Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Förvirrad - klarar inte att lämna destruktiv relation

Jag har mått dåligt en längre tid i vårt 20-åriga förhållande, tre barn 6-12 år.

Han har under alla år varit elak då han dricker för mycket alkohol, varit svartsjuk och skuldbelagt mig vid konflikter. Sista åren har han haft extremt svårt att ta kritik, pratat mycket skit om min ursprungsfamilj, skapat konflikter med dem, han ser sig själv som ett offer och tycker inte att jag bryr mig om honom. Han har tagit tag i mig så hårt att jag fått blåmärken, dock inga slag.

När jag ifrågasätter något eller om vi är oense säger han ofta elaka saker som att jag är störd, dum i huvudet, tafatt, okreativ, puckad, pundhuvud, trög osv.

Jag har länge känt att något är fel men inte kunnat sätta fingret på det. Har gått ett par gånger hos kurator och hon tror att min man är narcissist.

Jag vet att jag egentligen vill lämna honom men jag klarar det inte. Jag vacklar och känner ångest över att framtiden inte blev som tänkt. Att våra barn inte ska få växa upp med oss båda.

På vår gemensamma dator har jag vid två tillfällen sett att han ser mycket porr och även är inne på sexdejtingsidor. Det har gjort att jag kollat hans telefon. Skäms för det eftersom jag själv är kränkt över att han kontrollerat min telefon och mätarställning på bilen och anklagat mig för otrohet. Jag har inte varit otrogen men tappat nästan alla känslor efter allt som varit.

Jag vet att jag måste lämna men hur ska jag hitta styrkan? Ibland funderar jag på om han är så hemsk dom jag känner just nu eller överdriver jag? Han är fin mellan varven och det kan vara flera månader i sträck.

Ska jag säga något om att jag sett att han är inne på sexdejtingsidor?

Vi går nu på familjerådgivning men han tycker att jag kör sandlådenivå då jag tar upp alla hemskheter som varit mestadels dom två sista åren.

Vad ska jag ta mig till? Är så förvirrad då jag ena dagen känner starkt att jag ska lämna och nästa att vi kan lösa det och fortsätta leva med varandra.

2 gillningar

Kolla in http://separation.se/ som är Michael Larsens hemsida. Han jobbar mycket med hur man lämnar narcissiter etc, kanske kan du få några råd/tips där.
Hoppas du kan hitta styrkan.
Kram

3 gillningar

Jag har läst lite på Michael Larsen blogg och jag känner igen mig i så mycket. Samtidigt är det som om jag fortsätter att förneka att han inte är snäll med mig.

Jag blir så less på att jag inte går efter förnuftet som säger att jag måste lämna honom om jag ska börja må bra. Istället låter jag alla känslor styra.

Du ska inte skämmas över att det är svårt att lämna.
Jag gick igenom helvetets alla kval innan jag tog steget, och då hade vi ändå inte varit tillsammans lika länge. Nästan värre var det när jag avslutade med min fförsta pojkvän, fast han precis som din partner var destruktiv för mig.
Av någon anledning är det ofta svårare att lämna när en partner är ömsom destruktiv och ömsom varm och fin. Jag tror att det är det som lett till myten att kvinnor vill bli behandlade som skit av män, men jag vill minnas att det finns en psykologisk förklaring som beskriver varför just detta är så svårt att hantera för människor. Önskar att jag kunde komma ihåg vad det syndromet kallades just nu.

Men det är en god bit på vägen att du ändå ställer dessa frågor till dig själv. Det betyder att du mer och mer känner och vet inom dig att det finns ett bättre liv för dig.

Men när man lämnar en människa lämnar man inte bara honom eller henne, utan också alla drömmar, framtid, hopp, minnen, trygghet och en stor del av sig själv. Klart att det känns tufft då!

Kram till dig,

5 gillningar

Känner igen, är i samma situation förutom att jag faktiskt lyckades lämna ett tag, jag var på väg mot något nytt då allt plötsligt rycktes bort och jag var tillbaka på ruta ett igen …då blev jag svag och saknade mitt barn (delad vårdnad) och gick på allt lov om guld o gröna skogar och gick tillbaka …för allt var ju inte bara dåligt hela tiden …

Det ÄR svårt att lämna män med såna här tendenser och det är svårt för utomstående att förstå

2 gillningar

Traumatisk bindning? Syndromet du pratar om.

