Hej Stark1. Det var en intressant vinkel. Jag tror nog i min enfald att jag tar bort en del av smärtan genom att presentera olika förslag för det praktiska och saker kring en separation. Ett sätt att lyfta iaf den ångesten från hans axlar, men precis som du säger riskerar jag fortsätta serva honom men på ett annat plan. För att känna mig fri från det inbillade ansvaret över min man måste jag släppa taget. I själva separationen kanske jag inte kan släppa allt, men att inte försöka göra allt för oss båda. Ge han utrymmet att påverka, styra och ge förslag själv. Jag ska fundera lite mer på detta. Tack för din input!
Haj TabulaRasa. Jag kan verkligen känna din smärta. <3 Det är förstås långt ifrån en dröm att behöva dela av halva tiden med sina barn. Målet från början var ju att dela detta liv med barn och partner för livet. Det ÄR en stor sorg, det som inte blev. Jag ser naturligtvis inte endast guld och gröna ängar med att skilja mig, men med förmåga till insikt känner jag att det är rätt beslut.
Hoppas innerligt att du kan hitta ett sätt att lära dig hantera sorgen du bär på. All respekt till din resa. <3
2 gillningar
Jag känner igen mig så mycket in dina tankar @Kicki84 !
Jag står själv i ungefär samma läge. Har liksom du försökt se alla möjliga lösningar på vad som skulle bli bäst efter separationen, ungefär som att om jag bara kan ”sälja in” förslagen tillräckligt bra så kanske han inte tar separationen lika hårt. Att han då ser att det kan bli bra. Det är ju bara det att så kommer det inte bli, han kommer aldrig tycka att det är ett bra beslut att separera. Åtminstone inte till en början. Han kommer bli förkrossad och det är den reaktionen jag är rädd för. Jag vet inte hur jag ska ta hand om den liksom, samtidigt som jag inser att det inte är upp till mig att ta hand om honom då.
Lika som du har jag tänkt att jag ska hålla ihop över jul och nyår. Jag sa till sambon redan i september att mina känslor inte är vad dom borde och att jag inte vet om de kommer att komma tillbaka. Sedan dess har vi gått i familjerådgivning några gånger, men saken är ju den att jag egentligen redan har bestämt mig. Bara det att jag fegade ur pga hans reaktioner. Och min egen rädsla att det ska vara fel beslut. Men ju mer tiden går ju mer inser jag att det kommer aldrig att funka, vi kommer aldrig kunna få tillbaka något. Det har gått alldeles för långt. Det har gått ÅR av tvivel för min del, jag har bara inte vågat se sanningen i vitögat. Eftersom det har gått så lång tid, han vet att det inte är säkert att det kommer fungera (även om han verkar ha glömt det ibland och tror att allt är som vanligt…) och det nu är en speciell tid för särskilt barnen, så känner jag att det mest skonsamma mot familjen är att vänta tills julen (kanske även barnens jullov) är över innan jag berättar hur det känns. Just nu är det som att vi är strutsar båda två och pratar inte alls om det… vi bara går här hemma bredvid varandra. Som två öar i en sjö…
Men visst tänker jag så som andra här har skrivit, att det kanske är elakt mot honom att låta honom fira jul med hoppet om att det ska bli fler tillsammans. Samtidigt känns det på något hos skönt att den här julen inte är som vanliga jular, att det inte är så mycket förväntningar och traditioner liksom.
Jag önskar att jag kunde vara mer öppen med honom och diskutera mer hur jag känner, men jag vet att om jag gör det så drar han. Han pallar inte med tveksamheten, inte att höra den iaf.
Från en som precis fått detta scenario presenterat så tycker jag det är oehört fegt sätt att avsluta en relation på. Men jag har förstått att den är vanlig.
Förra julen var vi en familj, enligt dottern en av de bästa jularna. Mitt numera ex betedde sig konstigt och ville knappt pussa mig när jag ville tacka för julklapparna… I mellandagarna fick jag ställa frågan om han verkligen ville leva med mig. Det ville han inte och dagen efter bodde han hos sin nya.
Jag känner sånt förakt och avsky för honom och hans sätt att behandla mig och familjen på. Han hade beställt personbevis för skilsmässa precis innan jul.
Jag har verkligen tappat all respekt för honom.
Det har snart gått precis ett år och jag är fortfarande så arg på honom.
Nej han har inte sagt något till mig innan om att han inte trivdes, sånt pratades bara med hans nya tydligen. Vi var och tittade på hus kort innan han drog.
4 gillningar
Men är det alltså just att han inte sa det precis före jul som du tycker är fel, eller är det det där med att han inte berättat för dig att han vantrivts samt att han hastigt flyttade in hos en ny efteråt som är det dåliga?
För TS har ju alldeles uppenbart redan pratat mycket med sin man om att de har problem, det är väl också därför de bokat en tid för familjerådgivning som de egentligen skulle ha kommit iväg på tidigare om det ej varit kö.
1 gillning
Jag fick reda på att min sambo vill gå isär inför denna julen. Mår verkligen dåligt. Hon vill att jag ska hålla god min och laga maten, spela tomte och vara så himla glad, och även nyår. Berätta efter nyår.
