Hade inte sett mig skriva i ett sådant här forum. Men här är jag på gott och ont. Har läst diverse trådar och det gör att jag vill förmedla min livshistoria. Är tillsammans med min gymnasie kärlek fortfarande efter 25år. 40+ och två barn i 12 och 15 års ålder. Sitter hyffsat tryggt i livet men har börjat inse att jag slutade tänka på mig själv alldeles för länge sedan. Mitt liv består mest i att sköta vardagen och finansiera min familj. Minns inte sist jag gjorde något för mig själv. Har liksom inte råd längre. Har en son med motor intresse och en dotter och sambo med häst intresse. Vi åker på fjällssemester samt utomlands titt och tätt. Men det är inte mina val, utan följer mest med. Så kontentan av detta har blivit att jag slutit mig själv och inte längre följer med på afterwork med jobbet för jag känner att jag inte har råd. Detta har ändå fungerat rätt bra förut då vi renoverade för fullt och vardagen liksom fylldes av det. Men nu börjar jag inse att min relation med min sambo har försvunnit mer eller mindre. Har kännt detta förut men liksom lyckats byta ut den känslan mot olika projekt hemma istället. Vårat sexliv har nog varit svalt genom hela vårt liv tillsammans. Har väl lyft det åtskilliga gånger för att min lust alltid finns där. Och de svar jag fått är väl detsamma fast i olika nyanser. Liksom “att om inte allt känns bra så är det svårt för mig att känna någon lust”. Och ibland när vi har haft väldigt bra perioder och allt kännts glatt och lätt har vi aldrig kommit till skott. Hon är okej att med att jag myser upp och håller runt henne men inget mer. Och det är alltid jag som myser upp med henne. Förutom någon gång ibland när hon har varit ute med kompisar och kommit hem onykter. Då plötsligt ser hon något i mig som gör att vi har sex. Känner mig dock så usel och utnyttjad efteråt och även arg att varje gång hon vill så ska jag stå där och ställa upp. Har försökt förmedla med henne att jag inte vill ha sex på det viset längre utan att vi kan vara nyktra och oss själva när det händer. Gissar på att vi har kanske sex 5-10ggr/år. Och som en tidigare trådskrivare skrev så är även jag en av dom som varit i Paris utan att ha haft sex. Har väl ett stort behov att få bekräftelse i det jag gör och min svärmor är förträfflig på det, vilket i sin tur har lett till att min sambo aldrig gör det. Ligger liksom inte i hennes natur. Säger hellre något sarkastiskt som kanske var roligt för 20 år sedan men mest gör ont nu. Har lagt oerhörd mycket tid på våran och byggt och renoverat i princip allt. Så nu när jag har projekt som att bygga en carport, gjuta en stödmur, så känns det som små projekt som nästan tar slut innan man börjat. Men får aldrig ens ett tack eller vad fint det blev. Men har vi främmande så tar hon gärna alla komplimanger för det är ju ändå hon som varit arkitekten i det hela. Jag har ju bara byggt. Försöker stänga in min känslor så gott det går men nu på slutet känns det som att jag blir upprörd för minsta småsak. Gick in i min son och hennes diskussion för jag tyckte min son inte nådde fram till henne när dom diskuterade. Och det skulle jag aldrig ha gjort så här i efterhand. Det slutade med att hon behandlade mig som ett förskolebarn så alla ventiler öppnade för fullt. Körde bil vid tillfället och var tvungen att stanna och svor åt henne på vägen ut och gick 20m för att sedan vända tillbaka. Vi har inte yppat ett sedan dess. Skämdes oerhört för vad jag kallat henne framför min son. Har aldrig varit fysisk mot henne någon gång ifall någon undrar. Vet inte vad jag ska göra längre. Känner mig otillräcklig. Är inte ens glad längre. Samtidigt planerar min sambo att vi ska träffa gemensamma vänner när vi knappt kan prata med varandra längre. Och själv undrar jag hela tiden om jag klarar att hålla uppe fasaden inför dom… Vet inte riktigt vad jag skrivit eller om det går att läsa. Har mest bara tömt mina tankar som en brainstorm.
Här har du kommit till rätt ställe där du kan älta och det alltid finns någon som lyssnar och kommer med tankar!
Du behöver helt klart hjälp - hjälp att hitta dig själv och att välja väg själv istället för att bara följa med! Välj att göra något som är bara för dig själv! Eller kanske för dig och barnen, något som ni tycker är roligt.
Naturligtvis borde du också prata med din sambo om hur du känner. Jag har inte stort hopp om att hon kommer att förstå eller förändra, men det är ändå schysst att ge en chans.
