Fördelning av barns boende, vårdnadstvist etc

Barn
1

Hej

Jag har suttit o läst runt här (o resten av internet) väldigt mycket senaste tiden.

Korta versionen: min fru o jag separerade runt årsskiftet, vi har 2 små barn ihop som då var 1 resp 2,5år.

Första tiden var allt rätt kaos. Vi kunde inte vistas under samma tak mer än några minuter
Jag flyttade ut ur vårat gemensamma boende, flyttade sen runt bland släkt o vänner i ca 2,5månad innan jag fick min nuvarande lägenhet i mitten av mars.
Min fru bodde under denna tid kvar i vårat gemensamma boende med barnen, det kände där o då som den enklaste lösningen rent praktiskt eftersom jag har ett nätverk runtomkring som jag kunde använda mig av, samt att det var min fru som var hemma med barnen redan innan, hon hade heller inget jobba att gå tillbaka till.
Jag vill tillägga här att jag betalade fortfarande de löpande kostnaderna för vårat gemensamma boende under denna tid, jag betalade även alla kostnader för våra båda bilar, inkl drivmedel.

Den första tiden kämpade jag fruktansvärt mycket för att vi skulle komma överens om tider då jag kunde komma hem o vara med barnen, ev hämta barnen o ha dom med mig. Men det var bara tjafs o bråk om allt, ingenting jag förslog var bra. Jag tilläts dock ta hand om barnen varannan helg och några enstaka dagar. Men när det inte passade hennes agenda/behov så ströp hon kommunikationen helt, hon ignorerade helt enkelt mina sms och samtal. Jag vågade då inte komma hem och ta barnen utan att det var uppgjort innan, då jag kände på mig att det skulle sluta med ett jävla tjafs framför barnen. Detta var hon mycket medveten om och utnyttjade till max.

Vi insåg då båda att vi behöver hjälp med att komma överens om detta, vi läste på o kom fram till att det är familjerätten som erbjuder den hjälp vi behöver. Efter många om o men fick vi iaf komma dit.
Jag gick dit med förhoppningen att de skulle hjälpa oss komma fram till ett schema hur vi skulle dela tiden/ansvaret för barnen lika, min fru gick dit för att få hjälp att få saker o ting skulle fortsätta som det gjort under vårat förhållande, dvs att hon fortsatte ta hand om barnen och jag skulle fungera som vaktmästare och finansiär…
Jag gjorde redan i Januari upp med min arbetsgivare att jag kunde få gå hem o vara fullt föräldraledig 6-9mån med inget varsel alls, detta för att göra det möjligt för min fru att gå ut o söka jobb. Till svar fick jag då bara att jag inte klarade av att ta hand om barnen…

När min fru insåg att hon inte fick den hjälp hon ville ha… Ja då slår hon bara på tårarna, börjar gapa o skrika o stormar ut… Eller ställer in möten med kort varsel…Personalen på familjerätten kan ju ingenting göra, det hela är ju frivilligt…

Min fru fick även hon tag i en lägenhet i stan i samma veva, så hon flyttade dit ungefär samtidigt som jag fick min lägenhet. Utan att vi pratat om det alls så föll det sig att lägenheterna var i olika områden, men bara ca 10min promenad imellan. Vi fick även förskoleplatser till båda barnen i närheten.

Nu sitter vi i tingsrätten med varsitt ombud.
Jag yrkar på fortsatt delad vårdnad och ett växelvis boende, hon vill ha ensam vårdnad och att barnen ska bo “lite” ibland hos mig (gränsen dras föga förvånande där FK bedömer rätt till underhållsstöd).

Tingsrätten klubbade vid första mötet att vi bara skulle fortsätta med det schema vi kommit överens om innan, vilket innebär att jag har barnen 28.53% enligt FKs sätt att räkna.
Ingen hänsyn tog till att jag inte alls ansåg att vi hittills haft en överenskommelse, det schema vi hade var enbart det mesta hon gått med på innan hon stormade ut gråtandes gång på gång…
Efter påtryckningar från mig så förordnades det iaf om en vårdnadsutredning av familjerätten, som nyss inletts.

