En polismästare framstår som förkämpe för jämställdhet. Förväntas av en man i hans ställning. Ser bra ut i cv och är pk. Sedan håller han och hans gelikar sig med 16-åriga sexslavar. Ser inte fullt lika bra ut i cv:t.
En till synes fullt normal man spärrar in sin dotter och avlar barn med henne.
Alltså vad folk säger utåt, hur de agerar ögontjänare för att få vad de vill och hur de sedan i själva verket är kan vara två helt olika saker.
Är bägge parterna lika ivriga att bli ihop eller är den ena mer “på” än den andra? “Vill hon ha mig får hon ta mig som jag är”. Är det den andre som är mer drivande eller båda lika mycket? Är det personen man tycker om eller egoboosten att ngn är intresserad av en?
Nu har det gått ett tag sen jag startade den här tråden, och tyvärr känns det som att frågan inte är löst och jag bara sjunker djupare och djupare ner i mörkret.
Efter att jag först tog upp att jag ville se mer initiativ och att han själv visade vad han vill med relationen och familjelivet så backade jag undan med att själv ta initiativ och komma med förslag, för att lämna utrymme för honom att göra det, men också för att jag visste att jag inte skulle klara fler avvisanden. Slutade med att vi i princip inte hade något med varandra att göra alls i ett halvår ungefär. Till sist bröt jag ihop totalt och bara grinade och han kände sig väl tvungen att fråga hur det var med mig, så vi pratade igen, och nu har han iaf förstått att relationen är på väg att gå åt helvete på grund av detta. Då hade han tydligen uppfattat budskapet att jag ville att han skulle ta initiativ och visa vad han vill som att jag ville att han skulle lämna mig ifred. Eller det var det han sa iaf.
Sen dess, ett par månader nu, tycker jag ändå att han faktiskt har försökt. Han är ganska dålig på det och försöken lämnar en del i övrigt att önska (består mestadels i att han sitter i en soffa häruppe med sin telefon istället för nere i källaren vid sin dator samt att han dragit igång några projekt i trädgården, men det har hänt några gånger att han frågat hur min dag varit eller på eget initiativ tagit ut ungarna för att leka en stund, känns också som att han försöker lite mer för att hålla liv i de samtal som ändå blir). Det känns ju ändå bra att han bryr sig och försöker, hade väl på sätt och vis varit mer deprimerande om han inte brytt sig alls.
Men problemet är att jag känner mig inte glad över hans försök och det känns inte bra. Jag är bara så fruktansvärt förbannad, mest på mig själv. Jag klarar liksom inte av att ge honom positiv feedback och uppmuntran för hans försök som jag borde för att jag själv mår så ohyggligt dåligt. Det känns liksom som att jag inte kan släppa och förlåta det som varit och saker som redan hänt. Inte mest riktat mot honom utan mest mot mig själv, det känns som att jag har låtit mig bli överkörd typ hundra gånger och nu ska jag då alltså bara liksom släppa det och gå vidare som det var ingenting? Känns som att jag drunknar i självförakt vid tanken på att jag ska låta någon behandla mig så som han har behandlat mig och sen bara släppa det och gå vidare utan att det ger några konsekvenser alls för honom att ha gjort så. Som att jag då väljer att bli/vara en person som man inte behöver behandla med respekt.
Det skulle vara intressant att höra hur de som tycker att man borde ge fler chanser, förklara vad man är missnöjd och låta partnern få möjlighet att ändra på sig tänker kring detta. Alltså för min egen del så hade det ju vart supersmidigt om jag bara kunde släppa det som varit, dra ett streck över det och sen så får vi typ ett perfekt förhållande och barnen kan få växa upp i kärnfamilj och jag kan bo kvar i vårat fina hus och behålla hela umgängeskretsen. När jag (min vana trogen) försöker ställa mig utanför och se situationen rationellt vore det ju det allra bästa och smidigaste för mig. Men tyvärr sätter sig liksom mitt känsloliv på tvären och bara skriker att jag inte bara kan låta alla avvisanden, respektlösa beteenden och allmänt utnyttjande av min person bara passera helt ostraffat som om det inte hänt. Till och med om han skulle bete sig exemplariskt från och med nu.
Men han beter sig väl inte exemplariskt?
Jag gissar att du inte känner att det är äkta, att han anstränger sig för att uppfylla dina önskningar. Att det inte är hans egenskaper och egna vilja.
