För infekterad relation

Allmänna diskussioner
1

Vi träffades för 5,5 år sedan då han jagade mig genom våra gemensamma vänner och gjorde allt för att vi skulle bli ett seriöst par. Jag ville ta det lugnt, eftersom jag hade ett annat slags liv, utan barn, många lyxresor och rika män!

Jag var otrogen mot honom första året med mitt ex, vilket tog honom väldigt hårt. Jag ansåg inte att vi var i en seriös relation då, men han såg det på ett annat sätt. Han fick panik och ville ännu mer hålla mig kvar och bad mig att flytta in till honom och hans barn (som jag inte gick ihop med). Det var alltså dödsdömt redan från start.

Efter många år som singel så hade jag fortfarande kontakt med många män på nätet och där det fanns en hel del manliga rika och snygga som kontaktade mig. Eftersom jag inte var så nöjd med att behöva ge upp allt det lyxlivet för någon vanlig man med 2 barn och bo med honom, så hade jag svårt att släppa mitt förra liv. Detta gjorde honom naturligtvis ännu mer förtvivlad. Varje gång jag tyckte att något var jobbigt med hans ungar, så flydde jag in i det livet som jag hade svårt att släppa.

Det tog sammanlagt 4 år innan jag helt och hållet gav mig hän till honom 100%, men då var det redan försent, eftersom allt är så infekterat mellan oss med tilliten och att barnen och jag inte alls fungerar ihop.
Jag flyttade ut för några månader sedan till en egen lägenhet och detta knäckte honom ännu mer, men till slut insåg tom han att det var det enda rätta eftersom hans barn annars hade flyttat till mamman.

Nu har jag fått som jag ville från början; särbolivet sålänge barnen bor kvar hemma hos honom. Han däremot är ledsen och besviken på allt, att ha spenderat så många år på mig och ändå ta ett stort steg tillbaka i relationen. Jag förstår honom.

Problemet nu är att jag försöker göra allt rätt. Han ser mig som en stor egoist, mytoman och narcissist, vilket jag kan förstå. Det är så infekterat nu att varje mening jag skriver eller varje ord jag säger så reagerar han kraftigt med att tycka att jag tänker egoistiskt och då blir det bråk. Vi klarar inte ens en lunch längre utan att bli ovänner. Det räcker med att jag nämner min brors namn eller att han nämner sina barn och jag inte ler och håller med, så blir han irriterad och lämnar,

Vi har haft en paus ifrån varandra utan kontakt i 2 veckor max och inte träffats alls på 1 månad. Trodde att det skulle hjälpa lite, men det är bara ännu värre.

Finns där något sätt att starta om från scratch?

2

Vad tror du själv givet hur du beskriver både dig själv, honom och egentligen hela er relation?

1 gillning
3

Ja du @gerdahagge

Jag uppfattar nog dig som att du:
Gillar singellivet
Gillar rika gossar som gör som du vill
Gillar allt det du skrev under dina 4år

Du borde INTE etablerat ett förhållande med han, dödsdömt tycker jag
Du ska nog bli kvar som singel å välja å vraka, du kommer nog inte att " tycka om Svensson livet ", inte ihop med en man som har kids.

4 gillningar
4

Jag tror du har rätt. Jag har redan levt svensson familjelivet innan. Blev mamma tidigt och har alltid levt på mitt utseende. Efter att mitt barn blev vuxet och utfluget ville jag leva livet och nyttja min tid med roligheter. Därför kände jag nog omedvetet någon slags bitterhet mot mannen som är en utpräglad familjefar. Han blev tvärtom pappa väldigt sent i livet, och njuter jättemycket av barn och familj. Vi träffades vid fel tidpunkt i livet helt enkelt.

5

Vad är det som gör/gjorde er två till en matchning överhuvudtaget, vid något tillfälle i livet?

2 gillningar
6

Det var hans lojalitet, trygghet och stabilitet jag attraherades av. Hans utseende också, då han är väldigt snygg. Sedan att han är passionerad och rolig. Vi har samma humor. Men huvudsaken var tryggheten och att jag kunde lita på honom till 100%. Det kändes lite gulligt och tryggt att han var en mysig familjemänniska som var extremt omhändertagande, istället för någon rik ego gubbe.

