Okej, jag förstår. Det kan vara bra att ha i åtanke iaf. Mitt ex visade aldrig någon svartsjuka under vårat förhållande, hon var en känslomässig isbit, men när jag träffade en ny visade t o m hon starka känslor. Trist att det var först när jag träffat en ny som hon vaknade, lite försent kan man lugnt säga.
Mmm, vi bråkade inte heller en enda gång på 17 år, vilket jag inte tror är sunt. Det visar ju på nån form av ointresse. Min fd sopade allt under mattan och var oförmögen att uttrycka känslor och tankar och blev knäpptyst så fort jag tog upp något som var obekvämt eller något om våran relation. Hon kunde helt enkelt inte kommunicera om annat än praktiska saker, jobbet, golf, barnen osv.
Klart du vill ha en kärleksrelation. Samtidigt vet jag inte hur mycket man kan begära efter så lång tid tillsammans? Man hamnar liksom i mönster som det är mer eller mindre omöjligt att ta sig ur.
Du verkar vara en känslosam person och om du skulle skilja dig så kommer du säkert träffa någon som du blir så där härligt förälskad i. Men du kommer stöta på andra problem med den personen efter en tid tillsammans. Frågan är om de problemen kommer vara lättare att leva med? Det är ett ganska högt pris man betalar när man lämnar familjen och ett halvt liv ihop.
Som jag skrivit så har jag en ny tjej sedan drygt ett år och hon är helt fantastisk och vi klickar på alla plan. Hon är känslomänniska precis som jag och är typ allt mitt ex inte var, varm, omtänksam, bekräftande, fysisk, kommunikativ osv. Men det kommer andra problem. T ex passar vv-livet inte mig alls och vi planerar att flytta ihop till sommaren. Men det känns inte helt lätt det här med bonusbarn t ex. Att bygga upp en ny familj med någon annans barn känns lite konstigt. Sen har man planering med högtider, synkade veckor, överlämningar, barnen får flänga mellan 2 boenden mm. De problemen var inget som jag direkt funderade på när jag skilde mig. Jag ville liksom bara bort.
2 gillningar
Har ju skrivits oändligt med låtar på temat men jag tycker denna passar här i tråden just nu. Men som jag ofta påminner mig, när jag lyssnar på andra eller läser deras historier… Alla gör sina egna val i livet, ingen annan har något facit på vad som är rätt att göra. Men stora beslut tål att tröskas flera varv, tröskandet lär komma förr eller senare ändå, oavsett utfall.
2 gillningar
Här har vi en av de jobbigaste bitarna. Allt du beskriver som vi borde göra tillsammans för att boosta relationen, vill jag göra utan honom. Det kryper i mig att behöva anpassa mig. 
1 gillning
Well, det skulle ju tex gå att tvinga sig att lyfta blicken/placera sig utanför sigsjälv och pröva att göra tvärt emot kryp-känslorna och försöka hitta tillbaka till att se mannen du en gång blev förälskad i. Ta en långpromenad om dagen, med lite foton från tiden då ni träffades och sätt dig i naturen och titta på bilderna och upptäck vad som känns. Gör det som en liten ritual en kvart om dagen, gå sedan hem och ge din man en kram utan nödvändig kommentar efteråt. Gör det varje dag i två veckor och se vad som händer inuti dig. Fundera på att ge detta en chans. Det är en väldigt kort tid i jämförelse med en definitiv separation…
Och ang det gröna gräset/den andra mannen så har jag hört (bör dubbelkollas) att statistiken säger att det OFTAST inte funkar med den personen, men givetvis finns det undantag. Prövar du den vägen lär det bli otroligt svårare att vända tillbaka än att ge denna kris en chans till återvändning till varandra.
3 gillningar
Jo, jag vet hur det känns.
Fråga: har du redan från början av erat förhållande känt att något inte stämmer, att det inte känts 100% rätt? Eller var ni superförälskade från början men att ni tappat bort varandra?
