Ny på forumet! Min historia så lik mångas här. Det är trösterikt att så många delar ens erfarenheter men samtidigt sorgligt att så många har så smärtsamma upplevelser att ta sig igenom förlorad kärlek och förlorade förhoppningar. Och visst tror jag att allt som inte dödar gör en starkare och vet att de flestas liv innefattar ett antal kriser av större proportioner men smärtan i denna process hade jag aldrig kunnat vara förberedd på. Det är hittills det svåraste jag varit med om.
Efter tio år tillsammans och dessutom en liten dotter på tre år, så kommer han hem en kväll och berättar att han träffat någon annan och mått dåligt under en lång tid. Han har känt allt detta, varit med någon annan bakom min rygg i flera månader men inte sagt något. Inte ett ljud.
Flera månader har jag alltså gått där och tänkt att vi har det tufft med alla andras behov men också tänkt att det är småbarnsår och dessutom utmaningar med båda hans äldre barn sedan ett tidigare äktenskap. Det är inte konstigt då att vi inte hinner med varandra som vi skulle önska ibland. Och också tänkt att jag litar på att han förstår detta också. Alla tecken som funnits där har gått mig förbi. Nu i efterhand ser jag dem så klart. Från en minut till en annan omkullkastades hela min verklighet. Allt ställdes på ända. När han väl berättat om sin nya kvinna började sanningarna rinna ur honom. Om den nya förälskelsen, en kollega. Om andra kvinnor han träffat när han varit ute med sin bror på krogen ibland. Hur obekräftad han känt sig. Och plötsligt vet jag inte längre vem denna människa är som jag delat tio år med. Har vi delat samma vardag, tänker jag. Hur kunde han välja att inte prata med mig om dessa otroheter och hans funderingar på att lämna mig, och inte släppa in mig i de saker som han visste skulle bli helt avgörande för min och vår dotters och hans söners framtid. Vi har barn ihop. Vad tänkte han, eller tänkte han inte alls? Bristen på ansvar och empati är häpnadsväckande! Han skämdes nog. Men måste förstått ändå, att vänta med att säga sanningen endast skulle förvärra allt så mycket ytterligare. Göra smärtan och sveket större. Allt trasas sönder. Alla fina minnen är nedsolkade och känns meningslösa. Jag har gett så mycket av mig själv. Som mamma till hans barn, bonusmamma till hans söner och som partner. Har han inte kunnat se det. Var det inget värt för honom. Trodde aldrig han skulle svika mig på detta vis. Första två månaderna var chock. Senaste två och en halv månad har det börja sjunka in på djupet. Nu har det gått snart fem månader. Fem månader av sorg, ilska och chock om vartannat. Vissa dagar svårt att ens orka ta sig upp ur sängen. Svårt att äta och sova. Mardrömmar nästan varje natt. Men sakta klättrar jag mig upp och ljuset glimtar i alla fall igenom nu. Ibland, vissa stunder, vissa dagar är lite lättare. Sover lite bättre. Aptiten på väg tillbaks. Lite bättre energi. Vara med min dotter ger mycket energi även om det är så att vara utan henne är mycket svårt fortfarande. Och acceptansen att han berövat mig värdefull tid med min dotter. Vet inte om det är värst ändå. Hur det här påverkar henne. Det är svårt att smälta. Men det är ändå sakta på väg att blir bättre. Snart flyttar jag till egen ny lägenhet och ska påbörja arbetet att bygga ett nytt liv och en ny vardag för mig och min dotter. Jag kommer nog aldrig få svar på varför han gjort som han gjort mot mig, men jag börjar acceptera att jag inte kommer kunna få de svar jag önskat. Det som han försökt säga som förklaring har ändå inte gett svar på den största frågan, hur han kunde ljuga, spela dubbelspel och svika mamman till hans barn och hans partner sedan tio år på detta brutala vis. På den frågan har jag inte fått svar. Och han själv visar inget intresse att försöka förstå varför han gjort som han gjort. Trots allt detta känns det som ett stort steg att ha börjat hitta en acceptans inför de svar jag troligtvis aldrig kommer få. Och släppa taget också om vad man hoppats att han var och acceptera att han inte klarade av att älska och respektera mig som jag vill bli älskad och respekterad. Och det börjar bli smärtsamt klart att han och jag aldrig skulle kunnat ha blivit gamla ihop. Jag trodde det. Jag ville det. Men en relation ska inte innefatta lögner och svek. Det börjar liksom landa i mig på riktigt nu. Sorgen över vad han gjort kommer jag behöva bearbeta länge. Men vill jag hellre vara fri och leva ensam eller kanske hitta någon annan med de insikter jag bär med mig av min erfarenhet i hopp om att kunna mötas på ett ärligt och respektfullt vis där båda vill och önskar samma sak. Styrka till alla er som kämpar att komma vidare!
