Förvirrad

Min historia
81

Han är kungen av att låtsas som inget efter ett bråk, för “då försvinner det” :roll_eyes: Det här var ju inte ett bråk egentligen, utan mer att jag blev sårad och gick ifrån för jag orkade inte hålla masken inför barnen. Han höll tyst resten av kvällen. Jag tog sömntablett och när inte den verkat på 2 timmar fick jag nog, så jag gick till honom och sa att “allt jag önskar är att du kan se din sida av detta och inte skylla allt på mig” för att det skulle göra det lättare att hitta någon form av avslut på ett 20-årigt förhållande. För mig är det inte mycket begärt. Saken är att han HAR sett sin sida senast i höstas när vi var på parterapin, så det kanske är det som får räcka för mig. DÅ pratade han om att han undviker konflikter, sätter upp väggar när saker blir för känslomässigt och att han förutsätter att jag ska kritisera varje gång jag vill prata. Den sista är befogad och det är ju något jag jobbat med i min terapi, sålla bland det jag verkligen behöver prata om och se att vissa faktiskt ligger på mig och inte honom.

Hans sida bidrar ju till att våra prat blir bråk, för han stänger ner och jag känner hur jag inte blir hörd utan ses som “nu är hon igång igen”. Respekten är borta, empatin likaså. Jag i min tur bidrar med att bli “bitchig” när jag känner detta och triggas av hans distans - blir inte längre konstruktivt utan mer kritiserande från min sida.

Iaf, hans korta svar var “nej” när jag frågade om han ser det som att vi båda lett oss hit vi är idag. Så… Jag har inte en aning om hur jag ska kunna förhålla mig till honom i framtiden, utan att vara bitter och vilja strypa honom långsamt. Mest för den förvuxna bebisen han blivit som ser alla andra som problemet och offerkoftan är varm och skön.

Jag hoppas jag snart kommer till en dag där jag inte behöver den bekräftelsen från honom, för jag kommer ju inte få den. Vad andra tycker om mig har varit något alldeles för viktigt för mig länge, men just i detta fall gäller det ju en person som borde känna mig bäst… men som ser mig som en bitch som bara vill bråka just nu, inte en sårad fru som önskar saker vore annorlunda.

6 gillningar
82

Herre, vad jag känner igen mitt (nyblivna) ex i flera av dina beskrivningar. Klockrent i detta med att säga att han ska ta hänsyn till mina känslor men sen sätta nån annan före iallafall :roll_eyes:

2 gillningar
83

Tråkigt att du känner igen dig, med tanke på hur jag känner att jag blir mer och mer psykiskt labil i det hela, så kanske du känner likadant :wink:

Nej men ärligt, jag tror att han helt enkelt saknar förmågan att sätta sig in i andras känslor. Iaf i hög grad om det inte är helt. Så för honom var det ingen stor grej att sätta någon annan före, eftersom han hade en “giltig” anledning och då kan jag inte bli sur.

1 gillning
84

Det går bra nu… inte så mycket.

Stod och lagade mat igår när han kommer in i köket. Man verkligen såg hur han förberedde sig på tjafs, den djupa sucken och armar i kors. Han sa något i stil med “varför kan du inte bara släppa det och gå vidare” och jag mest tänkte att det är ju det jag vill… Samtidigt är det svårt att “släppa det” när hela hans tanke om skilsmässan är att han gett upp hoppet om att göra mig nöjd, mer eller mindre. Inte ett spår av att han erkänner sin del i våra problem.

Igår skrev jag ett mail till honom där jag konkret förklarade vad den sista biten innebär för mig - önskan om att skiljas där vi båda ser någorlunda lika på anledningen, eller iaf förstår varandras lite mer. Mailet var i princip ett exempel på vår dåliga kommunikation, där jag blir bitsk i tonen och han stänger av. Hur detta påverkar möjligheten att lösa saker, det blir istället en följetång då ingen av oss blir nöjd efteråt. Var inte långt mail (för att vara mig, kan lätt skriva uppsatser när jag drar igång) och avslutade med att jag vill skiljas mer vänligt för att inte bitterheten ska påverka samarbetet med barnen senare.

Så han svarade igår på detta med att jag bara borde släppa det. Ingen förståelse för hur jag känner eller ens en värdering i det. Jag svarade då igen att det är kanske lättare för honom att göra det, eftersom han lägger skulden på mig. Att han accepterat att han “gjort allt han kunnat” men det duger inte åt mig så därför skiljer vi oss. Inget om hans förmåga att stänga av, ta allt som kritik, inte kunna diskutera utan argumenterar, hur han drar sig undan känslomässigt i perioder och har svårt att se mitt perspektiv av saker. Hur han har svårt att prata känslor och att förstå andras (hans ord tidigare). Men nej - det är min bitchighet och att aldrig vara nöjd som är problemet.