Verkar lite meningslöst att gå till parterapi, när du inte vill nämna något om den känslomässiga affär du “hamnat i”. Men det verkar ju som att du bestämt dig för att gå vidare med separationen och att parterapin mest skall ses som en fin gest, och så finns ju ingen anledning att nämna något omkring det.
Det är nog bäst för alla att ni går vidare med separationen. Glöm dock din nya fantastiska vän, för om man ser nyktert på det så är han också upptagen och du är inte den enda han kan ha känslomässiga affärer med.
Jag kände då att han var en bra partner för mig. jag var tillräckligt attraherad (inte en efterkonstruktion, jag har aldrig varit galet attraherad av honom). Jag var känslomässigt stukad och älskade att nån ville vara med mig - hela mig. Han gick från en långvarig relation där hon lämnade honom (har aldrig varit singel direkt), direkt in i livet med mig och blev kvar. Jag älskade länge en annan man som inte älskade mig på samma vis, jag tänker ff på honom ibland men eftersom vi inte alls stöter på varann sen 10 år så är han inte på tapeten. Jag är liiite orolig att jag bygger luftslott kring nya mannen på samma vis som den jag aldrig fick för 20 år sen. Det far runt i magen.
Parterapin är bra eftersom vi tvingas prata. Men dyrt 
Vi har inte väntat in familjerådgivningens köer. Allt var akut.
Hej, jag undrar om du har testat detta eller om det är så du önskar att du gjorde innan du bestämde dig för separation?
Det är vad jag önskat att jag gjorde, klarade inte av att testa det då jag kände mig så kränkt och sårad och frånstött och skälld på. Jag försökte med annat - att vara fokuserad på att kunna nå fram genom att prata, för att jag önskade bekräftande ord av vänlighet, vilket han inte kunde ge. Hade jag istället gått inåt, och letat efter oss där under och tagit initiativ till att visa ömhet hade det kanske funkat.
1 gillning
Vi har klivit ett stort steg framåt, min man och jag, kanske tack vare parterapi. Nu är vi i detaljerna som vi aldrig har pratat om. Det är bristen på kommunikation som gjort mig känslokall, bristen på att reda i vad gnäll, tjat, tystnad etc på riktigt kommer ur för nåt missnöje. Jag tror min önskan att fly beror på brist på anknytning och att det är anknytningen till honom som saknas, inte till andra människor (som jag trodde först).
Vad gäller den andre mannen så är jag inte avprogrammerad utan gråter fortfarande floder ibland. Men så länge han finns som gubben i lådan bredvid så kan jag inte helhjärtat fokusera på min man. Mycket intressant att inse hur hjärnan funkar vid förälskelse… Så in i he:e ologisk…
Vill bara säga att jag känner igen mig så oerhört mycket i allt du skriver. Det kunde varit jag som skrivit det mesta, faktiskt. Jag sitter i nästan exakt samma sits som du. Ett långt förhållande/äktenskap (30 år för min del), där jag för drygt ett år sedan råkar fastna i mailväxling med en annan man som blir mer än bara vänskap. Stor förälskelse, men ingen fysisk otrohet. Omöjlig framtid med denna man, så vi har nu brutit kontakten. Mina känslor vill dock inte svalna helt, de ligger kvar och pyr under ytan, väldigt jobbigt.
Denna historia blev en ögonöppnare för mig och fick mig se att jag under längre tid saknat rätt känslor för min man. Allt praktiskt i hemmet funkar, men jag känner ingen närhet, värme eller attraktion alls. Vi rör inte varandra längre. Vi har gått hos familjerådgivningen i höst, men vi har svårt att kommunicera med varandra och det har inte blivit bättre. Det jag har landat i är att föreslå att prova att vara särbos. Så just nu letar jag en lägenhet. Allt går väldigt sakta, vi har båda en del ångest och rädsla, men jag tror att det är nödvändigt med en förändring för att komma ur vårt låsta läge. Kanske kan det funka, men om inte, så har vi i alla fall försökt…
2 gillningar
Åh, du förstår… Och jag har börjat jobbmaila med mannen ifråga så jag har svårt att ladda av. Min äkta man och jag har slutat prata - igen. Vi är rädda att vända på stenar, och han har börjat sova dåligt igen. Men jag vet också att jag inte kan ha den andre i huvudet och magen och i fantasin om jag ska kunna vara i nuet med min man. Drömmer om att han den andre kanske ändå vill ses så småningom och om vi får känna efter kanske jag vågar hoppa. Så himla irrationell den mänskliga hjärnan är… Jag har också funderat på särbo men det känns svårt att temorärt riva upp barnens liv.
