Familjen AB

Allmänna diskussioner
1

Funderar över detta som vi kallar Familjen AB. Jag och mitt ex har två barn ihop. Vi valde att leva ett liv ihop som familj. Sen nånstans på vägen, efter 15år, tycker exet inte att han har samma känslor för mig som tidigare. Vi har blivit ”bara vänner”. Jag kan delvis hålla med om det. Det har inte varit så passionerat. Men, vi har tyckt mycket om varandra. Haft samma intressen. Vi har bra ekonomi. Bor bra, kan resa flera gånger om året. Har vänner som vi umgås och reser med. Men för exet så räcker inte det, han vill ha nåt mer. Jag är inte kär i mitt ex, men jag älskar honom, jag tycker väldigt mycket om honom. Och kanske framförallt, jag tycker vi har ett bra liv ihop med barnen. Kanske inte så spännande, men det är ju ett familjeliv vi lever. Det är inte så färgsprakande. Jag kallar det för att exet lämnar familjen, för för mig innebär separationen inte bara att han lämnar mig utan han väljer också ett liv delvis utan sina barn. Och han gör det valet åt mig. Det är många som säger att man tex ska säga till barnen att ”det är inte er pappa vill skiljas ifrån, utan från mamma som han inte är kär i längre”. Absolut, jag och vi säger så till barnen. Men för mig är relationen ett helt koncept; självklart kärleken till partnern men lika mycket vänskapen och tryggheten till sin partner, och inte minst att man har barn ihop. Man delar livet helt enkelt. Jag kan leva med att inte vara kär i mannen. Jag älskar honom genom att han är min vän genom livet och mina barns far. Efter att ha pratat med många vänner misstänker jag att många tänker som jag. Man har det inte så passionerat, men man har det bra på många andra sätt. Man väljer ett liv ihop, och gör det bästa av det. Är det ovanligt att vara ok med att inte var kär? Att inte känna passion till sin partner? Är jag ensam med att tycka att man sviker och delvis väljer bort sina barn, när man lämnar en relation för att man ”bara blivit vänner”? Tycker absolut att man ska separera om man lever i en destruktiv relation, barnen far ju förmodligen också illa, om relationen inte är sund. Men har svårt att förstå att man vill lämna sin familj för att det inte är så ”spännande” längre. Varför gör man det valet, och därmed orsakar sina barn sån smärta, för att kunna bli förälskad igen?
Är det udda att tycka att Familjen AB räcker ganska långt?

Reflektion?

8 gillningar
2

Instämmer till fullo i ditt tänk, tycker precis så.

Däremot, om nu exet inte orkar med ett liv utan förälskelsens rus är det bättre om hen tar tag i problemet och avslutar pågående relation.

Tyvärr saknar många den kraften…

Å andra sidan är det oerhört, ja besvärligt är nog rätt ord, att leva med någon som anser sig fått en dålig giv, försöker hålla fokus, men hela tiden söker ett nytt bord med blicken.

Det svåraste är nog ofta att följa nationalekonomins grundregel:
Never throw good money after bad.

Kommer tillbaka till:
You gotta know when to hold, know when to fold em, know when to walk away, know when to run!

Springa behöver de flesta inte göra, men om din nuvarande vill satsa på bättre lycka i nästa giv är det nog dax att lungt och bestämt hold, fold and walk away med allt du vunnit hittills!

3

Tack för ditt inlägg. Intressant.

Jag tänker;
det är förstås upp till var och en att fundera om det är tillräckligt. Och precis som du själv misstänker tror jag jättemånga är tillräckligt nöjda med att man delar livet genom att man tycker om varandra, ställer upp för varandra, känner trygghet ihop, har bra ekonomi, äter middagar och lagar fredagsmaten med ett glas vin ihop osv.
Någon kanske snuddar vid tanken; vad händer om vi går skilda vägar? Och börjar fundera på konsekvenser. Och ryggar tillbaka. Kryper tillbaka ner i soffan bakom TV:n. Vi har det trots allt ganska bra?

