@Lillamagda och @Snurrar, jag förstår precis vad ni går igenom och som @Masai har jag också skjutit på beslutet om att lämna i många år för att jag inte vill vara ifrån barnen varannan vecka. Jag har också tryckt undan mina egna känslor, behov och åsikter. Vårt liv har fungerat bra när jag inte stått upp för mig själv, när jag gjort och betett mig som han ville, när jag gett honom uppmärksamhet och inte ifrågasatt någonting.
Jag började också att få elaka kommentarer av mannen inför barnen och det var till slut det som fick mig att inse att jag måste lämna honom. Jag vill att barnen ska få leva i en kärleksfull relation och inte som vi har det nu där jag måste tassa på tå för att allt ska vara frid och fröjd.
Under ett par år har jag även skrivit ner händelser, diskussioner, konflikter som urartat med nedvärderande och riktigt elaka kommentarer. Jag har varit tvungen att göra det för annars har jag glömt bort och slätat över allt som har hänt. Nu blir dessa anteckningar en räddning för mig när jag vacklar i mitt beslut. Jag har dessutom insett att jag lever i en destruktiv relation med främst psykisk misshandel, det har varit några fysiska tillfällen men det psykiska är svårare att hantera. Jag har fått hjälp av en kurator och det var hon som öppnade ögonen på mig att det är psykisk misshandel jag är utsatt för. Efter den ögonöppnaren har jag läst mycket och skaffat mig kunskap om narcissister. Min man har alltför många narcisstiska personlighetsdrag för att jag ska tro på en förändring. Jag har hoppats i så många år men nu gör jag inte det längre…
Jag är mitt i uppbrottsfasen och har inte flyttat än men vi har pratat med barnen och nu återstår allt det praktiska. Det har varit en lång process (flera år) att ta mig till det läget jag står inför i dag men just nu känns det som att det är rätt beslut. Jag måste lämna honom om jag någonsin ska kunna bli lycklig igen. Även om jag har försökt hålla uppe fasaden för barnen så tror jag att det skiner igenom om det är genuin lycka eller inte.
@Masai, hur bor barnen hos er nu? Jag har gett som förslag att han kan ha barnen varannan vecka torsdag-söndag men han har inte gått med på det än. Sen är mellantjejen så otroligt lojal mot honom så hon säger att hon vill bo varannan vecka hos oss. Jag har haft allt ansvar för barnen så det känns skrämmande att lämna över allt till honom en vecka.