Med all sannolikhet menade din samtalskontakt precis som du idag kan tolka det, även om hen sannerligen hade kunnat utveckla sitt resonemang oändligt mycket bättre.
Men du är inte hans vårdnadshavare och ingen normal människa oavsett kön bör se sin vuxna partner som ett barn som måste tas omhand vaktas och hållas koll på. Du har insett det nu och det är gott och väl.
På ett sätt skulle jag oxå vilja säga att du nu direkt fullkomligt ska strunta i honom, sluta vakta, kontrollera och kommentera, sluta “ställa upp” på sådant du inte vill själv och barkar det då iväg rakt åt h-vete så sparka ut honom omgående med hänvisning till barnens situation.
Dags för honom att man’up, antingen kan han det eller så kan han inte (vilket låter troligare) men oavsett så bör du nu direkt sätta igång din process för att så fort möjligt är ta dig men ffa. dina barn ur en sådan destruktiv relation.
Mycket klokt av dig att du inte avsagt dig din heltidstjänst… fortsätt att planera och spara för kommande behov. Är ni gifta?
[EDIT] En sak till, skaffa dig total kontroll över hur er gemensamma ekonomi ser ut, till sista kronan. Både skulder och tillgångar (ALLT, alla fonder, konton etc.) och även om du eventuellt tycker sådant är jobbigt och tråkigt så är det nu ett absolut måste att du ser till att ha stenkoll, i synnerhet om era inkomster skiljer sig åt väsentligt
@Noomi Ja jag känner mig stärkt av detta nu. Jag ska fortsätta planera och stärka min situation och emellertid bortkoppla mig emotionellt från honom. Enligt hans rutin skulle han ha druckit idag, men det har han låtit bli. Jag ska inte hoppas på något givetvis, bara se hur lång tid det går och hur det utvecklar sig.
När det gäller ekonomin så har jag koll. Det har han nämligen helt lämnat åt mig. Vi är inte gifta men har gemensamma konton och äger hälften av huset var. Det hjälper tyvärr inte för att få lånelöfte på ett boende i mitt område, men kanske en hyresrätt någon gång. Jag har luftat idén om att han borde ta sitt ansvar och flytta ut till ett tillfälligt boende i närheten och låta mig bo kvar i det gemensamma huset under en tid så barnen har sin plats. Det jag behöver göra är att se över vad som händer om/när han sätter emot och när tiden är över och han vill sälja för att få ut pengarna. Jag kan inte köpa ut honom.
Jag har förhalat det i 5 år. Han ville sälja, trots att huspriserna ligger väldigt lågt här. Jag kan inte köpa ut honom, och jag har för låg inkomst dessutom för att banken skulle låta mig ta över hans halva av lånet. Vad ska han göra åt det? Han skulle behöva skaffa advokat och börja strida om att få sälja huset, och det gör han inte. Även hos oss är det jag som skött ekonomin och han begriper sig verkligen inte på sådana saker.
Det är inte idealiskt. Han äger halva huset men jag betalar själv på lånet. Han har också flera gånger försökt hävda rätten att komma och gå i huset och att ha sina saker här, eftersom han äger halva huset. Men när tillräckligt lång tid gått, så kunde jag kontra med visserligen halva huset är hans men att det är mitt HEM. Lagen gör skillnad på hus och hem, och mitt ex har tappat rätten att kalla det här sitt hem.