Jag är nog däremot nog som ditt ex. Vi hade inte någon destruktiv relation. Underbara barn och den bästa mamman som våra barn kan ha. Älskar min exfru och skulle när som helst offra mitt liv för henne.
Men jag kom till den slutsatsen att detta inte räckte för mig. Jag har länge varit avundsjuk på andra par som till och med kan kyssa varandra till vardags. Kan det verkligen känns så? Även efter 15 år? Tydligen för vissa.
Inte bara den där snabba Hej-välkommen-hem-från-jobbet-pussen som går per slentrian.
Och inte bara den där trygghetskramen i sängen som ibland leder längre.
Men det kan också vara bra. Det är inte det.

Utan något annat.

Förälskelsen försvinner. Jag vet.
Men finns det rätt kemi i grunden så är det en väldigt bra grund att bygga vidare på.

Ja, man orsakar sina barn smärta. Vid en separation får alla en sorg som måste bearbetas och det görs på olika sätt förstås. Men det behöver inte alls nödvändigtvis bli sämre för barnen (tror jag, andra tror på annat sätt).
Kanske tom bättre än att växa upp i ett kärlekslöst förhållande?
Samarbete och ömsesidig respekt är förstås en förutsättning för att det ska bli bra.
Vid en separation hör det nog till ovanligheterna att båda parter vill samma sak. Och då blir det en som sörjer mer.
Inte raketforskning, men ofrånkomligt.

Men nej, det är inte udda att tycka att Familjen AB räcker långt. För jättemånga räcker det hela livet. Men inte för alla. Inte för mig och inte för ditt ex.

Kan ni fortsätta vara vänner? Eller är dina känslor för starka för honom så det inte går?

6 gillningar
4

Instämmer till fullo!

5

Jag och mitt ex har inte haft någon stark attraktion till varann de senaste åren, men alltid haft närhet med kramar och pussar. Vi har haft fullt upp med att rodda familjen. Jag har ibland tänkt att jag saknat det där pirret, men ärligt inte haft orken att upparbeta nåt annat. Har tänkt att det kommer en tid för det igen, vi har ju det så bra ihop, så det där kommer. Men nu vill exet inte vänta längre…, och inte ge det lite tid att försöka se om det finns nåt där. Vi var väldigt passionerade i början, det är jag övertygad om att han tyckte också. Då tänker jag att man kan bli det igen, inte på samma sätt, men ändå hitta passionen. Om man börjar dejta varann igen, och så att säga börjar om. Men det kräver att man vill stanna i relationen, och inte förväntar sig förälskelse känslor. För de dör, det känner man inte efter 15år. För mig tror jag att sex , attraktion och passion handlar mer om mig själv, än om partnern. Blir så sårad av att exet inte vill försöka nu när vi lagt korten på bordet om hur vi känner. Han vill vidare med sitt liv. Tror att han vill känna förälskelse igen. Ja, då behöver man byta relation vart 5e år. Själv känner jag att jag orkar inte börja om, hade mycket hellre jobbat med det vi har. Inte minst pga våra barn, för att ge de en trygg uppväxt. De kommer ta sig igenom detta, men är övertygad om vi skadar deras känsla av trygghet som jag tycker man ska ge sina barn.

Tror att det är ytterst få relationer som naturligt har den där passionen och attraktionen. Det får man anstränga sig för att ha. Och fokusera på varann. Inte börja fundera på att gräset är nog grönare nån annanstans.

5 gillningar
6

Och det är superhärligt!

Vilket är förståeligt med barn i er ålder.

Ja, vi skiljer oss kanske åt en del. Det var länge sedan jag kände något pirr öht.

Och ofta, väldigt ofta, finns det en annan med i det hela som du själv funderat över.

Och jag tror du kan ha rätt. Det kan nog gå att hitta tillbaka om båda vill och är beredda på att satsa.

