Är så ledsen ikväll. Vi har inte skiljt oss än, jag är på bristningsgränsen men vill att det ska funka. Ikväll satt vi på soffan och hade det fint, höll i handen och tittade på en serie. Sen visade det sig att han inte bara druckit sitt vanliga gäng öl, utan också tagit min halva flaska rödvin som jag hade i kylen. Han tycker inte ens om rödvin. Som om att jag inte skulle märka att flaskan var tom.
Många av våra konflikter beror på saker han gör när han druckit (Semiotrohet och otrevliga saker han säger mm). Jag har många gånger gett ultimatum att det räcker. Han är välutbildad inom medicin och jag tycker att han borde förstå själv. Gör han inte det borde han förstå när jag säger det rakt ut att jag oroas och blir stressad, och dessutom behandlas dåligt av honom. En gång drack han inte på ett helt år, men var istället otrevlig mot mig varje helg eller tillfälle då han i vanliga fall hade fått koppla av med öl. Allt var mitt fel och det är ofta mitt fel att han dricker, om jag gett kritik eller att vi diskuterat. Men ikväll hade vi det trevligt, och ändå kan han nog skylla det på mig. Att han fått ett så stressigt liv med mig och barnen ex. Så nu är vi tillbaka igen med gradvis upptrappning till var vi är nu. Han drack varje dag under semestern och sa att jag har fånig som inte trodde att han skulle kunna sluta efter sommaren. Nu kan jag inte ha något vin hemma ens för matlagning för han stjäl det.
Är så bekymrad för att jag bryr mig om honom, vi har barn ihop, och jag har inte ekonomiska medel att lämna på ett bra sätt för barnen (bor i Stockholm). Han lyssnar helt enkelt inte på mig och vi har varit i terapi innan det vita året. Om han inte vill ser jag inte hur det här ska sluta.
Ärligt talat kan jag inte se hur det skulle kunna funka för er. Om han dricker är han en skitstövel. Om han låter bli att dricka är han elak mot dig. Det är inte hans fel att han dricker, utan det är ditt och barnens fel (precis som det var mitt och barnens fel att mitt ex skaffade en älskarinna).
Jag förstår att det är hopplöst att separera i Stockholm, men det måste helt enkelt gå. För barnens skull, om inte annat. Om inget annat funkar, så prata med socialen om att ni inte längre kan bo tillsammans med en elak alkoholist.
@Leaf Det du säger är så sant men gör så ont att inse. Jag har så länge undrat om det är jag eller han som är knäpp. Ibland tänker jag att han kanske inte dricker mer än andra karlar och att jag är så jobbig så som han säger. Men det faktum att han inte bryr sig om vad han ställer till med, och inte kan eller vill avstå trots hur det uppfattas av mig, tycker jag vittnar om alkoholproblem.
Jag har lärt mig att det där kallas för “normaliseringsprocess”. När man är mitt i smeten och det blir lite värre i taget, så uppfattar man det som normalt. Jag trodde genom hela äktenskapet att vi var ett vanligt Svensson-par precis som alla andra. Inget konstigt alls, och min man var precis som andra män. Tänkte att alla män behandlar sina fruar på det där viset, alla män visar sitt missnöje genom att gå och lägga sig och sura i ett par dygn, alla män klagar och gnäller dag efter dag år efter år, för det är så män beter sig. Ja, och alla män vill ha sex 3 gånger om dagen. Jämt.
Nej, det är inte normalt att dricka varje dag. Det är bara något han påstår för att han inte vill erkänna att han inte kan låta bli.
@Leaf Ja, det stämmer nog. Jag vet inte hur din exman var med alkoholen men min fastnar lätt för allt som ger hjärnan ett dopaminpåslag, som alkohol, porr etc. Han ville också ha sex tre gånger om dagen som du beskriver din exman. Det är på allvar en anledning till att han stör sig på barnen, för att de minskar tiden tillsammans att vara ifred och ha sex.
