Fått veta att X kommer att få en lägenhet fyra minuter promenadväg bort. Suck säger jag.
Kommunikationen är inte bra mellan oss.
Detta betyder att handla i samma mataffär, några restauranger.
Här måste jag fixa en överenskommelse där vårt barn 19 är med i som bor med mig. Speciellt restauranger tänker jag på här man bor.
Man vill koppla av o njuta av sällskapet o maten. Den som först kommer dit är kvar , den andra ska gå ut igen.
Har man bokat bord - tycker jag att man meddelar den andre.
Hur har det fungerat för Dig med ditt X med boenden nära varandra?
Vi bor numera fyra kilometer ifrån varandra. Har ingen överenskommelse men som av en händelse har jag bytt gym och han handlar numera helst på en annan mataffär än vad jag gör (färdigpackad matkasse som hämtas upp utanför är ett alternativ också). Det gör att de spontana möjligheterna att råka springa på varandra där vi ofta befinner oss ändå inte är så stora, vilket är skönt. I övrigt är det inte så mycket att göra något åt tänker jag?
Det har snart gått två år sedan Kraschen. Vi bor där vi bor, ett tag till. Klart att jag helst sluppit se hans fula tryne i byn men jag bryr mig inte längre om vi skulle råka äta middag på samma restaurang eller fika på samma café. Han kan ju råka vara exakt var som helst där jag råkar befinna mig, både i närheten av hemmet och inte. Världen är en liten plats! Jag har äntligen slutat gömma mig, och slutat gå undan för honom. Tänker absolut inte ge honom förhandsinformation om vart jag tänker åka/gå/äta och inte vill jag veta vad han har för sig heller (eller med vem). Det vore ett stort steg tillbaka i mitt mående och i min personliga resa.
Vad är du orolig för ska hända om ni råkar springa på varandra, @Gittan1 ?
(Tillägg: Fattar att det är jobbigt att han ska bo fyra minuter ifrån dig. Att han ens ville det själv… )
Det hade underlättat att han bott lite längre bort. bor bakom kvarteret kan man säga. Kopplat av och gå på promenader och slippa spänna mig här runtomkring. Bor i en större stad så varför bo så nära?? ville bo nära vår gemensamma ungdom men gillar inte heller att pappan flyttar så nära… Pga sitt jobb - har ungdomen möjlighet att vara borta rätt mycket så är det ingen ide att x bor så nära.
De båda har gjort respektlöst /hänsynslöst mot mig o vår ungdom så det har hänt en del.Ja, dvs att X knappt vart singel efter 20 år och redan ny sällskap (en man)… Ja den nya har varit lite jävlig också mot oss två.
Sveket sitter i än även om jag inte bryr mig längre om att det är dem två…
Jag tänker att man kan ju aldrig styra över eller kontrollera en annan människa. Bara sitt eget agerande.
Jag förstår att det känns jobbigt att de väljer att flytta så pass nära, men med det sagt och förståelse för dina känslor, så måste ju de få välja själva var de vill bo. Och var de vill äta när de vill äta.
Ditt liv är ditt liv, deras liv är deras.
Varför ha kontakt öht?
Skulle mitt ex avkräva av mig att få veta mina restaurangplaner varje gång skulle jag bli lätt irriterad. Livet går vidare, vare sig man vill eller inte. Jag ser inte mitt x ute på samma restaurang som mig som ett större problem. Visst, jag skulle inte uppskatta det. Men mitt fokus är ändå på maten och mitt sällskap. Han ruckar inte min värld längre liksom. Och skulle han göra det, så skulle jag väl visa upp en fantastisk fasad där på restaurangen så han ser vad han missar
Just nu är det så känsloladdat att man bör komma överens om det just nu tills det har lugnat ner sig och funkar bra, just restauranger där man bor speciellt.
Det skulle inte funka om de skulle komma in där jag är för tillfället - speciellt det sättet de uppfört sig tidigare.
Det var inget problem från början. Då flyttade han in hos sin nya, och det var tillräckligt långt borta för att vi aldrig skulle springa på varandra av en slump. Nu har de separerat, tyvärr, och han har valt att flytta alldeles för nära mig och barnen. Vi träffas hela tiden, känns det som, och han vägrar att hålla sig på sin kant. Han ska alltid komma fram och börja prata. Jag kan hantera det hyfsat, men det är jobbigt för framförallt de vuxna barnen. De har inte haft någon kontakt med sin pappa på flera år, och nu beter han sig som att han har “förlåtit” dem för att de varit dumma mot honom. Ännu en gång försöker han få mig och barnen att ta på oss skulden för allt som blivit fel.
Jag kan utan minsta tvekan förstå din antipati… i synnerhet som den nya är en man och inte en ny kvinna.
En ny kvinna indikerar att man inte längre är tillräckligt intressant, för “gammal”, för “ful”, för “fet”, för ditten eller datten, men det är fortfarande en ny kvinna.
