Jag tror att du bearbetar det som har hänt och då ska allt vändas tusen gånger innan man kan gå vidare.
Vad är viktigt för dig för att du ska kunna gå vidare? Att ditt ex får en “diagnos” av dig som narcissist? Att du kommer att förstå vad han har gjort?
Det sist nämnda kommer inte att hända. Oavsett hur vi än vänder och vrider på saker så får vi inte alla pusselbitarna. Det kommer alltid att saknas någon bit, något kommer att skava. Men vad är viktigast, att du får alla svar eller att du fokuserar på dig själv, din psykiska och fysiska hälsa, ditt liv, din framtid? Du kan inte ändra på det som har varit. Han har gjort sina val och lever nu med en annan. Energin du lägger på att analysera honom kommer så småningom att ta väldigt hårt på dig. Är han värd det?
I alla kriser, oavsett om man väljer att gå skilda håll eller fortsätta tillsammans så måste man komma till en punkt där man är färdig analyserad och ältad. Börja bygga upp sig själv istället för att fortsätta rasera sig själv.
Vad jag försöker säga är att du ska inte låta dina frågor och undringar och analyser av ditt ex dra ner dig för långt ner. Någonstans måste du välja att gå vidare. Antingen bestämmer du dig för att göra det eller så kommer det när du är färdig med alla undringar.
Det är även viktigare att förstå dig själv. Av alla dina inlägg här på forumet du inte verkar må så bra. Du har precis avslutat ett 22-årigt förhållande på ett mindre bra sätt. Ta ett riktigt avstånd från den här mannen och fokusera på dig själv. Föräldrarnas samarbete kring en vanlig fungerande 15-åring behövas ingen personlig kontakt. Ta hand om dig!
Känner igen mig. När mamma dog 2017 var det som om något lossnade för mig. Och framförallt är det skönt att slippa den ständiga jävla kritiken. Både den direkta kritiken men framförallt den indirekta kritiken som liksom äter sig in under skinnet på en, hon visste exakt vad hon gjorde och vilka knappar hon skulle trycka på.
Pappas och min relation har förändrats mycket sen hon dog. När hon levde var han så förtryckt under henne, hon använde till och med fysiskt våld mot honom vid ett par tillfällen under barndomen utöver den psykiska misshandeln som var den största delen. Han har kommit fram mer nu och jag har lärt känna honom på ett djupare plan. Han stod inte heller upp för mig och min bror mot henne när vi var små. Men han är nu en gammal och svårt alkoholiserad man så jag känner att jag inte kan vara arg och besviken på honom längre.
Man är olika som personer, och för mig var analys och sortering viktigt. Allt är inte relation, utan också person, och visst ska man arbeta med sig själv. Men för att göra det, så behövde jag sortera ut vad som är exets bestående personlighetsdrag, och vad som är resultatet av kombinationen av oss två. Jag försökte ställa mig utanför och se hur han agerat genom livet, mot andra. Vad visste jag om relationen och händelser kring hans första fru, hans föräldrar osv? Vänner, arbetskamrater. Livsbeslut. Efter ett tag kände jag att jag fått viss förståelse. Inte heller narcissister agerar i syfte av att vara elaka, han är helt enkelt sån här och förmår inte bättre.
Detta gjorde att jag kunde lägga vissa saker åt sidan, inte tro att jag gjort att han agerat på ett visst sätt. Och därefter fokusera på mig själv, min utveckling, mitt läkande. Jag tror inte på att hoppa över vissa steg. Om jag bara ”glömt” hans del i allt, så hade mitt eget blivit helt oförståeligt.
Min pappa har kommit till någon form av insikt att mamma inte var så himla perfekt som han trodde. Men nu vill han prata om hur synd det var och är om honom. Jag är inte intresserad av att lyssna. Han ville inte lyssna på mig när jag var barn och behövde hjälp. Det har satt djupa ärr hos mig. Jag är inte intresserad av att lyssna på honom nu
Ja, det var viktigt för mig också. Under hela vårt äktenskap tänkte jag ju, att om jag förklarade bättre, tänkte mer på mitt utseende, lagade bättre mat, städade mer, tog hand om barnen bättre osv, då skulle allting bli bra. Det var mig det hängde på. Jag visste inte exakt vad jag gjorde för fel, men jag visste att det var min uppgift att upprätthålla harmonin hemma.