Jag har förklarat det för honom pedagogiskt, som att han vore ett barn och bett honom reflektera över det. Vad som sårar mig och gör mig orolig i hans beteende. Jag får aldrig något svar alls. Ibland himlar han med ögonen åt mig när han tröttnat på mitt tjat.
Åh nej, så sorgligt att läsa. Precis så var det för oss. Han var jämt irriterad på att barnen saboterade hans chanser till sex.
Nu efter skilsmässan läste jag om en stor undersökning som gjorts på par med ett eller flera barn. I genomsnitt hade de sex 2-4 gånger I MÅNADEN! Och jag som trodde min man var den som var normal och jag var den som var konstig …
@Leaf eaf Jag kände inte ens till den statistiken men det är ju i så fall helt galet. Ledsen att du också haft det så. Här har jag ställt upp varje dag i åratal, även när barnen var små eftersom jag lärde mig att min passivitet efter första barnen (Förlossningsdepression) gjorde att han spanat in nån på sitt jobb, vilket han vid ett gräl beskyllde mig för.
Jag känner mig också dum som satt prestige i att vara tillgänglig. Lite för att jag sårats av mängden porr han annars låser in sig med medan jag sköter allt annat.
Dessutom är det ändå jag som vill vara kvar och som älskar honom. Jag vet inte om han egentligen vill det, det är väl därför han beter sig såhär, det säger han ju i princip rakt ut. Men hur får jag motivationen att lämna någon jag egentligen vill vara med. Som jag önskar älskade mig.
Dessutom få skulden inför barnen, släkt och vänner. Flytta barnen från vänner och villa till en trång andrahands-lägenhet i en förort där de inte känner någon. Ingen i min närhet vet någonting så det betyder mycket att skriva här.
Jag hittade statistik lite snabbt på svenskar i största allmänhet:
Så ofta har svenskarna sex
2% En gång om dagen eller oftare
19% Oftare än en gång i veckan men inte dagligen
13% En gång i veckan
15% 2-3 gånger i månaden
6 % En gång i månaden
25% En gång varannan månad eller mindre Källa: Undersökning från Norm, på uppdrag av RFSU. 6 000 personer i åldern 30-69 år över hela Sverige tillfrågades om sina sexvanor .
Jag vet att man kanske vill vara lojal trots allt och hålla tyst inför andra, men du ska inte ta på dig någon skuld inför omgivningen. Säg bara lugnt och utan att direkt anklaga din man för något: “Jag kunde inte fortsätta att vara gift med någon som dricker varje dag. Det är inte rätt mot barnen.”
@Leaf Tack för dina meddelanden och din tid. Jag har som sagt inte berättat hela bilden för någon. Känns tungt och svårt. Jag hoppas fortfarande att han ska ha ångrat sig imorgon bitti och bokat tid för terapi och plötsligt blivit den balanserade, fantastiske mannen han nog aldrig varit. Mer sannolikt är att han inte gör någonting, och när jag tappat tålamodet och utkrävt ansvar så säger han förlåt efter att han himlar med ögonen och sagt att han inte vet vad han ska säga.
Jag har bett honom förut att leta efter något eget, om än tillfälligt, men han går bara iväg och gör ingenting. Sen lever vi vidare. Om han verkligen vägrar förstå att jag vill separera får jag väl boka möten för bodelning etc och hoppas han dyker upp.
Jag skulle säga att han är alkoholist och du är medberoende
.Jag skulle tro attbsom du har det nu kommer du ha i all framtid och att du visar barnen att hans beteende är ett ok beteende då du stannar och täcker upp.
Jag skulle säga att det inte räcker med att du älskar honom om inte han älskar dig. Han kan bete sig hursom helst och du finns där och täcker upp för honom.
Visserligen är den självutgivande kärleken som inte söker sitt eger utan bär, tror, hoppas och uthärdar allt sorgligt vacker men jag tror inte någon vanlig dödlig kan leva så utan art dräneras på energi och livsglädje. Risken är att förvandlas till ett tomt skal, en zombie. Jag tror inte barnen mår så bra i det och egentligen inte du heller. Jag skulle påstå att du kan ge upp hoppet om att han skulle ändra sig. Risken är snarare att han förr eller senare kommer att dumpa dig för en yngre modell då den service du ger är bekväm för honom men jag tror inte han bryr sig om dig.
