Lättare sagt än gjort men:
“Forgiveness is giving up the hope that the past could have been any different, it’s accepting the past for what it was, and using this moment and this time to help yourself move forward.”
1 gillning
Ja, en sån förlåtelse kan jag absolut hantera! Den är liksom inte riktad mot att förlåta exet. För att förlåta honom borde ju innehålla något moment av insikt hos honom, någon slags ånger över hur han lämnade eller hur han betedde sig. Så det är inte aktuellt. Men försonas med hur livet var, hur det blev och hur framtiden förändrats mot vad jag trodde. Lite mer eftersträvansvärt.
2 gillningar
Ja, ibland kan det verkligen bli svårt att hålla masken… en stor anledning är jag åtminstone själv helt övertygad om att det blivit som det blivit är vilka stora utmaningar det varit med hans två killar sen tidigare (12 och 17). Han vill liksom inte ta in den aspekten i allt det här. Men jag vet att en stor anledning till att han har haft flyktkänslor och känt stor stress och oro varit låg och deprimerad i perioder senaste två åren har varit på grund av att hans killar mått så dåligt och haft så stora utmaningar. Det är som att han skyller allt det tuffa på vår relation istället för att kunna se de olika bitarna i pusslet, och då tar han bort den enda faktor han kan i ekvationen som är mig. Jag har också väldigt svårt att förstå hur man kan gå så direkt in i något nytt efter så lång tid. Ibland tänker jag att det är någon form av flykt, i alla fall i min ex-sambos fall, eller sätt att ”få en anledning” att göra slut på relationen på något vis… ny förälskelse lockar förstås… men har man levt ihop länge är det så mycket man delar och så mycket man förlorar… den ena går ju inte att ersätta med någon annan… alla är vi ju olika…
1 gillning
Fint. Ja, förlåtelse ur den aspekten är något annat.
Trassel; verkligen! Det får ta sin tid! förlåtelsen får kanske komma som du skriver, med tiden, om den kommer, kan ju inte tvinga fram det heller… jag är inte alls redo att förlåta men känslan av acceptans inför det som inte går att ändra är nog mycket viktigare
1 gillning
Känner så med dig å jag känner igen mig i många delar av din historia. Vi var ett par i 22 år och så från en dag till en annan rasar ens liv och värld ner i de djupaste av svarta hål man inte ens haft mardrömmar om att hamna i. Det är sveket och lögnerna som en aldrig blir kvitt ifrån. Å den eviga frågan…VARFÖR. Men du låter som en krigare och det kommer att ljusna, det tar tid men viktigt att det får göra det också. Önskar dig all lycka och hoppas att du kommer hitta ett lugn och hopp i din nya lägenhet. Kram <3
Nej, jag tror inte riktigt på det där med att man måste förlåta alla som behandlat en illa. Om mitt ex kommit med en uppriktigt menad ursäkt, så hade jag funderat på saken, men det gjorde han inte. Han kunde (och kan) liksom inte se att han gjort något fel. Att han var otrogen var mitt och barnens fel, för att vi inte gav honom allt han behövde och ville ha. Att han ljög går han inte ens med på, utan det kallar han missförstånd eller att jag inte lyssnat ordentligt. Att han flyttade till sin nya kvinna var mitt fel, eftersom jag nödvändigtvis ville splittra familjen.
Så nej, jag har inte förlåtit honom och kommer nog aldrig att göra det. Däremot har jag med tiden fått svar på varför i alla fall. Ett enkelt svar; sådan är hans natur. Han bara är sådan. Om det behövs kan han vara charmig, lyssna intresserat, komma med blommor och presenter och uppvakta på olika sätt. När det inte längre behövs, så slutar han med låtsaslekarna och är sig själv helt enkelt. Att jag trodde hans uppvaktning och kärleksförklaringar i början var äkta, det var mitt stora misstag. Det gjorde att jag såg fortsättningen av vårt förhållande som ett - väldigt långt - undantag.
Ja, detta känner jag också igen. Det är så mycket han projicerar på mig. Och att vissa saker, problem, finns kvar, det irriterar honom massor! De ska ju bara vara en lycklig familj nu… så varför är inte tonårsbarnen bara nöjda och glada? 