Håller helt och hållet med. De dör. Men istället tar något annat vid.

Eller kanske något ömsesidigt?

Där tror jag annorlunda. Jag är inte övertygad att man skadar deras känsla av trygghet permanent.
Men det är väl också så att det är en tanke som jag är bekväm med, då det är jag som lämnar.
Och något du själv tänker mycket på eftersom du inte valt detta. Och inte heller dina barn.
Men åter igen, med ömsesidig respekt, massor av kärlek till sina barn och ett gott samarbete så tror jag ibland barnen kan må bättre. Tyvärr haltar väl ofta samarbetet?

Ja det tror jag också. Men att ha det som en grund att bygga vidare på tror jag är viktigt.

7

Det kan ju vara så också att Familjen AB känns allt mer som ett fängelse. Ett mysigt fängelse men icke desto mindre ett fängelse. Så kan det vara även utan att det är ett destruktivt förhållande.

3 gillningar
8

Men varför ? Kan det vara mysigt i ett fängelse?

9

Självklart kan det vara mysigt i ett fängelse. Väl ordnat, fungerar bra. Inga betydande konflikter. Men det ger ingenting. Dagarna bara går. Ingen utveckling. Livet handlar inte bara om att överleva…

4 gillningar
10

Så bra skrivet! Håller helt och hållet med!

11

Det är intressant att man kan uppleva en relation så olika. Jag tror att om man upplever relationen som ett fängelse då har man ingen kommunikation med sin partner. Antingen att man inte talar om för sin partner vad man är missnöjd med, eller att partnern inte vill lyssna.

För egen del har jag nog till viss del inte velat se våra problem fullt ut, och det får jag sona för nu. Big time! Men, å andra sidan har jag inte upplevt det som nåt stort problem. Jag har sett att det finns där, men tyckt att det där löser vi. Jag har lyft det nån gång, och frågat om vi ska prata med en familjerådgivare innan det går för långt. Det har han dock inte tyckt varit aktuellt. Då har jag nånstans trott att han tycker att det är rätt ok trots allt. Mitt ex har inte pratat med mig och sagt att han inte trivs, att han vill ha mer sex och mer passion, eller vad det nu handlar om. Jag ser min del i att det har blivit så här. Men är besviken på att mitt ex inte varit ärlig mot mig när han nu uppenbarligen känt att något saknats, och att han vill ha något mer. I de relationer som håller så tror jag att de gör de pga att det finns förmåga till kommunikation. Mitt ex har inte det. Han har kanske upplevt vår relation som ett “mysigt fängelse”, men då har han själv gjort det till det pga av bristande kommunikation. Synd att det ska gå så långt som till separation innan man inser det.

3 gillningar
12

Ja, så är det. Förhållandet är ju en förening av två. Man påverkar varandra.

13

Jag o barnens far blev som syskon, ett liv som ingen av oss ville ha, så vi var överens om att separera och inget jag ångrar.
Jag kan oxå, hur hemskt det än låter, erkänna att jag aktivt valde bort livet med barnen. Jag älskar mina barn men avskydde allt som hörde till med träningar, möten, skola, försäljningar etc. Jag blev en riktigt gnällig martyr under barnåren. Varannanvecka var perfekt för mig, barnen hade det bra hos sin pappa och jag blev en mycket bättre mamma mina veckor.
Idag är barnen vuxna och vår relation är jättebra. Jag o exet kan umgås med våra respektive. Och tro det eller ej men våra barn mår bra trots att både deras pappa o jag har haft flera förhållanden under deras uppväxt men mamma är alltid mamma och pappa är alltid pappa, det kan ingen ta ifrån en.

4 gillningar
14

Så fint att höra en sådan historia mitt i allt nattsvart!

