Nu sitter jag här i min egna lägenhet, nyskild, ensamstående, lämnad och fruktansvärt sorgsen. Jag kämpar på med jobb och vardag men livet känns tomt och meningslöst till stor del. Trodde det skulle kännas bättre efter flytten men nej. Känslomässigt är det sju resor värre, minst. Jobbet är den enda friskfaktorn i livet men semester måste jag ju ha för jag behöver det för vila och återhämtning. Just nu känns de fyra veckor jag ska vara ledig som pest. Har ingen lust med något, känner mig förkrossad och vet inte vad jag vill med någonting längre. Saknar mitt gamla liv och mitt ex trots alla svek. Vet inte hur jag ska komma framåt och vidare.
12 gillningar
Jag föredrar att arbeta mig igenom kriser, dvs hålla mig sysselsatt. För mig har det hjälpt. Återhämtning blir det för mig bara om jag redan mår någorlunda ok, annars lider jag bara mer, eftersom man hinner tänka så mycket och ”alla andra” är så tvåsamhet och ”familjiga” på semestern.
Men så funkar jag.
2 gillningar
Min första sommar var hemsk. Ensamheten var en chock, för vi hade många vänner före skilsmässan. Jag var van vid ett stort umgänge. Inget märkvärdigt, men vi drack kaffe, pratade, åkte och badade tillsammans, spelade kubb, grillade …
Den där sommaren var alla försvunna. Våra gemensamma vänner höll sig undan och jag upptäckte att jag inte hade kvar några egna. Det jag bestämde mig för att göra, var att använda sommaren till att “slicka mina sår”. Satt och läste i hammocken, tog fotbad, gjorde hårinpackningar, använde lyxig hudkräm, gick på café (med en bok som sällskap), tog långa promenader. Jag försökte t o m börja styrketräna, men där fick jag dra en gräns. Sååå tråkigt!
Efter sommaren var jag lika ensam, men jag var solbränd med fint hår och bra kondition. Det blev lite enklare att orka med eländet då!
13 gillningar
Kunde inte låta bli att le lite åt detta. Bra råd också! Allt som håller en sysselsatt funkar, även lågenergiaktiviteter! Man mår faktiskt lite bättre bara genom att duscha och klä sig lite fint, istället för att bara ligga inne under täcket och vara gråtsvullen……
5 gillningar
Jag är med om samma sak. Just flyttat till egen lägenhet. Saknar exet varenda minut. Känner mig väldigt ensam och allt i livet känns meningslöst. Vet inte hur jag ska lyckas bli glad igen någonsin. Så förstår precis hur du känner <3
Hur lång tid har det gått sen det tog slut?
2 gillningar
Jag flyttade för 3 veckor sedan men min exman berättade att han vill skiljas för drygt 3 månader sedan. Just nu känns det fruktansvärt ledsamt och sorgligt och jag gråter mycket. Tyvärr har jag inget socialt nätverk att vända mig till heller. Jag flyttade för exmakens skull och har inte umgåtts med så många under våra 8 år tillsammans.
Hur är det för dig @Sofia2? Varit separerad länge? Har du något socialt nätverk?
3 gillningar
Förstår att det måste vara väldigt kämpigt <3 @Sussilull
Han gjorde slut för 3 månader sen. Jag flyttar nu. Så det river väl upp allt ännu mer när det blir så definitivt.
Vet inte hur jag ska komma över honom då det är det absolut bästa förhållandet jag haft. Har några vänner men de har tröttnat på att stötta mig. Och de flesta har sambo och barn. Ingen jag känner har varit med om något liknande i den här åldern heller. Så de har svårt att relatera.
Hur gör du för att klara av dagarna med sorgen?<3 Känns det som du kommer lite framåt? Jag känner att jag bara står och stampar på samma ställe… försöker göra saker, till och med varit på dejt men inget hjälper.
4 gillningar
Så sorgligt att läsa att vi är så många där ute som nu drar benen efter sig och mår piss, på sommaren… jag med!
Tidigt skede ännu fast det går väldigt fort, hon droppade på midsommardagen att hon vill separera och dessutom kort sagt (utan att skriva de hela som jag gjort i mitt egna inlägg) börjar få sug efter gräset på andra sidan 
Som sagt de var två veckor sedan, i en vecka har hon sovit i gästrummet, v35 flyttar hon här ifrån och jag bor kvar tills huset är sålt, vi berättade för barnen igår.
De går ju verkligen upp och ned, ibland är jag arg, ibland ledsen ibland ser jag ändå framåt till en tid själv, eller rent av med någon som verkligen vill vara med mig, även fast man är väldigt långt ifrån de nu.
Vi har två barn ihop så de blir ju ändå inte de där definitiva fören vi börjar ha varannan vecka.
