Förvirrad

Vi har alltid bråkat. Inte när vi precis träffats, men då var vi 17. När vi flyttade hemifrån så flyttade vi ihop, höll några månader innan vi flyttade isär… men flyttade ihop igen bara några månader efter det igen och har levt tillsammans sen dess.

Tre barn och flera år senare… det senaste året har bråken blivit för många, för stora och barnen märker av det. Vi gick i parterapi i höstas och jag tyckte det hjälpte oss massor. Jag kände mig hörd för första gången på länge, samtidigt som jag förstod honom mer. I samtalen mellan oss efteråt framkom att han ”sätter upp väggar” när det blir tufft, liksom stänger av. Jag föreslog att han träffade en terapeut på egen hand för att reda ut varför, vilket han gjorde.

Det var efter detta allt förändrades. Han blev plötsligt kallare, började ifrågasätta om jag såg mina brister i äktenskapet (han upplevde att allt var hans fel, trots att parterapin inte alls gick ut på det någonstans). Bråken blev värre, allvarligare och svårare att repa sig från psykiskt.

Så i början på året tog jag upp idén att bli särbos ett tag. Låta varandra ta ett steg tillbaka, ge oss utrymme och liksom känna efter. Vi har alltid haft varandra mer än halva livet och jag tycker det inte är konstigt om man tappar sig själv (vilket var min känsla i det hela). Jag betonade att jag inte ville skiljas utan detta var mitt hopp för att undvika just det.

Han blev minst sagt ledsen, började säga att jag ville fly från honom, kom med flera förslag på alternativ, ville att vi skulle prata igenom det osv… till slut sa han också att särbos kanske är det vi behöver, något behöver ske innan barnen tar (mer) skada av bråk. Vi båda sa att vi inte vill ge upp.

Tills i helgen. Ett bråk över bilder med en kvinnlig kollega som jag inte var bekväma med (de tränade tillsammans, men övningarna kändes för intima för mig). Jag har aldrig varit svartsjuk, aldrig känt en anledning, men läget som vi har nu så blev jag förvånad över hur ont i magen jag fick av bilderna så jag tog upp det med honom.

Jag fick höra att jag överdrev. När jag frågade om han reagerar på mig i sådana bilder och han sa nej. Det var väl där det kom fram att hans känslor är borta. Först erkände han det ”när vi bråkar”, men sen var det hela tiden. Jag kände att det var nåt mer, så för första gången på 20 år läste jag hans meddelanden. Där hade han skrivit till en vän att han inte älskar mig längre och inte känner nåt när vi är tillsammans.

Igår bad han om skilsmässa.

Nu till min förvirring, för 2 veckor sen satt han gråtandes vid mig och bad mig om alternativ till särbos. Att han sa sig bli krossad av tanken att jag skulle flytta, han älskade mig osv osv. Till att nu inte ha känslor kvar, inte haft det på länge och ”insett det nu”. Jag vet inte, vad fan händer? Och hur överlever man denna hårda spark i magen? :frowning:

2 gillningar

Fortsätt din EGEN resa

1 gillning

Fy vilken fruktansvärd vändning! Försök att inte analysera för mycket, att inte försöka förstå allt. Bara konstatera ATT det är så här nu. Och du, vi överlever! Det går! Så bra att du hittat hit, här finns vänner som gått igenom liknande saker, vi stöttar varandra. Fortsätt att skriva i din tråd, som en dagbok. För mig hjälpte det en hel del, och att läsa andras berättelser, svara andra. (Min tråd heter Lämnad efter 20 år och krisen bara fortsätter. Men den är helt inaktiv. Och krisen fortsätter inte alls. Jag mår bra, bättre än på väldigt länge Och så hänger jag gärna här ibland.)

Se till att du får mat, sömn och kommer ut och rör på dig. Träning är ju jättebra men det räcker också fint med en promenad. Natur, sol, dagsljus, vind, regn… Ät på regelbundna tider även om det är kämpigt.

Jag upplevde det som en berg- och dalbana, ibland kändes det bättre men sen kom det dippar och blev jobbigare igen. Upp och ner. Men det kommer att bli bättre, du kommer att hitta en väg framåt, även om vägen dit är tuff. Du kommer att klara det!

7 gillningar

Håller med, fast jag är den som lämnade, så är livetvrent ut sagt ett helvete…Så jag tycker inte alltid att de är den som lännar som är skurken i det hela…vi är många som lämnar för att vi helt enkelt inte orkar mer…

6 gillningar

Jag fick en lägenhet igår, den jag börjat söka när särbos var tanken. Jag kommer ta den och ändå fortsätta på det spår jag tänkt mig. Hoppades bara att han ville ge det ett försök.

