Nu är det tre veckor sen han sa det… eller ja jag fick ju tvinga fram det efter två veckor av vånda och ovisshet! Fruktansvärd tid, då var det bättre att få veta och jag kände mig nästan lättad då.
Men ju mer tiden går desto mer ledsen blir jag. Varför blir det så? Från att ha tyckt att det här är det bästa så minns jag bara hans goda och fina sidor!?
Vi har barn ihop så att klippa kontakten blir svårt vilket medfört att jag väntar på att han ska ta kontakt, tittar ofta på mobilen, blir ”lugn” i själen när han hör av sig… men blir orolig om svaren dröjer (precis som det har varit senaste tiden i vår relation) … vad händer?
I vår relation (10 år) så har jag nog anpassat sönder mig. Hans behov har gått före. Hans jobb, hans hobby… Hans idéer, hans synsätt…
Han tycker inte om att bråka, allt ska läggas under mattan och allt ska va på ytan. I början när jag försökte ta upp saker som inte kändes bra så tyckte han att jag överdrev, överanalyserande och var ”besvärlig” och jag blev ”straffad” med tystnad i flera dagar.
Vilket gjorde att jag slutade ta upp saker.
Vilket gjort mig själv till en spillra av mitt forna jag.
Vem är jag utan honom? Är jag medberoende? Han har en trasslig barndom och har undvikande anknytning och jag har utvecklat ambivalent så antar vi dansat den klassiska dansen i många år.
Jag undrar vad jag egentligen varit med om…
känns som att jag inte finns. Hur hittar man sig själv igen?
Jag var en stark tjej förut!
Här är en bra webbplats med information om undvikande anknytning som kan validera dina upplevelser och att du undrar vad du varit med om.
Du kan också söka på Ken Reid på Youtube, en australiensk terapeut/coach som publicerar mycket om undvikande anknytning och hur man läker sig själv efter en sådan relation.
Hej @Gullviva! Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Så var min förra relation till pappa till mitt barn. Det tog slut mellan oss när otrohet uppdagades och han berättade att han ville lämna mig till förmån för kvinnan han träffat bakom min rygg.
Nu har det i sommar gått hela fyra år sedan vårt uppbrott och så enormt mycket har hänt. Nu är jag enormt tacksam för att vi bröt upp, att han tog steget, även om jag kunnat leva utan otroheten.
Men o, så jag kommer ihåg de första veckornas totala misär, ångest och förvirring. Du är mitt i det värsta. Men ha förtröstan! Det blir bättre!
Och jag var medberoende, precis som du. Jag vågade inte uttrycka mina behov, och om jag inte höll med honom eller reagerade på något så överreagerade jag oftast som alltid enligt mitt x och var överkänslig, jobbig och besvärlig. Jag trodde tillslut att det var jag och min överkänslighet som var grunden till alla problem i vår relation. Han har ett undvikande ambivalent anknytningsmönster. Jag ett otryggt ambivalent, som tillsammans med honom förstärktes. Som så ofta är detta en vanlig kombo. Det gick så långt för mig att jag blev beroende av insomningstabletter och alkohol i försök att självmedicinerar min ångest över relationen och allt som skavde. Jag fattade inte då hur dåligt vi faktiskt hade det. Jag försökte döva bort det.
Jag kan trösta dig med att säga att man ska inte behöva anpassa sönder sig.
Det måste finnas ett givande och tagande.
Annars är det inte kärlek på riktig. Inte ömsesidig sådan iaf. Så många (generaliserande nu), framförallt kvinnor hamnar i detta enorma anpassade och tillintetgörande av de egna behoven, vi ursäktar, vi daltar och sopar framför partnerns fötter så till den milda grad att vi gör oss sjuka och osynliggjorda i våra relationer.
Även om det känns riktigt för j-ligt nu så lita på att tiden är din vän.
Gör det du behöver för att ta hand om DIG nu. Du har kanske anpassat dig sönder och samman färdigt. Det är kanske exakt NU du tar chansen att jobba med dig. Var som din allra egna bästa vän. Förlåt dig själv, gråt när du behöver, var arg när du behöver, tala till dig själv som till din bästa vän, våga vara ärlig mot dig själv. Det här är en del av din livs resa, omfamna det även om det gör ont.
Lita på att smärtan du nu känner kan vara början till något mycket bättre för dig även om det inte känns så nu.
Samtalsstöd hjälpte mig mycket. Fick det genom svenska kyrkan. Träning också enormt viktig verktyg. Ta hand om den egna kroppen så gott du kan. Fokusera på dig.
På din kropps hälsa och på din själs. Som båda är så tätt sammanlänkade.
Det blir bättre kram!
