Lite bagage har vi väl alla som man inte är stolt över. Och är man otrogen så är man det. Det finns inga nivåer av det i min mening. Utan snarare hur man väljer att göra efter det som hänt. I mitt fall var skammen total, skämdes mer över mitt agerande och att mina principer hade fått sig en törn. Berättade dagen efter vad som hänt och att jag skämdes. Orsaken var att jag ville stå för att jag gjort fel. Men nu när jag ser tillbaka så ångrar jag att jag sade något överhuvudtaget. Hade räckt med skammen jag fick bära med mig. Har fått ta sambons straff för mitt snedsteg så många gånger att jag slutat räkna. Men däremot när hon lämnade mig så har jag aldrig frågat henne om det hände något mellan dom innan hon gjorde slut med mig. Har väl tyckt att jag förtjänat straffet jag fått. Vill väl inte förstöra min bild av henne. Ärligt har jag inte ens reflekterat över vad hon gjort tidigare utan kom till ytan i detta meddelande.
Parterapi… känns olustigt just nu när jag är så kluven vad jag vill. Ena dagen det ena och sedan det andra. Och familjen kommer man ju ha kvar oavsett vad som händer. Fast man kanske inte bor ihop. Leva själv livet varannan vecka låter däremot tufft. Är så van att det är livat och lever om så det skulle jag sakna oerhört. Bara en sån grej att gå upp och förklara för min son den tionde gången att sänka volymen på musiken för finglasen håller på att ramla ur skåparna. Eller de spontana fotboll/innebandy/basket matcher vi kör inomhus med tillhörande olyckor som trasiga glas och blomkrukor. Min dotters skämtsamma sparkar som gett mig blåmärken och alla hennes projekt. Tror inte det finns ett verktyg som hon inte lärt sig använda. Tomheten jag inbillar mig kommer finnas. Har många vänner som kör varannan vecka nu. Men när de pratar varmt om krogen, tinder, one nights mm. Så minns man de två åren man själv gjorde i vårat uppehåll. Och det gav mig inget då och tror inte att det kommer att ge mig mer nu. Trivs bättre i naturen, vandra, resa. Men kanske man hittar någon där uppe på fjället som delar ens värderingar. Låter som att det är så mycket yta i den andra världen. Fast vad vet jag egentligen är ju bara mina tankar som far runt.
Jag tänker att det oavsett är krångligt att göra sig för många föreställningar om hur det kommer att bli eller inte bli. Hjärnan är till naturen skeptisk och trygghetssökande så det där måste man liksom aktivt kämpa emot. Det alla människor däremot är är anpassningsbara, det tar bara olika lång tid. Väljer du att gå kommer det vara saker du tycker är jobbigt och saknar men annat som blir bättre. Väljer du att stanna, ja då vet du vad du får. Särskilt om du då inte gör något åt det, om du är kluven ja då är det ju verkligen läge att ta en vända och prata om det för annars kommer ju verkligen inget hända åt endera håll.
Att vandra runt i huvudet för länge för att hitta den perfekta serien tankar som ger klarhet och beslutsamhet är tröstlöst och gör en nedstämd. Jag blev exempelvis på riktigt sjuk av det, tillslut tog depressionen mig på riktigt i min vilja att försöka hålla ihop allt. Så värdera dig själv, mår du dåligt låt det inte gå för långt.
Man kan såklart vinkla det på ett schysst sätt, men ja jag hade nog velat ha sanningen. Då kan jag åtminstone ta ställning till om jag vill göra något åt det eller kanske avsluta förhållandet tom. Att leva med en person som avvisar en utan tydliga anledningar är ett helvete.
Men jag vet ju att det är svårt. Jag drar mig från att klaga på disken och skulle heller aldrig säga något illa om mitt ex kropp osv. Hon kunde dock påpeka när jag käkat vitlök och det accepterade jag 
då vart det inga pussar och det kan jag leva med. Svårare är det att få massa obskyra anledningar till att man inte vill eller kan ha sex.
Det kan ju vara ett utmärkt tillfälle att få din röst hörd och komma fram till vad du vill i terapin.
Det där jämförandet fastnade jag i länge. Cirka 5 år höll jag på och vägde för och nackdelar med att lämna. Jag klarade inte svika barnen så jag stannade kvar. I vissa lägen önskade jag faktiskt att min fru skulle vara otrogen så att jag kunde få en enkel väg ut 
Nu när jag ser tillbaka så har barnen haft en pappa som blivit mer och mer lättirriterad. Det är inte roligt det heller för någon inblandad.