1 gillning

Jag är så olycklig och jag går sönder bara av tanken på att vara utan barnen varannan vecka. Men jag älskar inte honom längre och han är inte snäll.

Jag har i många år svalt mycket han sagt och nu när jag börjat sätta gränser säger han att jag trycker ner honom, att jag attackerar och anklagar honom för att vara elak. Att jag vill framställa honom som en dålig människa.

Han har också sagt att han är säker på att jag har Asperger och att det var skönt när han förstod det för då fick han bekräftelse på att det inte är honom det är fel på.

Jag har gått hos kurator fyra gånger men vi kom inte vidare i samtalen. Då vi började samtalen var jag säker på att lämna men sen har jag återigen vacklat då jag tänker på hur det ska bli med barnen.

Eftersom jag sett att han besöker sexdejtingsidor känns det som att jag måste lämna, kan inte låta honom trampa på mig mer.

Jag vill inte leva så här men ändå är det så svårt att gå.

@Jessi lever du nu tillsammans med honom?

Lämna honom, jag har samma situation men han är inte elak på det sättet som din man som du berättar.Jag står i bostadskö det är så jobbigt att man inte får så fort nytt boende så man kan börja ett nytt liv…bor själv tyvärr i en liten kommun . Bor ännu i vårat gemensamma villa med mina barn ,och det känns förjävligt när man bor även tillsammans med mitt ex. KÄMPA KRAMAR FRÅN MIG🙂

1 gillning

@Johanna77 Jag bor också i en lite kommun och med tre barn är det inte det enklaste att hitta en lägenhet nära barnens skola och fritidsaktiviteter. Jag står i kö och har kollat av bostadsmarknaden dom sista månaderna.

Jag vet att jag vill lämna men ändå kommer dessa tankar av tvivel. Det gör mig så oerhört förvirrad, att jag ena dagen känner att jag står inte ut en sekund till för att nästa dag tänka att han kanske kommer till sans och ändrar sitt beteende, att vi har en framtid tillsammans.

Det som gör mest ont är när jag tänker på barnen. Jag vet att han kommer låta dom ta alldeles för stort ansvar i hemmet de veckor de är hos honom. Jag är också rädd för att han kommer att dricka då han är ensam med barnen. Jag ser honom inte som alkoholist men vissa gånger dricker han alldelels för mycket och kan då bli mycket obehaglig och otrevlig, framförallt mot mig.

Det äldsta barnet såg honom klapp kanon för första gången för ett par veckor sedan och hon tyckte det var riktigt obehagligt. Han var inte otrevlig den gången bara full… Jag vill inte att dom ska behöva se honom full, allra minst om jag inte ens är tillsammans med dom så att dom har en nykter vuxen person hos sig. Jag har pratat med honom angående att ena barnet såg honom full och att det inte är acceptabelt. Han tyckte inte att det var någon fara eftersom han inte hade varit otrevlig…

Det går inte att prata med honom längre, antingen tar han det som kritik och tar på sig offerkoftan eller så vrider han saken så att det blir mitt fel i slutändan. Det går inte att nå fram till honom och det är väl främst den orsaken som gör att jag börjar att ge upp.

Det känns som att vi inte heller kommer vidare på familjerådgivningen. Dessutom har jag nu blivit misstänksam/osäker då jag ser att han är på sexdejtingsidor. Jag som alltid har litat på honom och aldrig varit svartsjuk känner nu ett stygn av svartsjuka. Det förstår jag mig inte heller på eftersom jag egentligen inte vill leva med honom längre…

Är så förvirrad och tankarna snurrar konstant, har svårt att koncentrera mig på jobbet och ha full närvaro tillsammans med barnen. Något måste jag göra inom kort men jag vet inte vad än…

Hej- Tack att du skriver här, du skulle kunna vara jag. Precis samma historia.
Varit tillsammans i 22 år, tre barn, alkohol problem, jag vill skiljas…men är så ledsen och tvivlar ibland om jag tagit rätt beslut. Vi har nyligen båda bestämt oss att skiljas, det gör bara så ont. Så svårt att separera när man är ihopväxta.

Ja, man blir så hopväxta! Det är bl.a. det som kallas medberoende.

Jag brukar se det som att man har vuxit samman som en kaka, som ett havreflarn. När man separerar så blir det en rå brottyta där man brukade sitta ihop, alldeles naken och sårig. Men med tiden växer man ihop och blir hel igen, kakan blir rund igen.