Pendlar mellan att han ger upp i förtid (eftersom han för inte så länge sen pratade om hur mycket han älskar mig) till att jag inte på något vis vill klamra mig fast vid någon som inte älskar mig längre.

Han är ingen skurk i detta på något sätt! Om han på riktigt insett först nu att han inte vill mer, då är det så. Jag letar bara en förståelse, för det var minst sagt en tvärvändning även om vi haft det tufft ett tag.

Igår skrev vi till varandra (han jobbar, jag kommer inte iväg till mitt jobb). Jag sa då att jag känner mig lurad, som all den energi jag lagt ner på oss och på mig för att vi ska funka - inte är värt något. Eller mer som att han kunde ha besparat en hel del smärta om han varit ärlig. För det är väl lite det också, det känns inte som han är eller har varit det helt de senaste månaderna.

Eller så är det min totala sömnbrist som talar.

Det är en tuff tid som väntar nu. Det är en stor omställning. När man varit ihop så länge så blir man som sammanväxta, som siamesiska tvillingar. När förhållandet ifrågasätts är det som att en del av en själv är borta och man får stora fantomsmärtor. Bland annat detta är det som gör det så svårt att separera.
När man kommit igenom fantomsmärtorna kan man ofta se förhållandet med andra ögon, inte sällan kommer även den lämnade på att förhållandet faktiskt inte varit bra. Då kan man läka och gå vidare.

Ibland händer det att man går tillbaka ihop igen efter något år eller två men då med en ny jämvikt och nya förutsättningar.

Ta hand om dig själv och var snäll mot dig sjäkv!

4 gillningar

Är ju verkligen det jag hoppas, att jag ska se på detta med större förståelse senare. Rädslan över att bli bitter finns där… eller värre - att insikten blir att det är jag som knäckt oss de sista åren. Är helt enkelt jävligt rädd för hur de kommande månaderna kommer bli, orkar inte slappna av och huvudet går i 180. Normalt är jag lättstressad och kan ha svårt att sova, detta hjälper inte.

Vi ska berätta för barnen i helgen, de behöver få veta varför läget är så spänt hemma och varför jag ”mått dåligt” (är mest i sovrummet) de senaste dagarna. Men fy fan, jag vill inte berätta för dem att deras värld kommer vändas uppochned :cry: räcker ju med att en annan är knäckt.

2 gillningar

Denna strid ni har har haft , pågått länge.

Vet hur det känns att berätta för sitt barn. Det var jobbigt men barnet tog det bra men visade inte mycket.

Det blir tufft framöver ett tag men du har ändå varit förberedd och inte så chockad. Sova o äta dåligt blir det, tänker mycket bakåt, letar tillfällen varför det beteendet.

Jag fick inte många svar, jag blev lämnad o chockad efter 20 år, hade inga bråk alls.

Du kommer att märka sån skillnad efter ett tag - slippa bråken o det blir lugnare i ditt nya hem med barnen. Det blir bättre efter ett tag.

3 gillningar

Att slippa bråken är en av de saker jag kan se fördelar med. Ser iofs fler nackdelar just nu :persevere: men jag har själv växt upp med bråkande föräldrar, så att inte skada barnen är prio just nu. Det är därför jag tog upp särbos, för även om vi bråkat länge har det alltid varit ”i smyg”, alltså när de sovit och vi har sällan skrikit eller så, mer hetsiga diskussioner.

Sen inbillar jag mig inte att barnen inte märkt ändå, men vi har alltid lyckats bli sams efteråt och haft det lugnt. Fram till nu dvs, de senaste veckorna har bråken aldrig riktigt lagt sig helt.

Min chock ligger nog mer i att jag känner att jag aktivt letat lösningar så vi kan fortsätta tillsammans samtidigt som jag trott att jag ovilligt sårat honom med tal om särbos. Alltså att han verkligen inte ville ”förlora” mig. Sen kom detta fram, att han inte älskar mig längre.

Jag är nog inte sammanhängande alls just nu, men lyckas inte få huvudet att fungera.

2 gillningar

Avundas inte. Det är en oerhört tuff tid du har framför dig. Men det går och det blir bättre, sakta men säkert.
Det att han ena veckan säger det ena och andra veckan nåt annat , känner jag igen. Det är så fortfarande efter 2 år här.
Har lärt mig att inte ta hans ord så allvarligt för imorgon säger han något annat.
Det enda jag tror på är handlingar, inga ord.
Kämpa på och is i hatten. Ha inte bråttom, dessa kriser tar länge förrän allting faller på plats. Kram.

3 gillningar

Fick sömntabletter utskrivet igår, känner att jag iaf orkar tänka idag. Jag tror att en av de största problemen för min del är känslan av att bli “dumpad”. Att jag inte duger till, att han inte vill ha mig längre. Nu har jag aldrig bett någon om skilsmässa, men någonstans känns det lättare att vara i den sitsen.

