Håller med, men över en kortare övergångsperiod är det väl inte orimligt om det är så att paret tagit ett tidigare gemensamt beslut att den ena ska gå hemma och ta hand om hem och barn och den andra ska stå för försörjningen, och det är den som stått för försörjningen som bestämt sig för att dra. Då tycker jag nog att det kan vara rimligt att den som blir lämnad får några månader på sig att söka jobb åtminstone.
1 gillning
Ja under såna omständigheter är läget ett annat och barnen har rätt till samma standard i båda hemmen. Denna historia ser dock annorlunda ut med vuxna barn och ett ex med nedsatt arbetsförmåga.
Där har du en poäng, scenariot du beskriver är väldigt likt min egen skilsmässa.
Frun krävde med buller o bråk att alla inkomster skulle in på gemensamma kontot även under betänketiden…
Jag gjorde så här, jag satte in första lönen efter brytdatum på gemensamt konto (runt 35,000:-), detta bedömde jag vara mer än tillräckligt att bekosta mat o andra vardagskostnader under betänketiden, sen stod jag för samtliga driftskostnader för huset o våra 2 bilar fram tills huset var sålt o bodelningen var klar.
Till saken hör att vi fick båda in nästan 150.000:- var på egna konton bara någon månad efter att vi inledde skilsmässan (handpenning husförsäljning), så jag visste ju att även min fru hade egna pengar att ta av, trots att hon för tillfället saknade inkomst.
Bodelningsförättaren var mycket tydlig med att det egentligen inte finns nån regelbok som reglerar hur man ska göra detta.
Som kuriosa kan jag nämna att jag nyligen fick beslutet att jag ska betala underhåll för barnen, även retroaktivt för denna tiden. Detta trots att jag sen första dagen kämpat för att få tand hand om barnen halva tiden, nu vårdnadstvisten i tingsrätten o jag yrkar fortfarande gemensam vårdnad o växelvist boende… Väldigt lätt att få en Kafka-känsla över hela grejen
2 gillningar
raderar…
Ah hade för mig att du hade äldre barn, men då backar jag på den punkten.
1 gillning
raderar…
Om en människa är genuint oförmögen att sköta sin egen försörjning så ska samhället ställa upp, iaf det samhälle jag vill leva i. Så är jag övertygad att det oftast fungerar också.
Något jag antar är rätt vanligt i sammanhanget är att den enskildes definition skiljer sig mot statens när det gäller att bedöma sin förmåga att försörja sig själv. Det blir lite väl bekvämt där hemma i offerkoftan ibland…
Nu talar jag självklart inte om dig o din situation specifikt eftersom jag inte har minsta aning om nått runt den, utan mer generellt.
Hur som… jag tycker fortfarande att det låter riktigt osmakligt att kräva att bli försörjd av en annan människa mot dennes vilja, jag skulle inte kunna leva med mig själv efteråt om jag gjort nått liknande iaf
1 gillning
Det där är ju till för en begränsad period. För vår del var det så, att JAG gav upp mitt jobb för att ta hand om VÅRT sjuka barn. Tappade sjukpenning och allt. Så blev jag sjuk i den vevan, kroniskt sjuk. I det läget skilde vi oss. Exet hade jobb, full inkomst och en god hälsa. Jag hade inget jobb, ingen inkomst och var kroniskt sjuk. Dessutom krävde exet att våra minderåriga barn skulle bo hos mig på heltid.
I det läget finns en möjlighet för ett extra underhåll. Tillfälligt under ett år eller två. Exet skulle alltså ha betalat ett extra underhåll medan jag fick chansen att komma på fötter och skaffa ett jobb.
Om han betalat det underhållet frivilligt, så hade jag och barnen kunnat bo kvar tryggt här hemma. Nu blev det ju inte så, och att gå genom advokat hade tagit tid och blivit dyrt. I stället har jag, eftersom jag har sådan tur att jag har en bror, fått låna pengar privat för att kunna bo kvar.
Vet inget om sakfrågan ang försörjningsplikt, men tänker att som vuxen får man ta eget ansvar för sin försörjning. Beklagar om det låter hårt men det är ju så det är.
Om du har svårt att ha råd med barnen så får du kanske finna dig i att de bor hos den andra föräldern? Återigen, beklagar om det låter hårt, men finns det inte pengar så får man ju rätta sig efter det.
2 gillningar
Jag förstår faktiskt ditt resonemang, hur du motiverar det.