Samma fråga som gång på gång även dykt upp i mitt huvud. Är jag inte värd något för honom? Varför är jag inte värd ett ärligt och respektfullt uppbrott? Varför ljuga och bedra och dra ut på tiden? Och jag skulle kunna räkna upp tusen saker som jag gjort för honom. Satt mig själv i sista rummet för honom.
Sedan har frågan förbytts i insikten att han var aldrig värd mig! En man som är värd mig beter sig inte så!
Visst är det så! I botten handlar det förstås så mycket om honom. Hans behov. Hans svårigheter att vara öppen och ärlig. Och du har rätt, såklart vill man ha något annat, något ärligare, närmare, riktigare. Utan lögner, utan svek!
Välkommen till nätets femstjärniga Heartbreak Hotel!
Dygnet-runt-öppet och dessutom med en prima pub.
Vilken tuff sits du hamnade i! Men du verkar ha kommit en bra bit på väg. Det där med att acceptera att man aldrig kommer att få alla svar är en viktig milstolpe.
Tack! Jag är i alla fall på väg dit… Jag tror att ju mer man börjar finns sig i någon slags acceptans över läget i stort och börjar kunna se att bra saker finns och händer även i livet utan honom, desto lättare blir det förhoppningsvis att släppa taget om alla frågor och försök att förstå hur han kunde göra mig så illa och fortsätta vägen framåt.
Ett tag tänkte jag att jag skulle försöka förlåta honom, att det skulle gå lättare att komma vidare då, men jag känner att jag kanske inte måste det. Och jag kan inte det just nu. Jag kanske inte måste förlåta för att komma vidare över huvudtaget…
Nej, det beror väl på vad man lägger i ordet förlåta. Kanske låter hemskt men det är inte ett ord jag fokuserat särskilt mycket på. Acceptera att han gör val som är oförnuftiga, oempatiska, och att det inte hjälper vad jag gör, det har jag jobbat mer med. Att jag inte har makt över situationen, att jag inte har ansvar heller.
Jag tror inte att man ska pressa sig att förlåta för snabbt. Det tar tid att till fullo inse vidden av ett sånt svek som din partner utsatt dig för, försök att ta det bit för bit och lita på att du kommer att komma genom detta. Jag har också satsat hängivet på att vara bonusmamma under många år, nu har han skaffat en ny. (En 37-åring kvinna som alltså får bonusbarn i åldrarna 32, 30, 18, 15. I kombo med den egna 9-åringen hon tar med in i familjepusslet. Är det detta man kallar generationsboende🤪)
Ja, det kan vara bra att fokusera på att göra bra saker för sig själv och börja samla på nya positiva minnen som inte har med honom att göra.
Det där med att förlåta kan du göra mycket längre fram när du har landat i ditt nya liv. Det är aldrig för sent, så du behöver inte stressa över den saken.
Det låter som en film regisserad av Felix Herngren.
Tack för svar Uppochner! Det låter helt galet… som serien bonusfsmiljen fast värre
Det känns bättre att släppa tankar på förlåtelse just nu. Den energin jag har behöver jag till mig själv och min dotter. Kanske kommer det kännas naturligt längre fram men inte nu. Och kanske aldrig. Ju mer jag fokuserar på mig själv och att bygga min framtid desto bättre mår jag, ju mer jag ältar/funderar över varför han gjort som han gjort, inte berättat, ljugit och bedragit, desto värre… jag känner på något vis att jag förstår att han kan hitta massa anledningar att läsa in eller försvara sitt beteende med, men för mig finns det inget som ursäktar lögner eller svek. Så behandlar man helt enkelt inte någon som stått en så nära. Det har ju funnits stunder då jag själv undrat om vi verkligen ska palla med alla utmaningar och om det verkligen är rätt att det är vi, men jag vet att jag aldrig gjort detta mot honom. Det är liksom ett beslut man tar för att man har en uttalad eller outtalad överenskommelse att ta hand om, vårda och respektera varandra. För mig är det självklart…
En dag tappade jag alldeles fattningen i ett samtal med dottern. Eller ja, hon skrek diverse förolämpningar till mig… när jag antydde att det inte är helt normalt att ha två relationer så tätt inpå (för att inte säga överlappande rakt till dottern) så jämförde hon just med bonusfamiljen - det funkade ju… eller?
Nästan samma här då, 35-årig kvinna fick plötsligt en stor familj i form av bonusbarn i åldrarna 32, 29, 16, 13 samt barnbarn i åldrarna 5, 4, 1 + minstingen på 7 mån. I kombo med hennes 6 åring.
Visserligen vill 29 åringen inget intresse av av träffa eller ens lära känna henne.
Det här med att förlåta, det är väl något man gör i sådant fall för sin egen skull.
För egen del så har jag svårt att förlåta , han och det han gjort är inte värd det.
“Forgiveness is giving up the hope that the past could have been any different, it’s accepting the past for what it was, and using this moment and this time to help yourself move forward.”
