Detta låter förstås inte alls som en härlig juletid för er. 
Hur känner du, föredrar du att veta om det direkt nu innan jul eller att din sambo klistrat på ansiktet och väntat med att säga hur hon känner till efter nyår?
Jag ser att du blev medlem redan 2019 så jag antar att beskedet trots allt inte var helt oväntat. Eller kom det ändå som en blixt från klar himmel?
Last christmas, I gave you my heart…
Mitt ex vägrade fira jul med (min) släkt och insisterade på att vi skulle stanna hemma eftersom han hade fått besked om beskedlig cancer. Jag ville att vi skulle åka bort eftersom jag var konvalescent efter en ridolycka och ville slippa “fixa julen”. Det blev en kompromiss. Barnen och jag åkte till släkten på juldagen, och lämnade fritt spelrum för hans otrohet som jag då inte kände till. Han fick precis den jul han ville ha, både med familj och älskarinna! Nyårsfest hade vi som vanligt med alla “våra” vänner. Kraschen kom drygt en månad senare och jag har väl aldrig känt mig så lurad.
6 gillningar
Berg o dalbana av känslor har det varit. Jag hade accepterat läget förra julen, samma läge nästan. Fixade en lägenhet och skulle dra, då bad hon mig stanna. Hon blev kärleksfull fram till för ca 2-3 veckor sedan. Detta blir 3:e julen hon gör detta mot mig
Men det låter ju helt sanslöst! Har hon någon form av psykisk ohälsa som påverkas av julen månne?
Hennes dotter sedan innan har en mental åkomma som påverkar oss. Sambon blir nedstämd och går och oroar sig för vad som ska ske. Sambon har utmattningsyndrom. Hon orkar inte. Så hon tror det ska bli bättre utan mig.
Förlåt, ville inte kapa tråden.
@Kicki84
Det är kanske lika bra att det blev sagt. Men hon hade inte sagt något om inte jag frågat henne vad som var fel den där söndagen. Ångrar att jag tog upp det med henne, nästan. Det är snarare att hon begär att jag ska hålla upp en fasad inför hennes familj som får mig att må illa.
1 gillning
Jag är i precis samma sits. Har nyligen fattat beslutet men vill inte förstöra julen för barnen.
Beslutet har mognat fram under två års tid. Två år där han sagt till mig att vi borde skiljas, slängt ur sig som hot. Jag har redan berättat att jag går i dessa tankar och han bröt ihop totalt, tydligen har han vänt till att vilja ha mig, samtidigt som jag vänt helt åt andra hållet efter alla tidigare skilsmässobråk.
Svårast att tackla hans reaktion 
2 gillningar
Pojken som ropade “vargen kommer” och blir förvånad när någon annan kommer säger “yep nu är vargen här” och den är det.
1 gillning
Exakt den sitsen jag hade med min första kille. Ständigt tjat sista året om att han borde dumpa mig, ultimatum där att han gjorde slut var ena alternativet. Till slut tog jag det alternativet på ett av dem, men då visade det sig att han ville absolut inte göra slut, och jagade mig sedan i ett halvår med allt mer desperata försök att ta mig tillbaka.
En läxa till den som slänger sig med skilsmässohot, första gångerna tar det skruv och man blir förtvivlad och vill göra allt för att lösa. Sen börjar man vänja sig vid tanken och tänker till slut att det kanske skulle vara lika bra att gå isär…
2 gillningar
Håller han god min nu eller hänger det i luften?
Jag tycker att fenomenet är så märkligt bara. Ett sätt att nedvärdera dig som partner så att du ska tro att du inte är värd Honom eller någon annan. Kontraproduktivt på flera håll. Jubelpuckat och omoget.
Tur att du tog dig vidare från honom.
1 gillning
jag hoppas att du har haft det ok, har inte läst allt. Jag genomled jul och nyår och hade droppat bomben. Han frossade och grät mest hela nätterna. Vi hade sagt att vi skulle ta det lugnt och inte driva på så att julen skulle funka ok. Det har lugnat sig precis nu. Får se vad som händer.
Jag har berättat för min syster men inga andra släktingar - vart jag är på väg. Min man är i sorg och funkar dåligt. Vi har inte pratat med barnen, sover i samma säng, låtsas att allt är bra inför vänner. Men då vi går från vänner så brister fasaden och allt blir tungnt och svart. Det är å ena sidan bra att hålla andra utanför tills man själv vet vad vi vill, men å andra sidan ingår det ju i vänskap att man ska kunna prata om jobbiga saker och få råd. Märker att jag fått riktigt bra råd av de kompisar som jag pratat med. Den skam jag kände för att ha blivit kär i en annan fick jag verkligen bra råd att hantera då jag berättade för en god vän. Hon tonade ner min skam genom att beskriva det som att sånt händer och det är inget att vara skamfylld för - men tag hand om den nuvarande relationen innan du låter känslorna rusa iväg. osv. Var inte orolig för att berätta för andra - valda delar i er kris - de allra flesta har varit med om alla olika scenarion och kriser i långvariga förhållanden.
2 gillningar
Oj Vad jag känner igen mig i din historia Vimlan! Jag droppade bomben i november sen var vi tysta i två månader och nu är vi i januari. Parterapi och enskild terapi fortgår. Jag får goda råd här, allt är en process. På detta forum skriver många osäkra, besvikna, vilsna, som du och jag. Jag undrar vart de som är nöjda med sin skilsmässa finns? Jag får mest råd om att utmana mitt beslut - bra tips. T ex ett bra tips att kolla gamla foton och minnas vad som varit bra. Jag kan såklart se att vi var lyckliga då våra små bebisar anlände. Men jag minns också en massa tvekan från de foton jag tittar på. Hur jag kände mig obekväm då vi gifte oss och inte ville berätta för andra, hur jag förlorade längtan efter intimitet efter andra barnet och hur jag tvingade mig till intimitet för att bli gravid andra gången. mm Sen är det ett faktum att vi har ett lugnt liv tillsammans med massor av gemensamhet såsom ekonomi utan obalans, överenskommelser kring hus, semestrar, hemarbete, karriär. Vi är överens. Vi har växt ihop. Jag mår illa i själen. Varför kan jag inte bita ihop och vara nöjd?
1 gillning
Det är nog svårt att vända om när fjällen fallit från ögonen. Alltså man kan lunka på i ett halvkasst förhållande där man ser att det finns jobbiga bitar som inte riktigt verkar lösa sig, men har man väl på allvar börjat tänka på separation och att man faktiskt inte mår bra i relationen som den är, så tror jag det är svårt att få ngt annat alternativ än att lösa problemen eller gå isär att funka. Att välja att bara bita ihop och uthärda något man känner inte är bra och att man inte mår bra av på grund av baksidorna med en separation känns rätt mycket som en självutplånelse, att aktivt välja bort ett lyckligt liv och en framtid för sig själv.
2 gillningar
Här har du en.
Det var enda lösningen för oss.
Jag dröjde för länge.
Jag velade fram och tillbaka.
Det är väl så att de som är nöjda och hänger här inte är så många.
1 gillning
Vad var orsaken till att ni separerade?
Jag är här och är mycket nöjd med min separation.
Jag hittade ett år efter min separation även en ny kärlek som få mig att växa och stöttar mig istället för att ta mig för given och vara lagom spydig och elak när jag inte ville som han.
Vi har bara ett liv! Jag tycker inte att man ska kasta bort det på något halvtaskigt! Det är inte ens en bra modell för barnen att titta på och lära sig av, att stå ut…
2 gillningar
Ett dysfunktionellt förhållande.
Min historia hittar du i tråden “Jag - en svikare”.