Jag sa aldrig de punkterna till honom, bara att hans läge är annorlunda. Han bad om skilsmässa och han skyller på mig - han har inget att “släppa” på samma sätt. Efter han tänkt en stund sa han att han har ett exempel han kan se som sitt fel. Att när jag “vill att han ber om ursäkt” ibland så gör han det - trots att han tycker han inte borde. För det första, jag vet vad han menar, men saken är att när han tror jag vill ha en ursäkt handlar det oftare om att jag vill bli förstådd. Som då han tränade yoga med kollega och det kändes alldeles för närgånget för mig. Var inte en ursäkt jag ville ha, utan att han till viss del förstod min sida. Gör han inte fortfarande kan jag säga. Iaf, hans exempel är återigen något jag gör fel mer än han. Visst, att stå upp för sig själv och vara ärlig är viktigt, men där låg tonvikten mer på att jag “inte ger mig förens jag får en ursäkt” och han då ger upp för det är ingen idé för jag förstår honom inte. Svårt att förklara läget runt det.

Så jag sa det, att det exemplet kändes inte som att han reflekterade över vad hans del i våra bråk är. Han blev sur och sa att återigen var det något som inte dög för mig när han försökte. Lite moment 22 där. Jag gav upp samtalet där och gick och la mig. Klockan var 20.30.

I morse frågade han om jag var arg, svarade att det mer är besviken. Att vi pratat i flera år om hur viktigt det är att vara sams när man skiljer sig och jag har aldrig trott vi skulle vara i det krig mentalt som vi är i nu. “Jag vet inte vad du vill att jag ska säga” kom då och det är en vanlig kommentar från honom. Svarade bara att jag önskar han kunde reflektera över sin del i detta på ett mer objektivt sätt, inte se det som att hans beteende enbart är en reaktion på mitt. Kom in på en diskussion på samma sätt som igår och det ledde ingenstans. Var fortfarande att han sa “hur ska jag kunna det när du…” och något jag gör som gör det omöjligt för honom att visa empati/hänsyn osv.

Till slut, när vi pratat om att jag de senaste månaderna verkligen jobbat med hur jag kommunicerar och det har inte hjälpt alls, så frågade jag om en faktor i detta är att han “gett upp” redan och han höll med. Så ja, det är väl i alla fall någon form av erkännande av hans del, mer än jag trodde jag skulle få efter de senaste dagars bråk.

1 gillning
85

Lider med dig, har precis likadant med mitt blivande ex, släpp det och gå vidare säger han. Inte så lätt efter 24 år.

Lätt för han att säga, han har träffat en ny.

Han har aldrig velat diskutera, säger att det inte går. Han drar alltid ner en gardin framför sig. Och smyger iväg för att slippa. Så frustrerande. Då vill jag diskutera ännu mer och så är det igång.

Vi klarar oss säkert bättre utan dom, iallafall psykiskt.

1 gillning
86

Har man träffat en ny är det ju jävligt mycket lättare att släppa saker kan jag tänka :roll_eyes: för en annan så är det ju relationen till honom som man försöker bearbeta bort på något sätt. Då är det ganska bra om man kan få stöd i att “släppa det” genom att han visar lite respekt och hänsyn till ens känslor. Även om han gått vidare mentalt själv, så är det ändå 20+ år man funnits där, så att be om respekt känns ju inte helt irrelevant.

Men vad vet jag, kanske jag bara borde släppa tanken på att ens försöka förstå honom :thinking: eller tro att han nånsin kommer förstå mig.

2 gillningar
87

4 veckor kvar… FYRA VECKOR!! Sen får jag nycklarna till min lägenhet och kanske lite mer sinnesro när jag kommer hem. Det är min andra egna lägenhet, hade en i några månader när jag var 20 och jag och maken (sambo då…) separerade på prov. 18 år senare nu så får jag ändå känslan av att “flytta hemifrån” :joy: Har börjat beställa lite möbler jag behöver med leverans till veckan efter jag flyttat in.