2 gillningar
Tack för värmande Och stärkande ord! Jag önskar detsamma tillbaka! Det är riktigt brutalt att bli sviken och behöva sörja inte bara förlusten av relationen men också sorgen över själva sveket i sig. Kram tillbaks och lycka till med din resa igenom det svåra!
Jag är förvånad över att han har så svårt att se det. Hur mycket alla bitar påverkar varandra. Jag har ibland känt det som att han buntat ihop mig med något han inte är nöjd med, dvs, ansvaret för en familj med stora utmaningar, som att skulden för det tuffa utmaningar hans söner haft och fortfarande har på något sätt också är min. Fast de inte är det förstås. Och han tycker han brustit enormt mycket i att se hur mycket jag faktiskt engagerat mig i Hela vår familj och istället fått mig att känna mig otillräcklig… och trots allt jag gett honom och hans killar av omtanken, tid, engagemang, värme, lyssnande, praktiskt ställa upp, inte ett tack för allt jag gjort för dom och honom genom åren… utan lögner, svek och tystnad. Det känns brutalt…
2 gillningar
Det här känner jag väl igen! Jag fick föreslå mitt X någon gång där precis efter Kraschen att han rannsakar varje del av sitt liv (sin relation med mig, till sina barn, till sin pappa, till sina syskon, varenda vän, sin jobbsituation, sin kropp, sin hälsa osv), och funderar på hur nöjd han är, hur bra han mår i just den situationen/relationen. Om alla andra delar i hans liv utom relationen till mig är perfekta, ja då har vi antagligen ett dåligt äktenskap och då är lösningen att byta ut mig mot ett bedagat luder med samma träningsintresse. Men om det till exempel är hans vacklande hälsa som får honom att må dåligt, kommer lösningen inte vara att krossa familjen och ge sig in i en ny relation för att bedöva sin egen känsla av maktlöshet. Han kommer fortfarande ha en dålig hälsa OCH dåligt samvete över hur han kunde förstöra det bästa och finaste han hade.
3 gillningar
Tänk om Kräket hade gjort detta. Då hade kanske livet sett annorlunda ut nu.
Tänker också att acceptans är skönt för att kunna blicka någorlunda framåt. För mig var det svårt med acceptans av otroheter innan jag kunde få ”ärliga” svar om varför min man hamnade där och tog de valen. Har ni kunnat prata med varande själva eller tillsammans med en terapeut? Förlåta är så mycket svårare och inget jag tänker att jag måste göra. När jag läser din story så tänker jag …igen… - fan vad män flyr och flyr när det är tufft… den okravfyllda bekräftelsen…spänningen är så lätt att trilla dit på.
Enligt “experter” så är det detta man måste göra för att komma vidare på riktigt.
Jag har aldrig förstått det där med att förlåta… Man läser om personer som mördar andra och får förlåtelse av den mördades familj… Jag förstår inte det även om jag på nåt sätt förstår att dom måste göra något för att få frid och gå vidare.
Jag skulle också vilja förlåta av hela mitt hjärta men jag kan inte det. Kan inte se att jag någonsin kommer att göra det heller faktiskt.
En människa som fått chans på chans och bönar om nytt förtroende och bryter det igen är bortom all förlåtelse för mig. Vad förlåtelse nu än betyder?
Kanske är det dig själv du ska förlåta? Jag har förlåtit mig själv i alla fall.
Jag var godtrogen, jag ville tro på förändring och jag ville hålla i hop familjen. Jag ville tro på ärlighet.
Det gör mig inte till en sämre människa. Jag skämdes mycket det första året efter skilsmässan. Jag skämdes för henne och jag skämdes för att jag varit så naiv.
Det är ju alltid lättare att se alla tecken efteråt och inse att man var en idiot som inte såg det eller kände det på sig. Sanningen är nog att man sett dom men ignorerat dom. Jag gjorde det i alla fall.
Du behöver inte förlåta de människor som behandlat dig som skräp. Däremot så måste du acceptera det. Att acceptera att man inte kan förändra nån annan hur mycket man än vill. Det går ju inte att styra hur andra människor ska tänka och känna. Inte i det här landet i alla fall.
