Det ligger nog något i det. Har varit lite silent treatment sen senaste bilturen. Ingen vill riktigt lyfta i det men vi brukar förr eller senare prata ut om det. Däremot har hon frågat om det är okej att bli bortbjuden både fredag och lördag. Känns väl lite sådär med tanke på hur alla tankar som åker runt. Men samtidigt tycker jag att man ska ställa upp om någon vill bjuda hem en till dukat bord. Blir väl att klistra på måbra ansiktet och låtsas som inget. Men har faktiskt märkt på mig själv att mina samtalsämnen på något vis runnit ut i sanden. Sitter mest och lyssnar. Men förmodligen kommer man väl få höra om hunden som vi nu ska införskaffa…? Känns som att djurparken hemma fortsätter att växa. Har inget emot djur eller så och de två katter vi har hemma är faktiskt mina inköp då familjen tyckte det var nog. Stod väl på mig lite extra den gången. Men ändå tycker jag väl att 2 hästar, 2katter, 4kaniner också nu kanske en hund? Men om man bor på en gård ska den tydligen användas fullt ut. Ni kanske undrar hur jag hamnade i allt detta. Men grejen är den är jag glad så finns det energi till tusen, men är det tvärtom så finns inge energi alls eller snarare kanske man ligger på den normala belastningen då? Blev snurrigt men ber nån mig om hjälp så finns jag alltid där. Och tvärtom har jag svårt att fråga någon utan bara kör på. Men nu på senare tid känns det som att det som var lite stänk i ansiktet kommer mer som en tunna med vatten. Precis som att det senaste som hänt är det som får tunnan att tippa. Och sedan är tunnan proppfull inför ännu nästa grej. Är mycket mer lättirriterad idag än vad jag vill vara. Och är rädd att det ska smitta över på barnen. Som det gamla talesättet ni vet.
Om du tycker att pengarna rinner mellan fingrarna och tiden inte räcker så låter hund inte som en bra idé.
Jag har ingen hund men de vänner som har det…… ja det är som att ha en bebis som aldrig växer upp…. Det kommer ju inte en tid när hunden gör sin egen mat eller går ut med sig själv. Och hur gör ni på skid- o andra semesterresor? Hundpensionat? Grattis, en utgift till. Det är så bundet……
Hundar är inte heller gratis, varken i inköp, mathållning, försäkring, veterinärbesök osv osv.
Kompenserar din fru bristen på något med projekt eller nu en hund? Det låter som det.
Sedan får man mycket tillbaks av en hund också gissar jag, om man gillar hundar, men behöver inte ni lägga tiden på varandra istället?
Ni måste kunna prata ordentligt och jag tror det kan vara en bra idé att prata med någon…. Vore inte det bra?
Kommer det någonsin rätt tillfälle att ta upp dina tankar? Det tror inte jag. Du måste bestämma dig för det ändå.
Jag tycker inte att det är en bra idé att skaffa fler djur när relationen svajar.
Om det skulle fortsätta krisa och ni faktiskt går skilda vägar, vill du ta halva ansvaret för en hund då? Eller ansvaret för att placera om den till vettiga förhållanden?
Hundar vill förstås inte ryckas upp från sin trygga miljö, så jag tycker att du ska sätta ner foten och avstyra det förslaget både för din egen skull och för hundens. Som @Lisa0987 skrev är det bättre att ni använder tiden och pengarna som en hund kräver till att stärka er relation istället.
Vad händer om du bara säger nej, alltså nej till hund? Tar det hus i helvete då eller införskaffas det ändå en?
Varför behöver hon så många husdjur?
Jag tror du behöver jobba på din gränsdragning (fråga mig hur jag vet). Om du känner dig bortprioriterad och utnyttjad är det dags att börja göra dig hörd.
När det kommer till sex har jag upplevt precis det du gör. Samma trötta gamla argument “allt måste vara perfekt innan jag blir sugen”. Bullshit är vad det är. När det är dags att göra barn kan man ha sex 7 dagar irad och det är jättekul, men annars finns all världens ursäkter till varför det inte går. Men med det sagt blir inte förhållandet bättre för man tvingar varandra till sex.
Jag har varit i samma sits som du och har i efterhand kommit fram till att det kanske inte är exakt sexet som är problemet, utan snarare att man inte känner sig uppskattad och bekräftad/älskad i övrigt. Och det låter ju som att du inte fått tack för någonting (jag känner igen även det).