Helgen var rätt lugn och vi hade ett samtal som ändå känns som ett litet mer erkännande från hans sida än det jag fått annars. Det kom fram att han i terapin i höstas - då han var iväg själv - lämnade med känslan av att vårt förhållande är kört mer eller mindre. Jag har ju anat detta, men mer trott att det var att han började känna tvivel, var alltså starkare än så. När han sa detta i helgen så frågade jag om han nu kan se hur mina försök att reparera saker föll platt eftersom han inte försökte tillbaka - lite det vi pratat om helgen innan. Nu höll han med och la till att han var för feg för att säga något och att det inte var rättvist mot mig. Höll på att få en chock över ärligheten där :roll_eyes:

Gör ju inte mig mindre förbannad över det hela. Hur han i månader lät mig försöka och försöka medan han fick mig att känna att jag inte gjorde nog. När han då hela tiden redan gett upp och varje bråk vi hade (mycket då pga att jag inte kände närhet från honom) blev som en bekräftelse för honom att vi inte funkar längre. Får psykbryt bara jag tänker på det, så förbannat ego :rage: Jag VET att det säkert inte var lätt för honom i detta, men någonstans har man väl en jävla skyldighet att inte låta den andra fortsätta tro att saker kan fungera när man själv gett upp? Och sen under tiden lägga skulden på mig.

Trots att det samtalet var skönt, känna att han börjar se det mer objektivt, så blev det inte bättre när han berättade att han ska på yogakurs med kollegan… hon från bilderna… i juni… samma helg jag ska flytta… som han lovat att hjälpa mig med :roll_eyes: Där har vi honom i ett nötskal, tänker inte in någon annan än sig själv när han planerar saker. Jag får lösa det, är ju jag som flyttar och han har ingen “skyldighet” att hjälpa mig på det viset, bara det att han redan hade lovat då. Men orkar verkligen inte bråka om det, jag vill bara därifrån just nu.

5 gillningar
88

Perfekt att han inte är hemma när du flyttar, då slipper du diskussioner om de saker du väljer att ta med dig som han tycker ska vara kvar!

(”Ta vad du vill”, sa mitt X. När det var dags var det mer ”Va, ska du ta den där lampan, den fick ju vi i present av MINA föräldrar!”)

1 gillning
89

Äntligen snart där med din egen lgh…

X sa att vi skulle gå igenom köksgrejerna, det blev aldrig så, han bara packade ner sina egna köksgrejer som han hade från början i smyg - men jag kunde ändå vart med och dubbelkollat…

Han tyckte jag var konstig som inte märkte nånting… vad då - det var ju hans ansvar att berätta hur han kände sig… Trodde bara det var nåt helt annat depression med jobbet / nåt med sig själv - utmattning som han haft innan… Han skyllde en del på mig… Grrr… Trots att han kan bara säga gott om mig till min bästa kompis.
Jag får vänta med mitt när min ungdom skaffar egen lya snart hoppas jag, till hösten.

När du väl har flyttat - så får du ett lugn med ett helt nytt liv och nya möbler o nystart!

90

Jo men precis, så säger han hemma också. Jag får ta vad som helst utöver tekniken (som kvittar mig iaf). Bara det att tekniken är dyr, så ska jag göra rätt för mig så är det en massa saker jag behöver ta… och jag vill inte ta mycket hemifrån heller, bygger hellre nytt hem om jag så ska leta begagnade saker på blocket.

3 gillningar
91

Ska bli så skönt! Jag kan nog packa ner vad som helst, han kommer förstå först senare att han kanske behövde det också :joy: :roll_eyes: Som exempel så sa jag att jag köpt ny soffa så han kan behålla vår… han tyckte inte han behövde någon soffa. Kanske inte det, men barnen kanske behöver en? :thinking:

Jo men eller hur, hans reaktion var ju “jag trodde du också ville det” vilket kändes som en käftsmäll efter hur mycket jag försökt få oss att funka de senaste månaderna. Och uttryckt det också ett antal gånger.

92

Små små framsteg gör att man någonstans börjar känna sig mindre som ett vrak, kanske att man hittar tillbaka till sig själv lite?

Vi hade ju sex för några dagar sen efter en flaska vin… häromdagen började vi prata om att skicka in ansökan om skilsmässa. När vi pratade i början när detta startade, så frågade jag om vi kan vänta de 6 mån innan vi träffar en ny - tills skilsmässan gått igenom. Dels av respekt för varandra, men även för barnen. Ska ju vara ärlig att jag mest tänker på mig själv där. För min del är jag inte i närheten av redo att ens tänka på att dejta - jag försöker överleva dagen. Jag tänker på att inte behöva se/höra att han har en ny på ett tag. Han höll iaf med då.

