Det var hur det skulle gå för barnen som fick mig att skjuta upp beslutet om att lämna länge. Det var inget lätt beslut att fatta, jag gruvade så länge.
Fram tills i våras tryckte jag totalt undan mina egna känslor, behov och åsikter, och så länge jag inte lyssnade efter mitt inre, så funkade det. Successivt hade jag blivit en “utförare”, men jag levde inte. Det var när jag fick en insikt om att trots allt jag gjorde för honom, ställde upp för honom, försvarade honom, ursäktade honom, servade honom, ändrade på mig själv, fick jag ändå bara “skit” och taskiga kommentarer från honom, t o m inför barnen. Då kände jag att “nu räcker det”. Den strategin som jag kört med hela tiden att helt koppla bort mig själv och mitt eget och istället bli som en slags robot i vår familj utan egna behov, den höll tyvärr inte till längre. Jag märkte att det här sättet att leva var något som utvecklats inte bara i vår familj, utan var accepterat i hela hans “storfamilj”, det hade gått i arv från tidigare generationer, att mannen är den som styr och bestämmer. Man stoppar vissa behov och åsikter under mattan, skämtar bort det, och det blir istället en stor elefant i rummet. Min man tror jag som högkänsligt barn blivit ganska underkuvad av en dominerande pappa när han var liten, och nu visar han som vuxen samma tendenser som sin far. Och hans pappa blev i sin tur förbisedd i sin familj, hans storebror var favoriserad av hans föräldrar. Så det går liksom i arv om ingen vågar ifrågasätta eller bryta det mönstret. Och jag blev medveten om att vissa värderingar också var på väg att överföras till våra barn. Värderingar jag inte alls stod för. När jag väl blev medveten om detta blev det så svårt för mig att backa. Jag försökte lyfta problemet både med min svägerska och svärmor, men fick inget gehör. Min blivande exmans beteende bara försvarades och ursäktades. Man höll med, sa man förstod, men vågade inte göra ngt annat. Jag tänkte, ältade, funderade, bollade hit och dit intensivt under flera månader, jag pressade mig själv så hårt så jag fick panikattacker, jag satt och hulkade i trädgården, men det gick bara inte längre att leva i denna osanning. När jag väl lyft på locket till mina egna känslor och mitt inre, gick det inte att stoppa. Jag kunde inte längre stå för detta han ville få mig och barnen till, ett accepterande för beteende och kommentarer som var så långt från min egen världsbild, och det jag står för. Det gick bara inte.
Jag är fortfarande väldigt orolig kring barnen, men jag står nu för den jag är, jag stöttar barnen att göra det också. Jag står upp för dem, stöttar dem i att känna och tycka det de vill, försöker få dem att lita på vad de själva står för. Jag märker på mina barn, fr a de två äldre som är 11 och 13, att de vågar uttrycka vad de tycker är rätt och fel, fast de inte är så stora. Vi har det just nu jobbigt i att finna struktur i boendesituationen, och går i samtal angående detta. Vi har försökt via familjerätten, men det blev låst läge, så nu ska vi gå till en annan enhet på kommunen där man mer lyssnar in barnens behov. Jag tar hjälp av kurator för egen del för att finna styrka, bolla mina funderingar och tankar, och har även tagit hjälp av barnpsykolog för att få stöd i hur jag på bästa sätt kan hjälpa barnen i att bemöta pappa när han är “oberäknelig”, släpper märkliga kommentarer osv. Jag skriver upp allt som händer, om det är något konstigt, jobbigt, märkligt, svårt angående barnen. Detta kommer jag ta med i samtalen vi kommer ha framöver.
Den här styrkan jag känner nu som jag kan lägga på barnen, den hade jag inte haft om jag hade levt med min man. Men det är ju bara min historia, och alla har sin egen. Hade jag vetat för ett år sedan att jag skulle hyra ett annat hus och ansökt om skilsmässa hade jag nog inte trott det, utan det har tagit sin tid och processande att komma hit.
Ta hand om er och lyssna och lita på er magkänsla, och på barnen.