Livet är för kort för sådan här skit!
Jag känner igen delar av din berättelse.
Pratar ni med varandra? Jag menar PRATAR på riktigt om känslor behov, drömmar, osv osv…. Även dina drömmar och vad du behöver. Inte kanske i form av sex utan att du behöver känna dig älskad, bekräftad, åtrådd osv i nyktert tillstånd.
Kanske behöver du även prata ekonomi med barnen och frugan.
Allt kan ju inte konsumeras upp om du känner att du inte kan gå på en AW…. Då kanske en semester behöver ställas in?
Hästar o motorsport… ja, där är det ju bara ni vuxna som kan prioritera, sätta gränser och bestämma och då måste ni också prata. Inte bara att du knyter näven i fickan.
Det du skriver här behöver du prata med din fru om, gärna utifrån hur det får dig att känna, det är bättre än att ställa krav.
Du har en uppdämd frustration inom dig så jag tycker att du ska söka hjälp via familjerådgivning/parterapi.
Ni måste kunna prata och respektera varandra. Det kan ni få hjälp med. Om hon förstår allvaret och om ni båda vill ha en bättre relation.
Många kvinnor kan vara lite trögstartade, behöva ses i vardagen och ärligt så låter det ju som du behöver det också…. Tar ni er tid för varandra? Dejtar? Går ut o käkar, flirtar med varandra osv.
Du behöver få din fru att lyssna på dig. Hon behöver förstå allvaret, hon behöver förstå att hon är på väg att förlora dig.
Jag tror att du behöver säga till henne att du har förlorat viljan och glöden och att ni behöver hitta en parterapeut som kan hjälpa er att komma vidare.
För ni behöver verkligen komma vidare, det låter som om ni har stagnerat helt. Komma vidare kan innebära att ni jobbar på ert förhållande eller att ni skiljer er och går vidare var för sig.
Jag är inget stort fan av att hålla ihop bara för att. Eller hålla ihop för “barnens skull” eller “vi har ju gemensamma vänner och tillgångar”.
Jag såg en dokumentär om en man, norrman tror jag, som tog tjänstledigt ett år och under den tiden levde ute i vildmarken i Norge. Jag tror det var hans ventil för att orka vidare i livet. Orka vidare med det gråa och ensidiga.
Kanske behöver du göra nåt liknande. Det behöver inte vara något extremt men nånting som får dig att känna livsgnista igen.
Har väl satt målflaggan när barnen flyttat hemifrån alt är så pass stora att de är i gymnasiet. Känns som att det är dom som hamnar i kläm och det är deras drömmar som krossas om jag börjar ändra mig nu. Förhoppningsvis hoppas jag att dotterns häst intresse svalnar när gymnasietiden tar fart. Så blir det inte lika stor omställning ifall vi måste dra ner på intressena. Verkar redan nu som att min sambo får kämpa hårdare för att hålla kvar henne i intresset. Men samtidigt planeras nästa tur till Kebnekaise inom kort så det tar väl kanske aldrig slut.
Vi kan drömma oss bort med egenbyggd husbil/van och ta oss an Europa på tu man hand och sälja av våran gård som kommer bli på tok för stor att nyttja själv. Men samtidigt som det låter mysigt kliver vi varann på tårna i vardagen och anmärker varandras ord. Jag vet att jag gör fel ibland och erkänner det gärna men brukar försöka nå fram att jag inte gör det medvetet. Kanske omedvetet men det kan jag inte riktigt svara på. Men min sambo gör aldrig fel, säger allt rätt fast resten av familjen småskrattar åt misären. Hon kan säga åt mig en sak och när jag gör det får jag en uppgiven suck för att jag inte gjort det hon ”tänkt” säga mig. Hon tycker också att jag tar för hårt på ekonomin men det kanske är lättare när hon lever för min lön och jag för hennes. Vi har delat upp det så att jag tar alla räkningar och handlar mat och tankar sin bil. Samt ska hon även spara till reskontot. Men de senaste åren är det mina jobb bonusar som finansierat det hela istället.
Hade det bara varit hon och jag hade jag förmodligen bara tackat för mig och gått ut genom dörren med en ryggsäck på ryggen och stuckit iväg. Då hade hon gärna fått behålla allt bara jag fick bli fri. Men så länge barnen bor hemma känns det hemskt att ens tänka tanken. Vill ju försöka ge dom det jag aldrig hade.
Fantastiskt att bo med en felfri människa!
Och sorgligt för det förklarar ganska mycket.