Exemplariskt beter han väl sig inte, men jag tycker ju mig se att han gör ärliga försök utifrån det jag har sagt. Och det blir ju inte så lätt för honom när han inte får någon positiv bekräftelse från mig på att han gör rätt. Men jag klarar bara inte av att ge honom det, jag går runt och är förtvivlad och förbannad typ hela tiden, och känner bara irritation och ilska när han kommer i närheten. Sen gör jag mitt yttersta för att lägga band på de känslorna så jag är ju inte otrevlig utan beter mig så normalt och vänligt jag kan, men positiv bekräftelse lyckas jag bara inte pressa ur mig.
Jag vet inte om det är så mycket att jag känner att det inte är äkta just nu, som att jag går och ruvar på gamla oförätter och inte kan klarar att skaka ilskan och sorgen över dem av mig. Men visst är det ju stor risk att han bara beter sig såhär för att han förstått att förhållandet är i fara.
Mest känns det väl som att hur förmår man sig att stoppa händerna i elden efter att man gjort det massvis av gånger och bränt sig något förjävligt varje gång? Men hur ska något förhållande där saker varit dåligt någonsin kunna bli bra igen om man inte gör det? Det är klart att jag borde kunna försöka igen och att det då kanske skulle kunna bli bra, men det känns som att jag inte kan förmå mig.
Hej @Nimue, hur mycket har han lagt på bordet iform av berättelse, mobilen osv… Har ni börjat att prata där ? Han måste ju ge dig allt så att du får bearbeta och ta ställning till vad du vill veta, vad kan göra, vad vill du göra med ert förhållande.
Tycker inte att du skall ha offerkoftan och bördan å han glider lätt undan.
Jag vet inte riktigt om jag förstår vad du menar med berättelse och mobilen?
Hittills är hans enda svar på vad han vill med livet att han inte har någon plan och att han inte vet vad han tycker. Jag har egentligen inte frågat på ett tag efter de senaste misslyckade samtalen, men det är för att jag känner mig rätt säker på att få “vet inte” som svar på det mesta och jag är rädd för att om han svarar “vet inte” på en fråga om hur han vill att livet ska se ut en gång till kommer jag tamejfan strypa någon.
Intressant att du uppdaterar den här tråden, den minns jag ju mer än väl. Men trist att det står och stampar.
Ganska små och halvhjärtade ansträngningar… Ja, jag personligen är skeptisk. Vi har nyligen diskuterat det i @Caro’s tråd. Det är inte så troligt att man kommer få ett smidigt och tillfredsställande liv med någon som i praktiken befinner sig på en helt annan spelplan.
Men det är ju inte allas sanning, och det finns ju annat att ta hänsyn till också.
Dock framstår du som en kvicktänkt och rappkäftad person (i positiv bemärkelse!) som har ett påtagligt behov av ett verbalt utbyte. Men du sitter fast med en snubbe som är din raka motsats.
Jag skrev i min egen tråd att min svåger nyligen påpekade att mina val av partners har varit ganska märkliga. Som när Musse släpar runt på Långben, uttryckte han det. Plötsligt tänker jag att det stämmer rätt bra på din situation också. Av det du skriver känns ni ju inte alls jämbördiga.
Ja, det är möjligt att det är så. Det är väl i så fall en insikt jag försökt hålla ifrån mig för att den känns ganska självgod, sambon är ju dessutom inte alls någon lallande idiot så att säga att vi inte är jämbördiga blir lite som att säga… lite för bra saker om mig själv? Men det är klart att jag ofta tänkt på det, kanske inte allra mest i bemärkelsen verbal begåvning som att han är så oförmögen att planera och utföra inte allt för avancerade saker i vardagen ibland. Sen det sociala ska vi inte prata om, å andra sidan uppfattar jag inte mig själv som speciellt socialt begåvad heller, men han är ju mer en tågolycka i det avseendet, om än av det tystlåtna och odramatiska slaget.
Men risken finns väl att hans tystnad åtminstone delvis är en täckmantel för att han upplever just det, att vi inte är jämbördiga och att jag snabbt skulle upptäcka det om vi kommunicerade mer. Och jag kan ju i så fall inte ge honom fel, även om jag kanske tror att han överskattar hur hårt jag bedömer saker, skulle det visa sig att han har massor med korkade eller frånstötande tankar och idéer under tystnaden skulle det förstås inte vara mer till hans fördel än att vara tyst, det kan ju vara så han har tänkt egentligen.
Exakt så tänker jag själv också, det är som tabu. Förbjudna tankar.
