Känner igen många delar. Så otroligt tungt. Och orättvist och man vill bara söva ner sig själv för att ta bort det onda. Den här oärligheten och fegheten, ett så dåligt beteende som ingen ska behöva utsättas för, men som gör en så hudlös. Hoppas innerligt för mig själv och för dig att vi får komma rena ur en sådan här kris. Det sorgliga är , åtminstone för min del, att jag har helt förlorat den man och vän som jag trodde jag hade. Avskyr också tanken på att han kanske ser mig som svag och som en person som inte går att förändra. Styrka till dig❤️ Och till mig❤️
3 gillningar
Ja, cynikern kanske har helt rätt. Tycker att du ska dra nytta av det. När exet och jag var mitt i skilsmässan så fick han plötsligt sån väldigt lust att ta hand om huset han snart skulle lämna och jag ta över. Först tyckte jag att det var lite sorgligt, han har alltid tagit hand och fixat mycket med vår villa, och det här sista rycket såg jag som nån slags ånger/farväl till det han trots allt gillade. Men sen insåg jag: värdering närmade sig… Så jag utnyttjade hans driv så mycket jag kunde, för att få småsaker fixade, nån list här och var, lite färg som behövde bättras i källaren. Till syvende och sidst så väger inte dessa småsaker upp det ganska dåliga läget.
Oavsett om det beror på äkta välvilja och kommer vara för evigt, eller om det är ett tillfälligt dåligt samvete så låt honom hjälpa dig, fånga tillfället i flykten!
3 gillningar
Precis så, hur han verkar se mig nu och hur svårt jag har att se att vi kommer kunna ha en relation som är vänskaplig. Kommer antagligen landa i “prat om barnen” och inte mer. Iaf de närmsta åren… just för hur han pratat om mig den senaste tiden (innan det han sa för någon dag sen).
Jag får nog tänka så också. När han beter sig exakt så som jag önskade på parterapin, så känns det ju som en agenda. När det är så otroligt olikt honom… när han sagt det där och såg hur förvånad jag var, la han till “jag kanske förstår dig bättre nu” som att det är den enda anledningen.
Ingen idé att gräva ner sig i varför, det lär visa sig tids nog ändå.
Känner igen så mycket @LittleMe
Alla dessa känslor och tankar som finns och svävar runt i huvudet.
Tänker tillbaka på innan vi flyttade isär och hur det gick upp och ner. Sa nog själv en del konstiga saker den tiden.
Nu efter snart två månader med separat boende har jag landat i endast nödvändig kontakt, just nu. Precis som du tänker redan nu. Oavsett så hoppas jag ni kan landa i något som känns bekvämt och blir så bra som möjligt utefter er situation.
Det är ju inte heller säkert hur någon av er kommer reagera eller agera när ni fått ett större avstånd mellan varandra.
2 gillningar
Tack, det hoppas jag också. Just nu går jag mest runt och känner mig tom för det mesta. När jag inte är arg eller frustrerad. Tar så enormt mycket energi att inte explodera på honom, om det så är genom att bråka eller bara få prata om hur jag känner… för det är inte värt det, jag mår bara sämre då. Stämningen hemma är ju spänd, för vi varken bråkar eller pratar om annat än vädret mer eller mindre. Eller barnen.
Nej precis, vi får se hur saker lägger sig efter flytten. Tanken på att bo själv efter 20 år känns ju konstig minst sagt. Tanken på att bara se barnen varannan vecka ser jag verkligen inte fram emot.
3 gillningar
En vecka till har gått och nu är det 3.5 vecka kvar tills jag flyttar. Jag räknar ner dagarna samtidigt som jag tycker det går för fort 
Som jag precis skrev så tar det väldigt mycket energi att agera så normalt som möjligt, men det är för barnens skull till stor del. Även för mig, då jag på något vis inte vill ge honom tillfredställelsen över att vara den som tar detta hårdast. Hur barnsligt som helst, men det är så det känns. Bryter jag ihop så bekräftar jag någonstans att jag är den “oresonliga” och det går jag inte med på. Bara för att han verkar vara expert på att sätta upp väggar.
Något jag har tänkt på under helgen är hur jag aldrig hört “min fru har stöttat mig mycket” i samtal med andra. Han har alltså gått från soffpotatis till vältränad de senaste åren. Går inte att lista alla jobb, deltidsjobb och hobbys han har, men det är en hög. Genom allt har jag funnits där, peppat när han inte trott på sig själv och gett honom tid att planera/träna inför det. Kan med gott samvete ge mig en klapp på axeln över det. Även om vi ibland bråkat kring det eftersom det tar mycket tid från annat, så har jag stöttat honom.
