Hålla ihop under julen, sen droppa bomben

Jag tog fasta på vad du skrev om att han hatar att få och ge presenter.

Möjligt att barndomens upplevelser spelar in. Han får acceptera om andra vill fira men ni får acceptera att han inte villl. Ni kanske kan fira så får han gå och göra ngt annat om han nu inte vill vara med er.

Själv skulle jag gärna ställa in allt firande. Föredrar vardafslunken.

Ja, men det har varit en lång och svår process att acceptera att han vill slippa oss. Särskilt som han själv hävdar motsatsen.

Ärligt talat är jag osäker på om jag tycker att man har rätt som förälder att helt skippa firanden. Det brukar vara väldigt viktigt för barn.

När han uppenbart saknar till och med det basala hyfset att avstå från att visa ovilja och sura om en present inte är precis det man önskat (eller inte ens önskar öht) så kan du väl nu frikoppla dig från ditt eget behov och känsla av hur man köper presenter till människor man bryr sig om?!

Jag tänker precis som du och vill verkligen välja något speciellt till alla och en var… men i takt med att engagemanget borde sinat, så skulle jag faktiskt lägga ner alla försök att åstadkomma något what so ever (förutom lite vanligt hyfs kan man ju tycka) och isf köpa något du tror att han kan uppskatta lite iaf, åtminstone så pass att han inte lackar ur och beter sig som ett tok. Eller så inte köpa något alls… om det faktiskt är vad han vill?!

Eller vill du göra ytterligare ett försök?

Jag funderar på att köpa något neutralt, en godisask eller bok om hans intresse. Det har jag gjort vissa år också, tidigare har jag också ofta köpt kläder eftersom han inte köper det till sig själv och brukar vara hyfsat nöjd med det och använda dem. Men nu känns det dumt att köpa kläder eftersom han kanske ändå kommer att tänka/känna något kring det sedan, att det blir konstigt att använda kläder jag köpt till honom i det läget.

Ja, det är besvärligt om man säger en sak men visar en annan. Så vida man nu inte lever i en konflikt med sig själv om vad man känner och vad omgivningen förväntar sig att man ska känna.

Ja, för barn är högtider och vemärkelsedagar viktiga och som en ansvarsfull förälder bör man se till att barnen får uppleva fina högtider utan familjegräl, fylleslag och övergrepp vilket tyvärr många tvingas göra under den högtid som stundar.

Kan jag som förälder inte hålla god min utan sabbar för andra genom min oförmåga att dölja mina verkliga känslor kan jag sabba julen för dem i alla fall. Vissa har en dysfunktionalitet som de av någon anledningen inte klarar av att hantera om det nu är viljan, förmågan eller båda som saknas.

Men vill han inte ha presenter och reagerar surt när han får dem så låt honom slippa. Blir han sur för att han inte får något - då ska han inte säga något.

Det låter väl som en utmärkt strategi :+1:

1 gillning

Han säger aldrig något, så det är inte riktigt problemet. Han surar bara och håller sig undan, att han var besviken och sur för att han hatade presenten fick jag veta för att jag frågade varför han var så sur. Han har inte alltid blivit så sur för presenter, godis äter han upp och kläder använder han utan att vare sig säga tack eller bli sur, tror det var att denna gåva implicerade att vi på något sätt skulle umgås med varandra som gjorde den så kränkande och avskyvärd för honom.

Problemet nu är helt enkelt att skapa en rimlig balans mellan att hålla allt så mycket som vanligt som möjligt för barnens skull och samtidigt inte göra något som känns helt fel utifrån var vår relation befinner sig just nu. Barnen kommer garanterat reagera om han inte får någon klapp, de är mycket måna om att det ska vara rättvist och att alla ska vara glada etc.

En neutral julklapp blir väl alldeles utmärkt då!

Min man hatar allt vad julen heter men håller hyfsat god min för min och barnens skull. Om han fick välja så skulle han jobba på julen, och nästan varje jul tidigare så har han också jobbat åtminstone några timmar trots mina protester. Som en anhörig på min sida som brukat fira med oss sa ”men han har ju aldrig varit närvarande på jul ändå”.

Jag har ändå gett julklapp (och födelsedagspresent och farsdagpresent) för det känns fel annars. Jag ger ofta dyra fina saker som jag vet att han vill ha men aldrig skulle unna sig själv. Skulle ljuga om jag påstod att jag inte blivit besviken de gånger jag fått present av honom då de sällan träffat rätt, som att han inte känner mig alls utan valt utifrån egna preferenser. Så sedan några år ger vi inte varann julklappar men jag brukar ändå ge något som rör barnen ”från barnen” (ex fotomugg, tavla med barnen på eller liknande) och det uppskattar han. Har lärt mig leva med besvikelsen att aldrig få något tillbaka.

Neutrala gåvor som godis/ kläder låter som en bra idé då.

Hej Stark1. Det var en intressant vinkel. Jag tror nog i min enfald att jag tar bort en del av smärtan genom att presentera olika förslag för det praktiska och saker kring en separation. Ett sätt att lyfta iaf den ångesten från hans axlar, men precis som du säger riskerar jag fortsätta serva honom men på ett annat plan. För att känna mig fri från det inbillade ansvaret över min man måste jag släppa taget. I själva separationen kanske jag inte kan släppa allt, men att inte försöka göra allt för oss båda. Ge han utrymmet att påverka, styra och ge förslag själv. Jag ska fundera lite mer på detta. Tack för din input!

Haj TabulaRasa. Jag kan verkligen känna din smärta. <3 Det är förstås långt ifrån en dröm att behöva dela av halva tiden med sina barn. Målet från början var ju att dela detta liv med barn och partner för livet. Det ÄR en stor sorg, det som inte blev. Jag ser naturligtvis inte endast guld och gröna ängar med att skilja mig, men med förmåga till insikt känner jag att det är rätt beslut.