Mitt svar är familjerådgivning. En del vaknar faktiskt. Men då måste du säga exakt vad du känner och vara beredd att ta konsekvenserna.
Vill du vara tillsammans med din fru?
Då måste du sätta stopp och ha dina gränser också.
Är förmodligen rätt väg att gå. Men samtidigt har man gått med tankarna så länge och drömt om när barna ska börja stå på egna ben så får man starta om sitt eget samtidigt. Tycker väldigt mycket om min sambo men ibland vet jag inte om hon bara är kvar för bekvämligheten och nu när jag skriver inser jag väl att jag gjort likadant. Man vet vad man har och fast det är illa ibland så känns det samtidigt sjukt skrämmande bara tänka på sig själv. En uppsida man iaf fått är att båda barnen har börjat leta sig in i garaget med mig med diverse projekt, epa, moppe, fyrhjuling mm. Förut har det bara varit körningen som lockat men nu ska det även skruvas och byggas om. Vilket jag också är rädd att förlora. För det känns som att öppna pandoras ask att gå i parterapi. Vem vet vad som kommer upp, tänk om allt rasar. Vill jag det? Just nu?
Vill man vinna så måste man våga….
Förutom att skruva med barnen i garaget så borde du kanske ta en dejt night med din fru, men nu lät det nästan som om du inte vill det….
I första inlägget låg mycket hos sin fru, nu tycker jag mer det låter som att du inte vill, egentligen.
Ni kan ju faktiskt ändra ert liv helt om ni vill det, båda två. Man måste underhålla sin relation istället för att fly in i projekt.
@Adde
Lyssna å ta in det @Lisa0987 och @Largo samt @Restenavlivet skrev, bra tips där…
.
Ta ett snack och säg att JAG vill bromsa Kebenekaise och att plånboken är inte så fet som hon tror…
Ja, ta en fundering, vad vill du själv?
Testa att bromsa alla resor etc och se vad som finns kvar hemma i vardagen. Meka med bilen… det kan du säkert hitta sätt att få till att göra med din son ändå. Din dotter kan hitta ett stall ändå.
Jag vill varna lite för att stanna tills barnen flyttar ut. Tänk om de stannar längre än du tror? Och tänk om du inte står ut tre år till!
Jag hade en fundering kring min egen ålder gentemot barnens: de är i början av livet, jag är på andra halvan. För min del blir det så uppenbart: stannar jag tills barnen är utflugna är jag över 60 när jag blir fri. Så länge kan jag inte vänta. Men även om det ser annorlunda ut för dig, så kanske det ändå ligger något i tanken? Dina år och behov är också viktiga!
Hej, jag får lätt ångestpåslag när jag läser din historia. Först, tack för att du delar med dig. Varför ångestpåslag? Jo för det känns som att du vävt in dig i en gyllene bur. Med grejer, förväntningar och måsten överallt runt dig och att du känner dig fångad. Luckan är stängd och buren ett fängelse. Jag minns känslan, därav ångesten. Den är fördjävlig. Rent utsagt själadödande. Så som du känner kan man inte leva utan att betala ett riktigt högt pris med sitt eget välmående.
Men du är inte fast, ville nog egentligen bara säga det. Du är inte fast.
Väldigt matnyttigt att få andras inblick i sitt liv. Jo det jag menar är att vi har pratat några gånger riktigt ordentligt men det har varit några år mellan gångerna. Det har kännts bra efteråt men så är man där igen. Det jag saknar är någon som ser mig för den jag är. När jag blev inlagd för några år sedan pga rökning och astma i kombo låg jag med syrgas i två dagar. Fick aldrig något besök av min familj. Men däremot min far var förbi flera gånger. Frågade varför de inte besökte mig. Och fick till svar att jag fick skylla mig själv och att hon sagt åt mig flera gånger att sluta. Något positivt av det hela var väl att jag inte rökt sedan dess. Men att ligga där och inte ens närmaste kan kolla av en. Hade även en förslitningsskada från jobbet och var hemma i tre månader och är inte bra än. Skämtar hon om att det är latmasken, istället för att fråga hur det är. Kan fortsätta rabla upp hur många gånger som helst detta har hänt. Så därför är jag så osäker om jag ens vill längre. Skulle vara så underbart att få någon som såg mig. Och grejor finns det i överflöd. Folk brukar fråga på fikarasterna vad kvällens göra lista är. När jag nämner det som ska göras skakar folk på huvet och skrattar. Har alltid sett mig som duktig i den situationen men det kanske är tvärtom.
