Fd fru numera älskarinna - till samma man

Hej!
Jag kan börja med att idiotförklara mig själv och samtidigt medge att jag är medberoende så att det smackar om det.

Jag skilde mig i början av 2018 och har sedan dess haft ett av- och på förhållande med mitt x. Vi har umgåtts som vänner och även haft ett häftigt sexliv. Medan detta har pågått har han haft kvinnan som var anledningen till skilsmässan vid sidan av. Jag har inte reflekterat över det så mycket, eftersom han bedyrat att jag var viktigast. Men nu sedan 4 månader tillbaka har kvinnan blivit introducerad för våra barn och hans släkt. Han och jag träffas fortfarande som vänner och har fantastiskt sex. Tanken slog ner som en blixt från klarblå himmel. Hon och jag har bytt roller. Jag som fd fru har blivit älskarinnan och hon som fd älskarinna har blivit flickvännen. Denna aha-upplevelsen gör så jäkla ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Eftersom vi har barn tillsammans fungerar det inte att bara stänga, barnen berättar mer än vad jag vill veta. Dessutom märker jag på deras mående hur de har hos sin pappa.

Hur har jag hamnat här? Hur är detta möjligt? Och det viktigaste; hur tar jag mig härifrån? Destruktiv som jag är längtar jag efter vår vänskapsrelation med förmåner.

Finns väl krasst sagt bara två alternativ att välja på…

  1. Göra det du hade hoppats att älskarinna nr.1 hade gjort och ta hjälp av en terapeut och jobba med dig själv och bearbeta det som du kallar “medberoende”. Oavsett vad du kallar det, eller vilka bakomliggande orsaker som får dig att bete dig på ett sätt som du inte önskar(?). Dvs om du nu inte egentligen önskar detta…

  2. Slå dig till ro med undanflykten att du iaf har första tjing på syltryggen till man som tydligen går iland med att med öppna ögon sänka två kvinnor samtidigt (eller får dem att gladeligen sänka sig själva)… och bara fortsätta till dess någon av er blir lämnad igen. Hon för första gången, eller du själv. för andra. Eller varför inte ni båda två, för en ny tredje…

.
:see_no_evil:

3 gillningar

Berätta för den nya?

1 gillning

Berätta för henne och hoppas på att båda lämnar honom. Först svek han dig med henne, sedan svek han henne med dig. Vill ni verkligen ha en sådan man?

3 gillningar

Ändå stort att jag introducerat en klockren beskrivning på män utan ryggrad :raised_hands:. Att det används spontant. Skickar in till Akademien!

6 gillningar

@Johan40, det har du säkert gjort… men inte för mig dock.

Det gjorde en helt annan man, för många fler år sedan än detta forum varit känt för mig :wink:

3 gillningar

Förstör inte detta nu med sånt prat :joy:

2 gillningar

Okidoki… sorry :open_hands: :speak_no_evil:

Hej!
Var och är i samma sits. Känns så lika, tyvärr💗. Förutom att tredje pesonen är borta… Det som ändrats var att:
Jag skrev ett mail till ”älskarinnan” om hur han betedde sig. Hon blev inte glad…, (och inte han heller i och för sig). Nu säger han att de inte längre har något kärleksförhållande.

Vi har dock fortsatt vårt ”hemliga” förhållande…

Vill också bara komma ur detta på något sätt. Kan verkligen inte säga att jag mår bra. På ett sätt saknar jag honom och allt där till. Jag vet inte vart vi står och jag vet att jag vill ha honom mer än vad han vill ha mig men… läste någonstans någon som skrev att han står liksom i dörren, går inte iväg, kommer inte in utan står där i vägen… och jag är för svag för att bryta det som är, för att jag är rädd att förlora honom. Och jag vet att många tycker ”vad är han att ha”… men så är det nog för min del.

Och du @Noomi, är så klok i dina kommentarer. Önskar bara att jag var starkare och hade mer ”kraft”…

Tar också gärna mot tips och idéer…

1 gillning

Åh! Ordet syltrygg var då helt nytt för mig! Ett så klockrent ord!

1 gillning

@Charlotta
Att du dumförklarar dig själv är förmodligen en del av problemet… Du är så himla medveten om allt sådant där som folk säger, typ ”vill du verkligen ha en sådan där…bla bla” osv, eftersom det vill du så klart inte. Och du är sååå medveten om att du självklart inte är värd detta. Så du lägger en enorm skuld på dig själv och skäms. Och det trycker ner dig ytterligare!