Men i just det fallet du tar som exempel, varför var du tvungen att “ge upp ditt jobb för att ta hand om ert sjuka barn”? Om man har ett barn som är så sjukt att man måste vara hemma o ta hand om det så finns det ju väldigt omfattande sociala skyddsnät att nyttja?
Samma sak om du blir kroniskt sjuk o därför inte är kapabel att sköta din egen försörjning så finns det ju sociala skyddsnät även för det.?
Om din partner vid en separation inte vill ta hand om barnen så ska den givetvis göra rätt för sig genom att betala underhållsbidrag till barnen.
Men du kommer aldrig få mig att resonera att man är moraliskt skyldig att försörja en annan vuxen människa mot sin vilja. Dock mycket möjligt att det finns nån gammal dammig lag som säger att det är så…
1 gillning
Det finns alltså föräldrar som vägrar. De vägrar att låta sina egna barn bo hos dem.
Mitt ex krävde att våra barn skulle bo hos mig. Samtidigt vägrade han att ha ett regelbundet umgänge, så en av dem skulle vara hos mig 24/7 och en av dem skulle få hälsa på ca 5-6 dagar/år. Nåja, det var väl en sak, men sedan vägrade han att betala för deras försörjning.
Det extra underhåll vi diskuterar här, är egentligen en kompensation för att en förälder inte tar sitt ansvar utan tvingar den andra föräldern att ta allt ansvar, allt praktiskt runt barnen och all ekonomisk försörjning. Han ska alltså åtminstone bidra med lite extra pengar.
1 gillning
Har väninna som var i motsvarande situation. Hennes ex-man ville inte betala mer än enligt Försäkringskassans norm. Hon stämde honom i tingsrätten och fick igenom sitt krav. Det är väl den vägen man har att gå.
Men lite sunt förnuft skadar inte under resans gång, att säga upp hela sin tillvaro då livet kan förändras på ett ögonblick genom sjukdom, skilsmässa etc är inte att rekommendera.
Om nån väljer att vara hemma och man har den dealen i relationen, måste man upprätta ett juridiskt bindande avtal över fördelning av tillgångar, pensionsavsättningar mm.
1 gillning
Det finns kryphål, tyvärr. VAB gäller t o m 12 år. Vårt barn var 15 år. Sedan är det så att läkarintyg ges när barnet fått en diagnos. Vårt barn var under utredning. Det tog flera år innan de hittade svaren och kunde börja behandla. Under den tiden hade jag inte rätt till vare sig ledighet för att ta hand om barnet, eller ekonomisk ersättning. Enda lösningen blev att säga upp mig.
De skyddsnät som finns för min egen del, de har kryphål i mängder. Du anar inte hur många det är som egentligen inte har några rättigheter alls från samhällets sida. Ofta hamnar man i Moment 22-situationer. Vad skulle jag ha kunnat få för ekonomisk hjälp?
-Stämpla? Nej, då måste jag ha jobbat minst X antal timmar Y antal månader.
-Sjukpenning? Nej, ingen SGI.
-Aktivitetsstöd? Det visade sig att det skulle ta minst 6 månader innan jag kanske skulle få rätt till det.
-En kod på arbetsförmedlingen? Eftersom jag var sjuk, så borde jag kunna få en kod som gav någon sorts lönebidrag? Jo, det hade man kunnat tro, men läkarintygen dög inte åt arbetsförmedlingen. De ville ha nya utredningar av läkarna. Det tog ett par månader, men jag fick nya fina läkarintyg. De godkändes inte heller.
-Socialbidrag? Nej, eftersom jag inte var öppen för att ta vilket jobb som helst, så tyckte de inte att jag gjort allt jag kunde.
Så medan jag månad efter månad låg under en tusenlapp i inkomst, och exets barn inte ens fick lördagsgodis, så fick han själv ut 30.000 kr i inkomst efter skatt varje månad. Är det rätt mot barnen?
Jo, det är förstås det förnuftiga att göra, men när ens barn blir livshotande sjuk, då tänker man inte alltid så förnuftigt.
Jag har inte varit i denna karusellen alls själv, men jag har så väldigt svårt att tro att man inte får nån hjälp alls från samhället om ens 15åriga barn drabbas av en dödlig sjukdom som kräver att man stannar hemma på heltid o tar hand om detta barn.
Om du nu är så pass gammal att du har ett 15årigt barn, varför har du inte jobbat så pass att a-kassan fungerar? Hur kommer det sig att du inte har nån SGI? Varför är du ovilligt att ta vilket jobb som helst?
1 gillning
Är nog inte alltid så enkelt att allt är svart och vitt, har insett att gråskalan är ganska omfattande i livet.
