Förvirrad - klarar inte att lämna destruktiv relation

Du ska inte skämmas över att det är svårt att lämna.
Jag gick igenom helvetets alla kval innan jag tog steget, och då hade vi ändå inte varit tillsammans lika länge. Nästan värre var det när jag avslutade med min fförsta pojkvän, fast han precis som din partner var destruktiv för mig.
Av någon anledning är det ofta svårare att lämna när en partner är ömsom destruktiv och ömsom varm och fin. Jag tror att det är det som lett till myten att kvinnor vill bli behandlade som skit av män, men jag vill minnas att det finns en psykologisk förklaring som beskriver varför just detta är så svårt att hantera för människor. Önskar att jag kunde komma ihåg vad det syndromet kallades just nu.

Men det är en god bit på vägen att du ändå ställer dessa frågor till dig själv. Det betyder att du mer och mer känner och vet inom dig att det finns ett bättre liv för dig.

Men när man lämnar en människa lämnar man inte bara honom eller henne, utan också alla drömmar, framtid, hopp, minnen, trygghet och en stor del av sig själv. Klart att det känns tufft då!

Kram till dig,

5 gillningar

Känner igen, är i samma situation förutom att jag faktiskt lyckades lämna ett tag, jag var på väg mot något nytt då allt plötsligt rycktes bort och jag var tillbaka på ruta ett igen …då blev jag svag och saknade mitt barn (delad vårdnad) och gick på allt lov om guld o gröna skogar och gick tillbaka …för allt var ju inte bara dåligt hela tiden …

Det ÄR svårt att lämna män med såna här tendenser och det är svårt för utomstående att förstå

2 gillningar

Traumatisk bindning? Syndromet du pratar om.

1 gillning

Jag är så olycklig och jag går sönder bara av tanken på att vara utan barnen varannan vecka. Men jag älskar inte honom längre och han är inte snäll.

Jag har i många år svalt mycket han sagt och nu när jag börjat sätta gränser säger han att jag trycker ner honom, att jag attackerar och anklagar honom för att vara elak. Att jag vill framställa honom som en dålig människa.

Han har också sagt att han är säker på att jag har Asperger och att det var skönt när han förstod det för då fick han bekräftelse på att det inte är honom det är fel på.

Jag har gått hos kurator fyra gånger men vi kom inte vidare i samtalen. Då vi började samtalen var jag säker på att lämna men sen har jag återigen vacklat då jag tänker på hur det ska bli med barnen.

Eftersom jag sett att han besöker sexdejtingsidor känns det som att jag måste lämna, kan inte låta honom trampa på mig mer.

Jag vill inte leva så här men ändå är det så svårt att gå.

@Jessi lever du nu tillsammans med honom?

Lämna honom, jag har samma situation men han är inte elak på det sättet som din man som du berättar.Jag står i bostadskö det är så jobbigt att man inte får så fort nytt boende så man kan börja ett nytt liv…bor själv tyvärr i en liten kommun . Bor ännu i vårat gemensamma villa med mina barn ,och det känns förjävligt när man bor även tillsammans med mitt ex. KÄMPA KRAMAR FRÅN MIG🙂

1 gillning

@Johanna77 Jag bor också i en lite kommun och med tre barn är det inte det enklaste att hitta en lägenhet nära barnens skola och fritidsaktiviteter. Jag står i kö och har kollat av bostadsmarknaden dom sista månaderna.

Jag vet att jag vill lämna men ändå kommer dessa tankar av tvivel. Det gör mig så oerhört förvirrad, att jag ena dagen känner att jag står inte ut en sekund till för att nästa dag tänka att han kanske kommer till sans och ändrar sitt beteende, att vi har en framtid tillsammans.

Det som gör mest ont är när jag tänker på barnen. Jag vet att han kommer låta dom ta alldeles för stort ansvar i hemmet de veckor de är hos honom. Jag är också rädd för att han kommer att dricka då han är ensam med barnen. Jag ser honom inte som alkoholist men vissa gånger dricker han alldelels för mycket och kan då bli mycket obehaglig och otrevlig, framförallt mot mig.