De flesta som separerar råkar inte ut för att den som lämnar vill prata, ge bekräftelse, höjer upp en som speciell, finns där när man behöver en, osv. De flesta går! På forumet heter det att de är kalla! Och många är de som längtar efter att få prata, förstå, få tillbaka förhållandet, hoppas på ett vi igen! …trots otrohet! MÅNGA hade suttit där du sitter, där jag satt om den lämnande hade gjort som våra gjort. Med andra ord, skäms inte! Du är människa, mänsklig! Du har bara blivit för djävligt behandlad!

Med det sagt är det ändå så att ditt eget öde är i dina egna händer. Så länge du låter ditt ex få fortsätta att ha dig vid sidan om, så länge kommer ex fortsätta med detta. Det är inte sedan 4 månader som du är sidospåret och hon är flickvännen, innan hon presenterades för barn och familj var de i en bygga upp-fas som ledde fram till att de tog steget vidare. Hon var redan flickvännen.

Du har dock noll ansvar gent emot henne! Lägg inte kraften och energin där! Lägg allt på dig själv! Hjälp i första hand dig själv att komma ur det här! När de började träffas var hon fullt medveten om att han var en otrogen jävel, eftersom det var med henne han var otrogen. Att han har det i sig vet hon med andra ord redan! Du är mamma till ditt och ditt ex barn efter ett långt förhållande. När inte ditt ex förstår bättre än att respektera dig för det så behöver du själv börja fokusera på dig och vad du mår bäst av. Det är inte att respektera dig att komma springande så fort du behöver och att berätta hur fin och fantastisk du är. Du behöver sätta dig själv först. Börja med att förlåta dig själv!

Och så behöver du försöka komma åt att prata med någon professionell! Detta är svårt att klara på egen hand! Kanske behöver du hitta kärnan till varför det är så svårt att lämna denna situation ryggen…?

Och du! Man behöver ha extremt lite kontakt med barnens andra förälder för att få det att fungera, egentligen! Mycket mindre än man tror! Även jag hade en dröm om fungerande samarbete, bibehållen vänskap och ömsesidig respekt i föräldraskapet! Det scenariot omöjliggjorde ex i och med sin behandling och beteende. Hela systemet var uppbyggt på gränslöshet! Kontakten blev ett sätt att bibehålla våra gamla mönster (jag hade så svårt att se det mitt i då) där vi fortsatte att vara sammanflätade i nåt slags outtalat system som var extremt osunt. Vi behövde hitta våra enskilda föräldraskap på var sitt håll för att livet skulle bli hållbart. Det är inte dåligt eller fel, varken för barnen eller sig själv…tvärt om.

Slutligen, ett litet tillägg!
Det är inte hon som står emellan er! Det är hans handlingar och hans behandling av dig som gör det. Får hon veta och och elimineras finns fortfarande allt osunt som brutit ner det som var ni kvar! Det finns bara en väg för dig mot att börja må bra, det är att hitta dig själv och vända dig bort från honom… Den dagen du verkligen bestämmer dig och vänder dig bort, då kommer du mycket snabbt börja må bra.

5 gillningar

Jag förstår dig precis. Själv lämnade jag min fru, narcissisten och lögnerskan, för en månad sedan. Hon var här och plockade lite grejer för ett par veckor sedan och var helt kall. Jag fick inte ens hjälpa henne bära ner grejerna till bilen. Och nu sitter jag här och tittar på gamla foton och gråter. Det gör så ont i hjärtat. Fast jag VET att hon inte vill mitt bästa, skulle jag kasta mig i hennes famn om hon ringde på dörren här och nu. Jag skulle LÄTT kunna nöja mig med brödsmulor för att få vara henne nära igen. Fortfarande så kär i henne trots allt hon hittat på och trots att jag slutligen bröt upp. Att vara medberoende och sitta fast i någons grepp så hårt, det är starka krafter som kan få en att göra dom mest idiotiska och självdestruktiva saker.

Nu har vi inte haft någon kontakt alls på en månad, frånsett när hon hämtade grejer under en kvart. Men vad jag längtar efter att kunna få vakna upp ur den här mardrömmen och att allt vore nollställt igen och ha henne vid min sida.

Så vi är många fler som sitter i den här båten. Var inte för hård mot dig själv. Och många med dig som skulle nöja sig med det lilla för att kunna fortsätta knarka sitt svekfulla ex. Suck…Jag tror jag tar en promenad.