Nu dagen efter har han sagt att han inser att det är ett problem som han borde ta tag i. Jag tycker att under de 8 år jag påtalat det har han haft tid på sig.
Sist han skulle sluta var han ju dessutom otrevlig, tränade konstant och låste in sig med mobilen långa stunder. Som sagt fast i hjärnans belöningssystemsträsk på fler sätt än alkohol. Därför har jag sagt att jag inte orkar stanna och se hur det blir den här gången och att vi borde kika på en tillfällig lägenhet i närheten.
Han blåvägrar och säger att han inte orkar diskutera det alls just nu. Är det någon som vet vad jag kan kräva av honom? Vi kan ju inte fortsätta leva tillsammans bara för att det inte passar honom att prata om det.
Om eller snarare när jag lyckas separera så undrar jag hur jag ska kunna ha ett normalt förhållande. Jag vet nog inte vad som är normalt. Att jag kvävt honom med oro, omsorg och ilska stämmer nog. Jag kan erkänna att jag stressat och försökt kontrollera honom så att han inte ska dricka och göra dumheter etc. Inte litat på honom när han går ut med vänner (vilket har varit befogat) mm. Hans porrvanor har varit att låsa in sig i timmar och missa familjeaktiviteter. Hur ska jag veta vad som är normalt i framtiden gällande både alkohol och sex? Om min man skulle få behandling (in my dreams) eller om jag träffar en ny.
Sluta stirra på vad som är normalt. Det behöver inte vara ett “normalt” förhållande så länge de som ingår i det är nöjda och att just det livet passar båda (eller alla om det nu skulle vara ett icke monogamt förhållande). Så det du måste hitta är vad som funkar för dig (och i förlängningen med den partner du väljer).
Jag säger som @Rulle att din man är alkoholist och inte bara det för han missbrukar allt som går att missbruka men har förhoppningsvis inte landat i tyngre droger. Han är i konstant behov av kickar/distraktioner/hyperfokus på olika saker som lugnar de inre stormarna. Inte otroligt så har han annat/andra medfödda och mer grundläggande problem och alla hans olika missbruk som alkohol, porr, sex, träning etc. är bara destruktiva symptomlindrare och blir till ett missbruk för att han saknar spärrar för vad som är lagom konsumtion. Allt eller inget.
Han kommer aldrig att bli annorlunda så länge han inte själv tar tag i sig av egen fri vilja. Inte otroligt så kan han kanske inte heller förändra sig själv på egen hand, utan är behov av mer övergripande hjälp i olika former. Han kan byta ett missbruk mot ett annat, men det är nog så långt han kommer på egen hand. Det kommer inte att förändras oavsett om du påtalar det miljoner gånger till i ytterligare åtta år eller mer.
Han måste själv inse att hans beteende signalerar något som kräver mer och sedan ta tag i det. Och du måste inse att du inte kan förändra honom hur du än försöker slå knut på dig. Är han välutbildad inom medicin (vad betyder det förresten?) så är det inte otroligt att han kan ana sig till orsakssambanden, men lika troligt så kan det vara så att han inte på villkors vis vill erkänna det ens för sig själv. Lättare att skylla allt på andra och tom. inte dra sig för att använda sin närmaste som madrass för att lätta på det inre trycket som sitter i huvudet och inte längre ner.
Så det där med att vilja ha sex 3 gånger om dagen år efter år, oavsett om den andra inte vill eller har lust, är trött, sliten, nyförlöst etc. handlar sällan om kärlek och passion i ordets rätta bemärkelse, utan om att sex är en (av många) pop-off-ventiler som bara måste till för att det fungerar som ren och skär stressrelease för personen ifråga.