När andra kommenterar detta (och jag står där) genom att säga “hur hinner du med?” eller på andra sätt verka imponerade över det - så har han aldrig “tackat” mig. Trots att jag då står bredvid. Kanske är en liten sak, men detta att lyfta mig inför andra händer väldigt sällan, det har mer handlat om honom och hans prestationer - som om allt skulle ha klarats av även om jag inte funnits där och peppat eller så enkelt som att jag får ta barn/hem mer i perioder. När jag tänker efter så vet jag inte om han tackat mig särskilt mycket privat heller, inte kring det utan mer “tack för att du städade” och liknande.
Det här hänger väl ihop med mina funderingar kring hur han ser på mig. Han kanske inte har tänkt på det stödet jag gett honom, kanske därför han ofta sagt att jag ska ta itu med mitt. Alltså - han känner inget ansvar att även stötta mig i det. Vad vet jag, men det är några tankar som snurrat.
4 gillningar
I liknande sits.Många tankar och funderingar vad som varit och sagts.
Jag har heller aldrig fått lite beröm eller medkänsla av mitt numera ex.
1 gillning
Hemmablind är väl kanske en faktor i det. Just nu försöker jag tänka på hans olika egenskaper och se hur mycket som finns där som jag behöver hos en partner. Inte så mycket inför nästa, där är jag inte än, men mer försöka få klarhet i om man varit blind ett tag, eller iaf bara accepterat egenskaper man egentligen upplever mer negativt.
1 gillning
Så tror jag att det är. Men antar att det är så i de flesta förhållande, man liksom glömmer att vattna det. Och kanske inte samtidigt, den som inte vattnar just då kanske inte är mottaglig då för stunden.
Ge och ta,tycker man. Där ser nog de flesta olika på det hela.
Jag tycker tex att jag visa kärlek när jag försökte ha maten klar till honom när han kom hem.
1 gillning
Så satans matt idag, borde inte vara på jobbet egentligen.
De senaste veckorna har jag ordnat med lägenheten, bilplats, el och annat jag behöver. Adressändring, läst på kring vart barnen ska vara skrivna, ordnat med lån på banken och räkningar som ska dras från mitt konto. Har börjat köpa grejer som jag inte kommer ta med mig och lista saker jag tar. Har läst på om skilsmässa och bodelning, beställt personbevis osv osv.
Jag har fått göra ALLT som har med min flytt (vilket är ok) och skilsmässan att göra. Han bad om skilsmässa - jag får lösa den. Utöver detta hade han lovat att städa ur husbil och lägga ut för försäljning. Slutade med att han bad mig börja plocka ur lite för han skulle byta däck på bilen… var ok, men när han aldrig kom igång med resten så gjorde jag det. Den behöver säljas typ igår så vi slipper lånet.
Frustrationen pyste ut igår när jag kände att vi är väl för fan två stycken i detta? Varför är det alltid jag som ska fixa allt. Han menar att han hjälper ju med flytten sen - så jag kan inte säga att han inte gör något. Han ser inte hur det andra tar en jävla massa tid och energi också.
Så jag säger att jag känner mig frustrerad. Det är mycket som behöver ordnas och jag orkar inte göra allt själv. Jag är också helt slut och ledsen över allt detta. Där var det kört, för jag “attackerade” och “körde känsloutpressning”. Jag bara… ok. Han gormade något om att det fan inte går att prata med mig, smällde näven i bänken och sa “jag orkar fan inte med dig längre”.
Vet inte vem han är längre. Jag förstår att han kände sig kritiserad, men jag förtjänade inte hans reaktion. Det positiva i detta är väl att ju fler sådana reaktioner han får, desto lättare blir det för mig att känna att detta är det rätta för oss.
4 gillningar
Frustrationen bara fortsätter, trots att jag vet att jag bara borde skita i det.
Jag bad om hjälp med papper som ska skickas in och att börja planera skilsmässan för ungefär 3 veckor sen. Nämnde det igen för 2 veckor sen. Förra veckan hade han fullt upp med sitt deltidsjobb, han stressade runt och jag kände väl att jag inte nämner detta då. Sen pyste det över för mig igår. Hans svar? “Om du behöver hjälp varför säger du inget utan kör med skuldkänslotripp och utpressning?!” 
När jag säger att jag visst bett om hjälp, svaret blev då “men då är det väl bara att fråga igen?!”.
Alltså… Vi är tillbaka till att alla fel är mina, jag är bara en krävande bitch just nu som det inte går att prata med. Behöver inte säga mycket innan han slår bakut för att jag kritiserar igen. Har jobbat med att tänka på hur jag säger saker, inte ta upp alla småfel, utgå från mig själv osv. Under flera månader. Men när jag känner att hans del - dvs inte utgå från att jag vill kritisera utan höra vad jag försöker säga - så har det stått still under samma tid. På honom låter det som att problemet bara har varit att jag varit för kritiserande, inte att det är också en kombination av hur han tar emot saker.
