@Noomi och @Hej_och_h
Jag träffade mitt x när jag var 19 år då mitt liv gungade rejält. Han blev snabbt min trygghet och min klippa som fanns där för mig i vått och torrt. Han föräldrar blev mer föräldrar till mig än mina egna föräldrar hade förmågan att vara.
Ytterligare en anledning till varför jag klamrar mig så hårt fast är att mitt “livsmål” sedan jag var liten har varit att leva som en familj med mina barn och deras pappa. Det har varit nummer 1 så länge jag kan minnas. Och att bli ifråntagen det utan att ens ha något att säga till om känns rent ut sagt för jäkligt. Jag har inte tagit beslutet att förstöra vår underbara familj och göra våra barn till varannan-vecka barn. Jag har kämpat i snart 5 år för att hålla ihop skärvorna av vår forma familj, inte beredd att se sanningen i vitöga.
Jag vet vad jag kan göra som gör att han stänger dörren och jag har dragit mig för det ett bra tag. Men idag gjorde jag det. Om han blir medveten om detta kommer han att klamra sig fast vid den nya (trots att han har lovat våra barn att de inte ska träffa henne något mer). Så för varje dag, timme, minut jag inte tar kontakt vinner jag en liten seger. Jag är på väg bort från honom.
Jag kan säkert komma att söka professionell hjälp längre fram. I nuläget behöver jag lägga all fokus på att släppa honom. Det finns inte utrymme för att jag ska grotta ner mig i varför jag inte kan släppa. Kraften räcker inte till för att stänga av och ta reda på varför jag har svårt för att stänga av.