Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Förälskad i en annan

Jag hamnade för några månader sen i en riktig soppa. Plötsligt fanns en annan man där och visade sig vara alldeles fantastisk! Jag kände honom sen tidigare och vi har mycket försiktigt lärt känna varandra mejlledes under ca ett år, detta kan jag se i mejlen, men jag förstod inte att vi på riktigt är nyfikna på varandra. Sen för några månader sedan uppstod samförstånd och vi förstod att vi båda attraheras av varandra. Under några månader därefter har vi startat och bromsat, stoppat, varje gång med fuktiga ögon avslutat våra samtal eller mejl med att vi måste stoppa. Eftersom båda är i förhållanden har vi valt att inte lära känna varandra på djupet - inte delgett varandra mycket från vår vardag. Häromdagen bestämde vi (slutgiltigt?) att nu får det vara slut på detta - vi får inte gå vidare utan måste sluta den här formen av kontakt. Vi har inte träffats, mer än en gång då vi mycket vuxet satt rakt upp och ned mitt emot varandra utan fysisk kontakt. När vi denna gång beslutat oss för att helt sluta den här sortens kontakt så grät jag floder efteråt. Kändes som att hjärtat skulle brista. Men det känns som att det inte finns något alternativ.
Under den tid som varit har jag varit i en process med påbörjad separation till mannen sedan närmare 20 år, pappan till mina barn i tonåren, delägaren till huset, sommarstugan och den fina vännen. Jag har under lång tid tvivlat på att jag älskar honom. Jag förstår såklart att jag var öppen för den andre pga min bristande kärlek till min man. Efter att nu har bromsat kontakten med den andre hoppas jag kunna med mer klar blick kunna se min man och vår relation. Kanske kan vi klarsynt gå vidare som kärlekspar eller som föräldrapar. Det har varit läskigt för mig att upptäcka hur förblindad och blockerad en förälskelse kan vara. Fantasierna om den andre har varit och är så otroligt starka Jag förstår att en ny man inte säkert är det som jag längtar efter, en ny man innebär såklart massor av anpassningar, oro och krångel (särskilt som han bor 30 mil bort). Men det finns ju faktiskt dom som separerar för att det kommer in en ny kärlek och att det är värt det. Men hur vet man vad som är vad?

1 gillning

Det är viktigt tycker jag att inte gå från ett förhållande till ett annat direkt. Att landa sig själv först. Då skapas bättre förutsättningar för nästa relation.

2 gillningar

Vad föll du först för hos din man?

Vad har ni gått igenom tillsammans?

Om han lämnade dig för en annan, skulle det kännas skönt?

Om han dog, skulle du sakna honom?

Om du känner att ert förhållande är dött och inte går att återuppliva så lämna honom då om det är vad du vill men gör det utan att ha någon annan som väntar.

Att få är inte alltid så roligt som att vilja ha.

6 gillningar

Det är svårt det här. Jag känner ömhet för min man och jag är ledsen då jag tänker på att mista barnen, gemensamma vänner och i viss mån allt materiellt. Men öhet är inte samma som kärlek. Jag tror han skulle bli sårad om han läste detta. Men när jag skrev inlägget höll jag på att skriva “bästa vännen” men insåg att det passar bättre att skriva “fina vännen” om honom. Jag har andra bästa vänner. Och jag har länge länge längtat efter att få vara “ensam” utan honom. Den andre är såklart inte mer än en fantasi just nu. Med tanke på barn, jobb mm skulle det inte vara aktuellt för nån av oss just nu att flytta ihop. Men jag är grymt sugen på att få in honom i mitt liv…

Hej!

I samma sits som du och valde att skilja mig och är mitt i den röran nu.
Vi hade en affär under några månader där vi förälskade oss i varandra och har avslutat flera gånger eftersom det är ohållbart.
Helst av allt skulle vi nog båda om situationen var annorlunda bryta upp och välja varandra, men han har (väldigt!) små barn och är inte redo att leva varannan vecka livet och allt annat materiellt precis som du nämner och praktiskt som skulle skita sig i en separation.

Det är mycket smärta nu men tar en dag i taget.

Jag tänker också att livet är för kort för att leva med någon man ser som vän och inte partner och älskare. Eftersom ni varit ihop i 20 år kanske era barn inte är så himla små att det hade varit okej med vv?

Kram!

1 gillning

Våra barn är mellan 11 o 14 (den nyas o mina alltså). Vet din man om den andre? Min vet inte, kanske mest för att det inte blivit nån otrohet på riktigt plus för att han inte är orsaken till att jag vill bryta upp. Istället tror jag mig vara öppen för att se honom pga mitt inkompletta äktenskap. Den nya är i en liknande sits. Låter jobbigt för dig när så små barn är inblandade. Å andra sidan kanske inte så små barn tar lika illa vid sig av en skilsmässa? Eller kanske har inte jag koll… Och jag håller med dig om att livet är kort.

Ja min fick reda på det efter vi valde att separera och det har varit ett rent helvete sedan dess då vi fått fortsätta bo ihop eftersom jag inte fått tillgång till min nya lägenhet.

Mina barn är mellan 4-11 och först blev de såklart ledsna men de kom snabbt över det. Tänker den stora chocken tänker när det blir varannan vecka och de saknar oss. Men jag anser ändå skilsmässa är det bästa för oss. Mitt ex vill inte separera egentligen men mina känslor är döda och jag tänker minsann vara en lycklig mamma för det tror jag barnen i slutändan mår bäst av. Sen är barn väldigt anpassningsbara så jag har bara goda förhoppningar inför framtiden.