Det äldsta barnet såg honom klapp kanon för första gången för ett par veckor sedan och hon tyckte det var riktigt obehagligt. Han var inte otrevlig den gången bara full… Jag vill inte att dom ska behöva se honom full, allra minst om jag inte ens är tillsammans med dom så att dom har en nykter vuxen person hos sig. Jag har pratat med honom angående att ena barnet såg honom full och att det inte är acceptabelt. Han tyckte inte att det var någon fara eftersom han inte hade varit otrevlig…

Det går inte att prata med honom längre, antingen tar han det som kritik och tar på sig offerkoftan eller så vrider han saken så att det blir mitt fel i slutändan. Det går inte att nå fram till honom och det är väl främst den orsaken som gör att jag börjar att ge upp.

Det känns som att vi inte heller kommer vidare på familjerådgivningen. Dessutom har jag nu blivit misstänksam/osäker då jag ser att han är på sexdejtingsidor. Jag som alltid har litat på honom och aldrig varit svartsjuk känner nu ett stygn av svartsjuka. Det förstår jag mig inte heller på eftersom jag egentligen inte vill leva med honom längre…

Är så förvirrad och tankarna snurrar konstant, har svårt att koncentrera mig på jobbet och ha full närvaro tillsammans med barnen. Något måste jag göra inom kort men jag vet inte vad än…

Hej- Tack att du skriver här, du skulle kunna vara jag. Precis samma historia.
Varit tillsammans i 22 år, tre barn, alkohol problem, jag vill skiljas…men är så ledsen och tvivlar ibland om jag tagit rätt beslut. Vi har nyligen båda bestämt oss att skiljas, det gör bara så ont. Så svårt att separera när man är ihopväxta.

Ja, man blir så hopväxta! Det är bl.a. det som kallas medberoende.

Jag brukar se det som att man har vuxit samman som en kaka, som ett havreflarn. När man separerar så blir det en rå brottyta där man brukade sitta ihop, alldeles naken och sårig. Men med tiden växer man ihop och blir hel igen, kakan blir rund igen.

1 gillning

Hur har det gått? Är du kvar i relationen?

Jag är i precis samma läge, har insett att jag lever i en destruktiv relation, men har ännu inte tagit mod till mig att lämna. Massor av tvivel.

Han vill inte skiljas och har senaste tiden gjort allt för att vara snäll. Själv lyckas jag ändå inte börja lita på honom igen.
Känner mig som en skurk…

Hej,

Jag har tagit beslutet att lämna min sambo och jag flyttar till en egen lägenhet om 1 månad. Det har varit ett oerhört tungt beslut och jag vacklar fortfarande. Jag vet att jag inte får låta känslorna styra mitt beslut utan nu måste jag tänka förnuftigt och lämna trots tvivel. Jag har inte mått bra på flera år i relationen så nu måste jag fullfölja det här beslutet.

Han har utsatt mig för mycket kränkningar genom åren och han kontrollerar mig. Jag har läst på mycket om narcissism och min sambo har alltför många av dragen som karakteriserar än narcissist. Det gör mig rädd men stärkt i att jag måste lämna honom.

Vi (jag) har kämpat i flera år för att få relationen att fungera men allt blir bara värre och värre. Min sambo har ingen självinsikt och skyller allt på mig. När jag berättade till honom att jag ska flytta ifrån honom säger han att han ändå vill att vi ska försöka igen. Att vi måste göra det på ett annat sätt. Jag har försökt i så många år att jag inte tror på oss längre. Det är så mycket som jag saknar i relationen och han har utsatt mig för så mycket destruktivt att jag inte kan tänka mig att leva med honom längre.

Det tyngsta är barnen och dom vet inget än, ska berätta för dom inom dom närmaste dagarna. Lägenheten är egentligen för liten men jag ser det som en tillfällig plats att landa på. Den är nära barnens skola och deras kompisar.

@Hur har du det? Har ni gemensamma barn?

3 gillningar

Oj, det låter så jobbigt. Känner igen mig i nästan allt du skriver om din man. Även min man har ägnat åratal att nedvärdera mig, aldrig haka på mina förslag, aldrig acceptera min version av verkligheten. Jag har blivit en tråkig version av mig själv när jag är med honom, förkrympt och initiativlös.

Tror du ligger några steg före mig i processen.
För egen del grubblar jag fortfarande 24/7 och kan ibland bli livrädd vid tanken på att bryta upp.