Nu är det nästan exact 9 månader sedan jag i ren panik flyttade ut ur vårat gemensamma boende för att jag inte ville utsätta våra små barn för vårat högljudda tjafsande.

I dagarna kommer FK landa i beslutet att jag är betalningsskyldig gällande underhållsbidrag, även retroaktivt då givetvis sen den dag jag flyttade ut.

Min nu fd fru är arbetssökande alt sjukskriven om vartannat så vitt jag förstått, hon sitter i en nyproducerad hyresrätt med vansinnig hyra, hon har bostadsbidrag (det var anledningen till att jag gick med på att barnen blev mentalskrivna hos henne), hon har hela barnbidraget och nu snart även underhållsbidrag från mig. Ja, just ja, hon får ju givetvis även rättshjälp för vårdnadstvisten pga sin låga inkomst, att hon fick in över 700.000:- i kontanter nyligen från bodelningen spelar tydligen ingen roll, skattebetalarna hjälper ju så gärna de ekonomiskt utsatta…

Jag har inga problem alls om nu nån misstänker det, jag dricker inte, jag pundar inte, det har inte förekommit nått fysiskt våld. Jag har en trygg anställning i ett stort företag sen 10år tillbaks
Jag har mycket nära och god kontakt med barnen, jag har jobbat skift, så varannan vecka har jag varit hemma hela förmiddagen och andra veckan har jag kommit hem straxt efter lunch. Jag var även föräldraledig 1dag i veckan sista året innan separationen. Spenderade all ledig tid hemma med familjen.

Men nu är man fullständigt oduglig i x:s ögon givetvis, jag kan inte byta blöjor, jag tar på barnen fel kläder, jag smörjer med fel krämer/salvor, jag ger fel mat… det ena efter det andra bara radas upp, allt i desperata försök att svartmåla mina egenskaper och förmågor…

Själv sitter en annan här o bara undrar va faan det är som händer rent ut sagt, hur i hel*ete kan samhället fungera på det här viset.
I 9 månader har jag nu sagt att jag vill ha en jämlik fördelning av ansvaret o tiden med barnen Vi ska ha ett jämställt föräldraskap.
Hon vill vara hemmafru o bli försörjd av mig o staten…

Tack till alla som läst så här långt, jag vet egentligen inte vad min fråga är, behövde väl mest skriva av mig…

6 gillningar
2

Usch vad hemskt. Jag blev illa berörd av att läsa detta, men jag har inget vettigt att säga mer än att du inte får ge upp. Lider med dig.

Får man fråga vad, enligt dig, som ligger bakom den hätska stämningen mellan dig och din exfru?
Förhoppningsvis fyller andra på med kloka åsikter här.

3

Tack för svaret

Stämningen mellan oss nu beror enligt mig på att jag inte längre låter henne utnyttja mig och står på mig när vi tycker olika om något. Det ser hon som att jag krånglar, bråkar o gör allt för att försvåra för henne.
Egentligen bottnar allt i en djävulsk avundsjuka, hon har satt sig i en jävligt dålig sits, sen ser hon hur allt faller på plats i mitt nya liv…

Jag är bara en enkel grovarbetare, men jag är helt säker på att något inte står helt rätt till i skallen på henne. Jag förstår bara inte vad. Jag läser runt mycket ang psykiska problem som stämmer in på hur jag upplever henne, kommer då ofta in på typ psykopat, narcissist, bipolär o problem i den stilen.
Veckorna som ledde fram till uppbrottet var rena rama kaoset, hon var som besatt o jag blev anklagad för allt möjligt konstigt som inte hade minsta förankring i verkligheten.

1 gillning
4

Är det så skrämmande illa att du kan bli nekad delad vårdnad på de grunder som du anger :scream:

Hur är det, fungerar ditt ex fullt ut som en stabil vuxenperson/förälder i förhållande till era barn? Alltså oaktat hur dysfunktionell hon än är i förhållande till dig.

