Rad
1 gillning
Jag blir mest fundersam till varför du är så sugen på att hitta just en psykiatrisk diagnos att sätta på ditt ex eller hans nya kvinna?
Jag tycker nog inte att det du beskriver räcker för att säga att han är en narcissist. Däremot kan han såklart ha drag åt det hållet, skulle nog tro att vi alla har en del drag i våra personligheter som skulle kunna checka av en och annan låda för sådana störningar, dock är det väl så att man behöver checka av en hel del boxar och dessutom vara ganska konstant i dessa beteenden för att det ska kvalificera sig. Att man beter sig rätt mycket som ett as i samband med en skilsmässa (eller en nyförälskelse för den delen) är väl liksom ganska vanligt även bland “normala” människor.
Det låter väl kort sagt som att han haft en del mindre sympatiska drag även under er relation och även nu efteråt. Går dock att vara mindre sympatisk utan att vara patologiskt störd. Kanske du ska fundera mer på varför det inte var du som lämnade honom om du nu ser så många problem hos honom och hans beteenden?
1 gillning
Jag håller med Nimue. Släpp diagnostiserandet, det leder ingen vart. Försök att hantera det praktiska istället, hur funkar allt nu, vad kan göras bättre osv. Jag kan också skriva en lista på mitt X dåliga sidor men ärligt talat kan han nog det om mig också. Det kallas att vara människa.
1 gillning
Han låter definitivt som en narcissist och att du blivit utsatt för narcissistisk misshandel.
Enkelt uttryckt (och på engelska, hittar ingen bra översättning): idealization, devaluation, discard, and hoover.
Han är kanske inte tillräckligt sjuk (eller utredd) för att bli diagnostiserad med narcissistisk personlighetsstörning - som går under “antisocial personlighetsstörning” tillsammans med “psykopati”.
Men låter som om han har starka narcissistiska drag = narcissist.
Mitt råd till dig är: utbilda dig.
Börja med att kolla in DrRamani på Youtube. Du behöver kunskap och coping mekanismer för att läka och kunna hantera honom rätt i framtiden och därmed skydda dig själv.
2 gillningar
Har man inte själv blivit utsatt för den psykiska misshandeln som en narcissist utsätter en för så har man ingen aning om vad det handlar om.
Det kan bara du @Marte ta reda på och undersöka.
Förminska inte din upplevelse och låt inte andra förminska den.
Utbilda dig på narcissism så att du sen kan avgöra vad det är som du blivit utsatt för.
Enda sättet att läka om den psykiska misshandeln varit allvarlig.
4 gillningar
Jag blir en aning triggad av ditt svar. Det är uppenbart att du inte vet vad du pratar om och att avsluta med “varför lämnade inte DU om du nu såg så många problem med honom” är totalt uppåt väggarna om TS har varit utsatt för psykisk misshandel.
Hon gav några exempel.
Visste du att narcissister kan vara de mest generösa och mest hjälpsamma människorna? De kan ge sin sista krona till någon som behöver pengar.
Vet du vad det handlar om? Kontroll. (Emotionell och social kontroll)
Så att han tex gav henne mer pengar vid försäljningen av huset men sen använde det mot henne i ett gräl = narcissistisk (psykisk) misshandel. Och hon kommer säkerligen få höra det fler gånger i framtiden plus allt annat han gjort för henne.
Detta tillsammans med allt annat tyder på psykisk misshandel.
3 gillningar
Njae, jag tycker att det är inflation i analyser av personligheter. Just nu skriver var och varannan människa om narcissism .Visst är psykisk misshandel vidrigt men jag tycker faktiskt inte att exemplen är så dramatiska. Men å andra sidan ser jag bara det jag läser o h vet inte allt.
2 gillningar
Raderat
3 gillningar
Ja jag håller med dig om att anklagelser om narcissism och liknande flyger omkring till höger och vänster.
Men vad har det med TS och hennes upplevelse att göra?
Korrekt, du har inte hela bilden. Det har inte ens TS (än).
Min mamma hade starka narcissistiska drag. Hon dog pga cancer 2017.
Kyrkan var fullsatt. Prästen pratade om min mamma - hur glad och omtyckt hon var, hur bra hon fick alla andra att känna sig. Hur hon (mamma) var så spontan och rolig. Så strävsam hon var, osv osv osv. En av hennes vänner hade skrivit ett litet tal som hölls i kyrkan. Alla var helt förtvivlade och enormt ledsna.
Under (den kvinnliga) prästens tal blev jag genuint förvånad - “Vem pratar hon om?”
Jag överdriver inte - jag tittade mig omkring i kyrkan och tänkte “Vem pratar hon om?”
För inte fan var det om min mamma.