Identifiera vart dina gränser går och gör upp en plan för vad du ska göra om gränserna inte efterföljs. Till exempel, för att vara lycklig, vad behöver du då?
Finns det saker du verkligen inte vill göra? De saker som leder till att du känner dig sur eller bitter är förmodligen saker som passerat gränser hos dig.
Vad kul att läsa det du skriver. Det känns som att du har haft insyn i vårt förhållande. Gällande barn biten var så klockrent beskrivet så jag blev full i skratt. Vi kunde som sagt inte få barn naturligt utan blev med hjälp av ivf. Och som som du beskrev det under den tiden så blev det nästa så att man ville få sova någon gång istället. Sedan gällande den praktiska biten är jag utan att skryta väldigt noggrann och kunnig och snabb. Därför som jag förmodligen inte ber om hjälp, för det kan sluta med att jag får göra om det som blivit gjort. Är i byggbranschen och då har man fått lära sig vilket slutresultatet som går att uppnå. Så därför när man slutför något är det väldigt viktigt för mig att min sambo uppskattar det. Men istället tror jag att hon hör hur andra tycker det blev bra och istället för att instämma så vill hon bromsa det hela och ta ner mig på jorden liksom. Men jag tror inte hon förstår att den bekräftelsen jag söker är hennes. Så hellre då att alla skrattar och kapar det jag gjort men hon håller mig om ryggen och säger att det blev bra. Så det har blivit som en ond spiral, så istället försöker jag satsa på ett ännu större projekt för att imponera. Varför ska det vara så svårt att uppmuntra någon? Jag själv gör det hela tiden i mitt yrke och har lärt mig att den odugligaste människa kan göra fantastiska saker med rätt uppmuntran. Och kanske har jag blivit blind genom åren och inte ser hennes uppmuntran längre. Tappat sinnet för ironi i min egen nedstämdhet. Och tar allt hon säger ordagrant. Gällande hunden. Så tror jag hon försöker kompensera dels att barnen blivit äldre och går för egen maskin. Samt att ha någon glad runt sig för jämnan. Vi har haft hund tidigare innan barnen kom och gällande dens behov är jag inte orolig oavsett hur framtiden ser ut. Men det kommer nog aldrig vara min hund…
Jag tror att hon gör så för att hon är missnöjd. Du satsar på större och större projekt och istället för att berätta rakt ut för dig att hon saknar något (förmodligen kan hon inte sätta ord på det själv) så tar hon ut det i kritik eller utebliven pepp. Istället för att prata om hur ensam hon känner sig i förhållandet så skaffar hon ett till djur.
Jag känner igen så mycket. Jag är också snabb på pucken att lösa saker och ber inte gärna om hjälp för jag har lärt mig att det bara går långsamt då. Varför be om hjälp med saker man kan själv?
Men! Det gjorde att mitt ex kände sig värdelös. Jag kan ju redan allt själv så vad ska jag med henne till var hennes uppfattning och vi växte längre och längre ifrån varandra.
Jag trodde att jag var duktig och snäll och fattade inte varför hon inte kände uppskattning. Jag gasade istället på och tog på mig mer och mer ansvar. Till slut lagade jag all mat, handlade, skötte ekonomin, tog barnen i det mesta, tvättade, städade, ringde alla samtal osv. För mig blev det en enorm frustration. Jag gör ALLT för henne men ändå är hon missnöjd. Är hon missnöjd blir det inget ligga. Spiralen fortsatte neråt.
Men från hennes perspektiv så saknade hon att göra saker tillsammans. Hon var missnöjd men kunde inte uttrycka det i ord tydligt nog. Gillade inte att prata utan skickade och läste signaler istället.
Så vad jag vill säga är att vi låter ganska lika du och jag. Och kanske är det så att din fru är missnöjd med något, men istället för att prata så kompenserar hon med djur och försöker subtilt skicka signaler till dig att något är fel. Det är just detta folk menar när dom säger “men hon visade ju att något var fel i 5 år innan hon var otrogen” “du är inte lyhörd” osv. Men i själva verket hade du nog uppskattat att hon bara berättade rakt ut vad hon ville, right?
Kommunikation är A och O. Ni talar olika språk för tillfället och därför dör attraktionen.
Igenkänning X 2 på er @Adde och @DantesInferno 
Känslan av att vad man än gör så uppskattas det inte. Springer fortare och fortare för att bevisa sig som hennes ”man” och att hon ska vara nöjd och glad. Att hon ska tycka om och uppskatta mig. Är ju bara det jag vill, att hon ska visa att hon tycker om mig.