1 gillning
Visst är det konstigt hur känslorna styr över förnuftet. Jag vet, alltså förnuftsmässigt förstår, att jag måste släppa tankarna på den andre för att ens ha en chans att känna det jag behöver för min man - men det verkar ju helt omöjligt.
Vi har två vuxna barn, så det är inte i sig ett hinder för att bli särbos. Men rädslan är stor, hos oss båda. Jag är nog mest rädd för att känna mig väldigt ensam, att jag går en väg som kommer att göra mitt liv eländigt. Känner ibland mycket ångest över det okända. Vi har också slutat prata om det, men jag vet att min man sover dåligt. När jag väl ordnar en lägenhet kommer det nog att komma lite som en chock för honom, även om han vet om mina planer.
1 gillning
Har läst era inlägg och funderat lite, ni har båda en dålig kommunikation med era partners, allt hemma går på rutin men samlivet är kass - rätt uppfattat ?
Ni har tankarna hos nån annan, ändå tror ni på fullt allvar att ett Särboförhållande kanske räddar era förhållande.
Det är ju som att ha en bil vars motor går knackigt å ryckigt, stannar ibland. Att då gå och lägga tid/energi på att lacka om bilen utvändigt, fixa större å finare garage och tro på detta är självbedrägeri.
Ett särboliv löser inte ert problem, ska ni som längtar efter nån annan under särbolivet rulla runt då, eller skall ni respektera gifta/partnerskapet och hålla på er.
Det enda särboboendet ger är att ni inte ser er man 24/7.
2 gillningar
Tror inte heller på särboförhållande som en lösning på att man är förälskad i någon annan än sin partner, det är nog snarare ett försök till en “mjuk övergång” och utdragen separation istället för att rycka plåstret direkt. Det lär nog också förstås så av de flesta partners.
Särboförhållande kan absolut vara en bra lösning om man är kära i varandra men har stora problem med att komma överens om t.ex hur hushållet ska skötas eller ekonomin. Att man då särar på de sakerna så att man inte behöver komma överens om det, och håller sin kärleksrelation separat från sånt. Men som lösning för att man börjat vandra med blicken tror jag inte på konceptet, inte när man redan sitter där iaf, möjligtvis som förebyggande lösning att aldrig flytta ihop och därmed hålla relationen lite mer het och passionerad istället för att fastna i en vardagslunk.
4 gillningar
Jag vill fortsätta ha kontakt med dig!
Håller med dig, jag är bara lite feg… Sen är det så knäppt när magen och hjärnan är fylld med den andra tillfälligt eller evigt (vet inte) omöjliga kärleken… då blir det svårt att vara rationell. Det är därför jag svarat den här tråden för att ventilera, få tips och bolla tankar.
Jag tycker som @Nimue att man kan ha ett Särboförhållande om " man går in i ett nytt förhållande ", men att tro att Särbo är lösningen för @vilsen6 och @Tiger är dödfött.
Förutom det ekonomiska - 2 hushåll, så tycker jag att den mänskliga/fysiska biten blir svår, ska ni om tillfälle ges etablera ett fysiskt ungänge med en person under det nya Särbotiden.
Personligen skulle jag se det som otrohet, båda ni suktar ju efter denna man som finns i ert ytterområde.
Det är bättre emot er nuvarande partner att säga adjöss/godbye.