Jo jag älskar att läsa. Blir lugn av att lägga pussel. Förut innan barn och innan jag träffade mitt ex så tränade jag mycket. Det saknar jag. Men känner mig extremt trött så har bara kommit iväg till simhallen ibland. Men går promenader flera ggr i veckan.
Tack snälla för tipset, den boken ska jag absolut kolla upp!
Igår hade jag en sån bra dag. Var helt ångestfri hela dagen. Jobbat hemma mycket sen vi gick isär pga vart så ledsen men tror att det är bra för mig att börja försöka åka in till kontoret 2 dagar i veckan. Och denna veckan kom jag iväg till kontoret 2 ggr och det kändes bra.
Idag vabbade jag henne och han hämtade henne hos mig. Märker hur jag triggas av minsta lilla kring honom. Han var 30 min sen (vi väntade på honom utanför) och inte ens en ursäkt när han kommer. Jag biter ihop. Ger kort info om att hon är magsjuk. Men han ger mig känslan av att jag pratar för mkt för han sa “ja ja ok”. Blir matt av mig själv också att jag analyserar minsta interaktion jag har med honom. Då är det inte för att jag saknar honom utan allt beror nog i grunden på hur relationen var och att mönstret sitter i.
Försöker verkligen trösta mig med att när hon blir äldre, att jag då kommer kunna ha kontakt med henne när hon är hos honom och att hon kommer kunna prata och säga vad hon vill i saker, ge info om vad hon vart för sjuk om hon vart hemma osv. Och att jag kommer bli starkare i mig själv och kamske sluta va så himla rädd för atthamna i diskussioner med honom.
Sen kan jag må bra så dyker allt upp där jagkänner mig så jävla orättvist behandlad av honom. Hur han svikit mig när jag behövt honom och sagt det till honom men fått svar att “du får klara dig själv, jag kommer inte hjälpa dig eller finnas där för dig”. Att han lånat en större summa pengar som han vägrar betala tillbaka men i familjerätten säger att “pengar inte är ett problem…” och jag vill bara skrika på honom men låter det passera för jag vet att jag inget kan göra och att familjerätten bryr sig ju inte om huruvida han vägrar betala tillbaka sitt lån till mig. Och att han efter samtalet har mage att sitta å tjafsa med mig över sms om 600 kr som jag bett om för att jag skickat med honom kläder jag köpt till vårt barn i hennes storlek, då han klätt henne i kläder som var 2 stolekar för smått. Bara känner mig så arg på honom. Är så trött på människan och hoppas allt kommer igen till honom.
2 gillningar
Det har inte gått så lång tid jag vet, men känns som att det bara blir värre för mig.
Är det för att solen och värmen kommer? Jag vill ha min familj! Jag vill planera semestern tillsammans.
Är så nära att ringa honom och be på mina bara knän att ta mig tillbaka. Att vi kan glömma allt, att jag kan nöja mig med brödsmulorna bara jag får vara med honom. Usch så hemskt… vem är jag ens? Ingen stake alls.
Jag mådde ju inte bra med honom men har så svårt att se framåt. Tycker att jag gör allt ”man ska” Tar hand om mig, tränar, försöker se framåt, umgås med vänner…
Imorse när jag lämnade vårt barn hos honom, i det som var vårt hus och han berättade för barnet att de ska fixa i trädgården, greja med nya grillen… fyfan ville bara dö!
2 gillningar
Skickar lite kraft och styrka till dig. Inte ska du böna och be på några knän att han kommer tillbaka. Du ska inte nöja dig med några brödsmulor i relationen! Du ska ha ALLT. Härda ut nu, det kommer att bli lättare. Och minns att ett värdigt beteende är det enda du inte kommer ångra efteråt.
Okänsligt av honom, eller kanske provocerande, att inför dig prata om trädgård/grill i det som var ERAT hus. Även om det är till ert barn. Fy för honom. Han vet mycket väl vad han gör. Strör salt i sår. Fy!
Tack för svar och pepp!
Jag blir så rädd att jag ska fastna i det här stadiet! Att det ska bli typ kroniskt? Men det är inte så vanligt va?
Känns som att jag går och väntar på att han ska ändra sig!?
Jag vet att tiden är min vän. Försöker tänka på det varenda sekund!
Men ibland får jag panik och vill logga mig på dejtingsida bara för att ha lite förströelse på annat håll. Kanske glömma snabbare. Men förstår ju vilken onyttig genväg det är egentligen! Jag är inte stabil och landad någonstans så det vore oerhört dumt.
Ja jisses vilken resa det här är och är så tacksam över den här sidan. Folket här är fantastiska 
2 gillningar
Var beredd på att det tar tid att nå acceptans! För mig tog det 1,5 år att acceptera vad jag varit med om (lämnad pga otrohet) och innan dess hade jag förstånd nog (eller inte energi) att låta bli att dejta eller hitta kortvarig bekräftelse. Jag ägnade tiden åt att lära känna mig själv istället. Trodde såklart att jag hade koll på det redan men det var fel… Jag vågade vara ensam med mig själv och insåg att jag gillar ju den här nya Caro! Som gör saker ensam. Som fattar beslut utan att fråga någon. Ju mer plats jag lät mina drömmar och önskningar och göranden ta i mitt liv, desto mindre plats tog X.
Jag saknar inte X (pga han är en idiot, som inte vill mitt bästa). Fantomsmärtorna var hemska i början. Jag saknade det jag trodde jag hade. Sanningen var att jag aldrig haft det med X. Jättejobbigt att acceptera. Vem är jag om inget jag trott på är sant?
Nu vet jag. Jag är en fantastisk person! Jag tror på kärleken! Jag är en person som från och med då lever med mitt eget bästa lika mycket som min partners bästa för ögonen. Jag ger i en relation, men jag vill också få. Annars kan det vara. 
5 gillningar
Wow tack! Vilket svar! Du ger mig sånt hopp
1 gillning