Hur var tiden efter separationen med era anknytningsmönster och förändrades dynamiken efter ett tag? Känner igen mig i att inte våga uttrycka vad jag känner. Vi har skilt oss för 3 mån sen och jagmärker hur jag fortf är rädd att ta upp saker/stöta mig med honom. Hittar man tillbaka till sin styrka och blir det bättre med tiden? Jag vill inte va hans vän. Men vill ha en någorlunda normal kommunikation kring det viktigaste kring vårt barn. Känns som mkt av obehaget jag kände under relationen etsat sig fast i mig.
Lösningen tror jag ligger i att fokusera på DIG. Inte på honom, på hans agerande, förehavanden, om han hör av sig, om han inte hör av sig. Du kan ju aldrig förändra honom men du kan ge dig själv en riktig chans att se vad som får dig att triggas, hur du kan bryta det, hur du kan läka det som gör att du har en extra stark oro att bli övergiven och lämnad. Genom att titta på vad som triggar dig får du också syn på vad det är i hans beteende som får dig känna dig orolig. Initialt, hela det första året för mig behövde jag ta avstånd rätt rejält. Dra ner kontakten till ett minimum även om det gjorde ont och var svårt. Jag behövde helt enkelt utrymme att ta hand om mig själv utan att triggas av en massa kommunikation med mitt x. Så ge dig själv utrymme och distans att läka och ”tända av”. Din hjärna och kropp är så van att reagera på honom så du behöver skjuta ifrån. Om du har möjlighet att ta hjälp av samtalsstöd så ta den chansen! Min varmaste rekommendation!
Det blir bättre och tiden är din vän!
Låt dig också få sörja. Putta inte undan. In i smärtan bara. Även om det är tufft. Det är den klart snabbaste vägen till läkning.
Men var snäll mot dig själv ta det stöd du kan få och förstå att uppbrott och skilsmässa är en stor sorg och det behövs tid och tillit. Men jag kan lova dig att det blir bättre! Och inte alls osannolikt till och med bättre än innan. Kram!
Tack för ditt svar. Jag har vänner och familj omkring mig. Har samtalsstöd. Låter mig känna allt och försöker se inåt. Men märker att jag också (precis som under relationen) försöker förstå honom. Så det blir en del ältande.
Jag håller med. Jag behöver nog skifta mitt fokus från honom till mig. Men nu i början har det vart svårt. Jag har tänkt mkt på allt jag kunnat göra annorslunda. Men inser också att jag inte kan bära allt ansvar. Att han vart rätt ovillig att stå för sin del, för enl honom är det jag som skapat all oreda. Vilket vart förödande för min självkänsla. Har trott på honom, känt mig fel. Men inser nu mer och mer att allt han sa till mig inte stämmer.
Det är en sorg att gå isär. Men känns som det värsta sorgen är att jag tappat bort mig själv och nu försöker bygga upp mig. Det var ju därför jag lämnade. För att min dotter ska få uppleva en lycklig mamma. En mamma som inte är fullt upptagen av att ängslas över relationen till hennes pappa.
Jag tror att vi kommer ha mindre kontakt nu ett par månader framåt och den vetskapen gör mig någorlunda lugn. Så jag tror verkligen som du säger att det är bra. Eftersom kroppen verkar minnas så mkt och reagerar fast han inte längre kan komma åt mig på samma sätt…
I mitt fall gick det så långt i obehagskänslorna av att vara tillsammans med honom att jag ville lämna och inte vara nära honom. Hsr vart väldigt ambivalent under relationen men mot slutet kände jag mig så extremt otrygg med honom känslomässigt. Så jag har inte haft enorma känslor av saknad. Jag har kunnat känna dem men det har vart känslor som vart hanterbara. Jag upplever honom som väldigt nyckfull, han har kunnat vara väldigt förminskande, hånfull och elak under våra bråk när vi var tillsammans så jag tror det är därför jag känner mig fri att slippa gå på äggskal. Men den lilla kontalt vi behövt ha har gjort att jag haft enorm ångest och rädsla för hur han ev kommer bemöta mig.
Båda äger ansvar för relationen. Att han inte kan ta sitt ansvar tyder på en omognad hos honom. Sen förstår jag att du ältar, det hör ju liksom till denna process. Men jag var behjälplig av att verkligen öva mig på att försöka bryta tankesnurror när de kom igång, stilla sinnet med meditation, en promenad eller liknande och sen vända fokus mot mig själv igen. Men det är en process utan tvekan och det behöver få ta sin tid. Bra att du har samtalsstöd.
Jag hanterade kontakten med mitt x så att var han otrevlig eller jag var på en plats där jag inte orkade kommunicera så körde jag sms eller Mail om det nödvändigaste och responderade över huvudtaget inte om det blev friktion. Det tog dock några månader för mig att landa i den insikten, att det var så jag behövde hantera kommunikationen med honom.
