Detta. Jag tror det här är väldigt viktigt. Lätt att tappa bort sig själv när man bara följer efter känslovågorna, utan att själv ha sett till sitt inre välbefinnande. Man kanske tror allt är ok och satsar vidare på nytt, för att sedan efteråt inse misstagen.
Jag talar i alla fall utifrån egen erfarenhet, men det finns säkert mängder av solskenshistorier som motbevisar mig.
Absolut, jag inser och anser nu att det är rätt att bryta det tillfälliga. Och de där solskenshistorierna brukar ofta kantas av svärta när det gäller relationen till ex, vänner och ibland även barnen. Men vilken himlastormande, förblindande erfarenhet det har varit. Tack och lov att det inte blev till fysisk otrohet för då hade nog skuld och skam varit tydligare. Alla här på forumet - nästan - föreslår att det är viktigt att göra färdigt innan det är möjligt att gå vidare. Och det är ju många här med långa relationer, som min, som ska hanteras. Det var annorlunda när jag var yngre och hade korta förbindelser. Då visste man på nåt vis att det ingick i att skapa sig en framtid, att gå på nitar, såras och såra. Nu i mer mogen ålder kan det ju faktiskt bli så att jag blir utan partner hela resten av livet, om jag gör slut. Så nu gäller det att tänka igenom allt ordentligt, och sen en gång till…
Du gör helt rätt i att lägga ner det tillfälliga. Chanserna att det skulle hålla mellan er är jättesmå enligt mig. En skilsmässa är ett h-te även om man är den som lämnar med alla skuldkänslor, tänk om, jag borde, minnen osv. När förälskelsen med den nya går över kommer verkligheten ikapp och alla fantasier som man haft om den nya kan visa sig vara just bara fantasier.
Var absolut 100% säker innan du fattar beslutet och låt inte någon annan bli den som får ”bägaren att rinna över”. Ens egna känslor kan förråda en - det gäller att kunna bedöma vilka känslor som är Sanna och inte. Ibland är det bättre att låta logiken tala. Bra att du skriver här och framförallt pratar med goda vänner som känner dig och kan se nyktert på din situation, det är svårt att tänka klart i din situation men samma tankar som mal om o om igen.
Har du verkligen gjort allt och då menar jag allt!! Haft lugna balanserade samtal, vad saknar han, vad saknar du, gjort en fördelning av sysslor i hemmet, bestämma att äta middag minst en gång i månaden, hänga med barnen, storhandla tillsammans, vara gulliga mot varandra och pussar varje gång i går förbi varandra, åka på spa 4 gånger om året osv. Gör en gemensam lista på vad ni vill. Gå i parterapi. Då måste båda verkligen göra detta och vilja, det funkar inte om bara en kämpar.
Jag tycker skilsmässa ska vara det absolut sista alternativet, framförallt om man ha barn för skuldkänslor gentemot de kommer troligtvis förfölja dig under lång tid framöver och de är tuffa att leva med.
När du gjort att detta och Om du inte får något gehör så kan en separation var en lösning men se den som den absolut sista lösningen för efter det är allt mer eller mindre förstört, då finns ingen väg tillbaks och att återförenas och bli lyckliga igen finns det inte många solskenshistorier att luta sig mot så det gamla livet är troligtvis borta för alltid. Är det verkligen värt det? Vet inte i ditt fall men att gå och må dåligt i flera år för att man är osäker på om man gjort rätt är en mardröm, det kan många här skriva under på.
Tycker du ska kämpa på så länge. Har du varit 100% hade du inte skrivit på det här forumet.
Gör inget förhastat och dumt - det här är det viktigaste beslutet i ditt liv!
Hoppas det blir bra!!
Håller med om detta, det är den svåra tunga vägen där målet i början består av ett abstrakt ”bättre”… För mig har det dessutom varit en avancerad process att klara av att ta in mina barns perspektiv på situationen. Jag har inte bara ansvar över hur jag formar min vardag, det stora ansvarsfyllda jobbet ligger i hur jag planerar deras tid med mig, fyller den med glädje, lust och nyfikenhet och stöttar dem i att förbereda sig för och bearbeta de erfarenheter de gör under sin vardag. Där ingår ett ansvar att försöka stötta den andra föräldern med bibehållen sund gränssättning, trots efterdyningarna av separationen, så att denne också har möjlighet att ge barnen sitt bästa jag så ofta som möjligt. Det är en större utmaning än jag kunde föreställa mig.
Tack för kloka ord! Vi ska börja prata bara han mår bättre. Jag har lugnat ner processen lite. Och ja, parterapi går vi på. Jag har problem med attraktionen. Är inte attraherad och stolt över honom. Har inte på länge velat visa upp “detta är min man” då jag träffar bekanta som han inte känner. Vill inte vara med honom på fester. Känner mig fångad då han kramar mig. Sex funkar av nån konstig anledning. Men inte vardagsmyset. Jag har tvingat mig så länge att låtsas tycka allt är mysigt och bra men har så svårt att på djupet älska honom. Han är som en familjemedlem som hjälper till att dra runt vardagen. Jag är rädd att jag delvis tappat respekten för honom som min partner. Detta har pågått många år. Och förälskelsen gjorde att jag äntligen kunde ta upp det med honom. Han är lite konturlös för mig. Han har ingen direkt vilja, tar inga initiativ, säger aldrig ifrån och visar aldrig några stora känslor. Men han visar ömhet och kärlek till mig och barnen. Men jag kan inte ta emot detta från honom och ge tillbaka.