Sedan är hon väldigt duktig på att planera och ordna saker. Och med barnen gör hon ett jättejobb. Nästan lite för mycket ibland. De får liksom inte tänka själv när det ska planeras för grejer. Jag brukar kunna låta dom glömma grejer ibland bara för att viss vad konsekvenserna blir. Ganska intressant faktiskt när sambon är bortrest. Då plötsligt behöver man inte jaga dom längre utan de kliver fram och tar ansvar. Man kan till och med komma hem till dukat bord. Har berättat detta för min sambo men hon väldigt svårt att tro det. Jag har koll på dom men de tror inte det när sambon är borta. Lol
Har läst din tråd nu och det låter som att du är i en superjobbig situation.
Det stycket jag citerade tycker jag väldigt tydligt visar att din fru har tappat respekten för dig. Såklart kan jag inte veta vad det beror på, men det känns som att hon tar dig för givet. Kanske har hon alltid fått som hon vill och vant sig vid det.
Hur som helst, jag tänker att när respekten försvunnit så finns det inte mycket kvar att bygga på. Skulle inte förvåna mig om hon i grunden också är väldigt “färdig” med äktenskapet. Bara det att hon stannar för att det är bekvämt och att hon kan utnyttja din lön och din arbetsinsats.
Om du tänker på vad du vill, vad kommer du fram till då? Vill du få äktenskapet att fungera? Då krävs det hårt jobb från er båda. Parterapi, och att ni båda kommer överens om vad det är ni vill och måste förändra.
Om det är så att du egentligen inte vill leva med henne, ja då tycker jag nog att det är lika bra att rycka plåstret direkt. Barnen klarar sig (är själv skilsmässobarn och det har inte gått någon nöd på mig 
). Annars sparkar du bara burken längsmed gatan och får ta tag i det förr eller senare i alla fall. Kanske med ännu mera uppdämd bitterhet och avstånd emellan er.
Att du/ni behöver en förändring är jag dock helt övertygad om, och det tror jag även att du själv är också.
Tack för att du delar med dig! Jag har lämnat ett långt förhållande. Tog det där steget du funderar på att ta? Det jag läser in är att känslorna finns men att ni tappat bort varandra. Så det finns något att bygga på. Precis det du skriver här, har du sagt det till henne?
Du säger att du inte hinner med dig själv, att du har andra att ta hand om. Mitt tips är att du börjar prioritera dig själv och sätta gränser för hur mycket andra ska få av dig. Gissar att du känner en glädje av att ge din familj så mycket du kan, men om du inte mår bra så ger du kanske lite för mycket? Andra kan inte veta vad du behöver om du inte säger det. Vet du själv vad du behöver? Du beskriver att du inte får uppskattning och bekräftelse. Har du sagt det? Du har behov som du kan förvänta dig få utrymme för i din familj.
Att ha en familj är viktigt. Det tar tid att bygga en familj, en trygghet, en bas och den är värd att kämpa för. Konflikter och dalar kommer alltid att finnas, mer eller mindre. Felet många gör, tror jag, är att man inte hanterar dem utan sopar under mattan.
Ibland kan det rätta vara att gå, men det är en sista utväg.
Lycka till!
Adde @Adde Adde
.
När man läser så är mitt svar spontant: bromsa för helvete !
.
Tack ett hårt jävla allvarligt samtal med Damen din, du måste bromsa…
Jag håller med, och vill lägga till: det värsta som finns är att stanna i limbo. Det gäller att försöka sätta igång processen att komma till ett beslut. Antingen att försöka jobba på det, eller att gå. Men att tänka på att man ändå har det helt ok, trots att det brister enormt i det känslomässiga engagemanget, det är förödande i längden! Jag vet, för jag är där själv… Att skriva här är en del i processen att komma fram till vad man vill göra.
Du måste dra i bromsen. Du kan inte vänta tills barnen är en viss ålder. Och jag menar inte att du ska ta väskan och gå (såvida du inte själv känner att du är färdig och inte orkar mer). Jag tänker på att du får dra i bromsen och se till att ni går på samtal.
Har man levt länge tillsammans kan chargongen bli knäpp helt enkelt för att man är så inkörd i sitt gamla vanliga att man bara fortsätter. När hon skämtar så som hon gör om din förslitningsskada, har du sagt till henne att det sårar? Eller håller du tyst och låtsas som att det regnar?
Även om sunt förnuft säger att hon inte borde behandla dig på det viset men om du själv inte säger ifrån? Då tror hon ju att du tycker att det är roligt och fortsätter.
Sök hjälp. Inte bara för din och din partners relations skull utan även för barnens skull