Det kanske är så det är…och bästa sättet att få reda på det är ju att han verkligen gör sitt bästa…?
Jag tror också att i mitt och många andras fall, så gick det för långt…så intresset för min sida att ta emot och omvärdera eller ens vilja jobba vidare fanns inte. För många besvikelser.
Ribban låg liksom hela tiden och darrade…med risk för att minsta lilla miss från hans sida gjorde att den trillade ner.
Ja, det hade bara känts lättare för både honom och mig att dumpa honom medan han fortfarande betedde sig klart illa och utan han fått chansen att göra sitt bästa och ändå misslyckats. Så kunde han, likt många på forumet vad det verkar, fått leva i föreställningen att om han bara fått chansen att ändra sig och göra sitt bästa, så hade han kunnat rädda relationen.
Men ja, det är jättesvårt att avgöra om det är objektivt sett “inte gott nog” som helhet, eller om det handlar om att jag blivit besviken, sårad och bara trött på skiten så många gånger att jag inte kan se genom eller över det längre, vad han än gör.
1 gillning
@buttan
Det var jag som kunde ha skrivit detdär.
På ett sätt gör det ont, för Om jag hade berömt då när han engagerade sig så då kanske han inte känt sig utanför familjen.
Jag vet att vi båda låtit det bli vardag i förhållandet och tagit för givet. Men ändå söker jag efter saker jag kunde ha gjort på annat sätt. Varför egentligen? Då det ändå var han som var otrogen, valde att starta ett påsidan om förhållande. Undrar om jag kunde ha gjort det valet ogjort åt honom?
1 gillning
Därför att vi av någon outgrundlig anledning ofta, ofta vill skuldbelägga oss själva…
Med barnafadern så blev det ju så att jag och barnen körde vårt eget race…för han valde att inte hänga med eller hänga på.
Ett hiskeligt exempel…vi ska åka till Legoland tillsammans med min mamma (pappa hade vi precis begravt) och min syster och hennes familj.
Två bilar.
Klockan halv sju på morgonen sitter jag och barnen i bilen för att det var då vi behövde åka för att hinna med den bokade båten typ 30 mil bort.
Han ligger fortfarande i sängen.
Då har jag gått upp och sett till att 3 barn på 10 år (självgående) och 5 år (hyfsat självgående) och 5 år (inte alls självgående pga diagnos) fått på sig kläder och borstat tänder. Packat det sista och självklart också packat matsäcken.
Jag var så nära att åka iväg själv med barnen och sluta upp med syrran och mamma.
Men gjorde såklart inte det.
När jag sa det till honom när han väl kommit upp, så blev hans svar bara ett kallt “Man gör inte så. För man åker inte ifrån en familjemedlem”.
Så han valde verkligen att ställa sig utanför…och att sedan återuppliva sitt familjemedlemskap när det passade honom.
Och efter separationen sa jag många, många gånger att “Han kunde ju bara ha steppat in och varit med…hur svårt hade det varit?”
Ändå…sa jag också många, många gånger…“Men det är klart att det inte är så lätt för honom…vi var ju redan en familj i familjen och det är klart att det inte var så lätt då för honom”.
Tillåt mig att spy.
Vi kan alltid ha gjort saker på ett annat sätt.
På gott och på ont.
Det kunde han också.
Han VALDE.
Inte du.
Något som jag tampas med (inte när det gäller barnafadern) men med exet nu är att inte klandra mig själv för det jag gjorde. Där och då kunde jag inte gjort på annat sätt. Även om jag kunde gjort det. Äsch, du förstår hur jag menar.
1 gillning
Usch, tyvärr kan jag känna igen mig och föreställa mig det där hända i min familj. Han hade nog kommit upp och släpat sig ut till bilen om jag rutit i ordentligt, men varit sur, trött och icke-hjälpsam som hämnd för att det var så jobbigt för honom att gå upp tidigt, för att göra en “jobbig” utflykt som han egentligen bara stod ut med för att han ju “måste”.
Det är väl en av de sakerna jag stört mig mycket på här, att sambon ofta är som en tonåring i hushållet. Det är klassiskt när vi ska ut och göra något att han liksom ser det som sin uppgift att klä på sig själv och gå på toaletten. Att ungarna ska göras klara och allt som måste med ska packas, huset för längre utflykter ska gås igenom osv, verkar han inte se som sin uppgift öht. När jag varit uppe och snott för att förbereda allt i timmar innan vi ska åka kan han vara sur för att han fick vänta en kvart sen han klätt på sig, trots att det hade gått fortare om han hjälp till med … nått. Ibland gnäller han till och med över att han inte hann äta innan vi åkte, som om det skulle varit något jag borde ha sett till.
1 gillning
Oj, var det du som tog över honom? 
När vi bara hade 1 barn och hon var 1,5 år skulle vi åka och på kalas hos hans släkt typ 1 timme bort.
