Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Förvirrad - klarar inte att lämna destruktiv relation

Jag har mått dåligt en längre tid i vårt 20-åriga förhållande, tre barn 6-12 år.

Han har under alla år varit elak då han dricker för mycket alkohol, varit svartsjuk och skuldbelagt mig vid konflikter. Sista åren har han haft extremt svårt att ta kritik, pratat mycket skit om min ursprungsfamilj, skapat konflikter med dem, han ser sig själv som ett offer och tycker inte att jag bryr mig om honom. Han har tagit tag i mig så hårt att jag fått blåmärken, dock inga slag.

När jag ifrågasätter något eller om vi är oense säger han ofta elaka saker som att jag är störd, dum i huvudet, tafatt, okreativ, puckad, pundhuvud, trög osv.

Jag har länge känt att något är fel men inte kunnat sätta fingret på det. Har gått ett par gånger hos kurator och hon tror att min man är narcissist.

Jag vet att jag egentligen vill lämna honom men jag klarar det inte. Jag vacklar och känner ångest över att framtiden inte blev som tänkt. Att våra barn inte ska få växa upp med oss båda.

På vår gemensamma dator har jag vid två tillfällen sett att han ser mycket porr och även är inne på sexdejtingsidor. Det har gjort att jag kollat hans telefon. Skäms för det eftersom jag själv är kränkt över att han kontrollerat min telefon och mätarställning på bilen och anklagat mig för otrohet. Jag har inte varit otrogen men tappat nästan alla känslor efter allt som varit.

Jag vet att jag måste lämna men hur ska jag hitta styrkan? Ibland funderar jag på om han är så hemsk dom jag känner just nu eller överdriver jag? Han är fin mellan varven och det kan vara flera månader i sträck.

Ska jag säga något om att jag sett att han är inne på sexdejtingsidor?

Vi går nu på familjerådgivning men han tycker att jag kör sandlådenivå då jag tar upp alla hemskheter som varit mestadels dom två sista åren.

Vad ska jag ta mig till? Är så förvirrad då jag ena dagen känner starkt att jag ska lämna och nästa att vi kan lösa det och fortsätta leva med varandra.

Kolla in http://separation.se/ som är Michael Larsens hemsida. Han jobbar mycket med hur man lämnar narcissiter etc, kanske kan du få några råd/tips där.
Hoppas du kan hitta styrkan.
Kram

3 gillningar

Jag har läst lite på Michael Larsen blogg och jag känner igen mig i så mycket. Samtidigt är det som om jag fortsätter att förneka att han inte är snäll med mig.

Jag blir så less på att jag inte går efter förnuftet som säger att jag måste lämna honom om jag ska börja må bra. Istället låter jag alla känslor styra.

Du ska inte skämmas över att det är svårt att lämna.
Jag gick igenom helvetets alla kval innan jag tog steget, och då hade vi ändå inte varit tillsammans lika länge. Nästan värre var det när jag avslutade med min fförsta pojkvän, fast han precis som din partner var destruktiv för mig.
Av någon anledning är det ofta svårare att lämna när en partner är ömsom destruktiv och ömsom varm och fin. Jag tror att det är det som lett till myten att kvinnor vill bli behandlade som skit av män, men jag vill minnas att det finns en psykologisk förklaring som beskriver varför just detta är så svårt att hantera för människor. Önskar att jag kunde komma ihåg vad det syndromet kallades just nu.

Men det är en god bit på vägen att du ändå ställer dessa frågor till dig själv. Det betyder att du mer och mer känner och vet inom dig att det finns ett bättre liv för dig.

Men när man lämnar en människa lämnar man inte bara honom eller henne, utan också alla drömmar, framtid, hopp, minnen, trygghet och en stor del av sig själv. Klart att det känns tufft då!

Kram till dig,

4 gillningar

Känner igen, är i samma situation förutom att jag faktiskt lyckades lämna ett tag, jag var på väg mot något nytt då allt plötsligt rycktes bort och jag var tillbaka på ruta ett igen …då blev jag svag och saknade mitt barn (delad vårdnad) och gick på allt lov om guld o gröna skogar och gick tillbaka …för allt var ju inte bara dåligt hela tiden …

Det ÄR svårt att lämna män med såna här tendenser och det är svårt för utomstående att förstå

2 gillningar

Traumatisk bindning? Syndromet du pratar om.

1 gillning

Jag är så olycklig och jag går sönder bara av tanken på att vara utan barnen varannan vecka. Men jag älskar inte honom längre och han är inte snäll.

Jag har i många år svalt mycket han sagt och nu när jag börjat sätta gränser säger han att jag trycker ner honom, att jag attackerar och anklagar honom för att vara elak. Att jag vill framställa honom som en dålig människa.

Han har också sagt att han är säker på att jag har Asperger och att det var skönt när han förstod det för då fick han bekräftelse på att det inte är honom det är fel på.

Jag har gått hos kurator fyra gånger men vi kom inte vidare i samtalen. Då vi började samtalen var jag säker på att lämna men sen har jag återigen vacklat då jag tänker på hur det ska bli med barnen.

Eftersom jag sett att han besöker sexdejtingsidor känns det som att jag måste lämna, kan inte låta honom trampa på mig mer.

Jag vill inte leva så här men ändå är det så svårt att gå.

@Jessi lever du nu tillsammans med honom?