Inåt mot familjen var hon ständigt kritisk, mörk, missunnsam, bitter, ständigt ute efter konflikt, när hon inte fick som hon ville eller blev behandlad som hon tyckte att hon förtjänade att bli behandlad kunde hon slänga det hon hade i händerna och göra sig till offer och gråta som ett barn.
Hon spelade ständigt martyr, det var alltid någon annans fel. Pappas fel, mitt och min brors fel, invandranas fel, osv osv osv.
Allt vände hon mot en, alla ens svagheter, allt man berättat i förtrolighet. Man fick det som giftiga knivhugg i ryggen. Om man någon gång tog upp det med henne - då gaslightade hon. “Det har jag aldrig sagt”, “det kommer jag inte ihåg”, eller så blev hon rakt upp och ner aggressiv för att man för en gångs skull blottade henne och hennes jävla beteende.
Hon sa aldrig mitt namn med värme i rösten, aldrig. Bara när andra var omkring, då var hon så härlig och ljuv.
Narcissister vet att de gör fel och det är därför som de håller den psykiska misshandeln bakom stängda dörrar. Det är därför som offren har så svårt att bli trodda sen, att tro sig själva ens.
De saknar inte kunskap om vad som är rätt eller fel, de saknar empati.
Ska man leva med en narcissist får man hålla samtalen på en ytlig nivå. Prata om vädret och liknande. Det går inte att ha en djup meningsfull relation med dem och det går definitivt inte att ha några djupa meningsfulla samtal med dem.
Mitt ex är/var narcissist. Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om honom och vårt förhållande. Han var mer åt sårbar narcissist hållet.
Jag har många gånger känt mig galen, otacksam, frågat mig själv “är det jag som är narcissisten?”, med mera. Det är det som den narcissistiska misshandeln gör med en.
9 gillningar
Min erfarenhet av riktiga narcissister är att de är fullständigt oförmögna att känna empati eller erkänna att det på något sätt gjort fel, har varit ihop med en sådan människa för länge sedan. Mitt nuvarande ex har kanske drag av det just nu men jag skulle nog inte kalla henne narcissist utan kanske mer extremt självupptagen däremot vet jag att hon kan känna både skuld och empati utan motprestation vilket en narcissist aldrig skulle göra. Men vad vet jag leker mest hobbypsykolog nu. Men vi lever i ett extremt individualistiskt samhälle så kanske är det inte så konstigt att vi präglas av det…
2 gillningar
Raderat
4 gillningar
Inom detta pratar man om “narcissistisk personlighetsstörning” det är en allvarlig störning som går under “antisocial personlighetsstörning” tillsmannas med “psykopati”. Fåtal människor blir diagnosticerade med “narcissistisk personlighetsstörning”. En stor anledning till detta är att dessa personer som är så störda - inte söker hjälp för de anser att inget är fel på dem. Det är andra det är fel på, inte dem. För att ställa en sån här diagnos måste man vara utbildad och erfaren terapeut.
Utöver detta pratar man om narcissistiska drag som kan vara mer eller mindre allvarliga.
Människor med starka narcissistiska drag kan gråta, säga “förlåt”, uppvisa ånger, osv. Men inte av de anledningar som du tror eller förväntar dig.
Angående din flickvän kan jag inte säga något. Du får helt enkelt komma fram till vad som är värt för dig.
Ja vi lever i ett väldigt individualistiskt (narcissiskt samhälle).
2 gillningar
Spelar ingen roll nu eftersom skadan redan är skedd jag inser att jag kommer försätta bygga mitt nya liv på ärlighet och respekt. Livet är för kort för att hänga upp det på personer utan samvete. Sorry var inte meningen att kapa tråden med mina problem…
2 gillningar
Du får bli hur triggad du vill. Narcissist har blivit ett modeord och om alla personer som någon gång diagnosticerats som sådana av någon de haft en konflikt med verkligen vore det skulle säkerligen majoriteten av svenska folket vara narcissister, vilket gör etiketten lite meningslös.
Överlag tycker inte jag exemplen som gavs tyder på något så extremt eller direkt på psykisk misshandel, iaf inte av mer avsiktlig sort. Sen har han absolut betett sig som ett arsle emellanåt och det är inte konstigt att TS blivit sårad av det, men det är inte samma sak som att vara patologiskt störd. Den enda punkten på listan som faktiskt kan tyda på ett stört beteende är väl isf den att han tycker att han aldrig har fel, om det är ett väldigt uttalat drag så skulle det kunna tyda på ngt, men skulle behöva utvecklas mer isf.