Och den här lördagen hade jag bestämt mig för att jag tänker inte göra iordning dottern…nä, det får bli hans ansvar.
Fast jag sa inget till honom utan jag fixade bara mig så jag var klar.
Vi kom 1 timme försent…
Och han tyckte såklart att jag skulle sagt till honom att det var han som skulle ta hand om dottern.
Det där är ju något som man lätt sätter sig i. Man börjar fixa och ta om hand något som är gemensamt…och så plötsligt är det mitt ansvar och jag måste frånsäga mig det för att någon annan ska göra det. Gäller ju samma på jobbet också, inte bara hemma.
En juldag då vi var bjudna upp till hans föräldrar på middag kl 14, tog jag och 3 barn bussen dit istället (vi bor i samma stad och för bilburna barn är bussåkning en fantastiskt kul grej 
)…han låg kvar i sängen när vi åkte. Och då var jag ändå hänsynsfull som inte tog bilen utan den lämnade jag så han kunde ta den.
Nåväl…hans pappa fick ringa och väcka honom när vi väl kommit dit.
Och nä…jag hade inte skakat liv i honom när vi åkte vid ett-tiden och sagt att vi åker.
Varför skulle jag?
Ändå…så tänkte jag senare att det är så jag skulle gjort för att verkligen ha ryggen fri från att “lämna en familjemedlem”…
Nu är detta 20 år sedan och den där extra tonåringen har växt upp
Tror faktiskt att han började agera som en pappa först när vi delade på oss.
Tyvärr har jag fortfarande kvar en del av det här att “Om jag gjorde annorlunda”…det märker jag ju när jag fortfarande ibland slår på mig själv som en boxboll när det gäller exet.
1 gillning
Ja tyvärr så är jag ju rädd för att det enda som kommer funka är att jag lämnar. Även om jag säkert kan få honom att fixa vissa saker genom att vara väldigt tydlig med att det är hans uppgift så blir det ju ändå jag som blir projektledaren som ska delegera och se till att informera tillräckligt tydligt om vad han förväntas göra.
Och allt som faller mellan stolarna, allt som inte tydligt delegerats, det blir liksom automatiskt mitt. Jag tror inte det är medvetet från hans sida, att han tänker att “Det där får Nimue fixa”. Jag tror helt enkelt att han inte tänker alls på att det det ska fixas, eller bara tar för givet att “det löser sig” utan att reflektera ytterligare på exakt hur det kommer att lösa sig (med att jag löser det). Fan vad jag hatar “det löser sig” människor, känns som att det inte bara är med sambon utan generellt så att det är människor som helt enkelt medvetet eller omedvetet väntar sig att andra löser det åt dem. Det är kanske en av de tyngsta bördorna med en skev arbetsfördelning i relationen, inte själva de praktiska uppgifterna utan hela den långa jävla listan att hålla koll på över allt som behöver göras, och då även de sakerna jag tydligt sagt åt honom att sköta, eftersom han ofta inte gör dem ändå och det därför måste kontrolleras.
2 gillningar
Skulle du kunna lämna fysiskt och bli särbo…och ändå ha kvar relationen med honom?
Det senaste året har jag stött på ett par familjer där föräldrarna valt att flytta isär, men ändå vara ett par.
Måste säga att jag har lite svårt att se poängen med det. Vi umgås inte bortsett från de husliga bestyren, har inget intresse av varandra och ingenting gemensamt. Eller ja, han vill ligga med mig, även om jag mest vill slippa. Jag har lite svårt att se vad särbo relationen skulle bestå i, iaf om den skulle vara givande för mig.
Med det läget finns absolut ingen poäng alls!
Bättre att ha varsin brevlåda och bli glada föräldrar.
Ja kanske det, samtidigt skulle jag ju vilja lösa det för barnens skull, så att de kan bo kvar här och med oss bägge, och för min del så att jag slipper missa halva barnens uppväxt. Och han försöker ju som sagt. Men det ser inte så ljust ut. Jag tror inte han vet hur man ens gör för att fylla det där tomrummet, att det liksom inte finns någon relation mellan oss bortsett från skalet av hus och barn. Och jag orkar inte riktigt försöka efter alla gånger han dragit sig undan.
1 gillning
Här går det inte så bra. Jag hade väl hoppats att sommaren skulle ge mer utrymme för oss att kunna komma varandra närmare, men nu känner jag mig rätt knäckt. Inte en enda aktivitet för familjen har han föreslagit på hela sommaren, och jag orkar inte som jag brukade. Vi åkte till sommarstugan sista veckan av semestern och jag hade förhoppningen att det skulle betyda mer tid tillsammans då det brukat göra det förr om åren, i och med att han inte haft datorn där och därför spenderat mer tid med mig och barnen. Men han hade med sig en hel arsenal olika gameboy-manicker och stängde rätt omgående in sig i ett av rummen och satt där och spelade hela tiden. Följde med utan gnäll på en promenad eller så om jag bad honom men så fort vi kom tillbaka direkt in och spela.
