Så bra skrivet! Håller helt och hållet med!
Det är intressant att man kan uppleva en relation så olika. Jag tror att om man upplever relationen som ett fängelse då har man ingen kommunikation med sin partner. Antingen att man inte talar om för sin partner vad man är missnöjd med, eller att partnern inte vill lyssna.
För egen del har jag nog till viss del inte velat se våra problem fullt ut, och det får jag sona för nu. Big time! Men, å andra sidan har jag inte upplevt det som nåt stort problem. Jag har sett att det finns där, men tyckt att det där löser vi. Jag har lyft det nån gång, och frågat om vi ska prata med en familjerådgivare innan det går för långt. Det har han dock inte tyckt varit aktuellt. Då har jag nånstans trott att han tycker att det är rätt ok trots allt. Mitt ex har inte pratat med mig och sagt att han inte trivs, att han vill ha mer sex och mer passion, eller vad det nu handlar om. Jag ser min del i att det har blivit så här. Men är besviken på att mitt ex inte varit ärlig mot mig när han nu uppenbarligen känt att något saknats, och att han vill ha något mer. I de relationer som håller så tror jag att de gör de pga att det finns förmåga till kommunikation. Mitt ex har inte det. Han har kanske upplevt vår relation som ett “mysigt fängelse”, men då har han själv gjort det till det pga av bristande kommunikation. Synd att det ska gå så långt som till separation innan man inser det.
3 gillningar
Ja, så är det. Förhållandet är ju en förening av två. Man påverkar varandra.
Jag o barnens far blev som syskon, ett liv som ingen av oss ville ha, så vi var överens om att separera och inget jag ångrar.
Jag kan oxå, hur hemskt det än låter, erkänna att jag aktivt valde bort livet med barnen. Jag älskar mina barn men avskydde allt som hörde till med träningar, möten, skola, försäljningar etc. Jag blev en riktigt gnällig martyr under barnåren. Varannanvecka var perfekt för mig, barnen hade det bra hos sin pappa och jag blev en mycket bättre mamma mina veckor.
Idag är barnen vuxna och vår relation är jättebra. Jag o exet kan umgås med våra respektive. Och tro det eller ej men våra barn mår bra trots att både deras pappa o jag har haft flera förhållanden under deras uppväxt men mamma är alltid mamma och pappa är alltid pappa, det kan ingen ta ifrån en.
4 gillningar
Så fint att höra en sådan historia mitt i allt nattsvart!
1 gillning
Jag håller med dig! Sitter i en liknande sits med samma resonemang av min fd man efter 18 år ihop och 2 barn. Vi har visserligen haft det dåligt i förhållandet vilket gjort att vi glidit isär. Men han tycker inte det finns något att jobba på. Jag tror att lösningarna inte är så svåra egentligen om båda bjuder till. Har man en gång haft det så kan man få det igen. Tycke skenerellt att människor inklusive min man ger upp för lätt. Det är orättvist mot de personer du orsakar sådan smärta. Nu sitter mitt ex o en lägenhet ensam utan sin familj. Jag får nästan tjata på våra flickor att åka till honom. Inte för att de inte älskar honom men för att han senaste året brustigt kraftigt i sitt engagemang kring dem. Nä. Gräset e inte grönare. Det e bara ett annat gräs!
3 gillningar
Ursäkta, med det där vet du ju inte något om, du verkar inte ha prövat. Ifall gräset är grönare alltså. För min del definitivt grönare. Även barnen är glada att vi separerade med två föräldrar som är gladare. Barnens pappa säger också att gräset är grönare trots att han inte ville separera.
Jag tycker generellt att folk försöker alldeles för länge…
2 gillningar
Tack för ditt svar. Intressanta reflektioner.
Vi verkar vara överens om att förälskelse dör efter ett tag, man är inte kär på samma sätt, men det ersätts förhoppningsvis av en djupare kärlek till varann. Jag tror att det för de allra flesta är oundvikligt att det blir lite slentrian efter många år tillsammans. Och ja, då är man kanske lockad av att göra nåt nytt. Men, ett nytt förhållande kommer ju så småningom att hamna där också, det blir vardag och inte så spännande. Ska man lämna igen då, och börja om ytterligare en gång?
Jag tror att vad som avgör vad man väljer beror på hur man är som person. Antingen är man någon som värderar vänskapen och tryggheten man har ihop och man försöker göra så bra man kan i relationen. Eller så är man mer rastlös, och går vidare när det inte är så spännande längre. Och i det senare fallet så får man byta partner efter 5-8 år. Om man förenklar det väldigt mycket. Men ändå.