Ju mindre uppmärksamhet av henne, desto mer söker jag den. Av henne. På jobbet. Suktar så mycket efter det att man till sist nästan blir skrytig och oskön. När allt hade kunnat lösas med en kram av min fru.
Hennes antydningar och tolkningar går mig förbi och vice versa tills vi växt ifrån varandra och den onda spiralen nåt sin ände.
Alltsammans för vi inte kan kommunicera och ta emot varandras behov på ett prestigelöst och fint vis 
Man pratar ju om att man har en tvilling ute i världen nånstans som ser likadan ut som en själv. Men nu är jag helt övertygad om att jag har hittat mitt tvillingförhållande. Det är nästan som att du tar orden ur munnen på mig när du beskriver. Jag har i princip också tagit över det mesta och fattar ingenting. Det hon sköter just nu är sitt gemensamma intresse med dottern ”hästar”. Vet inte vad hon och sonen hittade på för kul senast. Känns mest som att de munhugger när de pratar. Men å andra sidan är han en kopia av mig fast lite mindre. Outtömlig energi om man lyckas locka fram den.
Dantesinferno, hur ser ditt förhållande ut idag? Lyckades ni lösa det hela och hittade tillbaka? Eller står du och trampar vatten som mig? Eller gick det så långt att ni gav upp?
Läs gärna min tråd om du orkar.
Men för att göra en lång historia kort så hade vi en del problem i förhållandet och kom till sist till familjerådgivningen där hon berättade att hon ville skiljas. Sedan kom det fram att hon träffat en ny (vilket nu tagit slut). Samma sekund som hon yttrade orden om skilsmässa bestämde jag mig för aty aldrig böna eller be och det har jag hållit. Häromveckan skickade jag in slutgiltiga ansökan om skilsmässa och vi försöker nu få huset sålt.
Vi har kört varannanvecka med barnen i 6 månader trots att vi bor tillsammans. Vi är respektfulla och snälla mot varandra så det funkar bra.
Haha! Även jag som kvinna kan känna igen målmedvetenheten som uppstod när det skulle skaffas barn och avsaknaden av densamma när det var klart. Och det här luddet med att varenda stjärna ska stå rätt, ja det är lite bull shit faktiskt. Men den ärliga versionen kanske man inte klarar av att höra för den kan vara “jag tycker du har blivit lite tjock” eller “jag tycker du luktar illa” eller “jag är fan utled på att du gör exakt samma saker i sängen varje gång” eller “du kommer för fort” Så kan man ju inte säga, eller kan kan man ju, men jag vågar mig på att påstå att ytterst få relationer har den typen av raka öppna kommunikation utan sårade känslor. Så då blir det prat om “jag behöver liksom verkligen känna mig sugen och då behöver X, Y, Z, Å, Ä, Ö och X igen hända först.”
Tar det emot att sätta sig ner och prata med henne? Jag menar många relationer och särskilt dem där liksom praktiska handlingar tagit över så har man ju rätt svårt med det. Jag hade det definitivt, det är tillslut rätt svårt att öppna djupa samtal med den man delat ett liv med. Stor ansats. Alla pratar liksom om att kommunicera mer, att prata, att vara öppen och ärlig med vad man känner. Men det är FAN svårt. Det är lättare sagt än gjort. Om du tar det till parterapi, vilket jag tror är en bra grej ändå. Håll inte tillbaka, var ärlig. Bättre att du “sårar” henne där och faktiskt har tiden att prata igenom än att du är snäll. För då får ni exakt inget ut av terapin.
Det är ju exakt den rakt på sak kommunikationen som män vill ha 
säg mig vad du vill kvinna så kan jag fixa till det!
Jag fattar det absolut, det var ofta exakt den feedbacken jag fick i min egen parterapi “men säg vad jag ska göra så gör jag det”
Men så kommer moment 22 för kvinnor, eller jag iaf, vill inte alltid behöva presentera en instruktionsmanual. Behöver man berätta exakt hur är det typ inget värt längre.
Lite så kände även jag, om jag ska berätta vilka känslor du ska visa eller handlingar jag uppskattar så är de mindre värda.
Men till sist gjorde jag det ändå. För om man inte berättar hur man känner så kände jag att jag inte hade ”rätt” att vara ledsen eller sur.