Jag tror att han främst attraherades av mitt utseende, att jag är så lättsam, glad och rolig, att det alltid händer något roligt och att jag är social och går bra ihop med de flesta. En frisk fläkt helt enkelt.

Men alla dessa egenskaper har nu förvandlats till negativitet på nåt sätt. Tragiskt!

7

Jag tror iofs att det kan vara rätt vanligt att det man dras till hos en partner senare blir sådant som istället blir till problem. Men visst är det tragiskt.

För mig låter det som att du är ganska förvirrad över vad du egentligen vill ha och vad som är viktigt för dig. Du verkar kluven mellan det singellivet du levde och en tryggare och stabilare tillvaro, samma drag hos din partner som du föll för verkar du sedan ha velat förändra hos honom? Nu tycker jag väl inte er relation verkar så hoppfull i vilket fall, men ingenting kan väl egentligen komma vidare förrän du blir riktigt klar själv med vad det är du egentligen vill ha ut av ett förhållande, och vad som är realistiskt att kunna få ut av det kanske.

1 gillning
8

JA sant. Samtidigt som jag sökte äkta kärlek, trygghet och stabilitet så kändes det som att jag gav upp på det där lyxlivet som jag samtidigt drömde om. Jag var beredd på att aldrig mer jobba i mitt liv. Nu blev allting tvärtom att jag fick söka jobb igen och gå tillbaka till det livet som jag hade när jag själv hade barn hemmaboende. Det kändes fel! Men jag har dock stannat i 5,5 år av en anledning. Jag känner att han bryr sig om mig och vill ge mig lugn.

Jag har alltid levt på utseendet och varit en stor egoist, men har inte reflekterat över det. Mina förhållanden har tagit slut förmodligen av den anledningen. Nu med denna man har jag börjar förstå vad mitt problem är, men det känns jobbigt när han varje dag klagar på min egoism och att jag inte är i två samhet som han.

Själv tycker jag att jag förändrat mig jättemycket, men han fortsätter klaga på allt. Därför blir jag helt matt av allt och vet inte längre hur och vad jag ska vara för person!

9

Hur ska man göra för att komma tillrätta med allt? Jag vill ju nu ha det där lugna familjelivet fast utan hans barn. Men det känns som att allt är försent!

10

Är du verkligen säker på att det är det lugna familjelivet du vill ha? Varför det?

Det säger sig väl lite självt att du inte kan få en lugn och trygg familjeman och samtidigt få honom att klippa banden med sina barn. Sen är ju inte den här mannen direkt någon lugn och trygg person egentligen väl, om man utgår ifrån dina tidigare trådstartar om er relation?

2 gillningar
11

Har läst dina tidigare trådar. Mannen du bodde ihop med har barn i tonåren har jag förstått. Det innebär att han inte är så ung. Är det en stor åldersskillnad mellan er eller är du också 40-50 år gammal?
Rika män som samtidigt är ute efter en trofé letar väl hellre bland yngre damer?
Det finns en vägs ände här och du kommer att åldras precis som alla andra. Bättre då att inte fokusera så mycket på att din partner ska vara rik och bjussig, utan mer på mannens personlighet.

2 gillningar
12

Fast här på forumet finns det ju en hel del kvinnor i 40-50 års åldern som gått efter personlighet och som ändå blivit dumpade av sina jämnåriga män om en kvinna i 20 års åldern visat intresse.

Så det där med att gå efter personlighet och liknande verkar inte vara en garanti för att inte bli dumpad för en yngre kvinna.

1 gillning
13

Fast då har de uppenbarligen missbedömt sin partners personlighet. Eller vill du dra alla män över en kam?