Tycker du är så stark!

1 gillning

Jag känner igen mig. Vi har varit ett par i 10 år, två barn tillsammans på 4 och 5 år. Flera år av bråk och konflikter, växlar mellan varma mysiga perioder och rena helvetet. Inga initiativtagande, inget engagemang, inget vidare intresse för nåt från han sida. Men just det du skriver, att han aldrig kan acceptera eller ens godtag min version av verkligheten, huvudet på spiken av hur det är för mig. Min version av verkligheten är “fel” i hans mening och det låter han mig få höra med diverse elaka kommentarer och kritik, kritik som jag inte tycker stämmer men som man också efter tid börjar tveka kring. Grubblar också 24/7, framtiden, barnen, möjligheter, pengar, hus…minnen…försöker tvinga mig själv att stå ut så jag ska slippa bekymra mig. Fy vad detta är vidrigt!

1 gillning

Försök att växla fokus och tvinga dig att hitta vägar att komma ut, istället för att stå ut :muscle:

En bra psykodynamisk terapeut är GULD värd, ta kontakt och påbörja ditt livs bästa resa :v:

1 gillning

Exakt så!
Jag har äntligen börjat ”se” vad det är som händer, har kämpat nästan ett år med att skriva ner händelser och läsa teorier. Nu sitter jag fast i frågan om huruvida det går att reparera det här.
Att lämna sina barn på halvtid är ett absurt högt pris att betala.

Men precis, barnen :sob:
Jag vill inte betala det priset, kan inte. Får inte. Men vad är alternativet? Går det att reparera? Kanske?! Men de kompromisser jag kommer behöva göra innebär att bortse mycket från mina egna behov. Det är som att jag är i ena vågskålen och barnen i den andra. Och kan jag vara den mamman de behöver om jag inte tillgodoser mina behov? Har jag för höga krav? Är det jag som är knäpp? Allt är bra och fint och härligt i vår relation så länge jag passar upp på honom och inte ber om något. Kanske kan jag hitta det jag saknar hos vänner, familj och mig själv istället och faktiskt klara av att leva i den här relationen. Eller?

1 gillning

I bland går det bara inte att lämna relationen. För barnens skull eller av någon annan anledning. Då vill jag tipsa om det här fantastiska klippet med goda råd till den som stannar: Why People Stay in Narcissistic Relationships - Dr. Ramani [subtitles en Español] - YouTube

Det var hur det skulle gå för barnen som fick mig att skjuta upp beslutet om att lämna länge. Det var inget lätt beslut att fatta, jag gruvade så länge.

Fram tills i våras tryckte jag totalt undan mina egna känslor, behov och åsikter, och så länge jag inte lyssnade efter mitt inre, så funkade det. Successivt hade jag blivit en “utförare”, men jag levde inte. Det var när jag fick en insikt om att trots allt jag gjorde för honom, ställde upp för honom, försvarade honom, ursäktade honom, servade honom, ändrade på mig själv, fick jag ändå bara “skit” och taskiga kommentarer från honom, t o m inför barnen. Då kände jag att “nu räcker det”. Den strategin som jag kört med hela tiden att helt koppla bort mig själv och mitt eget och istället bli som en slags robot i vår familj utan egna behov, den höll tyvärr inte till längre. Jag märkte att det här sättet att leva var något som utvecklats inte bara i vår familj, utan var accepterat i hela hans “storfamilj”, det hade gått i arv från tidigare generationer, att mannen är den som styr och bestämmer. Man stoppar vissa behov och åsikter under mattan, skämtar bort det, och det blir istället en stor elefant i rummet. Min man tror jag som högkänsligt barn blivit ganska underkuvad av en dominerande pappa när han var liten, och nu visar han som vuxen samma tendenser som sin far. Och hans pappa blev i sin tur förbisedd i sin familj, hans storebror var favoriserad av hans föräldrar. Så det går liksom i arv om ingen vågar ifrågasätta eller bryta det mönstret. Och jag blev medveten om att vissa värderingar också var på väg att överföras till våra barn. Värderingar jag inte alls stod för. När jag väl blev medveten om detta blev det så svårt för mig att backa. Jag försökte lyfta problemet både med min svägerska och svärmor, men fick inget gehör. Min blivande exmans beteende bara försvarades och ursäktades. Man höll med, sa man förstod, men vågade inte göra ngt annat. Jag tänkte, ältade, funderade, bollade hit och dit intensivt under flera månader, jag pressade mig själv så hårt så jag fick panikattacker, jag satt och hulkade i trädgården, men det gick bara inte längre att leva i denna osanning. När jag väl lyft på locket till mina egna känslor och mitt inre, gick det inte att stoppa. Jag kunde inte längre stå för detta han ville få mig och barnen till, ett accepterande för beteende och kommentarer som var så långt från min egen världsbild, och det jag står för. Det gick bara inte.