Själv känner jag att aldrig skulle orka leva ett liv som ska förnyas hela tiden. Jag vill ha stabilitet. Har insett att mitt ex dock inte är som mig i det avseendet. Han vill gå vidare (det har hänt tidigare, han lämnade ett 13år långt förhållande, utan barn, strax innan han träffade mig). Funderar på hur det kommer att bli för våra barn på sikt. Med en pappa som kanske har behov av att förnya sitt liv med jämna mellanrum… ?
3 gillningar
Håller med.
Ja, lite slentrian kan det nog bli. Men här tror jag det finns en väldigt stor skillnad. Och viktig skillnad. Jätteviktig.
Skillnaden är om man som par arbetar aktivt för att motverka detta.
Att inte ta varandra för givet. Att aktivt välja sin partner varje dag och säga att man uppskattar henne ofta. Visa detta. Inte påtala dåliga sidor utan tvärtom ofta komma med beröm och uppmuntran etc.
Jag vet att vi varit dåliga på den dagliga uppskattningen. Hur ofta kysstes vi mitt i veckan?
Minns inte ens om det förekommit.
Men det här beror också på om det är något man haft och upplevt tidigare, men som förändrats, eller om det varit så genom hela relationen?
Och det beror på vad man värderar! Vi är olika människor. För en del är sex viktigt. För andra inte lika. Många par lever och gör det mesta ihop och är nöjda med det. Andra ser till att ha egna vänner och göra mycket annat utan sin respektive. Själv har jag försummat det sista.
Jag kanske är naiv, men jag tror att jobbar man med det jag skrivit ovan. Och man har ett gott fundament att bygga på (en stark förälskelse), så behöver det inte bli så tråkigt. Inte ens efter 8 år.
Problemet att diskutera det här på just detta forum, är att de som söker sig hit har till 90%? blivit lämnade och mår verkligen skit. Ofta pga sättet de blivit lämnade. Och jag lider verkligen med många. Kan knappt tro att människor kan behandla andra på ett sådant sätt.
Jag har också gjort dumma saker som jag ångrar, men i paritet mot de som skriver här så häpnar man.
Men jag är också ganska säker på att gräset kan vara grönare, precis som @Restenavlivet skriver. Och det skulle nog framgå om det fanns ett forum för “Vi som fått ett bättre liv efter skilsmässan”.
4 gillningar
@Whisper fint ändå att du håller ut och informerar oss lämnade med problematisk åskådning. :0
Några reflektioner generellt på det du skriver i denna tråd:
Har du verkligen gjort allt detta som du skriver att man “bör” göra i ditt nuvarande förhållande och det har ändå kommit till att du måste lämna?
Om så, anser du att är det frun som inte har kunnat ta emot eller har du givit för din egen skull och beslutat att eftersom hon inte begriper måste jag vidare till någon som begriper?
Facit på om du väljer rätt har du inte ännu.
Det har du tidigast om 10 år då du vet om du hittade en ny som “begrep” dina ömhetsbetygelser.
Slut reflektion.
Familjen AB är ett gemensamt åtagande. Ett uppdrag och en identitet som går på djupet, om man låter det vara så.
Mitt X är en kicksökare, söker snabba ego kickar.
Tillochmed så korttänkt att hon sagt till barnen att bara jag får pengarna för huset skall jag “sluta byta djävla däck” för då köper jag en ny bil… Hon har bara bytt däck en gång i sitt liv, nyss.
Hon fick inte nobelpriset i deras ögon.
Med det sagt hon tror hon precis som många lämnare att bytet, nyheten och nyfikenheten gör att man inte behöver göra de trista sakerna. Eller att sakerna blir mer lustfyllda?
Lämnarnas nya bil kommer också att behöva tvättas, servas, bytas däck, tankas, skattas, besiktigas etc.
Möjligen får de fatt i någon som uppskattar att göra de sakerna mer än någon annan uppskattar att göra det.
Och jag tror att ge upp också kan bli en ovana.
Jag tror likafullt precis som Whisper och Restenavlivet, men av andra orsaker, att mitt liv kommer att bli bättre utan människan som inte ville vara i mitt liv.
Precis som deras X:ars liv blev eller blir det.
För vem fan vill egentligen bo med någon som vill bo med någon annan?
På så sätt är tankar att lämna precis som med ledarskapsteori X, negativt självuppfyllande.
Det bara kommer att ske för det är det man tänker på och är uppmärksam på.
Y teori å sin sida tenderar oftast att vara positivt självuppfyllande.
Men ger givetvis en människa med oklar lojalitet enorma möjligheter att hitta på bedrövligheter.
Eftersom oppsites sägs attract kommer detta fortsätta drabba familjer och oskyldiga barn.
Jag säger som jag läst att någon annan klok har sagt:
“Det som skiljer en vinnare från en förlorare är att vinnaren inte slutar innan den har lyckats”
Med det tror jag inte att denna någon menade att man skall leta efter mindre och mindre berg att bestiga.