5

Jag börjar bli rätt bar insatt i hur detta fungerar nu eftersom jag levt mitt i det senaste 9månaderna o det liksom dominerar hela min existens…

Vi kommer båda anses som lämpliga vårdnadshavare, det är inget o snacka om.
Där det kommer köra ihop sig är istället om tingsrätten eller familjerätten anser att vårat samarbete fungerar så illa att det går ut över barnen. De kommer då anse att det är bättre för barnen att bara en av oss har vårdnaden och att den andre bara har ett “fullgott umgänge” med barnen. Om det blir så så är jag rökt eftersom hon varit hemma föräldraledig på heltid o anses naturligt ha en starkare anknytning till barnen pga detta.
Detta gör ju i praktiken att allt ansvar för att få samarbetet att fungera faller på mig, hon gör allt för att sabotera samarbetet, kommer med orimliga förslag som jag nekar till, kräver att jag ska betala mer eftersom hon anser att jag tjänar “mycket mer pengar” osv osv. Hon har allt att vinna på att vårat samarbete inte fungerar…
Min enda förhoppning är att någon lyckas snappa upp detta.

Rent praktiskt så tar hon bra hand om barnen, så jag är aldrig orolig för det. I långa loppet är jag dock orolig att hon ska påverka barnen i deras sätt att tänka. Hon är otroligt överbeskyddande, finns det minsta risk att något går snett så väljer hon helt enkelt bort hela aktiviteten stället… Detta har orsakat många många meningsskiljaktigheter under vår tid ihop

2 gillningar
6

Du milde, att man kan visa sig vara så närmast rättslös i detta landet :cold_sweat:

Jag har inget konstruktivt att tillägga i sakfrågan, du kan detta oändligt mkt bättre än jag. Men jag hoppas i alla fall så innerligt att någon i beslutande ställning ändå ska ta sitt förnuft till fånga och inse det fullkomligt orimliga i att låta allt ansvar för ett samarbete mellan två vuxna landa på den ena parten isolerat :flushed:

Det låter ju som en helt kafkaartad situation :confounded:

7

Det funkar ju så har jag förstått nu, om ena föräldern får för sig att den ska ta hand om barnen så är det den andra som måste kämpa för att man ska dela tiden/ansvaret jämlikt o rättvist.

Jag har även insett att jag har det riktigt bra i jämförelse med många andra, jag tillåts ju iaf ta hand om mina småttingar ett par dagar varje vecka.
Många som råkar ut för detta blir ju helt utestängda från sina barn, inte sällan genom helt grundlösa anklagelser om våld, våldtäkt o otrevligheter i den stilen.

Jag bara bävar för när den dagen kommer att mitt ex börjar inse att hennes smutskastning hittills inte räcker för att få sin vilja igenom att hon börjar hitta på historier om att jag utsätter barnen för några otrevligheter i ren desperation… Då kommer jag bli förbannad på riktigt.

Jag har genom mitt sökande runt detta kommit i kontakt med en förening som heter PappaBarn, de har hjälp mig en del. Men även skrämt upp mig en hel del med alla historier om hur jävla tokigt allt detta fungerar.

2 gillningar
8

Fy vad jobbigt! Tänker att besluten kanske fattas i en vårdnadstvist när barnen är så små utifrån att barn under tre år inte rekommenderas växelvis boende. Forskning visar att längre separationer, en vecka eller mer, kan ha negativa effekter hos små barn. Man har dock sett att dagliga separationer utan övernattning inte är negativt för barnet. Man rek därför i första hand korta och frekventa byten för små barn än veckovis växelboende mellan föräldrarna under längre perioder. Kan det ligga till grund för att de rek att ni skall fortsätta som det är nu? Dvs att du bara skall ha barnen så lite?

9

Det där ligger det nått i, dock är inte alla teorier överens om att det faktiskt är ett problem.
Dessutom kan man ju ifrågasätta varför ingen tycker att det är ett problem att de är ifrån mig en vecka i sträck?