Det är lätt att skuldbelägga sig själv, men du har gjort så gott du kan där du befunnit dig, och nu har du möjlighet att växa med de erfarenheter du fått med dig.
En del av den processen är acceptans och självkärlek. Att våga kika på sina mönster är stort modigt och bra och du borde ge dig själv en stor eloge för att du är modig nog att göra det. Kram!
Varför blir det bara värre och värre? Han är i mitt huvud konstant.
Men vad försöker mitt psyke/hjärna säga mig? För när jag träffar honom blir jag lugn och känner att NEJ! Jag vill inte ha honom, det är ju såhär det var… hans upptagenhet av annat, negativ energi osv och jag blir lugn och “stark” några dagar tills det börjar om igen. Känner mig helt förvirrad och KNÄPP!
Det blir nästan som en drog. Måste få en “bit” av honom för att lugna mig själv att det här är rätt… och när vi inte ses eller har kontakt (vi har iofs kontakt dagligen pga av barn men inte lika ofta som förut naturligtvis…) så spinner mina tankar iväg. Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Har han träffat nån ny? Tänk när han träffar nån ny? Varför vill han inte ha mig?
Jag blir ledsen, orolig, får ångest…
Usch känner inte igen mig själv!
Tröst kommer här. Kanske inget nytt för dig men iaf När man har en otrygg ambivalent anknytning så är din största oro att bli lämnad. När det värsta så inträffar, oavsett vem som avslutat relationen, så triggas ditt inte övergivna barn. Du åker tillbaks till gammal, jag menar nu riktigt gammal stress. Du blir som det övergivna barnet som en gång inte blev mött när det behövt. Det som har dämpat din övergivenhet och din rädsla att bli lämnad har varit ditt x är min gissning. Han har samtidigt stärkt din otrygghet genom ett inkonsekvent relationsmönster. Där du åkt känslomässig ”berg och dalbana”, nära skjuta ifrån, nära stänga av osv? Du har fått höra att du är överkänslig och jobbig ena stunden och sen känt dig nära nästa? Stämmer det? Inget konstigt att du är väldigt fokuserad på honom. Du upprepar ett mycket gammalt anknytningsmönster skulle jag gissa.
Men det som nu behöver hända är att du hittar sätt att trygga dig själv. Det finns ingen utom du som kan trygga din egen rädsla och övergivenhet på ett djupare plan. Ju mer insikten börjar landa att er relation är över desto mer ångest triggas hos dig.
Här kommer en mycket konkret övning om du inte redan gjort något liknande förstås, men om inte så är den väldigt kraftfull och effektiv tycker jag. Jag har jobbat med den under ett år nu när rädsla och ångest triggas.
Sätt dig eller lägg dig. Slut ögonen. Se framför ditt inre en bild av dig som en trygg och varmt och kärleksfull förälder. Vad har du på dig? Hur ser ditt ansiktsuttryck ut? Gärna detaljerat. Sen ser du en bild av ditt inre barn. Hur ser hon ut? Hur gammal är hon? Vad har hon på sig? Är hon ledsen, arg? Säger hon något?
Skapa dig en så tydlig bild som möjligt. Kommer gråt, låt den komma, håll inte i, släpp taget om känslorna. Låt sen ditt lilla barn gå fram till dig som vuxen, trygg och kärleksfull förälder, ta upp ditt inre barn i ditt knä. Håll det och trygga det med all den värme och kärlek du har. Säg för ditt inre eller högt till dig själv, ”du är inte ensam nu”, ”jag bär dig”,”jag håller dig”, ”jag älskar dig”, notera vad som händer med din andning och din kropp. Notera om ditt inre barn vill säga något till dig. När du känner att din andning lugnat sig och du känner dig lugnad,
Låt ditt inre barn ”smälta in” i dig och bli en del av dig.
När du känner dig otrygg, orolig och ledsen, ångestfylld, förvirrad har detta varit mycket fint och en viktig övning i att trygga mig själv inifrån.
Det finns många övningar och bra meditationer kring det inre barnet du kan hitta på youtube med mera.
Denna övning fick jag ifrån en psykoterapeut med många års erfarenhet av arbete med par och enskilt och som bland annat har mycket bra koll på detta med anknytning. Stark övning❤️
Ville bara tillägga. Om han inte vill ha dig vill väl inte du ha honom heller? Du vill väl inte vara med någon som inte vill ha dig?
Du vill väl vara med någon som älskar dig, bekräftar dig, ser dig och vill vara med dig?
Gör han inte det, är han inte rätt för dig oavsett vem han är och vad ni delat.