14

Även jag har följt detta över tid och som jag förstått har även TS vuxet barn (med reservation för att jag nu kan missminna mig, men isf får TS korrigera) så jag tror absolut att det inte är någon eon i ålderskillnad mellan dessa två. Han var, som jag förstått, dessutom extremt generös med TS initialt innan de sas satt i samma båt och barnen började ställa mer (för TS synliga) krav.

Jag vet inte vad det är i hela denna story som börjar kännas awkward, men nåt är det och har varit ett tag…

2 gillningar
15

Allt ni skriver är sant. Jag är inte ung, men ser ut som kanske 35! Det spelar ingen roll längre eftersom jag ändå är för gammal för att få någon rik man nu!
Men i början när vi träffades kände jag så!

Nu känner jag mer att jag vill ha honom men längtar varje sekund efter att hans vuxna barn ska flytta. Det verkar aldrig ta slut med barnen även om de är vuxna så vill de inte lämna sina föräldrar.

Min fråga intitialt var om man kan bygga upp något igen när det blivit så infekterat som det blivit mellan oss?

Blir förvånad o imponerad av att så många kommer ihåg mig och orkar skriva. Själv tänker jag inte på vilka ni är som skriver och er bakgrund.

16

Varför poängterar du detta med rik man och att du ser 20-ish år yngre ut än du är… gång på gång på gång på gång… hur är det egentligen med den egna “mognaden” :smirk:

OM du finns på riktigt och denna historia är autentisk så kommer du aldrig att bli av med hans barn och nu längtar du plötsligt varje sekund efter en man som du var så irriterad och trött på för att inte tala om dina ständiga konflikter med hans barn. Du skriver ju att du har egna barn och för att föreställa en person med egna barn så förefaller du ha påfallande svårt att leva dig in i barn, deras utveckling, problem, svårigheter etc. och även faktiskt i ett föräldraskaps alla våndor och missgrepp :face_with_raised_eyebrow:

.
:thinking:

5 gillningar
17

Hans barn var 14 och 17 i oktober 2020 och borde nu alltså vara runt 16 och 19, dvs ett vuxet barn, men som kanske studerar och behöver bo hemma av ekonomiska skäl. Men de kanske är vuxnare än du som har som enda fokus att snärja en rik man som ska försörja dig för att du är vacker och ser ut som 35.
Är detta en trolltråd?

3 gillningar
18

Antingen det eller är skribenten en sociopat långt bortanför det normala. Jag antar att i anonyma forum spelar det ingen roll, utan det är historiens integritet som är avgörande - dvs om vi kan lära oss något av den simulerade värld trollet vill göra oss bekanta med. Jag tror vi kan gissa oss till att budskapet i det här fallet handlar om något plumpt om vackra kvinnor och rika män. :frowning:

En annan insikt är att det inte alltid är meningsfullt att försöka ha empati med någon i ett anonymt forum där enda uttrycksformen är text. Ett mer “autistisk” bemötande fungerar bättre där man tar allt så bokstavligt som möjligt och inte läser mellan raderna. Alla kan vara troll här trots allt - inte bara de som uppenbart beter sig som sådana. :thinking:

1 gillning
19

“Fast då har de uppenbarligen missbedömt sin partners personlighet” - Ja jo detta är ju också ett forum för lämnade och lämnare. “Trodde jag kände honom/henne” - läser man ofta här bland annat…

Nej jag vill inte dra alla män över en kam, uttryckte mig inte så heller.

20

Ok, så när man ska leta efter en partner, tror du det är högre eller lägre sannolikhet att man finner en bra sådan om man letar efter en med vackert utseende/ekonomisk rikedom eller en med en god personlighet?
Det jag är ute efter är att TS beskrivning av hur rika män flockas runt henne fastän hon är 50+ känns inte trovärdig.
En rik man har pga hypergami lättare att attrahera vackra och yngre kvinnor. Sedan kanske alla rika män inte är ute efter enbart skönhet och ungdom, utan även karaktär och personlighet. Något som jag inte ser att en 50+ donna som bara letar efter en sugar daddy kan erbjuda. För det är inte direkt ett tecken på vare sig en trevlig personlighet eller karaktär att bete sig så.

2 gillningar