2 gillningar
Detta låter förstås inte alls som en härlig juletid för er. 
Hur känner du, föredrar du att veta om det direkt nu innan jul eller att din sambo klistrat på ansiktet och väntat med att säga hur hon känner till efter nyår?
Jag ser att du blev medlem redan 2019 så jag antar att beskedet trots allt inte var helt oväntat. Eller kom det ändå som en blixt från klar himmel?
Last christmas, I gave you my heart…
Mitt ex vägrade fira jul med (min) släkt och insisterade på att vi skulle stanna hemma eftersom han hade fått besked om beskedlig cancer. Jag ville att vi skulle åka bort eftersom jag var konvalescent efter en ridolycka och ville slippa “fixa julen”. Det blev en kompromiss. Barnen och jag åkte till släkten på juldagen, och lämnade fritt spelrum för hans otrohet som jag då inte kände till. Han fick precis den jul han ville ha, både med familj och älskarinna! Nyårsfest hade vi som vanligt med alla “våra” vänner. Kraschen kom drygt en månad senare och jag har väl aldrig känt mig så lurad.
6 gillningar
Berg o dalbana av känslor har det varit. Jag hade accepterat läget förra julen, samma läge nästan. Fixade en lägenhet och skulle dra, då bad hon mig stanna. Hon blev kärleksfull fram till för ca 2-3 veckor sedan. Detta blir 3:e julen hon gör detta mot mig
Men det låter ju helt sanslöst! Har hon någon form av psykisk ohälsa som påverkas av julen månne?
Hennes dotter sedan innan har en mental åkomma som påverkar oss. Sambon blir nedstämd och går och oroar sig för vad som ska ske. Sambon har utmattningsyndrom. Hon orkar inte. Så hon tror det ska bli bättre utan mig.
Förlåt, ville inte kapa tråden.
@Kicki84
Det är kanske lika bra att det blev sagt. Men hon hade inte sagt något om inte jag frågat henne vad som var fel den där söndagen. Ångrar att jag tog upp det med henne, nästan. Det är snarare att hon begär att jag ska hålla upp en fasad inför hennes familj som får mig att må illa.
1 gillning
Jag är i precis samma sits. Har nyligen fattat beslutet men vill inte förstöra julen för barnen.
Beslutet har mognat fram under två års tid. Två år där han sagt till mig att vi borde skiljas, slängt ur sig som hot. Jag har redan berättat att jag går i dessa tankar och han bröt ihop totalt, tydligen har han vänt till att vilja ha mig, samtidigt som jag vänt helt åt andra hållet efter alla tidigare skilsmässobråk.
Svårast att tackla hans reaktion 
2 gillningar
Pojken som ropade “vargen kommer” och blir förvånad när någon annan kommer säger “yep nu är vargen här” och den är det.
1 gillning
Exakt den sitsen jag hade med min första kille. Ständigt tjat sista året om att han borde dumpa mig, ultimatum där att han gjorde slut var ena alternativet. Till slut tog jag det alternativet på ett av dem, men då visade det sig att han ville absolut inte göra slut, och jagade mig sedan i ett halvår med allt mer desperata försök att ta mig tillbaka.
En läxa till den som slänger sig med skilsmässohot, första gångerna tar det skruv och man blir förtvivlad och vill göra allt för att lösa. Sen börjar man vänja sig vid tanken och tänker till slut att det kanske skulle vara lika bra att gå isär…
2 gillningar
Håller han god min nu eller hänger det i luften?
Jag tycker att fenomenet är så märkligt bara. Ett sätt att nedvärdera dig som partner så att du ska tro att du inte är värd Honom eller någon annan. Kontraproduktivt på flera håll. Jubelpuckat och omoget.
Tur att du tog dig vidare från honom.
1 gillning
jag hoppas att du har haft det ok, har inte läst allt. Jag genomled jul och nyår och hade droppat bomben. Han frossade och grät mest hela nätterna. Vi hade sagt att vi skulle ta det lugnt och inte driva på så att julen skulle funka ok. Det har lugnat sig precis nu. Får se vad som händer.
Jag har berättat för min syster men inga andra släktingar - vart jag är på väg. Min man är i sorg och funkar dåligt. Vi har inte pratat med barnen, sover i samma säng, låtsas att allt är bra inför vänner. Men då vi går från vänner så brister fasaden och allt blir tungnt och svart. Det är å ena sidan bra att hålla andra utanför tills man själv vet vad vi vill, men å andra sidan ingår det ju i vänskap att man ska kunna prata om jobbiga saker och få råd. Märker att jag fått riktigt bra råd av de kompisar som jag pratat med. Den skam jag kände för att ha blivit kär i en annan fick jag verkligen bra råd att hantera då jag berättade för en god vän. Hon tonade ner min skam genom att beskriva det som att sånt händer och det är inget att vara skamfylld för - men tag hand om den nuvarande relationen innan du låter känslorna rusa iväg. osv. Var inte orolig för att berätta för andra - valda delar i er kris - de allra flesta har varit med om alla olika scenarion och kriser i långvariga förhållanden.
2 gillningar