Ja, en sån förlåtelse kan jag absolut hantera! Den är liksom inte riktad mot att förlåta exet. För att förlåta honom borde ju innehålla något moment av insikt hos honom, någon slags ånger över hur han lämnade eller hur han betedde sig. Så det är inte aktuellt. Men försonas med hur livet var, hur det blev och hur framtiden förändrats mot vad jag trodde. Lite mer eftersträvansvärt.
Ja, ibland kan det verkligen bli svårt att hålla masken… en stor anledning är jag åtminstone själv helt övertygad om att det blivit som det blivit är vilka stora utmaningar det varit med hans två killar sen tidigare (12 och 17). Han vill liksom inte ta in den aspekten i allt det här. Men jag vet att en stor anledning till att han har haft flyktkänslor och känt stor stress och oro varit låg och deprimerad i perioder senaste två åren har varit på grund av att hans killar mått så dåligt och haft så stora utmaningar. Det är som att han skyller allt det tuffa på vår relation istället för att kunna se de olika bitarna i pusslet, och då tar han bort den enda faktor han kan i ekvationen som är mig. Jag har också väldigt svårt att förstå hur man kan gå så direkt in i något nytt efter så lång tid. Ibland tänker jag att det är någon form av flykt, i alla fall i min ex-sambos fall, eller sätt att ”få en anledning” att göra slut på relationen på något vis… ny förälskelse lockar förstås… men har man levt ihop länge är det så mycket man delar och så mycket man förlorar… den ena går ju inte att ersätta med någon annan… alla är vi ju olika…
Trassel; verkligen! Det får ta sin tid! förlåtelsen får kanske komma som du skriver, med tiden, om den kommer, kan ju inte tvinga fram det heller… jag är inte alls redo att förlåta men känslan av acceptans inför det som inte går att ändra är nog mycket viktigare
Känner så med dig å jag känner igen mig i många delar av din historia. Vi var ett par i 22 år och så från en dag till en annan rasar ens liv och värld ner i de djupaste av svarta hål man inte ens haft mardrömmar om att hamna i. Det är sveket och lögnerna som en aldrig blir kvitt ifrån. Å den eviga frågan…VARFÖR. Men du låter som en krigare och det kommer att ljusna, det tar tid men viktigt att det får göra det också. Önskar dig all lycka och hoppas att du kommer hitta ett lugn och hopp i din nya lägenhet. Kram <3
Nej, jag tror inte riktigt på det där med att man måste förlåta alla som behandlat en illa. Om mitt ex kommit med en uppriktigt menad ursäkt, så hade jag funderat på saken, men det gjorde han inte. Han kunde (och kan) liksom inte se att han gjort något fel. Att han var otrogen var mitt och barnens fel, för att vi inte gav honom allt han behövde och ville ha. Att han ljög går han inte ens med på, utan det kallar han missförstånd eller att jag inte lyssnat ordentligt. Att han flyttade till sin nya kvinna var mitt fel, eftersom jag nödvändigtvis ville splittra familjen.
Så nej, jag har inte förlåtit honom och kommer nog aldrig att göra det. Däremot har jag med tiden fått svar på varför i alla fall. Ett enkelt svar; sådan är hans natur. Han bara är sådan. Om det behövs kan han vara charmig, lyssna intresserat, komma med blommor och presenter och uppvakta på olika sätt. När det inte längre behövs, så slutar han med låtsaslekarna och är sig själv helt enkelt. Att jag trodde hans uppvaktning och kärleksförklaringar i början var äkta, det var mitt stora misstag. Det gjorde att jag såg fortsättningen av vårt förhållande som ett - väldigt långt - undantag.
Ja, detta känner jag också igen. Det är så mycket han projicerar på mig. Och att vissa saker, problem, finns kvar, det irriterar honom massor! De ska ju bara vara en lycklig familj nu… så varför är inte tonårsbarnen bara nöjda och glada?
Tack för värmande Och stärkande ord! Jag önskar detsamma tillbaka! Det är riktigt brutalt att bli sviken och behöva sörja inte bara förlusten av relationen men också sorgen över själva sveket i sig. Kram tillbaks och lycka till med din resa igenom det svåra!
Jag är förvånad över att han har så svårt att se det. Hur mycket alla bitar påverkar varandra. Jag har ibland känt det som att han buntat ihop mig med något han inte är nöjd med, dvs, ansvaret för en familj med stora utmaningar, som att skulden för det tuffa utmaningar hans söner haft och fortfarande har på något sätt också är min. Fast de inte är det förstås. Och han tycker han brustit enormt mycket i att se hur mycket jag faktiskt engagerat mig i Hela vår familj och istället fått mig att känna mig otillräcklig… och trots allt jag gett honom och hans killar av omtanken, tid, engagemang, värme, lyssnande, praktiskt ställa upp, inte ett tack för allt jag gjort för dom och honom genom åren… utan lögner, svek och tystnad. Det känns brutalt…
