firar tillsammans med din vän och barnens bästa pappa.
Försöka se glädjen och tacksamheten i all barnens ögon tindrar tack vare er!
Jag har fortfarande efter 1,5 år inte landat i separationen. Vi har konflikter och slitningar men de börjar avta. Det är en enorm skillnad att ha en partner som långt där innanför alla konflikter ändå varit en vän och en människa du riktat all din finaste kärlek till, och att vara satt i att hantera tillvaron ur ensamhetens position. Vi ställs inför att projektleda oss själva, och det är inte alls lika kul som att göra det för familjen. Du kommer endast kunna spendera 50 % av din tid med dina barn. Det är det som är svårast för mig. Att vi inte får ha en gemenskap med barnen, som vi båda älskar så ofantligt mycket, är den största sorgen. Jag vill givets tro att även detta går att lära sig att hantera, men det är inte så att tillvaron blir enkel bara för att ni inte längre kommer att leva i den infekterade eller kvävande relationen som är mellan er.
När man läser det du skriver så får man en känsla av att du har planerat det här ett bra tag. Den dagen det blir dags att ta upp skilsmässa med din man har du redan alla förslag färdiga. Ska han få en möjlighet att vara delaktig i skilsmässan och bära sin del av det kan du inte presentera alla förslag och låta honom välja mellan A, B eller C.
Någonstans skrev du att du har servat din man allt på hemmaplan. Om du presenterar förslagen på hur ni ska göra så kommer du att fortsätta serva honom.
Har lite samma problem, även om min sambo knappast kan vara okunnig om att vår relation hänger i en skör tråd och att jag gått runt och funderat på separation länge. Nu har ju vi iofs aldrig haft någon riktigt mysig familjejul tillsammans eftersom att han tar avstånd vilket ju är anledningen till att jag vill separera. Så att det är lite konstig stämning blir inget nytt direkt. Just nu bekymrar jag mig för hur jag ska göra med julklapp till honom. För mig är att ge sådana presenter ett viktigt sätt hur jag vill visa kärlek, handlar inte om pengarna utan att välja med hjärtat och verkligen försöka hitta något till just den personen. Det har jag dock systematiskt misslyckats med till sambon då han hatar presenter, tycker det är onödigt och varken vill få eller ge några. Förra året gav jag honom ett sällskapsspel i någon sorts sista desperat försök till att drömma om något fint familjeliv där vi skulle kunna umgås tillsammans och ha mysigt som familj, han blev arg och besviken och sa att han hatar det spelet. Nu skulle det kännas väldigt skumt och fel att inte ge honom en julklapp när vi ändå firar jul tillsammans som familj. Samtidigt kan jag inte längre ens försöka välja något “med hjärtat” till honom, och det känns också lite knepigt att ge något genomtänkt och personligt samtidigt som jag går runt och tänker på att lämna honom. Det gjorde jag iofs förra året med, men då hade jag ju fortfarande någon sorts dröm och hopp om att vi skulle kunna lösa saker som jag klängde fast vid.
Jag känner på ett sätt igen mig i din man.
Jag tycker om att ge men avskyr att få.
Jag hatar att bli uppvaktad på födelsedagen.
Det är en pina att försöka hålla gid min och försöka vara tacksam när jag helst vill hoppa runt, tugga fradga och vråla “kan ni inte lämna mig i fred”.
Vem är det du vill glädja? Vilkens behov vill du tillfredställa? Din genorisitet eller hans önskan att inte få något? Vi måste visa respekt för och försöka glädja varandra. Gör du det om du gör något för honom som han inte vill och betackat sig för?
Gör honom glad den här julen, uppfyll det som står på hans önskelista: att slippa få något. Det är en akt av kärlek och omtanke att respektera en annan människas intigritet och önskan.
Jag vet inte om det är så enkelt. Han pratar ofta med bitterhet om alla gånger han inte fick något som barn som har förstört hans känsla kring presenter. Jag är inte alls säker på att han blir glad och tacksam över inte få något, då måste man nog även plocka bort allt vad firande, högtid, familjetid etc heter också, för annars så blir han ju indragen ändå när alla andra får och ger presenter. Han blir tvungen att förhålla sig till även att inte få något.
Och ja, det är givetvis mitt behov av att ett för mig extremt viktigt sätt att uttrycka kärlek som det handlar om. Ett av alla mina sätt att uttrycka känslor och närhet i relationen som inte tillgodoses utan behandlas med avståndstagande. Men mina behov av att uttrycka känslor till varandra och närhet till varandra ska han ju snart få slippa uthärda mer, så du kan ju ändå glädjas med honom över det
Rädd att han tillslut ska notera mitt känslomässiga avstånd och fråga mig varför.