Hoppas innerligt att du kan hitta ett sätt att lära dig hantera sorgen du bär på. All respekt till din resa. <3

2 gillningar

Jag känner igen mig så mycket in dina tankar @Kicki84 !
Jag står själv i ungefär samma läge. Har liksom du försökt se alla möjliga lösningar på vad som skulle bli bäst efter separationen, ungefär som att om jag bara kan ”sälja in” förslagen tillräckligt bra så kanske han inte tar separationen lika hårt. Att han då ser att det kan bli bra. Det är ju bara det att så kommer det inte bli, han kommer aldrig tycka att det är ett bra beslut att separera. Åtminstone inte till en början. Han kommer bli förkrossad och det är den reaktionen jag är rädd för. Jag vet inte hur jag ska ta hand om den liksom, samtidigt som jag inser att det inte är upp till mig att ta hand om honom då.

Lika som du har jag tänkt att jag ska hålla ihop över jul och nyår. Jag sa till sambon redan i september att mina känslor inte är vad dom borde och att jag inte vet om de kommer att komma tillbaka. Sedan dess har vi gått i familjerådgivning några gånger, men saken är ju den att jag egentligen redan har bestämt mig. Bara det att jag fegade ur pga hans reaktioner. Och min egen rädsla att det ska vara fel beslut. Men ju mer tiden går ju mer inser jag att det kommer aldrig att funka, vi kommer aldrig kunna få tillbaka något. Det har gått alldeles för långt. Det har gått ÅR av tvivel för min del, jag har bara inte vågat se sanningen i vitögat. Eftersom det har gått så lång tid, han vet att det inte är säkert att det kommer fungera (även om han verkar ha glömt det ibland och tror att allt är som vanligt…) och det nu är en speciell tid för särskilt barnen, så känner jag att det mest skonsamma mot familjen är att vänta tills julen (kanske även barnens jullov) är över innan jag berättar hur det känns. Just nu är det som att vi är strutsar båda två och pratar inte alls om det… vi bara går här hemma bredvid varandra. Som två öar i en sjö…

Men visst tänker jag så som andra här har skrivit, att det kanske är elakt mot honom att låta honom fira jul med hoppet om att det ska bli fler tillsammans. Samtidigt känns det på något hos skönt att den här julen inte är som vanliga jular, att det inte är så mycket förväntningar och traditioner liksom.

Jag önskar att jag kunde vara mer öppen med honom och diskutera mer hur jag känner, men jag vet att om jag gör det så drar han. Han pallar inte med tveksamheten, inte att höra den iaf.

Från en som precis fått detta scenario presenterat så tycker jag det är oehört fegt sätt att avsluta en relation på. Men jag har förstått att den är vanlig.
Förra julen var vi en familj, enligt dottern en av de bästa jularna. Mitt numera ex betedde sig konstigt och ville knappt pussa mig när jag ville tacka för julklapparna… I mellandagarna fick jag ställa frågan om han verkligen ville leva med mig. Det ville han inte och dagen efter bodde han hos sin nya.
Jag känner sånt förakt och avsky för honom och hans sätt att behandla mig och familjen på. Han hade beställt personbevis för skilsmässa precis innan jul.
Jag har verkligen tappat all respekt för honom.
Det har snart gått precis ett år och jag är fortfarande så arg på honom.

Nej han har inte sagt något till mig innan om att han inte trivdes, sånt pratades bara med hans nya tydligen. Vi var och tittade på hus kort innan han drog.

4 gillningar

Men är det alltså just att han inte sa det precis före jul som du tycker är fel, eller är det det där med att han inte berättat för dig att han vantrivts samt att han hastigt flyttade in hos en ny efteråt som är det dåliga?

För TS har ju alldeles uppenbart redan pratat mycket med sin man om att de har problem, det är väl också därför de bokat en tid för familjerådgivning som de egentligen skulle ha kommit iväg på tidigare om det ej varit kö.

1 gillning

Jag fick reda på att min sambo vill gå isär inför denna julen. Mår verkligen dåligt. Hon vill att jag ska hålla god min och laga maten, spela tomte och vara så himla glad, och även nyår. Berätta efter nyår.

2 gillningar

Detta låter förstås inte alls som en härlig juletid för er. :frowning: Hur känner du, föredrar du att veta om det direkt nu innan jul eller att din sambo klistrat på ansiktet och väntat med att säga hur hon känner till efter nyår?

Jag ser att du blev medlem redan 2019 så jag antar att beskedet trots allt inte var helt oväntat. Eller kom det ändå som en blixt från klar himmel?

Last christmas, I gave you my heart…

Mitt ex vägrade fira jul med (min) släkt och insisterade på att vi skulle stanna hemma eftersom han hade fått besked om beskedlig cancer. Jag ville att vi skulle åka bort eftersom jag var konvalescent efter en ridolycka och ville slippa “fixa julen”. Det blev en kompromiss. Barnen och jag åkte till släkten på juldagen, och lämnade fritt spelrum för hans otrohet som jag då inte kände till. Han fick precis den jul han ville ha, både med familj och älskarinna! Nyårsfest hade vi som vanligt med alla “våra” vänner. Kraschen kom drygt en månad senare och jag har väl aldrig känt mig så lurad.

6 gillningar

Berg o dalbana av känslor har det varit. Jag hade accepterat läget förra julen, samma läge nästan. Fixade en lägenhet och skulle dra, då bad hon mig stanna. Hon blev kärleksfull fram till för ca 2-3 veckor sedan. Detta blir 3:e julen hon gör detta mot mig

Men det låter ju helt sanslöst! Har hon någon form av psykisk ohälsa som påverkas av julen månne?