Jag tänker mig att varannanveckaspusslet påverkas av om vi kan bo nära varandra eller måste bo långt från varann. Och vi är inte där. Jag hoppas att vi kommer försöka bo kvar i samma samhälle eftersom våra vänner och trygghet finns här. Innan några lämpliga bostäder blir lediga kanske vi måste bo i olika samhällen. Sen beror det på hur mycket jag och min man står ut med varann efter en eventuell skilsmässa. Klarar vi av att stöta på varandra eller måste vi bo långt ifrån varann för att härda ut. Hur tänker andra? Eftersom det är jag som lämnar är det ganska enkelt för mig att tro att vi kan leva i samma samhälle. För honom kan det vara svårare. Men jag inbillar mig att tiden vi har nu för att prata om vår relation kan hjälpa oss att komma överens om framtiden. Om jag hade hoppat in i förälskelsen skulle nog inte det vara möjligt att komma överens. Vilka erfarenheter har ni av långsam/snabb separation och samspelet som föräldrar?
Så lite. Det verkar ändå som att din man är en bra kille? Du skriver att han visar ömhet och kärlek till dig och barnen men att han inte visar så mycket känslor. Låter som han har den personligheten och det är något du bara måste acceptera. Har du läst på om olika typer av kärleksspråk?
Att du inte känner någon attraktion och att du inte är stolt över honom när ni går på fest osv är ju så klart nåt att ta på allvar. Men att sexet funkar är ju ändå nåt positivt, det betyder ju att det åtminstone måste finnas lite attraktion nånstans eller? Man har alltid ett val att försöka se och fokusera på de positiva sidorna hos sin partner istället för att leta fel.
Nu är alla historier olika och jag känner inte dig men jag var i liknande situation som du och valde att lämna för knappt 2 år sedan och vi hade ett fungerande liv och mitt ex var en bra tjej. Det var så många saker och känslor som dök upp efter att jag skilt mig som jag inte hade räknat med. Det blev mycket jobbigare än jag hade trott. Hade liksom nån naiv tro att om hon bara försvann skulle allt bli bra och jag skulle bli lycklig från dag 1. Men så var det inte.
Har du gjort en konsekvenslista? För och emot?
Hur mycket av allt det som inte känns bra handlar om dig och hur mycket handlar om honom? Dvs, finns det saker du kan jobba med hos dig själv som skulle kunna förändra något? Anledningen till att jag frågar är att man har en egen del i allt som är. Jag trodde t ex att en del av den ångesten jag kände i mitt förhållande var p g a henne men jag har fått inse att det var inte riktigt så, min ångest är min egen och den finns kvar även fast hon är borta ur mitt liv.
Jag kan inte säga om det är rätt eller fel för dig att lämna, vet för lite om din situation och hur du och din man fungerar. Men om det inte är riktigt jäkla pissdåligt och att man inte står ut en dag till, så tycker jag man ska kämpa för alternativet är inte en dans på rosor.
Om du inte redan gjort det så lyssna på podden ”the life coach”.
Kram
Jag håller med. Fungerande sexliv är en bra grej att utgå ifrån. Att han är villig att förändras. Det kanske rör sig mer om att du har en kris och behöver frigöra dig genom att få loss egen tid så att du kan få perspektiv på vad du har. Skilsmässa är inte den enda vägen, det går att möblera om sitt liv på andra sätt. Du kanske behöver skapa dig en ny plattform där du kan bestäm helt fritt, skild från hemmet som ni bygger gemensamt? Vardagen är de rutiner du har, som ni tillsammans byggt upp för er och för era barn under många år. Det tar tid att komma till den ”ytan” igen på egen hand efter att ha raserat allt. Och det kommer att kosta dig, barnen och mannen mycket energi och ta fokus från stunder som kunde ägnats åt glädje. Visst är det jobbigt för dig och din man att hantera en äktenskaplig kris, men har ni verkligen försökt att gå in i en process där ni får hjälp att se det ni har och regelbundet pratar om upplevelserna i krisen? Har ni gått i familjeterapi?
Vill passa på att tipsa om denna artikel om hormoner som styr oss och vårt tänkande mycket mer än vad vi förstår:
http://www.organic.lu.se/people/ulf%20ellervik/ellervikresearchgroup/2011Karlek.pdf
Tack för tips! Ska lyssna på podden! Jag fattar att jag är i en livskris - jag alltså, och att den påbörjades för flera år sen men att eftersom det inte är pissdåligt så har jag härdat ut. Men han har under många år frågat varför jag är så avståndstagande, jag har inte kunnat svara. Det kryper i mig av att komma för nära. Jag tror att sexet funkat bra senaste tiden för att jag tänkt på den andre — inte särskilt snyggt, inte då vi haft sex men jag har varit känslomässigt öppen. Nu då jag stoppat den påbörjade flörten med honom så är jag tillbaka på sex utan känslor. Jag tror inte att en separation kan ge mig en fantastisk framtid men kanske ska vi släppa varandra för att åtminstone ge oss möjlighet till en framtid med kärlek.