1 gillning

Hur har det gått? Är du kvar i relationen?

Jag är i precis samma läge, har insett att jag lever i en destruktiv relation, men har ännu inte tagit mod till mig att lämna. Massor av tvivel.

Han vill inte skiljas och har senaste tiden gjort allt för att vara snäll. Själv lyckas jag ändå inte börja lita på honom igen.
Känner mig som en skurk…

Hej,

Jag har tagit beslutet att lämna min sambo och jag flyttar till en egen lägenhet om 1 månad. Det har varit ett oerhört tungt beslut och jag vacklar fortfarande. Jag vet att jag inte får låta känslorna styra mitt beslut utan nu måste jag tänka förnuftigt och lämna trots tvivel. Jag har inte mått bra på flera år i relationen så nu måste jag fullfölja det här beslutet.

Han har utsatt mig för mycket kränkningar genom åren och han kontrollerar mig. Jag har läst på mycket om narcissism och min sambo har alltför många av dragen som karakteriserar än narcissist. Det gör mig rädd men stärkt i att jag måste lämna honom.

Vi (jag) har kämpat i flera år för att få relationen att fungera men allt blir bara värre och värre. Min sambo har ingen självinsikt och skyller allt på mig. När jag berättade till honom att jag ska flytta ifrån honom säger han att han ändå vill att vi ska försöka igen. Att vi måste göra det på ett annat sätt. Jag har försökt i så många år att jag inte tror på oss längre. Det är så mycket som jag saknar i relationen och han har utsatt mig för så mycket destruktivt att jag inte kan tänka mig att leva med honom längre.

Det tyngsta är barnen och dom vet inget än, ska berätta för dom inom dom närmaste dagarna. Lägenheten är egentligen för liten men jag ser det som en tillfällig plats att landa på. Den är nära barnens skola och deras kompisar.

@Hur har du det? Har ni gemensamma barn?

3 gillningar

Oj, det låter så jobbigt. Känner igen mig i nästan allt du skriver om din man. Även min man har ägnat åratal att nedvärdera mig, aldrig haka på mina förslag, aldrig acceptera min version av verkligheten. Jag har blivit en tråkig version av mig själv när jag är med honom, förkrympt och initiativlös.

Tror du ligger några steg före mig i processen.
För egen del grubblar jag fortfarande 24/7 och kan ibland bli livrädd vid tanken på att bryta upp.

Tycker du är så stark!

1 gillning

Jag känner igen mig. Vi har varit ett par i 10 år, två barn tillsammans på 4 och 5 år. Flera år av bråk och konflikter, växlar mellan varma mysiga perioder och rena helvetet. Inga initiativtagande, inget engagemang, inget vidare intresse för nåt från han sida. Men just det du skriver, att han aldrig kan acceptera eller ens godtag min version av verkligheten, huvudet på spiken av hur det är för mig. Min version av verkligheten är “fel” i hans mening och det låter han mig få höra med diverse elaka kommentarer och kritik, kritik som jag inte tycker stämmer men som man också efter tid börjar tveka kring. Grubblar också 24/7, framtiden, barnen, möjligheter, pengar, hus…minnen…försöker tvinga mig själv att stå ut så jag ska slippa bekymra mig. Fy vad detta är vidrigt!

1 gillning

Försök att växla fokus och tvinga dig att hitta vägar att komma ut, istället för att stå ut :muscle:

En bra psykodynamisk terapeut är GULD värd, ta kontakt och påbörja ditt livs bästa resa :v:

1 gillning

Exakt så!
Jag har äntligen börjat ”se” vad det är som händer, har kämpat nästan ett år med att skriva ner händelser och läsa teorier. Nu sitter jag fast i frågan om huruvida det går att reparera det här.
Att lämna sina barn på halvtid är ett absurt högt pris att betala.

Men precis, barnen :sob:
Jag vill inte betala det priset, kan inte. Får inte. Men vad är alternativet? Går det att reparera? Kanske?! Men de kompromisser jag kommer behöva göra innebär att bortse mycket från mina egna behov. Det är som att jag är i ena vågskålen och barnen i den andra. Och kan jag vara den mamman de behöver om jag inte tillgodoser mina behov? Har jag för höga krav? Är det jag som är knäpp? Allt är bra och fint och härligt i vår relation så länge jag passar upp på honom och inte ber om något. Kanske kan jag hitta det jag saknar hos vänner, familj och mig själv istället och faktiskt klara av att leva i den här relationen. Eller?