Din man har plötsligt kommit ur garderoben som homosexuell och det är naturligtvis inget fel eller konstigt med att vara homosexuell… men att efter en halv livstid bli utbytt mot en person av motsatt kön gör ju att nuet helt förbleknar… medan historien fullkomligt tar överhanden.
Mina tankar skulle gå till; var alla år på låtsas, var allt en chimär/fasad, var jag bara en inkubator för att få ett biologiskt barn etc. etc.
Jag förstår dig, trots att jag inte har någon egen personlig erfarenhet av den situationen, men så skulle iaf. mina tankar gå och jag känner med dig, så mycket
Det underlättar på något sätt att det är en man, inte samma “konkurrens”… Jag har inget emot htbq-världen men just nu har jag det med tanke på x:s förvandling som en påminnelse om det förflutna just nu.
Ursäkta ni alla andra som kan känna sig stötta - men det är bara tillfälligt att smälta allt det här.
Nu är jag ok att det är dem två - men att se dem - nej det är jag inte beredd på.
Men värre är sättet och beteendet som de både har kränkt mig som gör det jobbigare för mig och även för vår gemensamma ungdom.
Jag har inte heller den erfarenheten av denna situationen.
För mig är det hela tre år sen mitt X lämnade mig. Ett par veckor före jul och ny kvinna i bilden. Nu är det eventuellt så att han flyttar till min gata, på andra sidan, där hans äldsta dotter (min dotters halvsyster alltså) bott något år. Själv har han hyrt stort och dyrt mitt i stan. Men nu flyttar dottern ihop med pojkvän och hans bostad lockar nog att flytta tillbaka till. Nära skola och kompisar för vår 10-åring. För
Mig är det katastrof om han flyttar hit. Hade säkert varit över allt med honom om det inte varit för otroheten och att den nya finns kvar (vad jag vet). Så jag har via sms bett honom meddela ifall han hyser planer på
Återflytt för isåfall kommer jag att flytta. Hans val att träffa en annan i smyg och svika mig och vår dotter, mitt val att inte acceptera dem som par. Vi har t.o.m. firar delar av julafton ihop för dotterns skull men för mig är det otänkbart att behövs träffa honom och den nya. Jag trivs jättebra i min, lite för stora men perfekta lägenhet. Har vänner i föreningen, gångavstånd till kompisar för dottern och mig. Lekplats på gården, spa i föreningen, garage i källaren, balkong i söder. Vill INTE flytta och blir sjukt trött när jag tänker tanken. Dottern trivs också väldigt bra och vi har det så mysigt här. Men, flyttar han hit då flyttar jag. Kosta vad det vill. Skulle de hinna hit innan jag hinner härifrån kommer jag skriva sms varje gång jag lämnar lägenheten för att informera honom. De vill inte träffa mig. Jag kommer som bäst låtsas att de inte finns, men mer troligt bete mig illa. Vet att många inte förstår detta men för mig är sveket så djupt.
Okej, vi tänker olika… för mig hade “konkurrensen” från en annan kvinna varit rena peanuts jämfört med att behöva granska och ifrågasätta hela min historia med en man som är homosexuell och som egentligen inte alls vill ha en kvinna, utan vill ha en man…
Ja, jag känner mig lurad - att han har gömt , ”lagt läggningen ” på hyllan, ett tag. han säger att han gillar båda könen, Nu är det en man som gäller, dem tankarna kom upp när Corona kom. Och att vi haft ett bra liv - ibland undrar jag ändå…
Jag tror det underlättar på nåt sätt att det är en man , inte samma rivalitet… annars jämför jag med den kvinnan -…
Jag hade också föredragit att X bedragit mig med en man. Tycker det är värre med en kvinna - vad har hon som inte jag har (utöver nyhetens behag och utan slitig vardag) typ. Dessutom föraktar jag kvinnan för bristande systerskap. Kanske löjligt men jag tycker att hon - den nya - också sviker mig på ett särskilt sätt. Hon är ju själv mamma och borde förstå…
Men jag hoppas han tröttnar på henne och på lite karma
Ja i det här fallet tänker och känner vi helt olika. Jag kommer förakta och avsky kvinnan som mitt X bedrog mig med livet ut. Det är jag helt säker på. En man däremot… nej då är det ju mer en annan fråga. En om läggni g. Även om det såklart också måste göra ont.
Men är inte det för att hon utkonkurrerade dig som kvinna, i nuet?
Nu när det är en han, så har ju “han” (läs hans kön) utkonkurrerat dig i hela din historiska relation… av den “enkla” anledningen att ditt ex alltid i lönndom hade önskat att du var en man, inte en kvinna
Visst gör det ont. Och att han smugit med denne mannen innan x berättade. Denne mannen har inget namn för mig eftersom denne inte gav respekt för mig o vår son.
)