Och ja, vi går i familjeterapi och terapi var för sig… Kan inte riktigt säga om det gör mig mer öppen. Jag vet fortfarande inte vad vi bör förändra.
Du har en vän och en livskamrat. Det är något fint att bygga vidare på. Förälskelsen sköljs ut ur kroppen efter ett tag. Jag förstår verkligen behovet av bekräftelse, men det kan du få genom lagsport, kulturaktivitet, häng med väninnor. Att sedan komma hem till familjen och ”bara” vara, pusta ut och andas är helt ok egentligen i perioder. Har ni klurat på vad ni var och en behöver för sammanhang för att på egen hand boosta er glädje och energi så att ni kan komma hem uppfyllda av göra energi från den upplevelsen och dela detta med varandra?
Åh, det är så bra att ni pressar mig till att ifrågasätta. Och hela jag bara skriker nej, nej, done that… jag är helt tömd på vilja, kanske ligger det i min personlighet. Inte vackert men jag är så rädd att hamna i soffan bredvid varann i framtiden, med helt olika syn på vad livet ska innehålla. Mina föräldrar levde parallella liv och jag upplevde ingen närhet och kärlek mellan dem. Mest cyniska kommentarer. Cynism kan komma av brist på respekt. Jag är på väg ditåt. Men absolut; jag hejdar mig nu och tar det lite lugnt. Ska inte låta aphjärnan styra utan hjärnan. Får se vad den bidrar med.
Jag tror han känner sig otillräcklig, sårad och ratad. Han är med dig i vardagen, gör allt du önskar och så kommer en ny snubbe med något okänt glittrande och spännande och gör dig tänd. Klart luften går ur en då… det tar tid att repa sig ifrån detta!! Alla vill väl att ens partner ska vara stolt över en och visa uppskattning med jämna mellanrum för det strävsamma arbete man gör i vardagen för att dra runt familjen. Vad i dig gör att du inte kan känna dig stolt? Vad mäter du dig mot? Är det så att du själv känner dig misslyckad över något, och har du verkligen anledning att känna så eller är kraven bara orimliga?
Fast han känner inte till den andra snubben… Men absolut, han känner sig ratad och är delvis arg. Men i terapin har vi förstått att en relation inte byggs av en person (must be two to tango) så båda måste börja prata, beskriva saker. Det är inte så enkelt som att jag är ond och han är god.
Och att han är snäll… tycker ni som läser att det är så man vill bli beskriven av sin partner … snäll. Motsatsen vore ju såklart helfel men jag skulle nog vilja bli beskriven som ganska sexig och attraktiv också…
Jag tror inte du är ond… läs gärna min historia/tråd för bakgrundsinfo… jag är faktiskt en rätt stor fegis…
Jo, men även om han inte vet om den andre kanske han anar att du börjar söka dig utåt efter annat. Absolut håller jag med om att samtalet måste komma igång och att ni behöver få upp grejer till ytan.
Mvh Den Onda 
När jag läst ditt inlägg förstår jag dina råd bättre. Och de är värdefulla.
Jag tror jag förstår precis vad du menar. Du saknar alla mjuka värden: värme, ömhet, fysisk attraktion, bekräftelse, kommunikation, ha roligt ihop osv men att det praktiska fungerar?
Det är tyvärr en himla svår situation och ett svårt beslut när allting inte är kass och jag är inte negativ till skilsmässa om relationen suger men det är bra att förstå och veta att det är jobbigt att vara lämnare oxå.
Hur känner du inför att han så småningom kommer träffa en ny tjej om ni skiljer er? Det brukar komma en riktig käftsmäll när det händer. Så var det för mitt ex när jag träffade en ny och så var det även för mig när hon träffade en ny. Den smällen var nästan värre en själva skilsmässan.
Jag har faktiskt ingen aning om hur det kommer kännas. Tidigare - för 20 år sen 
så hade jag svårt att bestämma mig i relationerna och svårt att ta tag i att separera/bryta upp. Jag har däremot ingen erfarenhet av vare sig svartsjuka till ex’s flickvänner (oavsett vem som gjort slut) eller av att ångra mig. Jag vet inte om jag fungerar lika nu, det är så länge sen.
Jag saknar att känna att jag har en person som jag har en kärleksrelation till. Vi trivs ihop och har aldrig bråkat vilket kan tyckas varit konstigt. Men det beror väl på att vi väjt undan och inte konfronterat det som verkligen på djupet är viktigt. Nu är vi där och det gör såklart ont. Oavsett om jag är ensam eller ihop om ett halvår så är det tydliggörande som jag gjort viktigt för mig.