1 gillning
15

Jag håller med dig! Sitter i en liknande sits med samma resonemang av min fd man efter 18 år ihop och 2 barn. Vi har visserligen haft det dåligt i förhållandet vilket gjort att vi glidit isär. Men han tycker inte det finns något att jobba på. Jag tror att lösningarna inte är så svåra egentligen om båda bjuder till. Har man en gång haft det så kan man få det igen. Tycke skenerellt att människor inklusive min man ger upp för lätt. Det är orättvist mot de personer du orsakar sådan smärta. Nu sitter mitt ex o en lägenhet ensam utan sin familj. Jag får nästan tjata på våra flickor att åka till honom. Inte för att de inte älskar honom men för att han senaste året brustigt kraftigt i sitt engagemang kring dem. Nä. Gräset e inte grönare. Det e bara ett annat gräs!

3 gillningar
16

Ursäkta, med det där vet du ju inte något om, du verkar inte ha prövat. Ifall gräset är grönare alltså. För min del definitivt grönare. Även barnen är glada att vi separerade med två föräldrar som är gladare. Barnens pappa säger också att gräset är grönare trots att han inte ville separera.

Jag tycker generellt att folk försöker alldeles för länge…

2 gillningar
17

Tack för ditt svar. Intressanta reflektioner.

Vi verkar vara överens om att förälskelse dör efter ett tag, man är inte kär på samma sätt, men det ersätts förhoppningsvis av en djupare kärlek till varann. Jag tror att det för de allra flesta är oundvikligt att det blir lite slentrian efter många år tillsammans. Och ja, då är man kanske lockad av att göra nåt nytt. Men, ett nytt förhållande kommer ju så småningom att hamna där också, det blir vardag och inte så spännande. Ska man lämna igen då, och börja om ytterligare en gång?

Jag tror att vad som avgör vad man väljer beror på hur man är som person. Antingen är man någon som värderar vänskapen och tryggheten man har ihop och man försöker göra så bra man kan i relationen. Eller så är man mer rastlös, och går vidare när det inte är så spännande längre. Och i det senare fallet så får man byta partner efter 5-8 år. Om man förenklar det väldigt mycket. Men ändå.

Själv känner jag att aldrig skulle orka leva ett liv som ska förnyas hela tiden. Jag vill ha stabilitet. Har insett att mitt ex dock inte är som mig i det avseendet. Han vill gå vidare (det har hänt tidigare, han lämnade ett 13år långt förhållande, utan barn, strax innan han träffade mig). Funderar på hur det kommer att bli för våra barn på sikt. Med en pappa som kanske har behov av att förnya sitt liv med jämna mellanrum… ?

3 gillningar
18

Håller med.

Ja, lite slentrian kan det nog bli. Men här tror jag det finns en väldigt stor skillnad. Och viktig skillnad. Jätteviktig.

Skillnaden är om man som par arbetar aktivt för att motverka detta.
Att inte ta varandra för givet. Att aktivt välja sin partner varje dag och säga att man uppskattar henne ofta. Visa detta. Inte påtala dåliga sidor utan tvärtom ofta komma med beröm och uppmuntran etc.
Jag vet att vi varit dåliga på den dagliga uppskattningen. Hur ofta kysstes vi mitt i veckan?
Minns inte ens om det förekommit.
Men det här beror också på om det är något man haft och upplevt tidigare, men som förändrats, eller om det varit så genom hela relationen?
Och det beror på vad man värderar! Vi är olika människor. För en del är sex viktigt. För andra inte lika. Många par lever och gör det mesta ihop och är nöjda med det. Andra ser till att ha egna vänner och göra mycket annat utan sin respektive. Själv har jag försummat det sista.

Jag kanske är naiv, men jag tror att jobbar man med det jag skrivit ovan. Och man har ett gott fundament att bygga på (en stark förälskelse), så behöver det inte bli så tråkigt. Inte ens efter 8 år.