Nu efter separationen vet jag inte om jag varit irriterad och bitter en enda gång faktiskt. Livet känns lättare på många sätt redan och barnen märker det också!
Håller med, jag har dessutom aldrig varit riktigt i den situationen utan sa oftast ja när tillfälle väl bjöds. Men förstått att andra inte haft det så, att behöva be om sex oavsett metod är ju också jävligt avtändande.
Men jag håller fast vid att den här önskan att få en tydlig to do-list i olika situationer kan vara rätt utopisk.
Gått i den fällan själv fler än en gång! Det är svårt att tänka rätt tankar när man är på låg nivå, bättre att göra rätt saker - det leder till att tankarna i sinom tid blir bättre!
Egentligen är ju sanningen tämligen enkel. Det här med förändrad kroppsform, dålig andedräkt osv tror jag också är ursäkter precis som anledningarna du tycker är obskyra. Sanningen är ju att lusten inte finns och den är inte bara tappad en kort stund eller så, den saknas för att attraktion till partnern saknas. Även om den tjocke springer på gym och fixar till ett sexpack istället så tror jag knappast att lusten kommer tillbaka och att den tjocke får ligga lite mer. Det är lättare att hitta på dessa konstlade anledningar för sanningen, att man inte längre är attraherad av partnern som person, som människa - att man bara ser personen som en kompis, den är svår att erkänna. Om detta dock erkänns, då börjar istället den evigt långa kampen att återfinna denna attraktion förgäves.
Ett sexliv som stagnerat är ju ofta ett symtom på ett förhållande som går i utförsbacke…
Det håller jag med om.
Sant.
Finns delar i din historia som jag kan relatera till, både såväl ”praktiskt” som känslomässigt.
Jag tycker att du skall sätta lite mer fokus på dig själv (!). Jag tycker att du verkar ha en god självinsikt kring dig själv, i det du skriver. Men att då ta fasta på just det du skriver, eller det ”jag/vi läser”.
Du vet inte vad du skall göra längre. Du känner dig inte glad. Du känner dig mer och mer lättirriterad. Du blir upprörd för minsta småsak. Du är ”rädd” att det skall uppvisas för dina barn, eller spilla över på ”familjen”.
För mig, så är det i sak något som är bra, bra i att du själv är i kontakt med dessa känslor, ser dem, känner dem, i dig själv.
Sen har vi händelsen när du klev in i en diskussion mellan din son och din hustru. Du blev behandlad som en skol-pojke. Topp-ventilerna rök! Det blev inte bra…
Tycker att du ska ta fasta på den händelsen, och se det som ett tydligt tecken på att något (!?) är inte bra, något är inte i balans.
Se det som en inkörsport, en ingång i att påbörja en förändring.
Sen om det handlar om dig som individ, eller er som par. Det kan man alltid tvista kring.
Mitt ex ansåg nog att det handlade mer om mig som individ, medan jag kanske kände att det även handlade om henne, och om vår relation, om oss (!).
Sen är jag en sådan person som anser att mitt välmående är mitt ansvar. Det är inte min partners ansvar att se till att jag mår bra 24/7, 365. Förhoppningsvis så kan man ha en partner som hjälper, stöttar, bekräftar, som ser en, som i handling visar det.
Men det är mitt ansvar.
Jag kan känna igen mig i viss mån i dina känslor. Känslan av att tappa bort sig själv, att börja bli någon man inte vill vara. Samtidigt rädslan i att ”ställa sig upp i kanoten, tänk om den kantrar??” Vissa saker funkar ju ok… eller det kanske blir bättre? Tankar på familjen, barnen.
Du skriver gamla fotspår. I min och mitt ex relation kallade jag det för gamla hjulspår. Hjulspår som vår relation körde ner i med jämna och ojämna mellanrum. Hjulspår som gjorde att relationen gick i stå, allt blev mellanmjölk och avsaknad av lust och fägring blev påtaglig, man glider isär, man tystnar. Visst, det fanns ljusglimtar. Men till slut så ställer man sig själv frågan. Hur länge orkar jag? Ska det vara så här? Vill jag detta?