Jag har hand om barnen 4 dar i sträck över varannan helg, det är inga problem, inte ens enligt x:et , men det går inte för sig att jag har de mer än 2 dagar vid det andra tillfället jag har dom… Det klarar jag inte av

När jag fick siffrorna från FK så insåg jag att det räcker med 1 ytterligare dag o natt för att de ska anse att vi har ett växelvis boende och då har hon inte rätt att kräva underhållsstöd…

2 gillningar
10

Jag kan inte heller något om detta och hur (om?) utredningarna görs. Spontant känns det som att de här stora och ofta livsavgörande besluten tas relativt lättvindigt. Det är läskigt.
Men utifrån det du skriver om dig själv och läget verkar du ha en sund inställning trots omständigheterna. Jag är säker på att det är ett vinnande koncept i längden!

11

Är det verkligen ingen som kan lyssna till och ta i beaktande att din och dina barns anknytning till varandra är lika viktig, så att du kan få den där sketna extradagen?!

Viktigheten work’s both ways, tänker jag iaf. Går sådana logiska argument ens att negligera för beslutsfattande instans?!

För familjerätten kan väl inte agera på ett sådant sätt att de i förlängningen blir till hennes försvarsadvokater och din åklagare… eller så kan dom det :see_no_evil:

12

Finns det någon du kan fråga typ så här:
“När nu regeringen tycker det är så viktigt med pappadagar, ska jag då berövas umgänget med mina barn när jag vill ha dem mer än vad mamman tillåter?”

Nu kan jag var ute och cykla på djupt vatten men är det möjligen så att barnens mor är extremt överbeskyddande och vill ha det på sitt sätt och det du gör duger inte för henne och så tror hon att det inte är bra för barnen?

Jag och mitt ex hade en hel del kontroverser över vad jag lät barnet göra, hon tycket ungen var för liten för vissa saker jag tyckte var ok men begärde saker av det som jag ansåg att det var för litet för. Ledtråd: När det gällde aktiviteter för barnet var det för litet, när det gällde att hjälpa henne och i hushållsarbetet skulle det klara det.

13

Jag känner att folket på familjerätten faktiskt har lyssnat väldigt mycket på mig, sagt att mina förslag låter sunda o vettiga, att vi kan ju testa o göra så som jag föreslår 1-2 veckor för att sen utvärdera osv.
Problemet är ju att de inte har någon makt eller mandat att tvinga någon till nånting så länge man är där på frivilliga samarbetssamtal. Ingen är ju tvingad att komma dit, eller stanna kvar om man känner att det inte passar…
Då är man ju där för att komma överens med den andre, man ska komma fram till en lösning som båda kan gå med på.
Men det blir ju då så i praktiken att jag kan ju aldrig få igenom nått som inte x.et tycker är bra, hon bara reser sig ju upp o stormar ut gråtandes o skrikandes när jag inte lägger mig platt för hennes vilja… o så slutar det i praktiken med att hon får sin vilja igenom enbart genom att vägra delta i samtalet.

För att få ta hand om barnen halva tiden så blir jag i det läget tvingad till att helt enkelt åka hem till huset oanmäld när hon ignorerat mina försök att kontakta henne i 3 dygn, klampa in i bara säga att “nu har du haft barnen i 3 dagar, nu är det min tur”… jo, tjena, det hade bara slutat med gap o skrik, och bokstavligt talat dragkamp om barnen i dörröppningen.
Man måste i det läget lägga band på denna djuriska instinkt att bara klampa in o ta barnen och istället ringa till kommun o boka tid för samtal om typ 2 veckor o hoppas hon vill komma denna gång… Ni anar inte till vilka nivåer mitt tålamod pressats under denna tid.

Nu när saken ska avgöras i tingsrätten så är ju läget dock ett annat. Tingsrätten förordnar då normalt att familjerätten ska utföra en “vårdnads och umgänges utredning”, detta är då samma folk som man tidigare gått på samarbetssamtal hos, stora skillnaden är ju att nu är det inte frivilligt att delta, och de försöker nu inte få parterna att komma överens om en lösning, utan har som uppdrag att samla in information så att de kan bilda sig en egen uppfattning om vad som är bäst för barnen. Detta ska sen mynna ut i en rekommendation till tingsrätten som de sedan väger in tillsammans med andra faktorer för att kunna fatta ett beslut i frågan.