Andra kvällen var jag så nere att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna, och då frågade han ju hur det var med mig, och jag svarade att jag kände mig så oerhört ensam, avvisad och värdelös. Han blev orolig och ledsen och sa att han inte skulle spela lika mycket nästa dag. Det känns så förrädiskt att det ändå känns bra när vi pratar om saker, som att han lyssnar och förstår. Fast sen satt han ju där inne och spelade alla andra dagar tills vi åkte hem.
Jag har iaf bestämt mig för att försöka få tag på vårdcentralen (som dessvärre ska vara lika omöjliga som sambon att få kontakt med) och försöka få träffa en kurator eller nått. Mitt mående har blivit helt ohållbart, mina tankar skrämmer skiten ur mig, iaf om jag tänker på att jag har två barn som behöver mig. Som någon sorts självskadebeteende har jag försökt söka information på nätet om hur man ska handskas med relationsproblem och depression, men svaret tycks överlag vara att det inte är situationen utan ens egna känslor och tankar kring den man ska förändra, vilket bara leder till att jag får sammanbrott. Som jag skrev i rubriken till tråden, att man bara kan ändra sig själv och inte andra. Men hur ska man ändra sig själv om ens tankar och känslor inte är något man ska lita på?
Du ska avlägsna det som tar mer energi än det ger, förändra det du kan, acceptera det du inte kan och inse skillnaden.
Antingen accepterar du att det är som det är och lever med det eller så lämnar du honom. Han kommer inte att ändra på sig.
1 gillning
Ja, om det ska vara värt något så behöver han väl ta steg för att visa i handling att han förstår. Min exmake har aldrig föreslagit något som vi skulle göra tillsammans som familj, kan verkligen känna igen mig i det. Men när vi väl är på plats i en aktivitet eller utflykt så har han deltagit tämligen aktivt.
Du kan inte bara sänka dina förväntningar, ändra på vad du anser är ett rimligt föräldraskap eller parförhållande. Ni behöver ju på något sätt bli ett team, ni två inom familjen. Jag trodde att maken och jag var ett team, det var mycket praktiskt som funkade väldigt bra. Och ett team stöttar varandra, du kan inte dra hela lasset själv.
I så fall handlar det inte om att ändra på sig själv, utan om hur man blir en lagspelare. Ja, vissa spelare i laget behöver utvecklas mer än andra, och ja man kan dela solidariskt och inte millimeterrättvisa på hur mycket var och en ska ta ansvar. Men om man inte ens kliver in på plan, då är man inte en lagspelare. Då kan du inte ändra på dig, det hjälper inte. Om han kliver in på planen, gör sitt bästa för att bli en bättre lagspelare, då kommer du att få möjlighet att ändra på dig, eller snarare anpassa dig, för du kommer att påverkas av att du plötsligt har en medspelare!
Jag funderar lite runt detta. Vad är det du inte ska lita på i dina tankar och känslor, menar du?
Du har ju väldigt klara tankar och känslor angående hur ensam du är i relationen. Detta är ju något som du verkligen ska lita på. Din upplevelse av att ni lever parallella liv är inget du hittar på.
Eller tänker du att du kan ändra på ditt eget tankesätt så mycket att du plötsligt kommer bli nöjd med din mans engagemang i relationen? Att du ska börja trivas med att ha en partner som inte ens är intresserad av att vara med på banan, som @Uppochner skriver?
Men till det skulle det inte räcka med ett förändrat tankesätt från din sida. Du skulle snarare behöva byta personlighet rakt igenom.
Ja, men hur inser man skillnaden då?
Det är väl det jag kämpar med kanske, att det inte finns någon medspelare att förhålla mig till, och därför förhåller jag mig mest till mig själv.
Ja, jag menar att större delen av de råd jag läst mig till av professionella går ut på att ändra sina egna tankar eller känslor kring saker, istället för att försöka förändra sin omvärld. Att det inte är situationen som gör en olycklig, utan hur man tolkar den och tänker kring den. Att man ska fokusera på det positiva och vara glad för det man har istället för att fokusera på det negativa. Att känslor av att vilja ha kärlek och bekräftelse från omgivningen kommer från att man har något hål på insidan som man måste laga själv istället för att försöka förklara det med andras tillkortakommanden. Att äkta kärlek bygger på att älska och acceptera andra villkorslöst istället för att försöka ändra på dem eller förvänta sig något i gengäld. Att man sårar andra människor och driver dem ifrån sig genom att försöka få dem att ändra på sig. Olyckligtvis misslyckas jag ju totalt med att efterleva alla dessa råd och det får mig att tänka väldigt negativa saker om mig själv.