Vinner gör man när man bestiger SITT berg. Man tar sin utmaning.
Vänder man ner gång på gång och byter till en lämpligare kulle så lyckas man förmodligen till slut komma sig ända upp på komposthögen, vad fan man nu skall där och göra?
Det är förvisso bara mina tankar om familjen och individen…
3 gillningar
Jag ämnar inte gå in på vad just min anledning är till att vi går skilda vägar.
Ibland fattas helt enkelt kärleken. Fundamentet.
Man är som goda vänner.
Och för vissa räcker det.
Och du må tro jag försökt att hitta rätt. Jag har vänt ut och in på mig för att hitta tillbaka. Våndats. Mått skit. Mår skit.
Men ibland går det inte. Och det är inte bara mitt ”fel” att vi hamnat här. Men någon kicksökare är jag inte. Däremot en man som utvärderar alla möjligheter till absurdum innan ett beslut tas.
Det finns inget facit! Så är det.
Och det finns inget beslut som är 100% rätt. Och mitt beslut gör fruktansvärt ont i mig.
Du tycker inte som jag, och jag tycker inte som du.
Vi får enas om att vi inte är överens.
Också en del av livet.
1 gillning
Det är väldigt lätt att tolka andras situationer utifrån sin egen. Bara för att Skippers x var en kicksökare betyder det inte att jag är det. I 24 år försökte jag… Mitt x försökte bara efter att jag sagt att nu är det nog.
Familjen AB är bra och värt att kämpa för så länge man har samma mål eller åtminstone är överens om att flera verksamheter kan ensas i firman (olika intressen och prioriteringar). Men när en vill gå all in på curling men den andre vill ägna sig åt odling och man inte kommer överens, då är det bättre att dela firman och försöka hitta någon som har samma tankar. Lyckligtvis har vi inte “tills döden skiljer oss åt” i det här landet.
Det måste finnas en samsyn, FRÅN BÅDA! Man måste båda kunna vara generösa. Annars finns helt enkelt inte Familjen AB längre.
4 gillningar
@Whisper jag avslutade min reflektion exakt där jag skrev att jag gjorde det.
Att min X är si och så var inte menat att du också var det.
Jag var mer nyfiken på om du, handen på hjärtat, kunde svara Ja på första och kanske ett ja och en liten, liten förklaring på fråga två. Trean var mer ett analytiskt påstående i riktning att hur bra den än känns idag går det inte att utvärdera innan en relativt stor tidsrymd har förflutit.
Annars förefaller du vara den som har gjort och gjort och gjort. Så mycket att jag blir trött av att bara läsa hur mycket du har pjossat med henne trots att du känt att huset du bygger saknar grund?
Så: Nej vi verkar inte vara överens om vad som kom först, hönan eller ägget?
1 gillning
Håller med om att min inte ska ta sin partner för givet. Jag har nog gjort det. Har tänkt på det här med att kyssas i vardagen. Det tappade vi båda bort för ganska länge sen. Det var nåt som jag tyckte att jag och exet kunde försöka tänka på och få till för att se vad som hände i vår relation. Men han var redan förlorad, han ville bara vidare. Frågade några av mina kollegor på jobbet idag när de senast kysste sin partner. Det var länge sen för alla tre… Även om jag gärna skulle vilja ha mer hångel och kyssar i vardagen så tror jag att det nästan är en utopi att hålla det levande. Man har så mycket annat att stå i, tråkiga saker men ändå. Man ska hjälpa barnen med läxor, och fixa tvätten, och samtidigt ha energi över till lite hångel i tvättstugan… Låter så tråkigt, men tror att det är verkligheten för de flesta…
Men allt mynnar väl ut i att om man inte pratar tillräckligt med varann om hur man vill ha det, och vad man behöver så riskerar det att sluta i separation. Sörjer att mitt ex inte kunde vara tydlig med vad han ville. Hade gärna börjat hångla med honom igen, då och då…
1 gillning
Ja det är så mycket man fattar att man borde ha gjort. När det är för sent.
1 gillning
Jag väcker oväntat nog liv i den här tråden, för den handlar om precis det jag har funderat på sen min skilsmässa. Skillnaden mellan att så att säga jobba med det man har, eller hela tiden snegla åt sidan för att hitta något bättre. För mig är det en inställningsfråga. Så länge vi var tillsammans fokuserade jag på x goda sidor, var tacksam för dem och försökte att säga det till honom så ofta jag kunde. Älskade jag honom? Ja! På det sätt man älskar någon som har delat halva ens liv. Som har bildat familj tillsammans med en. Som har sett en magsjuk och grön i ansiktet men också uppiffas för fest. Så, ja!
Men när det blev klart att han ville gå ändrades mitt fokus. Det låg inte längre på hans goda sidor, utan på hans dåliga. Varför? För att frigöra mig och kunna fokusera på att hitta det som var bra med min nya giv. Älskar jag honom nu? Nej!