Mitt ex ansåg också att hon var felfri. Japp, jo, helt ärligt. Vid ett av de värsta tillfällena i mitt liv, när jag fullständigt ruinerat ett förtroende mot en familjemedlem, när jag var fylld med sorg, skam och skuld. Jo, då la mitt ex ut texten. Och en del av den texten var att hon ”hade minsann aldrig gjort något fel under hela vår relation” (då +20år lång).
Vilket givetvis inte stämmer, men någonstans så visade det hur pass långt ifrån varandra vi stod, som vuxna, som kärlekspar. Hur pass skör och bräcklig vår relation var.
Det är givetvis en fin tanke gällande det du skriver kring dina barn, deras uppväxt. Men din yngsta är 12 år… Vill inte vara näsvis, men tanken på att härda ut, till gymnasietiden eller när de lämnar boet… det är tämligen lång tid…
Kommer du att kunna må bra, eller iaf rimligt bra under den tiden? Om det inte sker någon förändring (!).
Jag tror att du skall våga (!), våga öppna pandoras ask och förklara hur du mår för din hustru och söka hjälp. Antingen som par, eller som individ, eller bådadera.
För din skull. För dina barns skull.
Jag kan tillägga att jag önskar att vi hade gått i parterapi där för 5-6 år sedan. Mitt ex föreslog det faktiskt men jag ville då gå ensam först av någon anledning. Så jag gick ett tillfälle själv och upplevde inte alls att den terapeuten hörde mig. Jag sa då att skitsamma det är mig det är fel på jag får försöka tygla mina lustar och göra det hon blir glad av. Big mistake, frustrationen och bitterheten har bara vuxit efter det. Inte blir det mer ligga av att vara sur heller.
Det är just i början av ett problem som terapin kan vara mest effektiv. Annars blir det ju mest ett post mortem för att ta reda på vad som gick fel och ledde till slutet.
Det känns lite lättare när jag hittat detta forum att dela mina tankar i. Man behöver inte bära dom på samma sätt när man får dem på print. Har bakläst det jag skrivit och kommit fram till att jag berättat saker som jag inte trodde jag gjort. Det har liksom åkt ut i flödet. Men samtidigt ska man få nått vettigt av det hela och få några tänkvärda rader i insikt så måste väl allt upp på bordet. Började faktiskt på gym igår för första gången på 15år. Det var min son som ville att vi skulle dit och träna tillsammans. Så vi skaffade gymkort båda två. Att man får börja träna så tidigt?? Håller ett extra öga på honom så att han inte tränar för hårt och får rätt teknik. Har lite baskunskaper runt det hela. Men det är precis som att mina barn söker upp mig på sätt de inte gjort förut. De vill hitta på saker med mig som de vet ligger i mitt intresse. Vet inte vart det kommer ifrån? Kanske ser de rakt igenom mig och vet att jag behöver deras stöd. Isåfall börjar man ju fundera på hur mycket de klurat ut runt vårat förhållande redan. Vågar man fråga?
Dantesinferno, har börjat läsa din tråd idag på jobbet, lite att göra i byggbranschen just nu😉. Men den berörde mig och fick kämpa att hålla tårarna. Kan ha varit lite hes i rösten när jag pratade med kollegorna idag. Men känner igen min sambo i din. Säger inte att de är lika men delar väldigt många sidor. Min sambo har alltid full kalender och tusen grejor som ska göras. Hon är och har alltid varit duktig på att ta hand om sin fysik mm. Väldigt social utåt och har många att vända sig till. Kommer från en underbar kärnfamilj där kontakten med föräldrar och syskon aldrig försvunnit. Vill gärna prata om det som hänt och analysera det. Ber om ursäkt ifall jag missförstått nått i skillnaderna jag räknat upp mellan våra damer. Men däremot likheterna: sättet hur hon pratar med mig som om hon alltid har rätt. Nämner jag vardagssysslor så har hon alltid gjort lika mycket eller mer. Har aldrig fel. Tar för givet att all utrustning ska finnas där. Hon kan påpeka att de vuxit ur grejorna, men det ligger på mitt bord att se till att det byts ut. Även hennes utrustningar ska jag se till att det finns. Väljer ofta att lägga sig med huvudvärk när hon kommer hem. Känns ibland som det enda hon sköter just nu är hennes och dotterns hästintresse. Boka privata ridlektioner hit och dit. Tycker att hästtransporten borde bytas ut mot en bättre… och ändå älskar jag henne så mycket. Men samtidigt går jag sönder bit för bit. Sitter och laddar för kommande samtalet sen jag blåste toppackningen senast. Vet att hon kommer lyfta det snart, men kanske jag borde göra det den här gången istället för att ignorera det allt för länge. Har dålig vana att stänga ner och isolera mig framför tv,n när det blir för mycket. Men när man läser i era trådar så kommer man fram till att man har en ganska stor grushög framför sin egen dörr också. Känns som moment 22 just nu.
