Vaknar, känner ingenting men vet att något är fel, nu tar det bara 1 sekund så minns jag vad som hänt. Hjärtat pumpar hårt, gör kaffe, får ännu mer hjärtklappning, igår var jag inte ens ute fast det var en vacker högsommardag. Får gråtattacker och flyktkänslor, tror det är någon form av panik, har aldrig haft så påtaglig ångest, har haft svårt med att äta men igår åt jag två stekta ägg med skivade jordgubbar, vet att jag måste äta, men mår illa, vet att kroppen farit illa av hur jag mått, känner mig svag, känns som jag fått en spade i huvet och blivit nerskuffad i en grop varifrån jag inte orkar klättra upp, jisses vad jag trodde mycket, hur vi skulle klara av allt tillsammans, han har tyvärr fått känslor för en annan efter 20 års äktenskap, går här fram och tillbaka, smärtar överallt,
Morgonen är verkligen värst, som du säger, precis när man vaknar känns det som att allt var en dröm, någon sekund senare är det som att någon häller ett spann med skit över en…
Idag är och kommer vara min värsta dag hitintills… för de första skrev sambon till han som min "ex"fru skrivit med, hon skrev till mig igår och frågade vad som hänt, jag drog historien utan att överdriva eller påstå massa, hon svarade typ att de var tråkigt men att hennes sambo fick sköta sitt liv själv, dom bor mest ihop, ångest över att jag ens svarade henne igår…
Idag ska min inneboende exfru på vin kväll, sova på hotell av någon anledning, 1mil ifrån där han bor… de är för konstigt för att vara sant… vad som händer vill jag inte veta, jag vill inte bry mig, de känns så jävla taskigt mot mig 
ska jag sitta med barnen och försöka låtsas må bra inför dom medans hennes hotell natt kommer snurra i mitt huvud
Lider med dig❤️ Känner igen det där från mina egna mornar…
Bra att du skriver av dig här! Och bra att du i alla fall försöker äta.
Vad hemskt respektlöst av din exfru att bete sig sådär. Hon kunde ju skött det lite snyggare! Lider med dig.
Morgonen och dagarna är alltid en mardröm för mig också nu. Man önskar ju att det fanns ett facit på hur man snabbt kommer vidare från sånt här… men det är så svårt. Har du någon du kan prata med?
Förstår inte varför jag fick vara med om ett så fint, kärleksfullt förhållande för att det sedan skulle dras iväg från mig på en sekund. Hade verkligen önskat att jag aldrig hade träffat mitt ex. Kan du se något negativt med ditt ex just nu är det bra att tänka på de sakerna när allt känns som värst!
Jag hoppas att bättre tider snart kommer för oss båda❤️
Ja jag pratar jätte mycket med vänner och familj, nästan för mycket ibland, när de börjar bli att jag pratar högt om mina spekulationer som jag egentligen inte har fakta på… men jag är en jäkel på att prata och bolla ut saker ifrån min hjärna, tror det är så jag bearbetar saker på sikt, de är bara så att man inte vill att det ska byggas upp i huvudet igen…
Imorse nådde jag botten på mina toppar och dalar, aldrig blivit så ledsen och känt mig så ynklig, ringde pappa och sa att jag måste komma ut, mitt ex såg hur jag mådde så hon ställde faktiskt in sin kväll, som hon mest tyckte att jag överdrivit, men återigen i mitt huvud kom bara de värsta tänkbara scenarier upp och tillslut börjar man nästan tro på den delen av hjärnan.
De var bra att komma ut till stugan och så har vi cyklat och badat, pratat mycket, mycket om att vi inte kan ha det såhär inför barnen, att vi måste bestämma imorgon hur vi ska ta oss igenom dessa veckor vi bor ihop eller om vi måste försöka lösa detta så vi redan nu inte ska behöva bo ihop, de blir sådana spänningar när vi är på så olika nivåer jag och hon.
När jag är på toppen av Dalarna så kan jag ändå se, långt bort att de tillslut kommer bli bra, då tänker jag mest på att jag måste lära mig tänka att detta är början på något nytt, nya rutiner, hobbys kanske? Träffa annat folk, resa kanske? När jag är i botten är det mörkt, barn varannan vecka och man ser sig själv ensam i en stor säng…
Så bra att du åkte iväg… Du har väl redan insett det men att bo ihop så när beslutet är taget är ju enormt tärande. 
Hoppas ni hittar någon lösning.
Det är en sådan enormt klen tröst men det kommer inte alltid kännas såhär. Det är nog hemskt för dig att gå och hålla ihop inför barnen. När du får möjlighet att sörja i fred. Börja göra saker för din egen skull. Planera in något roligt med en vän eller bara sträck se en serie du tycker om så blir tillvaron på ett annat sätt. Även om dalar och toppar finns kvar.
Ta hand om dig! 
Hej
Känner igen mig i hur det känns. Allt startade i december och har nu gått åtta månader. Min sorg och ångest är på en nivå där jag inte orkar mer. Känslan av att ha svikit familjen, mina barn som gråter efter sin mamma kvällarna och nätterna de är hos mig knäcker mig helt.
Jag kan bara tänka på en sak just nu. Än så länge räddar barnen mig. Är helt förlamad och vill bara få ett slut på allt.
Inte så muntert och inte ute efter sympatier men det är så djupt deprimerad jag är just nu.
Det finns säkert tusen tips på vad man kan göra och bör göra. Men jag har i praktiken gett upp.
Ditt självvalda nick ger osökt en del hintar om tingens varande. Alltså är frågan… har du i nuet redan ALL den hjälp som din diagnos kan ge dig?
Om inte, då är det hög tid att ta tag i det omgående. För din egen skull förvisso, men mest för dina barns skull 
Ja jag har stöd, hjälp och medicin.
Jag har verkligen försökt vara stark. Försökt ta mig ut och vara social. Men ångesten och sorgen blir värre och värre. Jag vet att ADHD förstärker alla upp och nedgångar 100%. Men detta tar priset i min känsla kring misslyckande. Jag orkar inte med just nu. Jag försöker verkligen för mina barn för jag älskar dem villkorslöst 
Försök bemöta han så moget och “bra” som möjligt. Går igenom en eventuell skilsmässa själv (vi har flyttat isär på prov)
och är helt förstörd. Hon och andra sidan verkar vara hur lycklig som helst. Egentligen vill jag bara skrika åt henne och dra ut och ligga med nån fort som fan. Men det enda som kommer hända då är att hon får det lättare att gå vidare.
På något omoget fjantigt sätt vill jag helst att hon ska va lika förstörd som jag.
Helt klart är det alltid lättare att gå vidare om man gör det med någon annan, den där känslan är ju inte rolig varesig man fortfarande bor ihop men bor man isär så har man ju faktiskt ingen aning…
Min verkar vara hur redo som helst för nya “singellivet” visar inga känslor i princip.
Inte som jag, som blir lämnad, känner igen din känsla av att de känns orättvist att den andra inte får och mår skit, en tår vore väl de minsta efter tolv år, dock brukar jag tänka att de kommer ikapp henne en vacker dag, om 3 månader eller något år, någon gång vaknar hon och ser vad hon hade
Ja man får hoppas det även fast man skämms att man gör det.
Tycker det känns jobbigt att känna sig som “problemet” varför en annan människa mått dåligt och att lösningen är att försvinna ur dennes liv. Det gör oerhört ont.
Har också varit ett par 13 år och 2 barn.