Det här känner jag väl igen! Jag fick föreslå mitt X någon gång där precis efter Kraschen att han rannsakar varje del av sitt liv (sin relation med mig, till sina barn, till sin pappa, till sina syskon, varenda vän, sin jobbsituation, sin kropp, sin hälsa osv), och funderar på hur nöjd han är, hur bra han mår i just den situationen/relationen. Om alla andra delar i hans liv utom relationen till mig är perfekta, ja då har vi antagligen ett dåligt äktenskap och då är lösningen att byta ut mig mot ett bedagat luder med samma träningsintresse. Men om det till exempel är hans vacklande hälsa som får honom att må dåligt, kommer lösningen inte vara att krossa familjen och ge sig in i en ny relation för att bedöva sin egen känsla av maktlöshet. Han kommer fortfarande ha en dålig hälsa OCH dåligt samvete över hur han kunde förstöra det bästa och finaste han hade.
Tänk om Kräket hade gjort detta. Då hade kanske livet sett annorlunda ut nu.
Tänker också att acceptans är skönt för att kunna blicka någorlunda framåt. För mig var det svårt med acceptans av otroheter innan jag kunde få ”ärliga” svar om varför min man hamnade där och tog de valen. Har ni kunnat prata med varande själva eller tillsammans med en terapeut? Förlåta är så mycket svårare och inget jag tänker att jag måste göra. När jag läser din story så tänker jag …igen… - fan vad män flyr och flyr när det är tufft… den okravfyllda bekräftelsen…spänningen är så lätt att trilla dit på.
Enligt “experter” så är det detta man måste göra för att komma vidare på riktigt.
Jag har aldrig förstått det där med att förlåta… Man läser om personer som mördar andra och får förlåtelse av den mördades familj… Jag förstår inte det även om jag på nåt sätt förstår att dom måste göra något för att få frid och gå vidare.
Jag skulle också vilja förlåta av hela mitt hjärta men jag kan inte det. Kan inte se att jag någonsin kommer att göra det heller faktiskt.
En människa som fått chans på chans och bönar om nytt förtroende och bryter det igen är bortom all förlåtelse för mig. Vad förlåtelse nu än betyder?
Kanske är det dig själv du ska förlåta? Jag har förlåtit mig själv i alla fall.
Jag var godtrogen, jag ville tro på förändring och jag ville hålla i hop familjen. Jag ville tro på ärlighet.
Det gör mig inte till en sämre människa. Jag skämdes mycket det första året efter skilsmässan. Jag skämdes för henne och jag skämdes för att jag varit så naiv.
Det är ju alltid lättare att se alla tecken efteråt och inse att man var en idiot som inte såg det eller kände det på sig. Sanningen är nog att man sett dom men ignorerat dom. Jag gjorde det i alla fall.
Du behöver inte förlåta de människor som behandlat dig som skräp. Däremot så måste du acceptera det. Att acceptera att man inte kan förändra nån annan hur mycket man än vill. Det går ju inte att styra hur andra människor ska tänka och känna. Inte i det här landet i alla fall.
Det kommer att kännas bättre för dig om du accepterar att du aldrig kommer att få de svar du känner du behöver för att få frid. Förmodligen vet ditt X inte det själv.
Det finns så många människor som bara gör sånt som gynnar dem själva. De som tar och kräver utan att ge tillbaka. Så är det bara. Håll hårt i de du älskar och som finns där för dig och lägg ingen energi på att söka efter menlösa svar eller några ursäkter från människor som inte ens förstår betydelsen av ordet “förlåt”.
Jag fick sagt till mig av vår FRG att man behöver inte förlåta. Man behöver dock försonas med det som skett. Det tycker i alla fall jag kändes lättare. Kommer aldrig förlåta det han gjort men kanske en dag kan jag försonas med det!
Bra gjort att föreslå att han skulle reflektera över sitt liv. O se vad som var dåligt.
Troligtvis var det inte er relation som var dålig, utan det handlade nog om hans relation till sig själv o sitt mående.
Han kanske hade någon typ av livskris o tänkte att det var en enkel quickfix att byta ut dig.
