[QUOTE=aleaiacta;42297]Oj, vilket engagemang. Tackar för alla svar, råd och synpunkter. Alltid värdefullt att få en sak belyst ur en mängd olika perspektiv, utifrån de erfarenheter varje person som svarar har.
Hinner bara med ett mycket kort “senaste nytt” just nu, men det är ett positivt sådant:
- Jag och min fru är eniga om att jag inte behöver skriva på några som helst papper i nuläget. Hon genomför sin flytt (om hon är fysiskt kapabel till det när det väl är dags och inte har blivit ännu sämre) och jag betalar “hennes kostnad” för huset när hon flyttar. Vi provar det nya upplägget några månader och utvärderar sen. Först därefter fattar vi beslut om villan etc. Först två månader till april och sedan ytterligare några månader är LÅNG tid när det handlar om en dödlig sjukdom. Förhoppningsvis vet vi mycket mer om min frus hälsotillstånd då.
Vet inte om jag nämnt att lägenheten ligger på gångavstånd från huset och pojkarna kommer ha gångavstånd till skolan utan att behöva över någon stor väg.
Känns positivt att det just nu är “eld upphör” från båda sidor, att jag börjar acceptera min frus beslut och att jag inte behöver fatta något just nu. Mitt fokus ligger på pojkarna och att ta ansvar för hemmet och kontakten med skola/fritids (var precis på utvecklingssamtal).
Kanske kan separationen resultera i att min fru blir frisk - och då är vi ju alla vinnare. För mig handlar det inte om “otrohet eller inte”, “äktenskap eller inte” utan om ifall min fru överlever till att börja med året ut. Och hur jag på bästa sätt stöttar pojkarna i den osäkerhet och sorg som oundvikligen väntar (om inte genom min frus bortgång så genom separationen, att de blir tvungna att bo hos någon de innerst inne kanske inte känner sig helt trygga hos - men ändå älskar).
Min fru har pratat separation och tittat på lägenheter i flera år, så äktenskapet har urholkats alltmer. När hon på vår bröllopsdag återigen säger att hon vill skiljas, att hon inte älskar mig längre - då fick jag nog. Givetvis har inte jag heller varit lycklig i äktenskapet de senaste åren, men var inställd på att “härda ut”…
Så länge en människa inte är omyndigförklarad kan man inte skylla dess handlingar på en sjukdom - ungefär så resonerade jag när jag bestämde mig för om jag skulle göra som hon sa - och betrakta äktenskapet som slut. Eller om jag skulle “bortförklara” hennes önskan om att avsluta äktenskapet (och att jag skulle ta av mig ringen och träffa en annan)…
Sen hade inte jag väntat mig att träffa en sådan “tvillingsjäl” som det faktiskt är fråga om. En kvinna som med största sannolikhet kommer att vara en nära vän för resten av livet och som jag även håller på att starta det företag jag alltid drömt om tillsammans med (drömmar som min fru hånfullt betraktat som “lek”…).
Hade det inte varit för barnen skulle vårt förhållande med all säkerhet tagit slut för länge sedan, i och med att vi har barn ihop har jag aldrig tänkt i banor som separation och skilsmässa. Sedan min fru fick sin diagnos har mitt fokus legat på hennes överlevnad och på pojkarna. Inte på vårt äktenskap, då det vanliga är att relationen försämras avsevärt vid dödlig sjukdom (har läst mycket om hur familjesituationen påverkas etc). Men det kom till en gräns då jag trots all kamp, trots att jag bortsett från min egen avsaknad av såväl sex som fysisk närhet, fick ett “jag vill skiljas, jag älskar dig inte” - och den här gången på vår bröllopsdag. Hade hon bara visat minsta tvekan, bett om betänketid, velat att jag skulle vänta med att ta av ringen, vänta med att ta kontakt med andra kvinnor…men inte.
Hon var säker och har hela tiden stått fast vid det. Har bara väntat på att den rätta lägenheten skulle dyka upp, inte haft någonting emot att ha delade sovrum. Jag anser att är man 35 år och har varit gift i 5 år och inte sover tillsammans längre - då finns det inget äktenskap (känslomässigt) att tala om längre.
Men fokus för mig har som sagt varit på att hålla ihop familjen, inte på om äktenskapet varit bra eller dåligt. Något jag tror är naturligt vid en dödlig, kronisk (min fru kommer aldrig bli friskförklarad) sjukdom. Men nu blir fokus på att göra separationen så bra som möjlig och att min fru ska få det hon behöver för att bli så frisk som möjligt och leva så länge som möjligt.
Även om en separation är skrämmande och tragisk, kanske det ändå är den rätta vägen ut ur ett förhållande som blivit alltmer destruktivt. Min frus sätt att skuta bort mig, min reaktion att söka mig till en annan är egentligen inget annat än symptom på en allt sämre relation, där fokus förskjutits från kärlek till sjukdomsförlopp.
Skriver alltid längre än jag tänkt när jag väl börjar skriva. 
Glad att ha hittat ett ställe där man kan ventilera det allra svåraste. Snälla, döm mig inte om ni inte själva levt i ett äktenskap med två små barn där den andra parten blivit dödligt sjuk. Allt och alla förändras till det “sämre” i en sån situation, tro mig.[/QUOTE]
Har inte riktigt tid att svara som jag önskar (maten måste ut på bordet) men det är härligt att höra att ni är på väg åt rätt håll. Lite andrum och betänketid.
Kramar och lycka till!