I vårt fall blev det nog mer en eskalering på nedåtspiralen för hon gjorde väldigt lite förändring. Då blev jag istället ledsen och sur för jag vågat öppna upp och vara sårbar utan resultat
Men hon var nog längre gången än mig och ville/kunde inte tillgodose mina behov. Sina egna behov kommunicerade hon inte särskilt väl, utan jag jobbade på och vände mig ut och in mot något jag hoppades var rätt. Visade sig att det inte var det med facit i hand.
Så ja, det är kanske inte svart eller vitt med kommunikation. Men bättre att få veta och tillsammans kunna jobba på det än att låta saker rinna ut i sanden tycker jag.
Ja det är klurigt det där. Jag tror dom flesta har svårt att ta upp jobbiga saker, kvinnor som män. Man vill ju inte såra.
Parterapi är bra för när man nått den punkten är det lixom point of no return. Då kan man berätta precis vad man känner.
Jag förstår det du skriver om att man tar bort lite magin och glöden om allt ska komma med en instruktionsmanual. Men det är nog något man måste lära sig att acceptera för andra människor kan omöjligt veta vad man tänker eller vill. Sen kan man ju framföra det på olika kreativa sätt.
Jag försökte tillgodose min kvinnas behov. Behov som jag inte visste vad dom var eftersom hon tyckte jag skulle veta det själv. Så många år av frustration där jag vänt på varje sten för att försöka förstå vad hon vill och behöver. Jag kommer aldrig ingå en relation med en människa som inte kan uttrycka vad dom vill och behöver igen den saken är klar.
För att återgå till tråden. Parterapi är nog ett bra första steg ja.
Haha. Lite så är det faktiskt. Ju mindre inlindat svar desto bättre. Ibland när vi pratar kan hon lägga fram 5 olika varianter av samma sak. Och jag försöker säga att jag förstod vid första antydan. Men vi är olika och det är väl där vi måste lägga jobbet. Och som sagt vi blev tillsammans första året i gymnasiet. Var ihop i 4år var på jag tog ett snedkliv ut i gröngräset. Ung och dum som sagt. Vi försökte lappa ihop det då. Men det hela slutade med att hon hittade en ny kille och jag hade redan listat ut det innan och vem det var innan hon berättade det för mig. Sedan 2år senare hittade vi tillbaka till varann. Och har tuffat på sedan dess. Så det ligger och gnager i mig att historien kanske upprepar sig igen. Hennes bror gjorde ju detta exakt likadant för ett tag sen. Skaffade en ny innan han gjorde slut. Det tycker jag är fusk. Liksom att ha kvar kakan och äta den samtidigt.
Ah ok då verkar det som att det finns lite baggage där.
Som sagt parterapi är en bra början om ni båda är måna om att fortsätta tillsammans.
Ja, möjligen fusk. Men det är trots allt en utväg många tar, det behövs något som drar för att man ska orka typ. Fel? Absolut. Mänskligt? Ja, det också.
Men ni menar att om man skulle säga; Jag vill inte ligga med dig nu för jag tycker du har blivit lite tjock och luktar dåligt i munnen, så hade ni tackat för informationen och skuttat iväg och tränat och köpt munskölj? Tvekar på det. Och jag vet, jag drar det till sin spets nu men ofta pratar man av vikten av rak ärlighet och kommunikation utifrån ett perspektiv av vad som hänt och ett “det där får inte hända igen”. Inte när man är i det.
Jag vill också ha en man som kommunicerar och säger vad han vill och behöver, jag hade nämligen till 100% rollen av den som tog upp först, pratade, frågade, bad. Men det betyder inte att jag vill ha total ärlighet i alla lägen. För total ärlighet kan också bli repektlöst. Det där är ju ett evigt spel på något sätt.
Sant, men man kan säga saker som är ärliga och raka på ett vis som inte sårar också är nog min övertygelse.
Om ens partner tappat lusten för man blivit för tjock eller luktar äckligt så är det kanske bättre att få höra det på ett så bra vis som möjligt även om det sårar kortsiktigt, för det går att åtgärda. Istället för att tolka och tro tusen olika saker, ofta att man då tror att partnern känslomässigt inte känner för en längre.
Men det bygger ju på, som i all kommunikation, att båda kan ha den öppenheten som krävs både för att prata och lyssna. Det är inte lätt. Särskilt inte ju längre ett förhållande löper och vissa mönster etsar in sig tror jag.
Talar bara ut egen låda, men jag hade gärna fått höra vad min partner inte trivdes med i tid nog att kunna göra något åt det. Om jag sedan väljer att inte agera så är det mitt val.