Men som du skriver
Det kan han få tillfälle att fundera över nu när han sitter själv i sitt hus.
Så synd med dessa krisande män, att de lägger ansvaret på någon annan, det är ju inget fel på dem liksom.
De ser inte konsekvenserna av sitt handlande.
Om fler hade reflekterat över hela sin livssituation är vi nog många som hade haft våra (oftast) män kvar o våra familjer hade sluppit krossas för ingenting.
Nja… Där det finns en man som är otrogen finns det väl även en kvinna som är med på leken?
Kvinnor är inte ett dugg bättre än män. Slugare kanske, och absolut inte lika impulsiva som männen men bättre --näää
Det är sant att det även finns otrogna kvinnor, den x var otrogen med var ju otrogen mot sin karl.
Men kanske av olika anledningar, många män runt 50 har ju livskriser o tror att lösningen är en ny, oftast yngre partner. Hur kvinnor tänker vet jag inte riktigt, skulle själv aldrig vara otrogen.
Det du beskriver hände mig. Hon lämnade mig för en 12 år äldre man runt 55 år eller nåt sånt.
Till saken hör att han är hennes chef (makt över andra) , har mycket pengar (rik) och gillar och har råd med dyra röda viner ( dyra restauranger och resor). Egenskaper som är väldigt viktiga i hennes värld. Fan vet om inte ett treårigt barn som frestas med godis skulle ha större moral.
Nu leker den mannen låtsas-pappa till mina pojkar ( min dotter har flyttat till mig på heltid)
Sina egna vuxna barn och barnbarn har han ingen kontakt med längre enligt hans X som jag har kontakt med ibland.
För att vara rättvis så tror jag de flesta tänker så.
Det är väl vägen innan otroheten som är avgörande. Man hoppar väl fan inte i sängen med en kollega bara så där på en konferens om det inte ligger månader av flörtning och anspelningar innan.
En människa med nån form av moral och vett i skallen inser detta innan det händer och tar sig en funderare på om det är värt att förstöra familjen innan det sker.
När väl otroheten är ett faktum och det blir en regelrätt affär så är det sedan bara genomtänkta val och det blir bara tragiskt.
Tänk vilken bra relation vi hade kunnat haft idag om hon varit ärlig från början INNAN dom började ha en affär och leverera lögner varje dag.
Att bli lämnad på ett juste sätt skulle svida såklart. Men alla kan bli kära och intresserade av andra. Sånt är livet och det måste man acceptera. Jag hade kunnat vara hennes vän idag och varit glad för hennes skull om jag blivit lämnad på det sättet.
Lögnerna gjorde ondare än själva otroheten för mig… Så är det nog för de flesta gissar jag?
Ljugandet, och planerandet! Alltså mitt X har lagt så mycket energi på att gå bakom ryggen på mig. Tänk om han lagt den energin på att förbättra vår relation. Tanken svindlar…
Fan, vad bra! Det här önskar jag att jag sagt till mitt X för även om det inte fanns otrohet med i bilden, så var ju dumpandet av mig det lättaste jämfört med allt annat elände han hade i sitt liv. Ej att förglömma trasig golvvärme i badrummet inför julen!
Också bra för mig själv att ha i tanken framöver i livet, oavsett partner eller inte. Men just för min egen del.
Oh, ja vad jag håller med om det! Tänk om Kräket hade öppnat upp sig för mig om de problem han upplevde i vår relation så vi kunde jobba med dem istället för att spy galla över mig/äktenskapet eller vad han nu gjorde till en kvinna på messenger eller telefon eller hur de nu kommunicerade innan de tog steget att träffas IRL. Vilken energi och tid han måste ha lagt på att komma på sina lögner och dessutom blanda in tredje part och ljuga för oss båda och hitta på historier att ljuga med för sina barn. Och samtidigt hålla masken hemma när jag ifrågasatte en del detaljer kring hans påhittade historier.
Men det går att älta “tänk om” i hela ens resterande livstid utan att det går att vrida tillbaka klockan och korrigera misstagen. Det går bara att ta med sig erfarenheten framåt och hoppas att man drar lärdom av den om det skulle uppstå något tillfälle där den är bra att ha.