Mitt råd är att du börjar se om ditt hus omgående, skaffa gärna ett personligt samtalsstöd i denna jobbiga process du har framför dig. Planera för departure på alla sätt du kan även om det kommer att ta ett tag, så att du och barnen hittar ett vettigt boende. Se till att maxa dina egna inkomster, jobba heltid såklart, ha eget kapital, ställ dig i bostadskö hos allmännytta och privata värdar asap om du inte redan gjort det. Men jag hoppas innerligt att du redan har köplats någonstans i alla fall… men utöka på alla ställen du bara kan komma på. Dra dig inte för att ringa upp eller besöka privata värdar, med ett gott och förtroendeingivande personligt intryck så kan saker hända trots kort kötid. Stöt dessutom på med jämna och täta mellanrum via telefon eller personliga besök, så att alla privata värdar där du kan tänka dig att bo med barnen har dig i åtanke varje gång det kommer en lägenhet.
Jag tror du borde glömma det där med ett nytt förhållande. Fokusera på att ta hand om dig och barnen till en början. Någon sorts terapi, någon anhöriggrupp till missbrukare, många samtal med en klok människa, som steg för steg kan hjälpa dig att se vad som är normalt. Det kan ta ett år, men det kan ta 10 år. Beror helt på hur stor skada han har gjort.
Bara den där enda biten med allt sex han krävt under åren och som du motvilligt ställt upp på - när du börjar förstå hur onormalt och fel det är, så kan det kännas riktigt riktigt illa.
När du en dag mår bra, då kan du tänka på en ny relation, men inte förrän då.
@Noomi Tack för ditt svar. Det betyder jättemycket för mig och jag håller med om det du skriver. Jag har känt till hans problem men inte velat lyfta det till ytan. Att se i text hur han egentligen beter sig och era reflektioner gör det hela mer på riktigt. Det funkar inte som det är nu. Och inte eller om det fortsätter gå i vågor, bättre och sämre perioder, så som det varit.
Han har gått i terapi, men inte hos psykolog eller någon kvalificerad att behandla på djupet. Bara samtalsterapeut och där var jag också med ett tag. Han kan verkligen ha självinsikt ibland och förstå hur det blivit. Det är därför jag inte gett upp tidigare. Men den egna drivkraften har nog inte funnits på allvar.
Jag har gjort som du sagt och skrivit upp mig i alla bostadsköer som finns och förbereder mig mentalt. Sen tidigare har jag motarbetat hans idé om att jag skulle gå ner i arbetstid, jag hade på känn att det var en dum idé att minska mina ekonomiska förutsättningar även om vi hade ekonomiskt utrymme som par. Jag ska nog också se till att prata med någon regelbundet. Jag hade en terapeut för ett tag sen som sa att jag skulle sluta ta hans drickande personligen och inte lägga mig i. Men det har jag ju gjort till stor del för barnens skull och för att mina ansträngningar faktiskt gett viss effekt. På det sättet att han druckit mindre när jag haft stenkoll och mer när jag släppt på det eller slappnat av. Det har behövts när vi bott ihop för att det inte skulle gå snett så barnen skulle påverkas. Jag förstår att terapeuten menade att jag inte kunde förändra honom, men det lät som att jag bara skulle lämna honom ifred och sluta vara en sån ragata.
@Leaf Nej precis, jag har ingen önskan om att skynda in i en ny relation och kan inte ens föreställa mig att göra det. Jag har dessutom under alla år hållit fast vid och hoppats på min man. Det skönaste vore bara att klippa allt och bo själv. Tycker faktiskt att kraven från honom varit så mycket mer påfrestande än dem från mina två barn, och det säger ju en del gällande en vuxen man. Jag vill bara satsa på barnen helhjärtat men tror att jag måste samarbeta med honom ekonomiskt för att inte slita upp barnen från området vi bor i. Tror det kommer ta lite tid och planering.
När det gäller saken med sex så vet jag att det redan nu påverkat mig. Åratal av att finnas till förfogande har gjort att jag undrar vad det är för fel på mig när han inte tar initiativ. Det har mest fått mig att bli självkritisk och nervös.