Men ja, exakt så. Att det kanske är min personlighet, mina känslor och mina tankar som är fel och förstör allt för alla, och att det är dessa saker jag borde förändra men tyvärr misslyckas med hela tiden. Om det är mig det är fel på förklarar det ju också varför det inte är så lockande att spendera tid med mig. Dessvärre är det dessa tankeloopar som leder mig i en riktning som skrämmer mig, och jag inser ju att det inte är helt sunt, så det är därför jag tänker att jag måste söka hjälp.
Ja, det är ju detta som är så bedrägligt! För det är ju på sätt och vis sant, det också. Men det är märkligt för jag har verkligen umgåtts med den tanken, att lyckan kommer inifrån mig, att känna tacksamhet inte till en person men till det livet ger. Men det finns gränser. Och de pratas det mer sällan om. När ska man egentligen förändra något i situationen för att kunna leva ett bra liv? De här självhjälpstrenderna är lite luriga… och jag tror att vi ska inte förenkla det kunnande som psykologer och terapeuter har genom att tro att vi kan tillämpa och tolka sånt här som de amatörer vi är. För då kanske vi övertolkar eller missförstår. Missar helheten, sammanhanget. Just det här rådet är ju bra i en viss situation, men det kan finnas andra saker som är mer relevanta.
Tack för ditt svar! Ja, det är något jag känner att jag skulle behöva bolla med en professionell för att kanske få någon sorts svar på när det är korrekt att försöka vara nöjd med det man har och när man faktiskt bör försöka förändra sin situation istället för att försöka vara nöjd med den. I grunden känns det ändå som att det blir något fel med rådet, eftersom jag tänker att sådana råd syftar till att få en att må bättre, och det här bara får mig att falla rakt ner i nattsvart förtvivlan.
Jag kan ju själv inse att rådet blir absurt om man t.ex lever med en partner som misshandlar en. Det blir ju sjukt att försöka vara glad för det man har, fokusera på det positiva och älska villkorslöst i en sådan situation. Men jag är ändå övertygad om att min partner inte vill mig illa utan på något plan, om än kanske inte så som jag skulle önska, älskar mig och bryr sig om mig. Han bara kan eller vill inte ge mig de sakerna jag känner att jag skulle behöva få i en kärleksrelation. Men då är jag ju tillbaka till att fråga mig om det är hans oförmåga/ovilja eller mitt upplevda behov som är det egentliga problemet.
1 gillning
Du kan inte göra om din partner - men du kan heller inte göra om dig själv.
Det är en sak att ändra synsätt som mer rör bagateller. T ex att sluta irritera sig över att han alltid lämnar skäggstubb i tvättstället. Sånt går att ha överseende med genom att skratta åt det och påminna sig om att man själv gör skidbacke på osten.
Alla dessa självhjälpstips som signalerar att du bara behöver tänka lite mer positivt och kärleksfullt syftar nog mest till små ovanor, små bagateller och små irritationsmoment. Du kan t ex välja om du vill bygga upp ett förakt för att han smaskar vid matbordet genom att alltid fokusera på det, eller om du ska ignorera det.
Men när det handlar om hela personligheten är det annorlunda. Du kan inte tänka bort dina grundläggande mänskliga behov med en positiv inställning. En person som utsätts för misshandel bör ju inte tänka bort behovet av trygghet och acceptera att partnern är våldsam, som du och @Uppochner skriver. Det är knappast önskvärt ens hos de mest övertygade självhjälpscoacherna. Där brukar slutsatsen vara Du kan inte förändra din partner, du måste själv förändra din situation och lämna honom.
På samma sätt kan man inte välja bort sitt behov av samhörighet, gemenskap, respekt, humor, kommunikation och andra liknande områden. Man kan förstås trixa lite med på vilket sätt man får ovanstående. Du kan kanske inte kräva att din partner delar din hobby för att du ska känna gemenskap, eller att han kommunicerar precis som du.
Men då måste det finnas andra områden där ni känner en sån där go gemenskap och ett annat sätt som ni kan kommunicera på så att ni båda når fram och blir hörda och förstådda. Av det du har skrivit i tråden får jag inte alls det intrycket av er relation. Jag tror inte det finns minsta chans att du bara behöver tänka lite mer positivt och förändra ditt eget synsätt lite grann så kommer det bli okej. Skillnaderna är ju fundamentala, av det jag läser.
Jag skulle vilja säga att det är det stora glappet som är problemet. Hans förmåga på ena sidan, dina behov på andra sidan. Det är inte fel på någon av er. Ni är som ni är, med de egenskaper ni har.
Ni kan förstås fila lite på detaljerna. Men det är inte rimligt att tro att någon av er kommer att kunna ändra sig så mycket att ni möts lyckligt på mitten.
5 gillningar