Well spoken! 
Och vi bestämmer själva när det där tillfället dyker upp…bespara oss gärna “Det som inte dödar dig härdar dig”.
Amen på den! 
Ja, det är ytterligare en smärtsam bit, utöver att förlora själva relationen till sin partner.
Det kan vara så att just för att klara att skilja sig från en person, så måste man göra ett rejält avstamp, och därför under en period gör sig kall, hård och oempatisk. Då kan det vara så att egentligen ser han dig som det stöd och den klippa du är för hela familjen, men fixar inte att ”komma ihåg” det just nu. Eller så är detta hans sanna jag, och att han alltid tagit för givet att du ska göra allt för honom och familjen. Kanske är det ett mönster som du blir varse nu, som funnits länge/alltid. I så fall är du vinnaren i det långa loppet, även om det inte känns så nu.
Jag håller med dig! Det är just detta. Otroheten måste ju varit på gång länge, blickar, flirtande. Det är en kollega. Vilket innebär konferenser med jobbet, träffas på arbetet, ha hur många tillfällen som helst att ta kontakt. Kan inte förstå att han inte tog bladet från munnen redan i det skedet. Att reflektera över vad som pågick egentligen. Varför han började flirta med denna kvinna, svara upp mot hennes inviter. Han beskriver det som att ”jag räknade inte med att bli kär”. Vadå räknade med? Det fattar jag inte. Han öppnade ju upp för det. Att då inte ens fundera över varför han gjorde det. Vad det var han mådde dåligt över i vårt gemensamma liv tror jag inte är klart för honom. Det är otroligt oansvarigt att inte ens ge mig och oss det, för allt vi varit, att faktiskt reflektera över vad som hänt och hur han kunde göra såhär mot mig och oss. Men sen tänker jag, han kanske inte har kapaciteten ens. Han kanske inte vill reflektera. Han vill bara vidare och tror att detta kommer lösa allt. Visst förälskelse är härligt men alla förälskelser tar slut och vardagen slår in. Vad gör han då? Han påstår att han ska leva i en öppen realation, inte binda sig. Ett tag i början var han inne på att vi skulle börja om fast på ett nytt sätt, alltså att han skulle fortsätta ha tryggheten av familjen men ändå få ett ”gröna kort” på att träffa denna nya förälskelse och fortsätta leva familjeliv med mig . Jag blev otroligt ledsen över att han ens kunde föreslå en sådan sak. Snacka om att ha kakan och äta den. När han kom med detta förslag var jag fortfarande i chock och minns att jag inte sa nej direkt. Det kom lite senare i reaktionskedjan…
precis som du skriver. Tänk om vi fått ett ”renare” avslut. En chans att få fortsätta ha en ok relation med tanke på vår dotter. Men såhär nu, ser jag inte att det är möjligt alls. Jag kommer kunna tolerera med tiden att vara i närheten av honom för att jag måste för vår dotters skull, men allt han gjort både före och efter har förstört det förtroende vi haft och den tillit jag hade i honom… det går inte…
Kloka ord…
ja, du har nog rätt detta. Jag vet inte om han längre fram kommer kunna se mer av hela bilden så som jag tror att jag också kommer kunna, även om hans svek alltid kommer vara ett svek, och det är en stor sorg för mig att vår relation tog slut på detta vis.
Det kan också vara ett mönster. Jag upplever att han är bra på att stänga av generellt och har haft problem att ibland leva sig in i hur andra upplever och känner… jag anar ett mönster i det jag vet rörande hans tidigare relationer och det som nu hänt… han intar ofta offerroll vilket också frigör honom från eget ansvar i alla möjliga situationer. Offer för sina känslor, impulser, lustar… allt.
Blä. Så försökte mitt X leva medan vi fortfarande bodde tillsammans och relationen med Ludret pågick. Han kunde absolut inte förstå att jag tog illa upp över att han skulle dra in till stan, träffa henne, vara trygg med att barnen hade det bra hemma med mig, och efteråt komma hem till oss.
Jag hatar honom fortfarande för detta. Det har gått sju månader.