Skiter ju i att förbättra vår kommunikation “som ett par” för det är vi ju inte, men nog fan måste vi kunna kommunicera kring barnen även framöver. Direkt hopplöst som det ser ut nu.
5 gillningar
Jag känner igen flera delar i det du går igenom nu. Precis som för dig var det min partner som ville skiljas men sedan hände ingenting. Jag blev projektledare för hela separationen. skickade efter papper, skrev eget förslag på bodelning, ringde mäklare för värdering osv. Ville bara få allt överstökat.
Jag tänkte att bara vi får lite avstånd kan jag börja andas. Det var lite naivt men behövde avstånd för att ens kunna börja landa. Nu när vi bott isär 1,5 månad kan vi ändå prata på ett annat sätt med varandra än när vi gick på varandra. Hoppas verkligen du också hittar dit, även om det är bräckligt och kommer vara så under lång tid.
3 gillningar
Tack! 
Jag vet att jag verkligen behöver avståndet, för känner ju skillnaden när han varit borta under dagen som på helgen. Plötsligt sjunker frustrationen och jag kan lättare ta itu med saker hemma och med barnen. Sen kommer han hem och den kommer tillbaka. Min gissning just nu är dock att han kommer undvika kontakt så gott det går då, för det har varit hans sätt att bearbeta mycket innan. Kanske blir kommunikationen lättare när den inte sker särskilt ofta heller, utöver avståndet.
2 gillningar
När man vaknar och känner sig helt tom på känslor. Var värre igår, men idag är det mer att jag orkar inte engagera mig på samma sätt. Särskilt inte i honom. Senaste bråket så sa han att jag borde ha fattat och sett att han var less. Det han menade var då att skilsmässan inte borde ha kommit som en chock. Tycker han då. Det “roliga” i detta är att han ställer inte frågan, utan säger att “så här kände du” mer eller mindre. Vilket inte är ovanligt alls, lite så han fungerar. Han förutsätter något kring mig och lever efter det.
Så, eftersom jag vaknade och kände mig mest neutral, så frågade jag vad han menade och han gav förklaringen jag redan gissat. Så jag sa bara att fram till du sa så, är det självklart att jag sett att inget blev bättre. Mitt förslag om särbos var ju en lösning på det, eller vad jag hoppades på iaf. Det är skillnad att tänka “saker är skit - vi skiljer oss” och “saker är skit - vad mer kan vi prova” där det senare var min tankegång.
Han blev mest tyst. Han känns så arg hela tiden nu, han häver ur sig saker innan jag ens sagt mycket. Vilket jag inte gör alls mycket längre, handlar mer om korta frågor. Den där ilskan är väl det jag är mest fundersam över, var den kommer ifrån. I bakhuvudet ligger ju tanken “han är otrogen och känner skuld”, vilket förklarar både ilskan och helomvändningen ibland där han är så extremt tillmötesgående.
Vi får väl se om jag får en förklaring, men jag tänker inte be om den. Det lär visa sig, särskilt om han hittar en ny sekunden efter jag flyttat. Lär bli svar nog då och jag skulle inte bli förvånad.
3 gillningar
Det är skrämmande,man har levt så länge med en person men det känns inte som man känner dom alls. De blir helt annorlunda.
1 gillning
Verkligen… den ilskan han utstrålar har jag bara sett tidigare när vi haft stora gräl. Väldigt sällan. Nu är det som ett utgångsläge han har. Han himlar med ögonen åt saker jag säger, säger “är så less på dig” och är direkt iskall.
Har tänkt den senaste tiden om det vore någon skillnad om han bett att få prata då i mars. Fråga mig hur jag känner kring förhållandet och lyft sina tankar, varit ärlig med hur han känt. Undrar då hur jag känt inför skilsmässan då? Tankarna är ju att det vore lättare att hantera, även om allt gör ont. Mer respekt i det hela någonstans, för respektlös är väl min beskrivning av hur han beter sig mot mig nu.
5 gillningar
Alla känslor som ligger utanpå. Ologiska reaktioner som blir utlopp för all ångest men som inte representerar mig eller den andra som person.
Känner igen det så mycket. 
4 gillningar
Ja tror starkt på det att man kunde fått prata ut med varandra vad man känner osv… inte gömma sig och inte få chock (vi hade aldrig bråkat, inte fått signaler om vårt förhållande)…
Man hade nog fått vara “bättre” vänner än vad det är idag, det kan jag inte vara idag.
3 gillningar
Mitt ex gjorde slut för ett halvår sen,först sa vi att vi skulle se hur det utveckla sig. Men han tyckte bara att jag skulle ändra mig och anpassa mig.
Nu har han träffat en ny som han åker till. Jag var förberedd på ett sätt,men inte lätt ändå.Gör jättefint. Han hade gått vidare långt innan mentalt. Han fattar inte att jag ändå är sårad.
2 gillningar