Jag är fortfarande väldigt orolig kring barnen, men jag står nu för den jag är, jag stöttar barnen att göra det också. Jag står upp för dem, stöttar dem i att känna och tycka det de vill, försöker få dem att lita på vad de själva står för. Jag märker på mina barn, fr a de två äldre som är 11 och 13, att de vågar uttrycka vad de tycker är rätt och fel, fast de inte är så stora. Vi har det just nu jobbigt i att finna struktur i boendesituationen, och går i samtal angående detta. Vi har försökt via familjerätten, men det blev låst läge, så nu ska vi gå till en annan enhet på kommunen där man mer lyssnar in barnens behov. Jag tar hjälp av kurator för egen del för att finna styrka, bolla mina funderingar och tankar, och har även tagit hjälp av barnpsykolog för att få stöd i hur jag på bästa sätt kan hjälpa barnen i att bemöta pappa när han är “oberäknelig”, släpper märkliga kommentarer osv. Jag skriver upp allt som händer, om det är något konstigt, jobbigt, märkligt, svårt angående barnen. Detta kommer jag ta med i samtalen vi kommer ha framöver.

Den här styrkan jag känner nu som jag kan lägga på barnen, den hade jag inte haft om jag hade levt med min man. Men det är ju bara min historia, och alla har sin egen. Hade jag vetat för ett år sedan att jag skulle hyra ett annat hus och ansökt om skilsmässa hade jag nog inte trott det, utan det har tagit sin tid och processande att komma hit.

Ta hand om er och lyssna och lita på er magkänsla, och på barnen.

3 gillningar

@Lillamagda och @Snurrar, jag förstår precis vad ni går igenom och som @Masai har jag också skjutit på beslutet om att lämna i många år för att jag inte vill vara ifrån barnen varannan vecka. Jag har också tryckt undan mina egna känslor, behov och åsikter. Vårt liv har fungerat bra när jag inte stått upp för mig själv, när jag gjort och betett mig som han ville, när jag gett honom uppmärksamhet och inte ifrågasatt någonting.

Jag började också att få elaka kommentarer av mannen inför barnen och det var till slut det som fick mig att inse att jag måste lämna honom. Jag vill att barnen ska få leva i en kärleksfull relation och inte som vi har det nu där jag måste tassa på tå för att allt ska vara frid och fröjd.

Under ett par år har jag även skrivit ner händelser, diskussioner, konflikter som urartat med nedvärderande och riktigt elaka kommentarer. Jag har varit tvungen att göra det för annars har jag glömt bort och slätat över allt som har hänt. Nu blir dessa anteckningar en räddning för mig när jag vacklar i mitt beslut. Jag har dessutom insett att jag lever i en destruktiv relation med främst psykisk misshandel, det har varit några fysiska tillfällen men det psykiska är svårare att hantera. Jag har fått hjälp av en kurator och det var hon som öppnade ögonen på mig att det är psykisk misshandel jag är utsatt för. Efter den ögonöppnaren har jag läst mycket och skaffat mig kunskap om narcissister. Min man har alltför många narcisstiska personlighetsdrag för att jag ska tro på en förändring. Jag har hoppats i så många år men nu gör jag inte det längre…

Jag är mitt i uppbrottsfasen och har inte flyttat än men vi har pratat med barnen och nu återstår allt det praktiska. Det har varit en lång process (flera år) att ta mig till det läget jag står inför i dag men just nu känns det som att det är rätt beslut. Jag måste lämna honom om jag någonsin ska kunna bli lycklig igen. Även om jag har försökt hålla uppe fasaden för barnen så tror jag att det skiner igenom om det är genuin lycka eller inte.