Här låter det som att våra damer är raka motsatsen haha. Mitt ex gillar inte att prata alls. Hon tycker att man ska veta allt om varandra utan snack.
Men ja jag tycker att om du har något du tycker ni ska prata om så ta upp det direkt. Ingen mår bra av att skjuta undan känslor.
Mitt ex kommer ju från en, vad jag skulle kalla, dysfunktionell familj där ingenting löses eller diskuteras. Hon tycker att föräldrarna borde skiljt sig för länge sedan. Det är nog lite det som triggat henne när jag varit sur också. Hon är konflikträdd och vill inte påminnas om tiden hemma med föräldrarna då det var spänningar i luften konstant. Hon har många sätt att fly på vilket gör mig frustrerad. Ångest, depression och rädslor har slipat ner min kärlek till henne och min bitterhet och fokus på mig själv senaste åren har slipat ner hennes kärlek för mig. Vi är för olika helt enkelt.
Men gå inte och vänta på livet är mitt tips. Barnen förstår bra mycket mer än vi tror. Både du och din sambo är värda att må bra så gå inte och håll varandra gisslan. Upp med korten på bordet!
Här måste jag hojta till. Visst finns det män som kan ta rak kommunikation. Men jag garanterar att det kryllar av män som blir fruktansvärt kränkta av att få höra rakt ut vad man tycker. De tar det som ren och skär kritik. Som ett underkännande. Allt enligt principen att en komplimang för en ny frisyr måste betyda att den gamla frisyren var ful.
Mitt senaste ex var sådan. Han tålde inte ens att höra frasen “Jag saknar dig, jag vill att vi träffas oftare!” utan att ta illa upp. Till svar fick jag då höra att jag tydligen inte tyckte att han gjorde något rätt.
Eller när jag föreslog att vi skulle prova en annan restaurang än hans favorit en enda gång, då frågade han vresigt om jag plötsligt hade börjat ogilla den eller vad som var fel. Ju tydligare och mer konkret önskemål från mig, desto surare partner fick jag.
Tja, så höll det på för jämnan. Ändå påstod han - som så många andra män - att han minsann ville höra saker rakt ut och att kvinnor är hopplösa när de ska linda in allting… 
Men bortsett från den typen av beteende (som är betydligt vanligare än vad många tror) så instämmer jag i att rak kommunikation är en grej som låter bra i teorin, men som ganska få behärskar på ett bra och konstruktivt sätt. Både vad gäller att framföra budskap och att ta emot dem. Majoriteten vill förstås gärna sortera in sig själv under gruppen som är bra på det, men precis som när det gäller bilkörning så misstänker jag att sisådär 80% anser sig vara bättre än genomsnittet… 
Ok ok jag uttryckte mig klumpigt och svepande. Alla män vill inte höra den raka sanningen. Men generellt så verkar det vara så att män uppskattar rakhet, inte talande i koder.
Vi får nog skapa en ny tråd om behovet finns 
Nej, för guds skull! 
Det leder inte till något bra.
Jag tror dock att alla - genomgående i hela samhället alltså - skulle behöva en rejäl kurs i hur kommunikation fungerar. Vilka knep som finns, vilka fallgroparna är, hur man förmedlar svåra budskap osv.
Idag florerar så många missuppfattningar och personliga tolkningar om vad som är rätt sätt att kommunicera. Ofta när vi säger att vi inte kommer överens med en viss person, t ex en arbetskompis, tror jag att det är kommunikationsstilarna som krockar.
Men nu släpper vi det! 
Men da krever det vel at mannen er tankeleser, eller gå ut ifra at alle kvinner fungerer likt dersom du ikke skal vise ham din “brukermanual”? Der er vi forskjellige. Jeg foretrekker en mann som vil forstå seg på meg og hva jeg trenger, da må det kommuniseres.
Jeg er ingen tankeleser og mannen må kommunisere sine behov til meg. Gjør han ikke det kan jeg ikke vite, og da får han ta på sin kappe at hans behov ikke dekkes. “Säg mig vad du vill mann så kan jag fixa til det!” (Fritt etter @DantesInferno)