1 gillning

Och jag måste be om bodelning, dela all egendom, se om nån kan bo kvar, köpa ut oss, vänta in att nya hus blir till salu, budgivning och all skit. Detta kan ta tid. Men den nya är ju inte heller redo. Detta kan ta år. Och då kanske vi inte ens känner varann längre. Kommer träffas i jobbet då coronarestriktionerna släpper men nu då vi har haft en liten historia, en massa samtal o sånt så kommer vi kanske kunna ringa varann om vi vill och är redo för varann. Livet är kort och tiden går helt enkelt. Om det inte vore så mycket byråkrati och praktiskt så skulle det kunna gå fortare…

Om man hellre är ensam än tillsammans med personen man bort med, då ska man separera.

Att bli kär i någon annan under förhållandet kan gå bra men det kan också vara en livlina för att komma ur det gamla förhållandet, ett stödhjul. Det är inte snyggt men mänskligt.

2 gillningar

Ja och så är det ju tyvärr när man delar hem och barn ihop. Men många har gjort det förut och det kan du också. Även om det inte blir du och denna man förtjänar du ju riktig kärlek här i livet, inte någon som blivit din vän. Allt går bara man vill och det jag kan utläsa i det du skriver så gissar jag att du är redo för detta och att något inom dig säger att det är dags.

Hur ställer sig din man till detta tror du? Känner han möjligtvis likadant eller tror du det blir motstånd?

jag brottas med det dilemmat. Skäms en hel del. Kanske är den nya inte alls min sort, eller jag hans Men kanske kan vi stötta varann och vara klarsynta. Nu har vi stoppat men om vi inte pratar känslor för varann så kan vi kanske fortsätta stödja varann. Om vi har öppna ögon och båda inser att det är så att vi “använder” varann. Sen får tiden utvisa vad vi känner för varann. Jag är kanske lite naiv men…

@Fri [quote=“Fri, post:5, topic:15699”]
Jag tänker också att livet är för kort för att leva med någon man ser som vän och inte partner och älskare.
[/quote]

Livet är också för kort för att endast få halva tiden med sina barn under deras uppväxt tänker jag det också går att tänka… För mig är det fruktansvärt svårt att anpassa mig till varannan veckas-livet. Om det inte är så att hemmasituationen är akut ohållbar på grund av konstanta gräl, fysisk/psykisk misshandel eller beroendeproblematik skulle jag definitivt dra ut på beslutet och ge migsjälv ett halvår i egen samt gemensam terapi för att sätta ord påminna önskningar och behov och utmana mitt beteende i relationen och få inblick i hur djup min kärlek egentligen är. Du har en kris i äktenskapet och din man behöver bli involverad i detta. Hur kan du få utlopp för dina behov att bli sedd och bekräftad på annat sätt än genom en förälskelse (som boostar din hjärna med lyckohornoner)?

6 gillningar

Min man är helt krossad. Depression skulle jag kalla det. Sover knappt nåt och ligger mest i soffan. Ska träffa psykolog snart vilket jag tror är bra. Han måste hitta nån annan att luta sig mot än mig just nu. Jag är inte en bra stöttepelare just nu. Men kanske kan det gå bättre nu då jag “stoppat” den skenande förälskelsen. Jag hoppas på att kunna fokusera. Vi kan heller inte gå vidare i det praktiska eller känslomässiga när han är så krossad. Han vill att vi kämpar, arbetar på relationen, ser tillbaka på det som varit bra. Men jag är så kluven. Tror att jag har bestämt mig men vågar inte hoppa. Jag är egentligen inte rädd att bli själv nu, har ett bra skyddsnät. Han har färre omkring sig.

Hur har du det? Om det inte blir du och den nya? Hur tänker du med att ångra dig, bli ensam etc?

Jag vet ju redan att det inte blir jag och ”min nya” och det var inte på grund av honom jag skiljde mig, det var bara han som fick bägaren att rinna över. Blev påmind om hur det faktiskt kan kännas när det är rätt. Vi har många problem i vår relation som inte går att lösa då mitt ex saknar självinsikt och viljan att vilja förbättra.
Sen behöver man inte ha ett liv kantat av fram för att vilja skilja sig, det räcker faktiskt att känslorna tagit slut. Jag tror verkligen barn påverkas av relationen mellan deras föräldrar även om den är stabil, är den kärlekslös påverkar det också deras syn på relationer och hur de bör vara.

Kantat av drama skulle det stå!

tack, jag känner igen mig!

Glömde svara på det sista. Det är 4 månader sedan vi bestämde att separera och jag har inte ångrat mig under denna tiden även om jag vetat jag inte skulle få han andra. Klart har jag haft ångest, tänkt mycket och ifrågasatt mitt beslut. Men det tror jag varje vettig människa gör när det är ett såhär livsomvälvande beslut i livet.

Lycka till! Jag kanske hänger kvar här och lyssnar på kloka råd om ett år. Jag kanske inte får tummen ur nu, vem vet. I min relation är det faktiskt mycket som är bra men jag har tappat kärleken, helt enkelt. Kärlekslöst funkar (tills nån helt plötsligt uppenbarar sig som fyller hela mig med längtan), men det blir ibland svårt med det fysiska, och att säga “jag älskar dig” eller sånt. Och nu när han vet hur jag känner så tror jag att han fattar att det är ohållbart i längden. Det gör så ont i honom Om han bara kommer ur sin depression så att vi kan börja prata…

Jo, känner igen det. Min exman var ju inte alls där jag var och detta har blivit världens livskris för honom.
Och vet du, du har blivit förälskad i någon annan för du varit öppen för det, för du slutat känna för din man på ett romantiskt sett. Och just därför är det ohållbart, om det inte vore han kommer en annan.

Vi får se!