Lämna honom, jag har samma situation men han är inte elak på det sättet som din man som du berättar.Jag står i bostadskö det är så jobbigt att man inte får så fort nytt boende så man kan börja ett nytt liv…bor själv tyvärr i en liten kommun . Bor ännu i vårat gemensamma villa med mina barn ,och det känns förjävligt när man bor även tillsammans med mitt ex. KÄMPA KRAMAR FRÅN MIG🙂

1 gillning

@Johanna77 Jag bor också i en lite kommun och med tre barn är det inte det enklaste att hitta en lägenhet nära barnens skola och fritidsaktiviteter. Jag står i kö och har kollat av bostadsmarknaden dom sista månaderna.

Jag vet att jag vill lämna men ändå kommer dessa tankar av tvivel. Det gör mig så oerhört förvirrad, att jag ena dagen känner att jag står inte ut en sekund till för att nästa dag tänka att han kanske kommer till sans och ändrar sitt beteende, att vi har en framtid tillsammans.

Det som gör mest ont är när jag tänker på barnen. Jag vet att han kommer låta dom ta alldeles för stort ansvar i hemmet de veckor de är hos honom. Jag är också rädd för att han kommer att dricka då han är ensam med barnen. Jag ser honom inte som alkoholist men vissa gånger dricker han alldelels för mycket och kan då bli mycket obehaglig och otrevlig, framförallt mot mig.

Det äldsta barnet såg honom klapp kanon för första gången för ett par veckor sedan och hon tyckte det var riktigt obehagligt. Han var inte otrevlig den gången bara full… Jag vill inte att dom ska behöva se honom full, allra minst om jag inte ens är tillsammans med dom så att dom har en nykter vuxen person hos sig. Jag har pratat med honom angående att ena barnet såg honom full och att det inte är acceptabelt. Han tyckte inte att det var någon fara eftersom han inte hade varit otrevlig…

Det går inte att prata med honom längre, antingen tar han det som kritik och tar på sig offerkoftan eller så vrider han saken så att det blir mitt fel i slutändan. Det går inte att nå fram till honom och det är väl främst den orsaken som gör att jag börjar att ge upp.

Det känns som att vi inte heller kommer vidare på familjerådgivningen. Dessutom har jag nu blivit misstänksam/osäker då jag ser att han är på sexdejtingsidor. Jag som alltid har litat på honom och aldrig varit svartsjuk känner nu ett stygn av svartsjuka. Det förstår jag mig inte heller på eftersom jag egentligen inte vill leva med honom längre…

Är så förvirrad och tankarna snurrar konstant, har svårt att koncentrera mig på jobbet och ha full närvaro tillsammans med barnen. Något måste jag göra inom kort men jag vet inte vad än…

Hej- Tack att du skriver här, du skulle kunna vara jag. Precis samma historia.
Varit tillsammans i 22 år, tre barn, alkohol problem, jag vill skiljas…men är så ledsen och tvivlar ibland om jag tagit rätt beslut. Vi har nyligen båda bestämt oss att skiljas, det gör bara så ont. Så svårt att separera när man är ihopväxta.

Ja, man blir så hopväxta! Det är bl.a. det som kallas medberoende.

Jag brukar se det som att man har vuxit samman som en kaka, som ett havreflarn. När man separerar så blir det en rå brottyta där man brukade sitta ihop, alldeles naken och sårig. Men med tiden växer man ihop och blir hel igen, kakan blir rund igen.

Hur har det gått? Är du kvar i relationen?

Jag är i precis samma läge, har insett att jag lever i en destruktiv relation, men har ännu inte tagit mod till mig att lämna. Massor av tvivel.

Han vill inte skiljas och har senaste tiden gjort allt för att vara snäll. Själv lyckas jag ändå inte börja lita på honom igen.
Känner mig som en skurk…

Hej,

Jag har tagit beslutet att lämna min sambo och jag flyttar till en egen lägenhet om 1 månad. Det har varit ett oerhört tungt beslut och jag vacklar fortfarande. Jag vet att jag inte får låta känslorna styra mitt beslut utan nu måste jag tänka förnuftigt och lämna trots tvivel. Jag har inte mått bra på flera år i relationen så nu måste jag fullfölja det här beslutet.

Han har utsatt mig för mycket kränkningar genom åren och han kontrollerar mig. Jag har läst på mycket om narcissism och min sambo har alltför många av dragen som karakteriserar än narcissist. Det gör mig rädd men stärkt i att jag måste lämna honom.

Vi (jag) har kämpat i flera år för att få relationen att fungera men allt blir bara värre och värre. Min sambo har ingen självinsikt och skyller allt på mig. När jag berättade till honom att jag ska flytta ifrån honom säger han att han ändå vill att vi ska försöka igen. Att vi måste göra det på ett annat sätt. Jag har försökt i så många år att jag inte tror på oss längre. Det är så mycket som jag saknar i relationen och han har utsatt mig för så mycket destruktivt att jag inte kan tänka mig att leva med honom längre.

Det tyngsta är barnen och dom vet inget än, ska berätta för dom inom dom närmaste dagarna. Lägenheten är egentligen för liten men jag ser det som en tillfällig plats att landa på. Den är nära barnens skola och deras kompisar.

@Hur har du det? Har ni gemensamma barn?

3 gillningar