Samma diskussion kom upp nu och jag frågade igen, han säger då fortfarande ja - men lägger till “jag skulle nog vara redo tidigare” och det var ju en trevlig käftsmäll :roll_eyes: Alltså, jag fattar att han tänkt på detta bra mycket längre än mig och har väl då gått vidare på någon nivå. Det jag inte förstår är hur han tänkte när han sa detta? Om han går med på att vänta - räcker inte den infon? Men nej, han måste gnugga in det mer som “ja okej för din skull - men jag skulle kunna dejta imorgon” (han sa inte så, men det kändes så).

Vilket som, till det jag kände var mitt framsteg. Jag höll lugnet där, svarade ok och att jag inte ser att jag kommer vara redo på ett bra tag. Jag vill fokusera på att landa efter allt detta och inte riskera att jag börjar träffa någon innan jag är redo. Sen dagen efter la jag till att vi inte kan ha sex, för på någon nivå känner jag mig utnyttjad när jag vet hur han tänker kring saker. Som att sex med mig är bekvämt för jag finns i närheten. Kommer inte ihåg hur jag sa det, men det gick verkligen inte ut på att jag kallade honom för ett as för att vi hade sex - jag ville ju lika mycket. Han blev lite ställd verkade det som, men sa inte mycket och det blev ingen spänd stämning efteråt.

Är mest nöjd med att jag behöll lugnet, hade det varit några veckor sen hade jag blivit galen av den kommentaren om att han är redo att dejta inom 6 mån. Tycker ju det är en väldigt onödig sak att ta upp med mig, men accepterar någonstans att han är längre i processen än mig.

6 gillningar
93

Så nu när du vet det du redan anat, dvs att han redan emotionellt och mentalt letar efter nya dejter så kan det kanske vara till gagn för dig själv att inte låta honom äta kakan och ha den kvar genom att hoppas/tro att om du fortsätter att ha sex med honom så kanske han ångrar sig.

Värna om din egen integritet härefter :muscle: :v:

2 gillningar
94

Precis så! :heartpulse: Det är väl den integriteten jag jobbar på nu, tillsammans med att allmänt känna mig starkare i allt. När man gång på gång de senaste veckorna “kollapsat” mentalt, så känner man sig allt annat än stark.

Nu ska man också hantera den ilska man känner över hur han i “godan ro” gått och bearbetat detta, medan en annan naivt trott att vi båda vill att det ska fungera. Men det är en annan del av allt :roll_eyes:

2 gillningar
95

Så kände jag också, vi eller jag försökte länge. Vi har bott ihop, med han gjorde slut för 6 månader sen. Vi va överens om att inte dejta andra så länge vi bor ihop. Men han har träffat en ny.

Gör jätteont när han gör sig i ordning för att åka till henne, de festar och sover på hotell ihop. Messar och smygringer.

1 gillning
96

@Benita Fy :frowning: Jag kan bara tänka mig den känslan av att bli sviken om och om igen när han åker till henne. Även om det var slut så skulle det nog kännas så. Jag är ju mitt uppe i det nu och bara drygt en månad sen, men ändå… Respekten i det hela tycker jag saknas där när ni bor ihop fortfarande framförallt.

3 gillningar
97

Släpp det och gå vidare säger han. Inte lätt efter 24 år. Han är helt personlighetsförändrad, känner inte igen honom längre. Han tycker jag är otrevlig mot honom, vad hade han väntat sig…

Älskar honom fortfarande, så det är klart det gör ont. Känns för jävligt. Han har nog bearbetat oss, vårat förhållande långt långt innan.

2 gillningar
98

Jo tack, “släpp det”… :roll_eyes: Där får jag ge karln här lite cred, för han är inte helt ignorant till att han bearbetat det längre än mig. Skulle inte säga att han förstår helt, men det finns spår av förståelse kring det.

Personlighetsförändrad däremot, jepp… På nåt vis gissar jag att det beror på att han “låtsas” lite de senaste månaderna under tiden han gått och tänkt på detta. Nu när han varit ärlig så släpper det och han blir någon “helt annan” om du förstår mig. Samtidigt så har han svårt att se vilken skillnad det faktiskt gör att dels tänkt länge på detta och dels vara den som lämnar. Han tog ett beslut efter att ha tänkt på det ett tag, vad som blir bäst för honom enligt de argument han nu hade för det. Betyder ju inte att jag tagit det beslutet och hade inte haft samma argument heller. Lite detta med att kunna sätta sig in i andras perspektiv verkar svårt för vissa.