Jag tror mest att TS varit med om något väldigt hemskt och uppslitande och absolut blivit väldigt illa behandlad av den här mannen i samband med uppbrottet, och nu söker förklaringar och sätt att förhålla sig till det. Att man undrar vem det är som är galen är nog också ganska normalt, så har iaf jag känt vid alla större uppbrott i mitt liv och det har nog att göra med att en djup relation är så mycket och har så många sidor, det är så svårt att få ihop pusselbitarna kring både det som var bra, det som var dåligt, varför det blev så och varför det kändes så, alla olika bilder man haft av relationen, partnern och sig själv osv. Tillslut blir det som en miljard bitar av en krossad spegel och man sitter där förtvivlat och försöker pussla ihop något och skär sig på fingrarna.
Dock verkar mannen gränslös och knepig i sitt beteende mot TS i samband med uppbrottet så jag tror definitivt att det vore bra om hon drog väldigt tydliga gränser kring sin person mot honom och skapade ett rejält avstånd till honom.
2 gillningar
Jag förstår att du haft det väldigt svårt och ber om ursäkt om jag låtit hård. Det var inte min avsikt. Det är troligen väldigt bra att du bearbetar för att gå vidare, oavsett eventuell diagnos. Allt gott önskar jag dig.
2 gillningar
Du är inte galen. Jag känner igen mig i en hel del du skriver. Jag blev också lämnad, trots att jag i efterhand inser att det var en mycket dålig relation. Visst borde det ha varit jag som lämnade, men det är inte alltid så det funkar. Jag undviker konsekvent att prata om ”är han narcissist” just för att det för över samtalet på rätten att diagnosticera. Jag uppfattar inte alls att du är ute efter det, men letar efter ord, formuleringar, inom ett område där du är helt ny, du prövar tanken. Jag tror att det är mycket viktigt att sätta ord på det du varit med om, att kategorisera och sortera dina upplevelser och intryck. Det är svårt att tänka på det man inte har ord för.
Ja, när man just upptäckt något, eller fått ord och begrepp för något nytt, så ser man det plötsligt överallt. Språket styr delvis vår uppmärksamhet. Därför kan det leda till att man ser mer narcissistiska drag i samhället som helhet när man får kunskap om detta,
Ett boktips: Perfekt på ytan, defekt inuti. Läs den!
Jag tänker på mitt ex som en person med narcissistiska drag, men häromdagen lyssnade jag på ett poddavsnitt om utveckling i vuxen ålder. Dvs att det där med mognad inte slutar efter tonåren. Fokuset ligger inte på narcissism, tvärtom. Men det var en annan modell att se på detta som handlar om mognadsnivåer. Och föreläsaren menar att det finns vuxna som inte riktigt landat i soicalisationsfasen, utan faller tillbaka till de första barnstadierna, särskilt under press, stress eller vid konflikter, Som barn är man egocentrisk, det är naturligt. Narcissism som en slags avsaknad av psykologisk utveckling, eller i alla fall stabilitet i mognadsnivån. Det tycker jag känns rimligt, för jag vet ju att även jag liksom blir barnsligare och inte mitt bästa jag i alla situationer. Det beskrivs väldigt bra i poddavsnittets första del. Spotify
4 gillningar
Ja en del experter menar att narcissisten är på en 7-8 årings (emotionell) mognadsnivå.
Ett barn måste vara narcissistiskt för att överleva, men sen vartefter man växer upp är det meningen att man ska utveckla empati och sociala färdigheter.
Det forskas fortsatt om det här och om inget annat så är det väldigt intressant läsning. Tack för lästipset!
1 gillning
Hej
Lite tips.
Det finns en podd som heter Älskade psykopat som jag tycker är väldigt bra.
Det finns även en blogg som är intressant som Michael Larsen skriver den hittar du på separation.se
4 gillningar
Du har precis beskrivit min mamma!! Som jag har tassat på tå och fogat mig efter henne under min uppväxt! Allt för att inte dra igång något som skulle göra mig psykiskt illa i längden! Jag önskade ibland, på fullt allvar, att hon skulle dö när jag var tonåring.
Hon var likadan mot pappa men han var och är blind. Det ledde till att jag utvecklade ett form av hat mot honom för att han lät henne hållas och gjorde ALLT för att hon skulle ha det så bra som möjligt. Hade hon bråkat med mig och startat bråket så såg han till att JAG bad om ursäkt “du vet hur mamma är”. Jag avskyr honom än idag för att han inte skyddade mig som barn mot henne.
Sorry, inte meningen att kapa tråden men jag har inte tänkt på att min mamma var narcissist. När jag flyttade hemifrån fick jag andas och leva ifred och höll kontakten på ett minimum. Hon gick bort för 10 år sedan så då fick jag verkligen vara ifred.
Jag har gått i terapi där vi bland annat har tagit upp min relation till min pappa. Men det är först nu som jag verkligen förstår VARFÖR den var så dålig.
Man är aldrig för gammal för att lära sig saker!
2 gillningar