Min fråga har hela tiden varit: Varför i hela helvetet har inte familjerätten mandat att själva besluta i vårdnadstvister?? Det borde självklart även vara denna instans som beslutar om och hanterar barnbidrag och ev underhållsbidrag/stöd, va tusan har försäkringskassan med det att göra? Hela upplägget verkar för mig fruktansvärt ologiskt och ogenomtänkt.

14

Visst låter det fint med jämställdhet o liknande? Öronmärkta föräldradagar ska tvinga papporna att i större utsträckning ta hand om barnen osv…

När det sen kommer till vårdnadstvister o pappan står där o vill fördela ansvaret o tiden med barnen på ett jämställt, likvärdigt och rättvist sätt… ja då helt plötsligt är man tillbaks på 40-talet i alla resonemang om mamman inte vill dela lika verkar det som.

När det kommer till nästa sak du skriver så är det en klockren analys.
Du förstår, det finns enligt min fd fru endast 2 sätt att göra allting i världen, antingen gör man på hennes sätt, eller så gör man fel. Det finns inte 2 olika sätt att göra rätt, det går inte, det finns inte.
Det spelar sen ingen roll om det så handlar om barnens kläder eller mat, eller åt vilket håll det är bäst att dra gräsklipparen över gräsmattan, eller hur kläderna placeras in i garderoben, eller om jag har armen åt sidan eller rakt fram på matbordet när vi äter, eller, eller, eller, jag skulle kunna dra upp tusen o åter tusen småsaker…
När det kommer till barnen så lägger hon ju givetvis i överväxeln när det gäller detta, i grund o botten för att hon verkligen bryr sig om dom, men det blir ju outhärdligt att leva i för en annan.
Har hon till tex bestämt att barnen ska äta mjuk osötad macka, med smör, ost och nån grönsak på till frukost o dricka vatten till, så är det detta som gäller. Om jag får för mig att nån morgon ge dom fil o flingor så är det enligt henne fel. Hon kan inte se att det bara är ett annat sätt att göra samma sak o nå samma resultat. Jag gör ju inte som hon bestämt, jag krånglar o bråkar… Detta var bara ett väldigt tydligt exempel, men samma tänk kan appliceras när det gäller samtliga aspekter av deras liv.

Sen blir ju även följden av att hon har detta grundtänk att alla som inte håller med henne måste ju ha fel, om någon inte tycker som henne så tycker ju den människan fel per automatik, eftersom det bara finns ett rätt sätt att tänka/göra. Detta ger ju också att när jag tyckt eller tänkt nånting på ett annat sätt än henne så har jag lärt mig av mina erfarenheter att det är lika bra att bara vika sig o låta henne få som hon vill… Om vi tycker eller tänker olika om nånting så har ju givetvis hon rätt o jag fel, ju fortare jag bara erkänner det ju mindre konflikt blir det o vi kan gå vidare med livet… allt för husefriden …Hur ser det äktenskapet ut efter ett par år? Jo, då sitter man man med varsitt ombud i tingsrätten o bråkar om barnen…

15

Tror du att du har rimlig chans att få gehör för din önskemål i den där utredningen, av samma personal som du stött på i familjerätten och som ändå gett uttryck för att de tycker dina förslag är sunda och vettiga?

Men står de för det då tror du, när utredningen väl ska presenteras för tingsrätten inför dom? Eller lönar det sig bäst att bete sig som ditt ex, som en psykiskt och emotionellt instabil “galning” som löper amok, grinar och skriker och vägrar delta så fort hon inte får som hon vill :see_no_evil::roll_eyes:

Vad hände egentligen med henne? Eller har hon alltid, mer eller mindre, haft den där instabiliteten pockande latent under ytan?

1 gillning
16

Jag tror och hoppas på att man i långa loppet tjänar på att visa att man är resonabel och kan tänka o agera på ett moget sätt.
Skulle jag agera på instinkt helt utan självbehärskning har jag suttit inlåst redan, garanterat. :sweat_smile:

3 gillningar
17

Såg nu att du redigerat ditt inlägg o lagt till detta.