Vi har samåkt till jobbet och idag är första dagen jag orkat jobba sen han berättade hur han kände. Är ju inte här mentalt egentligen, men ändå. På väg till jobbet satt han och pratade på som “vanligt” och började sedan ta upp saker som att vi måste besluta om uppdelning av saker, hur vi ska berätta för barnen osv. Jag bara kände att jag är inte redo att sitta och diskutera detta med honom på ett resonabelt sätt… eftersom jag vill slå honom på käften ena sekunden och krama honom den andra.

Vi har iaf kommit fram till hur vi ska berätta för barnen imorgon, den kändes mest nödvändig att prata om nu.

1 gillning

Kan du ta dig till jobbet på något annat sätt än att samåka? Även om det innebär längre restid, extrakostnad eller liknande? Utsätt dig inte för hans “vanliga prat” i onödan, särskilt inte i bilen på väg till jobbet när du inte kan ta vägen någonstans, det kommer sänka dig inför arbetsdagen. Låt jobbet vara din frizon där du bara är du, dit du kommer så laddad som det går efter omständigheterna.

2 gillningar

Jo, jag kan åka kollektivt istället. I morse hade jag fullt upp med att ställa in mig på jobbet igen, så det var först i bilen jag insåg hur jädra jobbiga de 40 minuterna skulle bli… sen är man smått psykiskt störd (som det känns) för man tycker väl att man ska försöka fungera normalt kring honom för hans och barnens skull. Frågan är varför man inte kan släppa “för hans skull”.

1 gillning

Så jag sitter på jobbet och låtsas jobba, är verkligen inte mer än så just nu. Som tur är vet kollegorna situationen och de är väldigt stöttande i det hela.

Tankarna just nu kretsar dels kring det jag skrev förut, att man känner sig dumpad och att man inte duger. Efter detta kommer jag till tankarna om att han ska träffa en ny. Jag är helt övertygad om att han kommer till det stadiet långt före mig. Hur ska man överleva det?! Skräcken är att det inte ens kommer ha hunnit gå några månader innan han hittar någon. Sen frågan om varför man sitter och plågar sig med de här tankarna också :confused:

4 gillningar

Du är inte dumpad, du är frisläppt! Tänk på det och på vilka möjligheter det ger dig att leva DITT liv när du har landat. Ensam, eller med någon annan bättre partner, om du vill. Precis som du vill! :yellow_heart:

8 gillningar

Vi alla vet och har/haft såna tankar som du har nu…

Åk kollektivt - om inte barnen är med förstås.
Bra att kollegorna vet om det. jag orkade inte berätta det i våras men de såg att det inte var nåt som stämde med mig.
Efter semestern berättade jag en del… så det var mycket lättare och förstod detta. Man är i en bubbla och kan inte koncentrera sig på jobbet men nån dag var man hemma men nästa alltid på jobbet ändå o få bort tankarna emellanåt…

2 gillningar

Åh vad jag önskar jag kunde se mig som frisläppt just nu. Det är ju den vinkeln jag vill ha, där man har accepterat det som händer och kan börja gå vidare. Just nu kretsar allt kring förlusten av honom/oss samtidigt som vår familj splittras.

Jag inser ju att jag kommer kunna fokusera så mycket mer på mig själv senare. I parterapin pratade hon mycket med mig om att jag sätter mig själv i baksätet och ser till vad alla andra behöver i första hand. Gissar att det kommer bli svårt att veta just vad jag vill och inte vill.

3 gillningar

Hur mår du nu i allt? Och hur lång tid tog det för dig innan den första fasen av chock var över?

1 gillning

Känner igen mig i alla dessa känslor. Det tar tid innan man kan se “fördelarna” med att bli “frisläppt”. Själv är jag absolut inte där ännu ett år senare, men jag gläntar på dörren och kikar in då och då… Kämpa på, en dag i taget. Och jobba så gott du kan på att plocka ner din man ifrån pedistalen du har placerat honom på. Det kämpar jag själv med. De är verkligen inte värda att sitta där!!!

3 gillningar

jag mår hyfsat bra, mkt bättre än förut. Men det är tufft fortfarande då x har flyttat tillbaka i området så nära oss och har den nya på helgerna.

Jaa… innan de första fasen - det beror på hur mycket kontakt man har med x och finns det barn med i bilden så gör det skillnad om de är små eller stora.
Tog åtminstone drygt halvår för mig den värsta - men jag ältade så mycket och hade svårt att släppa det ofattbara, hur kan han bete sig så respektlöst, - det sa mina vänner också, det var inte likt honom… osv… Det är individuellt hur man kan släppa det smärtsamma.

Jag har en myndig hemma så det gör mycket lättare och inte mycket kontakt med x.

2 gillningar