2 gillningar

Tack för ditt svar.

Jag har provat alternativ 1. Jag har gått i samtal ca 25 gånger och det gick bra. Tills jag insåg att jag gick in i försvarsställning när hen menade på att jag behövde lämna. Då blev samtalen kontraproduktiva vilket så klart inte ledde någonstans.

Alternativ 2 är nog det jag har kört på fram tills jag insåg att jag inte har första tjing på honom längre.

Jag har tänkt denna tanken. Problemet är att jag hade kontakt med henne ungefär vid den tidpunkt då han lämnade henne för mig (när jag var frun) och hon och jag kom inte överens. Dessutom har han fyllt henne med otroliga lögner om mig att jag inte ens tror att hon skulle tro mig. Även om jag hade konkreta bevis som sms eller mejl. Men tanken är lockande…

1 gillning

@chipped
Det är klart att jag inte vill vara i denna situation jag är i just nu. Därav min frågeställning; hur kommer jag vidare? Jag inser att det är destruktivt, jag inser att jag inte är den bästa förebilden för min a barn just nu, men jag kan inte förmå mig att lämna. Jag behöver hjälp med en spark i där bak.

@Rita
Vad skrev du i mejlet till henne? Hur fick du henne att tro dig?
Angående liknelsen med att stå i dörren upplever jag att mitt x står på tröskeln mellan två rum, ett rum där jag är och ett rum där hon är.
Skriv gärna privat om du vill snacka mer.

@Hej_och_h
Jag vet faktiskt inte hur jag ska förlåta mig själv. Precis som du skriver är jag väl medveten om allt runtomkring rent kognitivt, men känslomässigt är det en helt annan sak. Jag har provat att gå och få professionell hjälp men som jag skrev till en annan i träden kände jag mot de sista samtalen att jag gick in i försvar för honom. Detta trots att jag visste att hen hade helt rätt i det som sades.

När jag inte har förmågan att stå på mig för min egen del försöker jag göra det för mina barn. Att gå in i föräldrarrollen och tänka att “jag måste göra det här” i egenskap av att vara en bra kvinnlig förebild gör att det blir lite lättare. Men sen kommer alltid ett bakslag när han får mig på fall igen… Det är som ett moment22 som jag inte kan bryta.

Problemet med graden av kontakt är att jag gillar att vi kan träffas över en kopp kaffe och det är väl den delen som också gör det svårt att avsluta. För jag vet att om jag avslutar förlorar jag även min kaffe och vinkompis. Och ja, jag vet att jag kan hitta det hos någon annan också…

Att det är hon som inte står i mellan kan jag nog inte riktigt ta till mig. Jag har blivit matat av mitt x med att det är hon som är på, hon som kräver att få träffa barn och släkt och att han är för mesig för att säga nej (han är konflikträdd och brukar ha jättesvårt att stå för vad han tycker. Detta beteende har funnits långt innan hon kom in i bilden). Jag börjar nog successivt att inse att även informationen om hennes gå-på stil är modifierad för att få mig att stanna. Det är ett sätt som gör att jag känner medlidande med honom och han får mig dit han vill.

@Karl
Trist att läsa att du är i samma sits. De där promenaderna känner jag igen… En väninna gjorde en liknelse som stämde väldigt bra. Det “lilla” våra ex ger oss är som metadon för en knarkare. Helt galet vad psyket kan göra med oss.

2 gillningar

Bryt. Bryt. BRYT! Han utnyttjar dig. Han utnyttjar henne. Han ljuger er båda fulla och vet hur han ska göra för att få er dit han vill. Sluta. Sluta, SLUTA! Eller vill du att dina barn ska hålla på som du gör? INSE vilket kräk han är. SLÄPP! SLÄPP! SLÄPP! Du tappar inte en kaffe- och vin kompis, du blir fri från någon som hindrar dig från att gå vidare och träffa någon som håller sig till en i taget.

7 gillningar

Han ljuger för både henne och för dig! Det är omöjligt att veta vad som är sant eller inte. Ibland kanske det är sant? Han kanske själv tror att det är sant det han säger i stunden? Förmodligen är det lika sant det han säger till henne i de stunderna!? Du behöver inse att du aldrig får några sanningar eller det äkta han.

Detta är en karusell som aldrig kommer stanna! Vad hon tror, tycker, vet, känner, inser och har klart för sig har NOLL betydelse! Vad han känner, säger, inser, tycker, vill och hoppas har ÄNNU MINDRE BETYDELSE! Det är vem du är, vad du blir, valen du gör, hur du går framåt och vidare som har betydelse!