När vi separerat, så måste jag börja se min mans del i det hela. Jag jagade sanningen om hur allt blivit som det blivit, och varför han var som han var. Berodde det på mig? Jag trodde ju det, eftersom alla i min omgivning verkade se honom som en glad och kul kille.
Det tog lång tid innan jag kom fram till att min exman hade en psykisk störning på riktigt. Det är ju en sådan där sak, som möjligen händer andra, men inte mig! Jag lärde mig också snabbt att jag inte kunde dela min upptäckt med andra. Bara anonymt på nätet kan jag öppet säga att min exman är en alldeles äkta narcissist. I verkligheten går det inte, för man blir inte trodd. I stället blir man kritiserad för att man “sätter en etikett” på honom. Jo, men den etiketten hjälper mig att hitta en förklaring och framförallt hjälper den mig att hitta sätt att hantera honom och att läka såren jag har inombords.
Jaha, bokar de ”eskort” utomlands också? Köper sex? För det är väl en jäkla skillnad?? Att köpa en människa… en utsatt människa, gör 98% det också? Tror inte jag.
Ja, jag tror att du undan för undan kommer att få fler obehagliga insikter, men det är ändå mycket värdefulla insikter. Jag tänker på ansvar när jag läser de här raderna. En insikt som jag fått, och som just bygger på att först se mönster hos honom och sen förstå mig själv, är att vi kunde fortsätta ihop i dryga 20 år för att jag tar väldigt mycket ansvar, tar ansvar för stämningen i rummet, att det blir trevligt vid middagsbordet, att han inte känner sig sämre än oss andra (därför spelade vi aldrig frågesportsspel eller liknande) att han får göra saker i hemmet där han får glänsa, att vi blir sams igen efter bråk, att jag ber om ursäkt för min del och lite till oavsett om han gör detsamma (vilket aldrig hände. Aldrig) att vi pratar ut om mina fel och brister och att jag tar ansvar för dem. Exet däremot är suverän på att skylla på andra och på omständigheterna, aldrig hans fel. Dels uppfattar han sig som fantastisk, dels så är han ju utsatt för diverse svårigheter, så det är också väldigt synd om honom. kombinationen av en person som tar för mycket ansvar ovh en som tar för lite = inte så bra, men relationen blev ju lång…. jag har verkligen övat på att ta mindre ansvar, i alla relationer. Den delen är ju jag, min personlighet. Viktig insikt. Du kommer att växa och må så bra när du minskar på din anpassning och bara tar ansvar för dig.
Först och främst. Jag förstår ditt behov av att försöka hitta förklaringar och mönster i din tidigare relation. Det gör nog vi alla kontinuerligt, och i början är man ofta mer eller mindre besatt av det.
Men i takt med att man läker och börjar få distans till relationen brukar det behovet minska. Men insikterna som man fått under tiden är viktiga, och jag tror att du är på rätt väg
Det här är livsfarligt. Det blir lite som grodan i det kokande vattnet. Och ett misstag jag tror att de flesta gör en och inte sällan fler gånger under livet.
Är man dessutom en person som generellt tar stort ansvar l livet och inte minst i relationen är det lätt hänt att man anpassar sig successivt för att få relationen och det vardagliga livet att fungera. Och tyvärr innebär det inte sällan att man inte längre lyssnar till sin inre kompass. Och därför riskerar att acceptera även sådant som skaver.
Och alltför många partners skäms inte att utnyttja detta. Eller snarare, de ser det nog inte ens som utnyttjande alls. Bara som ett bekvämt liv där de kan breda ut sig och inte sällan bete sig rätt ansvarslöst (för att inte säga direkt illa) utan konsekvenser.
Den här delen vet jag att jag kommer att behöva se upp med själv framöver. Men kunskap och insikter är åtminstone en hjälp på vägen…
