Vi har alltid bråkat. Inte när vi precis träffats, men då var vi 17. När vi flyttade hemifrån så flyttade vi ihop, höll några månader innan vi flyttade isär… men flyttade ihop igen bara några månader efter det igen och har levt tillsammans sen dess.
Tre barn och flera år senare… det senaste året har bråken blivit för många, för stora och barnen märker av det. Vi gick i parterapi i höstas och jag tyckte det hjälpte oss massor. Jag kände mig hörd för första gången på länge, samtidigt som jag förstod honom mer. I samtalen mellan oss efteråt framkom att han ”sätter upp väggar” när det blir tufft, liksom stänger av. Jag föreslog att han träffade en terapeut på egen hand för att reda ut varför, vilket han gjorde.
Det var efter detta allt förändrades. Han blev plötsligt kallare, började ifrågasätta om jag såg mina brister i äktenskapet (han upplevde att allt var hans fel, trots att parterapin inte alls gick ut på det någonstans). Bråken blev värre, allvarligare och svårare att repa sig från psykiskt.
Så i början på året tog jag upp idén att bli särbos ett tag. Låta varandra ta ett steg tillbaka, ge oss utrymme och liksom känna efter. Vi har alltid haft varandra mer än halva livet och jag tycker det inte är konstigt om man tappar sig själv (vilket var min känsla i det hela). Jag betonade att jag inte ville skiljas utan detta var mitt hopp för att undvika just det.
Han blev minst sagt ledsen, började säga att jag ville fly från honom, kom med flera förslag på alternativ, ville att vi skulle prata igenom det osv… till slut sa han också att särbos kanske är det vi behöver, något behöver ske innan barnen tar (mer) skada av bråk. Vi båda sa att vi inte vill ge upp.
Tills i helgen. Ett bråk över bilder med en kvinnlig kollega som jag inte var bekväma med (de tränade tillsammans, men övningarna kändes för intima för mig). Jag har aldrig varit svartsjuk, aldrig känt en anledning, men läget som vi har nu så blev jag förvånad över hur ont i magen jag fick av bilderna så jag tog upp det med honom.
Jag fick höra att jag överdrev. När jag frågade om han reagerar på mig i sådana bilder och han sa nej. Det var väl där det kom fram att hans känslor är borta. Först erkände han det ”när vi bråkar”, men sen var det hela tiden. Jag kände att det var nåt mer, så för första gången på 20 år läste jag hans meddelanden. Där hade han skrivit till en vän att han inte älskar mig längre och inte känner nåt när vi är tillsammans.
Igår bad han om skilsmässa.
Nu till min förvirring, för 2 veckor sen satt han gråtandes vid mig och bad mig om alternativ till särbos. Att han sa sig bli krossad av tanken att jag skulle flytta, han älskade mig osv osv. Till att nu inte ha känslor kvar, inte haft det på länge och ”insett det nu”. Jag vet inte, vad fan händer? Och hur överlever man denna hårda spark i magen?