Jag vet att känslorna är tuffa! Men försök att se ditt eget värde i allt detta. Du är värd det allra bästa för just dig och det är INTE någon som inte vill ha dig eller bekräftar dig och får dig känna dig älskad. Kram
Alltså verkligen tack från djupet av mitt hjärta! Att du tar dig tid att skriva så utförligt till lilla mig Så tacksam!
Har hört om den där övningen förut men inte så detaljerat och jag ska verkligen pröva den nu och framåt, tror den kommer hjälpa massor.
Och du har absolut rätt, inte vill jag väl vara med någon som inte vill ha mig tillbaka
Det finns så mycket jag kan relatera till och känner igen mig i av det du skriver. Det tar tid att läka efter en separation har jag intalat mig själv. För mig är det nu ett år sedan min exman dumpade mig. Lika bra efter år av lögner, otrohet och svek! Ändå har jag haft ett skitår rent ut sagt känslomässigt. Jag har också anknytningsproblem efter en svår barndom. Kämpar på och har kommit en bra bit i läkningsprocessen ändå. Kan rekommendera en samtalskontakt. Det är skönt att prata med någon utomstående. Var rädd om dig och fokusera på ditt och barnens välmående! Har du ett socialt nätverk…sök stöd hos dem. Tillåt dig sörja och känna. Det kommer att bli bättre med tiden även om man inte tror och ser det själv alltid.
Ja jag hade ju aldrig varit såhär hård som jag är mot mig själv mot min vän. Eller ens mitt ex. Jag försöker nå min gamla terapeut som vart till stort stöd. Har samtalskontakt via företagshälsovården men jag upplever inte att hon har förmågan atthjälpa just mig. Ber om verktyg osv men händer inte mkt.
Funderar mkt kring saker. Ibland undrar jagom jag ens sörjer relationen till honom. Att han inte finns i mitt liv längre. För mest är jag ledsen när jag inte har min dotter. Så känns mer som jag sörjer hennes å min tid som reducerats så mkt. Tidigare var hon alltid med mig och jag var mycket ensam med henne/hittade på saker osv.
Märker att jag behöver öka min självkänsla. Är rädd att åka iväg över en natt till okänt ställe med min dotter. Så har bestämt att bara hon och jag ska åka på kryssning tillsammans i sommar. Behöver utmana mig. Små steg. Få känna mig lite stolt över mig själv. Förstår att det kanske låter banalt. Men det är mitt första barn och jag känner mig trygg i mitt föräldraskap när jag är på hemmaplan. Men att åka på äventyr är lite läskigt.
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Blir peppad. Och jag tror det där är en linje jag ska fortsätta med, som du gjorde. Att om man märker att kommunikationen går åt fel håll så är det ok att avstyra samtalet/inte bemöta.
Ja men det förstår jag! Det är ju helt naturligt att sörja och sakna förlorad tid med sitt barn. Men det blir bättre det lovar jag!
Det är viktigt tror jag att jobba emot att den tid du har när din dotter inte är hos dig också är lika viktig. Att det är viktigt att du funderar över vad som får dig att må bra. Vad du skulle vilja göra med den tid du har själv. Vad tycker du om att göra? Finns det något du funderat på att du skulle tycka vore spännande och kul som du inte gett dig själv möjlighet till att ta tag i?
Heja! Jag tror det är jättebra att du utmanar dig själv! När du upptäcker att du klarar saker alldeles utmärkt som själv-förälder kommer din trygghet stärkas i det nya och i ditt föräldraskap,
Jag kan rekommendera denna bok,
Att bero på praktiska verktyg!
Finns också som ljudbok och dessutom en hel del info om vad The Tools går ut på och essensen av det om du söker på nätet.
Kram
kram!
När man har en otrygg ambivalent anknytning så är din största oro att bli lämnad. När det värsta så inträffar, oavsett vem som avslutat relationen, så triggas ditt inte övergivna barn. Du åker tillbaks till gammal, jag menar nu riktigt gammal stress. Du blir som det övergivna barnet som en gång inte blev mött när det behövt. Det som har dämpat din övergivenhet och din rädsla att bli lämnad har varit ditt x är min gissning. Han har samtidigt stärkt din otrygghet genom ett inkonsekvent relationsmönster. Där du åkt känslomässig ”berg och dalbana”, nära skjuta ifrån, nära stänga av osv? Du har fått höra att du är överkänslig och jobbig ena stunden och sen känt dig nära nästa? Stämmer det? Inget konstigt att du är väldigt fokuserad på honom. Du upprepar ett mycket gammalt anknytningsmönster skulle jag gissa.
Tack för att du delar! Jag vet att jag skulle kunna bli bättre på självomsorg.