De jobbigaste är att hon försöker få det att låta som att vi är vänner och sköter oss nu, men hon sitter med mobilen konstant, extremt mycket mot förr, i helgen ska hon på fest, då ska hon tydligen bo på hotell… ja… ont i magen sommar rakt igenom.
7 gillningar
@A.N så tråkigt att höra att du också har det kämpigt. Känner igen mig i det du skriver och hur känslorna pendlade för mig också innan jag flyttade. Jag trodde det skulle bli lättare på något vis när jag flyttade men då sköljde en våg av sorg och saknad över mig och nu är det den känslan som dominerar för mig. Jag gissar att din sambo kanske vill belysa det positiva i att kunna samarbeta som föräldrar till era barn. Jag vet inte. När min exman hittade på både det ena och det andra för att inte vara hemma var jag fruktansvärt provocerad och irriterad på hans beteende. Han roade sig kungligt tyckte jag medan jag satt hemma med ångest, sorg och ilska i en salig blandning och kände mig väldigt övergiven.
Hoppas att du hittar sätt att ändå få något mer glädjefyllt och positivt av denna sommar. Vi får kämpa på fastän det gör fruktansvärt ont många gånger!
3 gillningar
@Sofia2 känner igen mig i att det blev så otroligt smärtsamt när jag flyttade och allt blev så konkret och verkligt. Jag var helt plötsligt där på den plats jag bävat för innan flytten och helt slut av alla känslor och den ansträngning det innebar att packa ihop sina saker, dela upp ett hem och liv och lämna det hem som varit min trygga plats. Separationen var inte mitt val heller och jag tror det gör det smärtsammare. Man tvingas in i något man absolut inte ville och förlorar inte bara en älskad utan alla drömmar och den framtid som nu inte blir av.
Jag vet inte om jag kommer framåt. Jag hoppas det men mina känslor pendlar. Jobbigast är helgerna då jag är ledig. Min livlina just nu är jobbet. Där är saker som vanligt, normalt och jag har fina och stöttande kollegor som vet vad jag går igenom. Jag har ett litet socialt nätverk tyvärr och känner att mitt ex har varit den person mitt liv har kretsat kring på många sätt under lång tid så nu känns livet väldigt tomt och ensamt. Vet inte om jag har några jättebra råd än dessa: håll i rutiner och ta hand om dig på olika sätt (sömn, mat etcera). Använd ditt sociala nätverk som stöd och till att göra saker tillsammans. Aktivera dig så gott du orkar och dela dina tankar och känslor här med oss i forumet och med andra för den delen.
7 gillningar
Tack för ditt svar. Känner igen mig i allt du skriver. Har dock knappt något socialt alls på mitt jobb.
Har börjat känna att folk tycker jag är konstig nu när jag inte börjat må bättre efter 3 månader. Som att de tycker det är konstigt att jag äter antidepp och ångestdämpande. Som för övrigt knappt hjälper. Vännerna ger inte så mycket respons på det jag skriver/säger om mitt ex längre. Och det gör mig ännu mer ledsen. Ingen antar att någon vars partner dött ska vara glad igen efter 3 månader. Men vid separation ska man bara ”skita i idioten och gå vidare”. Även om det är samma slags trauma. Men personen har lämnat självmant.
Det är som att min hjärna och kropp inte kan acceptera läget.
Stress över biologiska klockan som snart tickat klart gör inte saken lättare.
5 gillningar
Känner igen mig i det där om att vänner säger “släpp henne, du hittar någon bättre, vad ser du egentligen i henne”
Nu har vi inte kommit till den biten än att hon flyttat, v35 får hon tillgång till en lägenhet, och jag vet att de blir ett helvete fram tills dess, och att ett nytt helvete börjar när hon flyttat med… förmodligen mycket värre.
Hon kör dock redan på sitt liv själv nu, skriver en massa med någon/några vad vet jag, tagit bort sig från grejer på mobilen som skulle kunna användas av mig för att se vart hon befinner sig, sover i gästrummet, ska bo på hotell i helgen, som vissa sagt jag kan inte styra henne och speciellt inte nu när allt redan är bestämt.
Men de gör ju så ont, och känns orättvist, vill att hon ska lägga sig brevid mig så jag får närhet, inte att hon ska söka det någon annanstans, jag är så långt ifrån de steget jag kan komma… Man känner sig så ynklig, Poppar hela tiden upp i huvudet såna dumma tankar om hur de blir när hon ska vara med någon annan, spännande, passionerat… ni hör, jag bitter ihop ibland men släpper jag så tappar jag greppet helt och hållet
6 gillningar
De vänner som säger så har antagligen aldrig varit med om att bli lämnad av sin stora kärlek… de kan ha trott det och varit ledsna. Jag har också varit jätteledsen efter tidigare uppbrott, men det här är något helt annat. Tidigare har jag varit uppe igen efter tre månader. Men nu sörjer jag både vår relation, samboskapet, barnet vi skulle försöka få och att tiden går och jag kanske aldrig hinner få barn på grund av det här…
De som aldrig känt såhär kan tyvärr inte relatera. Och jag tror att folk runt mig har en del gammeldags tankar om psykisk ohälsa, de tycker nog att jag överdriver när jag tar antidepp och sömntabletter. Och ändå mår dåligt.