Men samtidigt har människor olika sorters begåvningar och mitt ex hade många goda sidor som jag saknar. Exempelvis på det musikaliska området var han vida överlägsen mig. Det hindrar inte att jag har en helt annan kommunikationsförmåga, och även om jag ville tro att glappet gick att överbrygga så har jag börjat undra i efterhand om jag kanske var på tok för optimistisk och naiv.
Hans standardsvar var “Vet inte”. Det känner ju du igen. Och om det berodde på bristande språkförmåga, bristande insikter eller helt enkelt bristande intresse över det jag ville samtala om får jag nog aldrig reda på.
Din uttrycksförmåga här på forumet vittnar ju om en hög språklig nivå. Det måste vara makalöst frustrerande att hela tiden mötas av någon som är så begränsad, tabu eller ej.
Ja, tyvärr, även om det är skönt att höra det från någon annan, så är det nog stor risk att du har rätt.
När jag var förälskad i honom så försökte jag väl se det bästa och hoppas på det bästa, trots allt hände det ju att han sa bra/intressanta saker. När den förälskelsen på allvar började lägga sig hade vi fått barn ihop och jag behövde väl fortsätta intala mig själv att det inte var helt hopplöst.
Men det är svårt för att jag vet ju fortfarande inte egentligen vad som döljer sig under den där tystnaden. Det verkar väl allt mer sannolikt att det kanske inte finns något så spännande där som jag en gång trodde, men så länge jag inte vet säkert så finns ju liksom alltid chansen till någon sorts magisk skattkammare som kunde öppna sig om man bara kommer på lösenordet.
Jag lyssnade på ett radioprogram häromsistens där man kom in på myten om Pandora. Hon som hade mänsklighetens alla olyckor i en liten ask. Alla plågor flög ut över världen när locket öppnades, utom hoppet som Pandora lyckades hålla kvar.
Hoppet som en av många olyckor som kan drabba oss stackars själar. Kanske är det en rimlig beskrivning.
Jag är också expert på att leva på hoppet. Ibland är det en tillgång, men när jag tittar bakåt ser jag att hoppet har hållit mig kvar i dåliga situationer mycket längre än nödvändigt. Det gäller inte bara relationer utan även i jobbet. Jag har gått där och hoppats på att chefen ska bli en bra ledare och att atmosfären ska bli mer öppen och tillåtande.
Eller kanske hoppades jag på att jag skulle byta personlighet och börja stå ut.
Jag tror att du inte ska fråga dig vilket fynd till man som eventuellt gömmer sig bakom din makes avvisande fasad, utan du ska fråga dig om du vill ha det du ser idag. Om du kan leva med enbart det, och inget mer som just nu råkar vara osynligt.
Själv kunde jag acceptera att mitt ex var så tystlåten, för det var på många sätt en trivsam tystnad. Jag kunde trots allt fylla mitt pratbehov på annat håll. Men jag kunde inte acceptera att han ständigt prioriterade ned mig och att han satte alla andra uppdrag och plikter först. När jag ställde honom mot väggen och krävde att få en större plats i hans liv, då gjorde han slut. Han dumpade mig hellre än att bygga ett gemensamt liv med mig.
Då hade jag hoppats i fyra år att han snart skulle ta in mig i sitt liv på riktigt och sluta skylla på alla andra åtaganden. Det är förrädiskt, detta hopp.
Ja, tyvärr är det väl lite så att bilden aldrig är sådär klar som jag försöker skriva fram den. Vissa dagar är ju liksom bra dagar. Eller “bra” kanske numera är att ta i vad gäller själva förhållandet, vilket iofs kan bero på mig som börjat ta avstånd vare sig jag vill eller inte. Men i alla fall helt okej dagar av normalt familjeliv där allt fungerar rätt smidigt och jag tänker och känner att det här borde jag väl kunna stå ut med, få att funka. Finns ju samtidigt så många värden i att hålla ihop familjen och hemmet i andra skålen.
Men sen är det ju de mer eller mindre dåliga dagarna där diverse interaktioner (eller brist på sådana) med sambon drar ner mig och allmänt får mig att känna att livet suger. De dåliga dagarna har väl trots allt överlag varit fler än de som varit okej. Men det blir ju liksom just en loop av att kastas mellan hopp och förtvivlan. Hade det bara varit 100% värdelöst hela tiden hade det ju inte varit så svårt, men just som jag känner att jag bestämt mig för att det bara är outhärdligt och inte går alls längre, så kommer ju en eller ett par dagar när allt ändå är rätt okej, och så börjar jag om i tankarna. Tänker att det kanske bara känns dåligt för att jag liksom redan bestämt mig för att det ska vara det.