1 gillning

I bland går det bara inte att lämna relationen. För barnens skull eller av någon annan anledning. Då vill jag tipsa om det här fantastiska klippet med goda råd till den som stannar: https://www.youtube.com/watch?v=cAQGigUl5AA

Det var hur det skulle gå för barnen som fick mig att skjuta upp beslutet om att lämna länge. Det var inget lätt beslut att fatta, jag gruvade så länge.

Fram tills i våras tryckte jag totalt undan mina egna känslor, behov och åsikter, och så länge jag inte lyssnade efter mitt inre, så funkade det. Successivt hade jag blivit en “utförare”, men jag levde inte. Det var när jag fick en insikt om att trots allt jag gjorde för honom, ställde upp för honom, försvarade honom, ursäktade honom, servade honom, ändrade på mig själv, fick jag ändå bara “skit” och taskiga kommentarer från honom, t o m inför barnen. Då kände jag att “nu räcker det”. Den strategin som jag kört med hela tiden att helt koppla bort mig själv och mitt eget och istället bli som en slags robot i vår familj utan egna behov, den höll tyvärr inte till längre. Jag märkte att det här sättet att leva var något som utvecklats inte bara i vår familj, utan var accepterat i hela hans “storfamilj”, det hade gått i arv från tidigare generationer, att mannen är den som styr och bestämmer. Man stoppar vissa behov och åsikter under mattan, skämtar bort det, och det blir istället en stor elefant i rummet. Min man tror jag som högkänsligt barn blivit ganska underkuvad av en dominerande pappa när han var liten, och nu visar han som vuxen samma tendenser som sin far. Och hans pappa blev i sin tur förbisedd i sin familj, hans storebror var favoriserad av hans föräldrar. Så det går liksom i arv om ingen vågar ifrågasätta eller bryta det mönstret. Och jag blev medveten om att vissa värderingar också var på väg att överföras till våra barn. Värderingar jag inte alls stod för. När jag väl blev medveten om detta blev det så svårt för mig att backa. Jag försökte lyfta problemet både med min svägerska och svärmor, men fick inget gehör. Min blivande exmans beteende bara försvarades och ursäktades. Man höll med, sa man förstod, men vågade inte göra ngt annat. Jag tänkte, ältade, funderade, bollade hit och dit intensivt under flera månader, jag pressade mig själv så hårt så jag fick panikattacker, jag satt och hulkade i trädgården, men det gick bara inte längre att leva i denna osanning. När jag väl lyft på locket till mina egna känslor och mitt inre, gick det inte att stoppa. Jag kunde inte längre stå för detta han ville få mig och barnen till, ett accepterande för beteende och kommentarer som var så långt från min egen världsbild, och det jag står för. Det gick bara inte.

Jag är fortfarande väldigt orolig kring barnen, men jag står nu för den jag är, jag stöttar barnen att göra det också. Jag står upp för dem, stöttar dem i att känna och tycka det de vill, försöker få dem att lita på vad de själva står för. Jag märker på mina barn, fr a de två äldre som är 11 och 13, att de vågar uttrycka vad de tycker är rätt och fel, fast de inte är så stora. Vi har det just nu jobbigt i att finna struktur i boendesituationen, och går i samtal angående detta. Vi har försökt via familjerätten, men det blev låst läge, så nu ska vi gå till en annan enhet på kommunen där man mer lyssnar in barnens behov. Jag tar hjälp av kurator för egen del för att finna styrka, bolla mina funderingar och tankar, och har även tagit hjälp av barnpsykolog för att få stöd i hur jag på bästa sätt kan hjälpa barnen i att bemöta pappa när han är “oberäknelig”, släpper märkliga kommentarer osv. Jag skriver upp allt som händer, om det är något konstigt, jobbigt, märkligt, svårt angående barnen. Detta kommer jag ta med i samtalen vi kommer ha framöver.

Den här styrkan jag känner nu som jag kan lägga på barnen, den hade jag inte haft om jag hade levt med min man. Men det är ju bara min historia, och alla har sin egen. Hade jag vetat för ett år sedan att jag skulle hyra ett annat hus och ansökt om skilsmässa hade jag nog inte trott det, utan det har tagit sin tid och processande att komma hit.

Ta hand om er och lyssna och lita på er magkänsla, och på barnen.

3 gillningar