När det gäller SGI så står det ganska tydligt hos försäkringskassan:
"Om du slutar arbeta och inte längre har en inkomst kan du förlora din SGI. Det betyder att du inte har rätt till ersättning om du till exempel blir sjuk eller vabbar. Men i vissa situationer kan du ha rätt att behålla din SGI även om du inte arbetar och har en inkomst, eller om du arbetar mindre.
Om du blir arbetslös från ett arbete som gett rätt till en SGI är den skyddad tre månader efter att du har slutat arbeta. För att behålla din SGI efter det, måste du anmäla dig på Arbetsförmedlingen som arbetssökande och aktivt söka arbete."
Där arbetsförmedlingen är den röda tråden. Detta gäller även kopplat till A-kassa:
"För att kunna söka ersättning från a-kassan behöver du uppfylla följande krav:
- du ska vara anmäld som arbetssökande på Arbetsförmedlingen.
- du behöver kunna arbeta minst 3 timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar varje vecka.
- du ska aktivt söka arbete.
Du måste ha arbetat
För att kunna få ersättning måste du också ha arbetat i en viss omfattning, vilket innebär att du ska ha:
- arbetat minst 80 timmar per kalendermånad under sex månader. Månaderna behöver inte vara i följd, men de ska ligga inom en period på tolv månader eller
- arbetat minst 50 timmar per kalendermånad och minst 480 timmar totalt under sex månader i följd.
När vi räknar ut din ersättning tittar vi normalt på de 12 månaderna som ligger närmast före den månad du blev arbetslös. Men om du till exempel varit föräldraledig, sjuk eller studerat på heltid kan vi bli tvungna att gå längre tillbaka i tiden. Vad du får beror på hur länge du varit medlem, hur mycket du arbetat och din tidigare inkomst."
Men båda dessa begrepp faller om man inte är villig att ta vilket jobb som helst. Då anses man inte stå som arbetssökande och då faller både SGI och A-kassa.
Om man tittar på det enkelt.
Ironiskt nog så arbetade min fd fru både på arbetsförmedlingen och försäkringskassan och hon vittnade om ett system som var långt ifrån fulländat. Finns många bra saker och ett stort skyddsnät men det finns också stora hål.
Jag kan inte svara för @Leaf, men jag kan nog tänka mig många scenarior som gör att man inte kan ta vilket jobb som helst.
Det svåra med skrift, forum överlag är att vi många gånger saknar många pusselbitar, det jag däremot gillar är att det skapar många diskussioner som leder till en större egen förståelse om saker och ting samt om sakers komplexitet.
1 gillning
Man får hjälp OM det finns en diagnos. Det måste finnas ett namn på sjukdomen. Så länge de inte riktigt vet vad det är för sjukdom, så får man ingen hjälp alls.
A-kassa och SGI nollas när man säger upp sig och sedan bara låter bli att jobba eller söka jobb. Jag kan inte ta vilket jobb som helst, pga två kroniska sjukdomar. Jag har läkarintyg för sjukdomarna (helt vanliga kroppsliga sjukdomar) men de intygen godkändes inte av arbetsförmedlingen.
Jag kan ta ett till exempel:
Ett äldre syskon till 15-åringen blev sjuk vid 4 års ålder, medan jag fortfarande var föräldraledig med småsyskonet. Det var en långdragen sjukdom som måste medicineras. 4-åringen behövde medicin 2 gånger under dagen plus vila i lugn och ro mitt på dagen. Det ställde inte dagis upp på. De kunde inte anpassa sina rutiner på det sättet och de ville inte ge någon medicin. Barnets läkare sade att det var absolut nödvändigt med den här behandlingen, och han vädjade till oss att ha barnet hemma fram till skolstarten.
Försäkringskassan tyckte inte alls det var någon bra idé, så det slutade även den gången med att jag stannade hemma utan ersättning. Den gången gick det bra. Efter 2 år kunde jag söka nytt jobb och komma tillbaka in i systemet. Skillnaden den gången var att jag var fullt 100% frisk och tog vilket jobb som helst. En annan skillnad var att vi hade en inkomst att leva på medan jag sökte jobb.
Med all respekt men du har ju uppenbarligen koll på vad du inte är berättigad till och det tar ju också mycket tid och energi att ta reda på. Under de år som utredningen har pågått ser man inte över familjesituationen då, sätter sig ner och väger för- och nackdelar? En av oss måste sluta jobba, hur löser vi det ekonomiskt och vad händer i framtiden?
Vill inte skuldbelägga vare sig dig eller trådstartaren, det är väl som vanligt att man är olika som personer.