Det jag menar är att både hans goda och dåliga sidor fanns ju där hela tiden, men man väljer vad man fokuserar på och känslorna ändras därefter. Jag tror fortfarande att vi faktiskt hade det bra och att det kastades bort i onödan. Men eftersom inte x tyckte det så var det ju inte i onödan ändå. För man kan nog inte bli lycklig sin relation om man hela tiden kollar efter något ännu bättre.
11 gillningar
Väldigt tänkvärt skrivet av dig, @Malvina 
Jag tänker att man kan läsa dina ord på två sätt, antingen som att man kan/bör fokusera på de goda sidorna och därmed överse med de dåliga och på det sättet fortsätta relationen.
Eller… så att man när man av olika anledningar (ofta ofrivilligt) står vid vägs ände och partnern lämnar så faller slöjorna successivt från de egna ögonen och man ser allt eftersom personen som hen faktiskt var och inte som man själv önskade att hen skulle vara eller bli.
DET är en sur insikt, att man även själv har slösat bort många år av sitt eget liv på ett hopplöst projekt. Det är verkligen som att strö salt i sår, men troligen också en nödvändig insikt för att så småningom kunna komma vidare. Säger inte att det var så för dig, men det är garanterat så för många och såååå gäääärna vill man ju hålla kvar bilden av att personen plötsligt bara förändrades mer eller mindre över natten. Från att ha varit världens bästa, till att plötsligt “få en kris” och börja visa tooootalt obekanta sidor…
Well, så kan det kanske vara undantagsvis. Men förmodligen så är det långt vanligare att dessa sidor har funnits med från allra första början. Det är sådan personen var och är helt enkelt, men lyckades mörka initialt och sedan har man själv fortsatt att mörka av miljoner olika anledningar. Man har valt att blunda för de dåliga sidorna och istället likt en blind höna fokuserat på att frenetiskt försöka hitta de där positiva kornen man minns, bland allt existerande hö i den där stooora höstacken.
Bara min reflektion såklart…
3 gillningar
Jag menar egentligen båda sakerna @Noomi. Både att det faktiskt är en inställningsfråga hur ens relation är. Om man är hundra procent inställd på att jobba med det man har och göra fet västa av det, är nog många relationer bra. Eller skulle kunna bli. Jag tror att det är en del av vår tidsanda att alltid hålla utkik efter nåt bättre. ”Jag har en iPhone 8, men titta där kom ju en iPhone X den kanske är lita bättre, jag behöver nog en skarpare kamera, större skärm osv”. Fast det man hade från början egentligen var bra. Och sällan blir man lyckligare för att man byter… Jag skräms ibland av bristen på förmåga att faktiskt vara nöjd och tacksam för det man har. Det är ju inte heller någonting som uppskattas i vår kultur alla gånger…
Men jag menar också att när man väl står inför fullbordat faktum, när spelet så att säga är förlorat, då finns det inte längre någon anledning att lyfta fram enbart det goda. Då gagnas man (eller i alla fall jag) bättre av att se det som inte var så bra. Fokusera om och hitta en väg framåt istället för att fastna i det som varit. I min fall handlar besvikelsen på x också mycket om just det här. Att han inte var med på tåget till hundra procent. Att han höll en bakdörr öppen hela tiden…
2 gillningar
Hej
Har precis haft och har dina tankar.
Jag valde att i huvudsak fokusera på X goda sidor. Kanske för att jag i grunden ändå visste att jag både älskade och var kär i honom. (Även om jag har lite svårt att förstå den skillnaden. Och funderar på om det är för att jag liksom både älskat och varit kär hela tiden. Eller om jag inte har en susning om vad det är att vara kär?)
Och nu när allt är förlorat och sönderslaget så välkomnar jag alla insikter om hans negativa sidor. För att försöka se någon mening i det som hände. Och då tänker ju hjärnan att “va fan, är du dum som varit kär i den där. Den kanske ändå inte var den bästa för dig” medan hjärtat nog fortfarande på något sätt är kvar i kärleken. Även om besvikelse, ilska och svek har gjort det omöjligt att gå tillbaka. Vilket inte ens är aktuellt. Han hoppade rakt in i ny famn.
Kram
1 gillning
Även mitt x hoppade vidare till nästa. Den grejen fattar jag inte heller riktigt, men det är ju hans val.
Jag är otroligt osugen på att trassla in mig med nån ny, som ska bli nån sorts extrapappa för mina barn och ha något att säga till om när det gäller dem? Alternativt som inte har något att säga till om när det gäller barnen, men hur mycket är man en familj då? Nej, det varken vill jag ha eller behöver!
Jag kan tänka mig att ha någon att hångla med varannan vecka 
.
7 gillningar