@Masai, hur bor barnen hos er nu? Jag har gett som förslag att han kan ha barnen varannan vecka torsdag-söndag men han har inte gått med på det än. Sen är mellantjejen så otroligt lojal mot honom så hon säger att hon vill bo varannan vecka hos oss. Jag har haft allt ansvar för barnen så det känns skrämmande att lämna över allt till honom en vecka.

1 gillning

Det tror jag verkligen också. Jag trodde inte det märktes, utan att jag var bra på att dölja hur jag mådde, men det var jag inte. Min äldste son frågade till slut flera gånger när jag var ledsen om det var pappa. Idag säger han att det var bra att vi gjorde slut…

Vi försöker gå efter ett boendeschema som vi testade och kom överens om inledningsvis vid familjerätten, med täta byten, två-tre nätter åt gången hos vardera, totalt har jag 8 dagar och han 6 dagar på 2 veckor enligt schemat. Det var när jag märkte på fr a min dotter, som nu är 11 år, att hon inte alls ville bo så mycket hos pappa, som jag tog upp som förslag att minska antalet nätter hos pappa till att börja med, tills hon vande sig. Men det vägrade han att gå med på. Då sa FR att de inte kunde göra mer och såg ett annat behov för oss, utifrån de berättelser jag berättat om hur fr a min dotter mådde och vägrade gå till pappa. Så nu inväntar jag samtalstid för det. Förhoppningsvis ska man där lyssna in barnens behov mer. Hon strejkade kan man säga, ville inte gå till skolan om hon visste att hon skulle till pappa efter skola.

Tilläggas kan är att min dotter är det av våra barn som vågat konfrontera sin pappa mest, ifrågasätta honom, och har också därför fått jobbiga kommentarer tillbaka från pappa i försvar, som gör att hon främjar sig än mer. Min dotter noterade också ett familjefotografi hos farmor med mitt ansikte övertejpat som hon med rätt reagerade väldigt kraftigt emot, detta foto hängde uppe på väggen i 1-2 månader, tills jag tog upp det i FR, då tog de ned det.

Allt detta har lett till att min dotter inte bor så mycket hos pappa som schemat säger, men jag fick stöd från FR att jag behöver lyssna in min dotter i detta läget, eftersom hon visar så kraftiga protester.

Min äldste son som är 13 år har också bott hos mig fler nätter än schemat säger, han gör mer som han vill, och likaså där är det svårt att övertala honom om han inte vill. Jag försöker få dem att om de inte sover över hos pappa gå förbi honom för en fika eller middag, så de får träffas iaf (än så länge bor vi geografiskt nära, men det kommer nog ändras om några månader när det blir mer permanent boende för oss, nu hyr vi ett hus i närheten).

För minstingen som är 5 år funkar det lite lättare med täta byten. Jag försöker dock så att någon av storasyskonen är med honom hos pappa, så han inte är själv.

Jag har noterat att nu åker min blivande exman iväg med barnen som är hos honom till farmor, främst då dottern och minsta sonen, de dagar de är med honom, för att de inte ska springa hem till mig. Farmor är också väldigt mycket hos dem, hon fixar mat, fika, inredning mm åt min blivande exman, hon har liksom tagit över det jag gjorde på något vis.

I de samtal vi kommer ha framöver kommer jag ta upp ett annat förslag på boendeschema, med fler nätter hos mig tills det fungerar bättre hos pappa. Jag kommer också trycka på att jag vill att alla tre syskonen är tillsammans. Din variant med varannan tors-sön hos pappa är en variant jag har tänkt föreslå, men han kommer protestera tror jag. Då får de lyssna in fr a de äldre barnen. Det är lite nytt att vi ska in i en annan process, men jag hoppas verkligen att de lyssnar in vad fr a de två äldre barnen säger, och att det blir fokus på barnens bästa.

Kommer ni gå till familjerätten för samarbetssamtal, eller är ni kanske inte där än, ni kanske får en överenskommelse ändå mellan er? Annars är det en bra möjlighet att få prata med någon annan tillsammans för att hitta ett bättre samarbete. För oss gick det inte, men för många gör det nog det. Bra med någon utifrån att prata med.

Jag känner igen mig
Väldigt mycket i ditt inlägg. Jag har det precis så som du :heart:

1 gillning