1 gillning
99

När man är så olika som personer. Igår åkte han hem tidigare från jobbet och skrev det till mig. Jag svarade “ok, hurså?” och tänkte att det var något med barnen. Nej, han mådde kasst. Skrev inte mer än ok och lät det vara så.

När jag kommer hem så sitter han i köket, frågar då om allt är ok och han säger “upp och ner, är väl så” och inget mer. Jag pressar inte på mer info utan går därifrån.

Är det som vi är så olika kring. Dels att jag hade sagt något kring det jag tänkte på som fick mig att åka hem från jobbet. I början av detta hade jag pratat en massa, för mycket, men nu hade jag kunnat säga “ibland är det jobbigt när jag tänker på allt vi inte kommer göra” eller något, bara för att få ur mig det jag tänker på. Utan att skuldbelägga, bara konstatera. Han har inte det behovet. Det andra som skiljer oss är väl att jag faktiskt lämnar det om han inte vill prata, han skulle ha fortsatt fråga mig vad det är.

Sen är jag väl lite smått elak sådär som faktiskt tyckte det var bra att han hade en kass dag. Alla tecken på att han någonstans också känner att det här är jobbigt tar jag tacksamt emot. För det har han visat ytterst lite genom detta, ibland känns det som att han har släppt mig helt.

Iofs skulle jag inte ha blivit förvånad om han mådde kasst för det är så mycket kring jobb eller så just nu… så kanske bättre att jag inte fick veta mer, för det hade retat gallfeber på mig :stuck_out_tongue:

Men idag är en bra dag, hittills. Inte pga honom, utan jag känner ett lugn idag. Hoppas det får hålla i sig lite.

5 gillningar
100

Det typiska i situationen när han gör något som vi pratade om i parterapin - efter han bett om skilsmässa :roll_eyes: Handlar då om att tänka in mig när han planerar saker (som då påverkar mig på något sätt). Jag har alltid fått lösa sådant, eftersom det blir “tänkte inte på det…” från hans sida.

Men nu då, han ska ju på kurs helgen jag flyttar. Han hade innan lovat att hjälpa mig (hans initiativ då) vilket underlättar för jag verkligen hatar att köra med släp och kan ändå inte lyfta de tyngsta sakerna. Så kom kursen upp häromdagen som ett brev på posten och han mumlar något om att han ska se om det går att lösa… vilket brukar vara att jag får göra det (sa hon bittert - jag veet :joy:).

Igår kommer han försiktigt in där jag var, säger att det inte gick att byta datum för kursen om han inte vill vänta tills i höst. Han säger att han skulle känna sig dum för att han lovat hålla i pass under sommaren, men behöver kursen då. Bara där, han förklarar hur han tänker och även varför. Wow. Nästa var dock mer wow.

Han fortsätter att säga att han vet att jag inte är bekväm med tanken på att hans kvinnliga kollega ska med, så han säger att hon tar bilen men han tar tåg istället. Hon kommer sova hos vänner där, han på hotell. Så menar att de bara ses under själva kursen. Nu är det ju lite svårt att lita på honom - samtidigt som “vad spelar det för roll nu?!”. Vi har pratat om att vänta 6 mån på att dejta andra, där han sagt att han nog är redo tidigare än så. Vilket som - wow för mig i detta är att han någonstans har tagit mina känslor i beaktande i det hela. Även tagit dem på allvar. Det är inte längre “men jag kan inte se mig med henne - så varför släpper du det bara inte?” som han sagt innan. Sista wow:et kom sen.

För han fortsätter med att säga att han kan ta ledigt den 2/6, dagen efter jag fått nycklar, för att hjälpa flytta de stora sakerna då :astonished: På så vis kan jag ta resterande i bilen lite under veckan och sen på helgen. Blev helt paff där, av alla olika sätt han nu helt plötsligt räknar in mig… när vi ska skiljas :roll_eyes: :joy: När han såå länge nu sagt “jag funkar inte så” eller “det kommer inte naturligt för mig” osv, vilket han sa varje gång jag tog upp det och det blev aldrig en sån ansträngning från hans sida.

Så nu slåss cynikern i mig mot någon lite mer sympatisk. Cynikern säger att han antingen träffat något ny och smörar för mig nu - alternativt att han tycker det är lättare att samarbeta med mig på det viset när han vet att det är tidsbegränsat fram till 1/6. Den mer sympatiska sidan vill tro att det är för att vi någonstans börjar förstå varandra mer och han vill att samarbetet kring barnen ska bli så bra som möjligt.

Cynikern leder just nu…

2 gillningar