Det kommer att kännas bättre för dig om du accepterar att du aldrig kommer att få de svar du känner du behöver för att få frid. Förmodligen vet ditt X inte det själv.
Det finns så många människor som bara gör sånt som gynnar dem själva. De som tar och kräver utan att ge tillbaka. Så är det bara. Håll hårt i de du älskar och som finns där för dig och lägg ingen energi på att söka efter menlösa svar eller några ursäkter från människor som inte ens förstår betydelsen av ordet “förlåt”.
3 gillningar
Jag fick sagt till mig av vår FRG att man behöver inte förlåta. Man behöver dock försonas med det som skett. Det tycker i alla fall jag kändes lättare. Kommer aldrig förlåta det han gjort men kanske en dag kan jag försonas med det!
1 gillning
Bra gjort att föreslå att han skulle reflektera över sitt liv. O se vad som var dåligt.
Troligtvis var det inte er relation som var dålig, utan det handlade nog om hans relation till sig själv o sitt mående.
Han kanske hade någon typ av livskris o tänkte att det var en enkel quickfix att byta ut dig.
Men som du skriver
Det kan han få tillfälle att fundera över nu när han sitter själv i sitt hus.
Så synd med dessa krisande män, att de lägger ansvaret på någon annan, det är ju inget fel på dem liksom.
De ser inte konsekvenserna av sitt handlande.
Om fler hade reflekterat över hela sin livssituation är vi nog många som hade haft våra (oftast) män kvar o våra familjer hade sluppit krossas för ingenting.
2 gillningar
Nja… Där det finns en man som är otrogen finns det väl även en kvinna som är med på leken?
Kvinnor är inte ett dugg bättre än män. Slugare kanske, och absolut inte lika impulsiva som männen men bättre --näää
2 gillningar
Det är sant att det även finns otrogna kvinnor, den x var otrogen med var ju otrogen mot sin karl.
Men kanske av olika anledningar, många män runt 50 har ju livskriser o tror att lösningen är en ny, oftast yngre partner. Hur kvinnor tänker vet jag inte riktigt, skulle själv aldrig vara otrogen.
Det du beskriver hände mig. Hon lämnade mig för en 12 år äldre man runt 55 år eller nåt sånt.
Till saken hör att han är hennes chef (makt över andra) , har mycket pengar (rik) och gillar och har råd med dyra röda viner ( dyra restauranger och resor). Egenskaper som är väldigt viktiga i hennes värld. Fan vet om inte ett treårigt barn som frestas med godis skulle ha större moral.
Nu leker den mannen låtsas-pappa till mina pojkar ( min dotter har flyttat till mig på heltid)
Sina egna vuxna barn och barnbarn har han ingen kontakt med längre enligt hans X som jag har kontakt med ibland.
För att vara rättvis så tror jag de flesta tänker så.
Det är väl vägen innan otroheten som är avgörande. Man hoppar väl fan inte i sängen med en kollega bara så där på en konferens om det inte ligger månader av flörtning och anspelningar innan.
En människa med nån form av moral och vett i skallen inser detta innan det händer och tar sig en funderare på om det är värt att förstöra familjen innan det sker.
När väl otroheten är ett faktum och det blir en regelrätt affär så är det sedan bara genomtänkta val och det blir bara tragiskt.
Tänk vilken bra relation vi hade kunnat haft idag om hon varit ärlig från början INNAN dom började ha en affär och leverera lögner varje dag.
Att bli lämnad på ett juste sätt skulle svida såklart. Men alla kan bli kära och intresserade av andra. Sånt är livet och det måste man acceptera. Jag hade kunnat vara hennes vän idag och varit glad för hennes skull om jag blivit lämnad på det sättet.
Lögnerna gjorde ondare än själva otroheten för mig… Så är det nog för de flesta gissar jag?
4 gillningar
Ljugandet, och planerandet! Alltså mitt X har lagt så mycket energi på att gå bakom ryggen på mig. Tänk om han lagt den energin på att förbättra vår relation. Tanken svindlar…
5 gillningar