Hon har visat detta ganska tydligt redan långt tidigare, jag har bara inte sett det på rätt sätt, eller hanterat det på rätt sätt. Men det känns ändå som att nånting “slog slint” i huvudet på henne veckorna som ledde fram till uppbrottet.

Det mest framträdande är enligt mig att hon har fruktansvärt svårt att hantera motgångar eller att något går fel, hon reagerar då väldigt kraftfullt, direkt och utåtagerande. För att en stund senare sätta sig ner o bara storgråta över det hela och tycka väldigt synd om sig själv. Varför ska allt jobbigt hända henne? Varför ska allting vara så jobbigt? Hon är värdelös o klarar inte av nånting… Bu Hu Hu… Minsta lilla vardagliga sak kan vara utlösande, hon lyckas bränna nåt på spisen, hon får punka på cykeln, nått hon tar sig för blir inte riktigt så bra som hon hoppats…
Detta har under vårt förhållande resulterat i att jag tyckt så synd om henne stundtals, jag har gjort allt jag kunnat för att hjälpa henne på alla sätt jag kunnat, praktiskt, ekonomiskt…

Samtidigt som jag gått som på nålar hemma för att inte göra något av alla tusen o åter tusen småsaker jag gör på fel sätt… allt för att hon inte ska gå igång… Men det slutade alltid med att hon bara hittade nått nytt att störa sig på, eller helt plötsligt var det inte rätt att göra nånting på det sätt jag kom ihåg det, då ändrades reglerna för att det skulle vara fel att göra det på det sättet jag gjorde nu…

Du anar inte hur mycket jag lärde mig när jag började prata med en terapeut…

1 gillning
18

Tro’t eller ej, men du anar inte hur exceptionellt mycket som jag förstår både vad och hur du menar :smirk: :muscle: :v:

2 gillningar
19

Hon kommer att få problem.med barnen när de inte vill och inte gör som hon vill. Hon behöver hjälp. Ingen bra miljö för barnen att växa upp i, där måste man vara flexibel, kunna improvisera, kasta om planer och göra anorlunda än man tänkt och är van vid typ nyss.

20

Det där har du helt rätt i.
Mitt i denna röra så gick hennes äldre barn in i värsta tonårs-frigörelsen, de hade en ansträngd relation redan innan pga hennes kontrollbehov. O jag mitt jävla manipulerade spån riktade min frustration mot honom när de 2 ständigt rök ihop om allt o ingenting. Efter ett riktigt jobbigt år slutade det hela med att han flyttade till fosterfamilj… Hade jag vetat då vad jag vet nu så hade jag hanterat hela den situationen väldigt annorlunda.

Straxt därefter började vårat förhållande gå käpprätt utför har jag insett nu i efterhand, När hon inte hade honom att hacka på längre o ventilera sitt kontrollbehov så fick jag känna hela kraften av det istället.
Jag blev snabbt mer o mer bitter o frustrerad, men tjurskallig o konflikträdd som man är å biter man ihop. Kämpar på o ger sig faan på att nu jävlar ska jag få detta att funka, nu har vi dragit igång denna karusell med familjeliv, hus o 2 små barn…
Givetvis slutar det bara med att jag bygger upp så mycket passiva aggressioner mot henne att till slut sätter hon stopp för det hela för att hon tycker att jag behandlar henne illa. Vilket hon säkert mycket riktigt hade en poäng i, jag var nog inte kul att leva tillsammans med den sista tiden, inser jag nu så här i efterhand.

När hon då ställer sig o gapar o skriker om att “nu är det slut” o “vi ska faan skiljas” så är det som att en elefant kliver av bröstet på mig, har aldrig tidigare i mitt liv känt en sån lättnad. SJÄLVKLART ska vi skiljas!!! Vart skriver jag på!?!?!
Att jag sen packade en väska med kläder o flyttade ut har jag nu i efterhand börjat tro inte alls var reaktionen min fru förväntade sig…

2 gillningar