6 gillningar
Så är det .
Precis som du säger, de är inte bara tanken på att ens älskade, och bästa vän, förmodligen kommer tillslut bara bli ett ex, som man knappt har kontakt med, nu har vi i alla fall hunnit skaffa två barn så på så sätt får jag ändå alltid ha någon form av kontakt med henne, men tänker också på huset och företaget vi har, jag är 33 och känner väl också att de inte är bästa tiden att börja på noll, men helt klart ännu värre om man inte har barn heller 
Jag har varit ihop med min i 12år, innan dess hade jag ett tre årigt förhållande som jag avslutade, så jag har blivit rätt bortskämd med att må rätt bra tidigare
2 gillningar
Vet man går igenom olika stadier, är lämnad sen 2 v tillbaka, på första semesterdagen, har flyttat runt bland vänner, gråtit, skrikit, har nu accepterat min situation.
Är fortfarande i någon form av chock, känns som ett dödsbesked.
Blev så glad att jag hittade detta forum, brukar inte vara med på någonting men jag hoppar på.
7 gillningar
Känner så igen det du berättar, detta hände även mig på midsommardagen, min man började även fippla med telefon, jag fattade direkt, bad honom vara ärlig, att vi var skyldiga varandra ett schysst uppbrott utan andra inblandade.
Han sa ingenting. Jag såg på hans ögon, minspelet, kroppen, det lilla supersnabba leendet, när jag just gjorde det enkelt för honom.
Tror den första chocken lagt sig, men min syster säger det kommer ta flera månader, kanske år.
3 gillningar
Åh känner med dig. Tre månader är ingeting… Såklart är du ledsen och måste få låta dig vara det. Jag har upplevt att många som inte skilt sig inte förstår den stora sorg det faktiskt kan innebära.
Jag jagade runt och bokade upp saker hela tiden första tiden. För att slippa känna men det verkar inte funka så. Kanske ska man bara ligga på soffan och vara ledsen, ta en promenad om man orkar, se något tv-program. Ibland tröstar jag mig med att även om det känns som att alla andra är så lyckliga i sina hela familjer så vet jag att det inte är så.
Du är i nystarten för resten av ditt liv. Ingen vet vad som händer ens nästa vecka. Så ta dig tiden och var extra snäll mot dig själv. Vi är många här ute som känner samma och kämpar på. 
6 gillningar
Ja… det är kort tid med tre månader… ändå känns det som en evighet. Så trött på att leva i en mardröm. Vill bara kontakta exet hela tiden men gör såklart inte det särskilt ofta… vill att han ska få sakna mig men det gör så ont att han kanske aldrig kommer göra det. Han kändes så extremt säker på sitt beslut, det är det mest ofattbara med det här. Hur kunde jag tro att vi var på väg in i familjeliv med barn och samtidigt ville han bli av med mig? Jo… för det var det han sa och fick mig att tro in i det sista. Hur kan man göra så mot någon? Känner mig så uppgiven…
5 gillningar
DET där sistnämnda var precis det som min terapeut uppmuntrade mig till i det allra första och värsta stadiet, så jag är böjd att hålla med om att bearbeta, genomleva och återhämta är nyckelorden.
Att jaga runt och skjuta undan eller tom. förtränga tror iaf inte jag på, eller jag försökte med det funkade dåligt för mig iaf. Den mer skonsamma och tillåtande strategin var ljusår bättre.
3 gillningar
Så tråkigt att höra @Sussilull
Men försök med att fixa i ditt egna boende, sitt och fundera på hur du vill möblera, vilka tavlor du vill ha på väggarna, jag har fotat en del som jag gjort kort av och hängt upp.
Mitt X flyttade ut ifrån mig, jag behöll huset, så jag planerade hur jag skulle möblera , gjorde om en del , sen rensade jag mycket.
Sen kan du ha en dagbok som du sitter och skriver upp det som du har varit med om, skriv upp alla svek, är han värd dig om han har svikit dig så mycket.
Jag var ute och tog promenader, sen har jag haft turen att ha kvar fina vänner, så vi träffas i mellan åt.
Men jag måste ta mig ur min comfortzone, se nya människor, våga göra saker som jag trivs med.
Du är inte ensam
4 gillningar