Sen måste jag säga att ditt inlägg ger mig idéer om att jag kanske kunde slingra mig ur situationen genom att ställa ultimatum på att han får slänga ut datorn eller mig, och hoppas på att det blir jag som åker ut. Så hade jag sluppit bära skulden för att vara den som gjorde slut. Men det är nog ingen bra idé om än lockande.
Jag noterade verkligen när mitt ex interagerade…sa något roligt…intresserade sig för mig och mitt…tacksamt samlade jag ihop de värdefulla smulorna.
Skulle egentligen varit tvärtom…jag skulle noterat de gånger han INTE gjorde det…
Lite som när man funderar på var går gränsen…när är det dags att lämna? Förmodligen när jag börjar fundera på just det…
Ja tyvärr blir det ju lite så, skevt på något sätt. Att jag tycker att jag borde vara så tacksam och glad när jag väl ändå får något positivt från honom och han för en gångs skull fixar med något eller hjälper till, samtidigt som jag sopat så jävla mycket skit, nonchalans och helt orimlig arbetsfördelning från hans sida under mattan i så många år.
Det är väl också det som känns lite jobbigt nu när jag ändå upplever att han verkligen försöker och anstränger sig, vilket såklart är positivt. Men då känns det som att jag är skyldig att vara “pedagogisk” och vara väldigt uppskattande och kärleksfull och själv bjuda till när han nu ändå försöker som jag bett honom. Fast även nu när han försöker gör han ju handen på hjärtat inte sin halva. Hade det legat på den här nivån hela tiden hade det nog funkat och jag hade inte börjat tänka på separation, men egentligen är det kanske orimligt att jag borde vara överlycklig och översvallande tacksam över att han nu gör 35% av jobbet istället för 5%.
Känns som att det tyvärr inte finns några reserver kvar hos mig att vara glad, tacksam och kärleksfull. Från en pedagogisk synvinkel av att få relationen till ett ställe där vi kanske kunde få den att funka långsiktigt så borde jag ju vara det, så att han förstår att han ändå är på rätt väg. Men jag lyckas liksom inte, jag är så arg, trött och ledsen hela tiden.
Jag blir lite full i skratt mitt i eländet…
När mina barn var små kunde jag inte riktigt fatta varför jag skulle berömma dem för att de hängde upp jackan…för det var ju självklart! Men det var jag nog ensam om att tycka…för mina vänner sa att det är viktigt att berömma och bekräfta oavsett om det här är något som de skulle göra.
Och ja…det ligger ju lite i det. Det fattar jag också.
När det gällde barnafadern, så ville han OCKSÅ få beröm för att han gjorde något för familjen…och med samma situation som du är i med otroligt orättvis arbetsfördelning, så kunde jag helt enkelt inte det. Det kändes påklistrat och på något sätt falskt att göra det liksom bara för att.
Förmodligen var jag i samma känsla som du är…jag var för trött på hela skiten för att orka bli glad och visa uppskattning. Det var för sent.
Vilket gjorde att barnafadern tyckte att det spelar ändå ingen roll vad han gjorde…det dög ändå inte åt mig.
Så rullade hjulet vidare i samma spår…nä, förresten. Mer en spiral som gick nedåt.
Med mitt ex var jag väldigt tydlig med att redan från början visa uppskattning även för sådant som var självklart i ett förhållande.
Det visade sig att vi var olika
Ja, jag såg en rolig skämtteckning en gång som jag letat efter för att illustrera situationen men inte kunnat hitta. Det är en mamma som ropar till sina barn att komma och titta för nu ska de få se något helt fantastiskt och otroligt och kommer nog inte tro sina ögon. Det är pappa som tar ut en soppåse.
Men samtidigt kunde jag ju förstå hans känsla om han nu känner att det inte spelar någon roll vad han gör eller hur han anstränger sig för jag blir ju ändå inte nöjd. Vilket väl också var i stora drag vad jag var rädd för när jag startade tråden. Just att han genuint skulle försöka, men att det ändå inte skulle räcka för mig. Att han kanske verkligen inte ens KAN vara en person jag skulle vara nöjd med, ens om han gör sitt bästa.
Och om det berodde på bristande språkförmåga, bristande insikter eller helt enkelt bristande intresse över det jag ville samtala om får jag nog aldrig reda på.
Så hade jag sluppit bära skulden för att vara den som gjorde slut. Men det är nog ingen bra idé om än lockande.