Att förlåta dig själv menar jag med att du behöver bildligt stryka dig själv över ryggen och förlåta dig själv för att du fallit dit, för att du kanske faller dit. Har du den skulden över dig, den skammen så blir det för tungt att resa sig och blicka framåt och sätta mål och göra framsteg. Och ge för guds skull terapi en ny chans! Jag gick i terapi en gång i veckan i ett år. Detta var andra gången i mitt liv som jag gjorde det, vilket gjorde att jag visste att det inte är terapeuten som kan göra jobbet, utan man själv måste vara beredd att ta kampen med sitt inre. Det kommer sägas saker som gör för jävla ont. Och man behöver fejsa det och stå ut, trots att den naturliga reaktionen för de flesta är att man skuldbelägger terapeuten, flyr (tänker att man glömmer tider…gör inte det)…eller tror man är beroende av terapeuten…osv. Jag har gått i psykodynamisk terapi. Det har passat mig då jag har behövt reda upp skit i min uppväxt och mönster i mitt liv som har kommit av det för att komma till kärnan. För andra passar kognitiv beteendeterapi bättre…det är oftast inte en lika lång behandling.

Att hela tiden dras till honom är ditt heroin! Du är beroende! Du tror du behöver det för att kunna må bra och leva. Fast egentligen bryter det sakta men säkert ner dig! Du trasar sönder dig själv! Och så länge du tillåter dig att vara på denna plats, att hålla kvar stunder och situationer som du av någon anledning tror att du mår bra i, att du behöver…att du väljer att tro på det han säger till dig…att du väljer att blunda för att han ju är konflikträdd och svag även med dig…att du väljer att spela med i hans spel och manipulation…så länge du gör det kommer du må sämre och sämre och absolut inte ge dig själv möjligheten att vara hel, lycklig, visa för dig själv att du egentligen är stark, starkare utan honom, bättre utan honom.

Jag lovar dig, den dagen du väljer att drämma igen den där dörren, låsa den och aldrig öppna den igen, den dagen vänder livet fort!!! Du måste känna att det är det du gör i hela ditt väsen, men när du gör det så kommer livet bli så otroligt mycket lättare och ångesten släpper markant! Dessutom är det först när du har drämt igen den där dörren som du kommer upptäcka att det står fullt med andra dörrar på glänt bakom.

När jag var mitt i det skede du är nu började jag samla på bilder och foton av vackra dörrar. Beställde en kanvas full med dörrar och började leta efter foton med vackra dörrar för att därigenom påminna mig om hur viktigt det var att behålla dörren stängd. Men jag behövde inte samla så länge! Ställde bara min kanvas lutad mot en vägg på en hylla och hann aldrig fixa klart med de där fotona eftersom de inte längre behövdes när dörren väl var stäng. Livet blev så underbart så himla fort! Och det har hållit i sig!

6 gillningar

Håller med @Rulle, bryt direkt.
Inser han inte vilken guldklimp han förlorar är han inte värd din uppmärksamhet.
Slösa den på någon annan istället som inte är någon “syltrygg”.

1 gillning

Jag vill sluta sluta SLUTA och jag vill SLÄPPA SLÄPPA SLÄPPA! Jag är 100% säker på att detta inte är vad jag vill förmedla till mina döttrar! Jag behöver “offra” min vin- och kaffekompis men just nu kan jag inte förmå mig. Men jag försöker ta en dag i taget och bygga mig starkare och hoppas på att ni här inne kan ge mig den där extra knuffen jag så innerligt behöver.

Du är så klok i det du skriver och jag har nog lagt för mycket skam och skuld på mig. Jag behöver förlåta mig själv, men hur tusan gör man det? Rent handgripligt? Det låter bra och det är en tröstande tanke, men hur kommer man dit?

Jag har gått både i KBT och psykodynamisk terapi. Jag har så mycket i mitt bagage att det är övermäktigt när jag väl börjar grotta i det. Jag skulle i stället vilja finna inre lugn med att det ligger i det förflutna och visst det har format mig till den jag är. Men jag kan inte förändra det förflutna utan bara arbeta med de egenskapen den har gett mig.

Jag funderar starkt på att härma din idé om dörrar. Eller citat, även om det blir lite tokigt då jag har barnen boende hos mig vv. Men jag ska fundera på hur jag kan fixa det.