Problemet att diskutera det här på just detta forum, är att de som söker sig hit har till 90%? blivit lämnade och mår verkligen skit. Ofta pga sättet de blivit lämnade. Och jag lider verkligen med många. Kan knappt tro att människor kan behandla andra på ett sådant sätt.
Jag har också gjort dumma saker som jag ångrar, men i paritet mot de som skriver här så häpnar man.
Men jag är också ganska säker på att gräset kan vara grönare, precis som @Restenavlivet skriver. Och det skulle nog framgå om det fanns ett forum för “Vi som fått ett bättre liv efter skilsmässan”.

4 gillningar
19

@Whisper fint ändå att du håller ut och informerar oss lämnade med problematisk åskådning. :0

Några reflektioner generellt på det du skriver i denna tråd:

Har du verkligen gjort allt detta som du skriver att man “bör” göra i ditt nuvarande förhållande och det har ändå kommit till att du måste lämna?
Om så, anser du att är det frun som inte har kunnat ta emot eller har du givit för din egen skull och beslutat att eftersom hon inte begriper måste jag vidare till någon som begriper?

Facit på om du väljer rätt har du inte ännu.
Det har du tidigast om 10 år då du vet om du hittade en ny som “begrep” dina ömhetsbetygelser.

Slut reflektion.

Familjen AB är ett gemensamt åtagande. Ett uppdrag och en identitet som går på djupet, om man låter det vara så.

Mitt X är en kicksökare, söker snabba ego kickar.
Tillochmed så korttänkt att hon sagt till barnen att bara jag får pengarna för huset skall jag “sluta byta djävla däck” för då köper jag en ny bil… Hon har bara bytt däck en gång i sitt liv, nyss.
Hon fick inte nobelpriset i deras ögon.

Med det sagt hon tror hon precis som många lämnare att bytet, nyheten och nyfikenheten gör att man inte behöver göra de trista sakerna. Eller att sakerna blir mer lustfyllda?

Lämnarnas nya bil kommer också att behöva tvättas, servas, bytas däck, tankas, skattas, besiktigas etc.
Möjligen får de fatt i någon som uppskattar att göra de sakerna mer än någon annan uppskattar att göra det.

Och jag tror att ge upp också kan bli en ovana.

Jag tror likafullt precis som Whisper och Restenavlivet, men av andra orsaker, att mitt liv kommer att bli bättre utan människan som inte ville vara i mitt liv.

Precis som deras X:ars liv blev eller blir det.
För vem fan vill egentligen bo med någon som vill bo med någon annan?

På så sätt är tankar att lämna precis som med ledarskapsteori X, negativt självuppfyllande.
Det bara kommer att ske för det är det man tänker på och är uppmärksam på.

Y teori å sin sida tenderar oftast att vara positivt självuppfyllande.
Men ger givetvis en människa med oklar lojalitet enorma möjligheter att hitta på bedrövligheter.

Eftersom oppsites sägs attract kommer detta fortsätta drabba familjer och oskyldiga barn.

Jag säger som jag läst att någon annan klok har sagt:
“Det som skiljer en vinnare från en förlorare är att vinnaren inte slutar innan den har lyckats”

Med det tror jag inte att denna någon menade att man skall leta efter mindre och mindre berg att bestiga.
Vinner gör man när man bestiger SITT berg. Man tar sin utmaning.

Vänder man ner gång på gång och byter till en lämpligare kulle så lyckas man förmodligen till slut komma sig ända upp på komposthögen, vad fan man nu skall där och göra?

Det är förvisso bara mina tankar om familjen och individen…

3 gillningar
20

Jag ämnar inte gå in på vad just min anledning är till att vi går skilda vägar.
Ibland fattas helt enkelt kärleken. Fundamentet.
Man är som goda vänner.
Och för vissa räcker det.

Och du må tro jag försökt att hitta rätt. Jag har vänt ut och in på mig för att hitta tillbaka. Våndats. Mått skit. Mår skit.
Men ibland går det inte. Och det är inte bara mitt ”fel” att vi hamnat här. Men någon kicksökare är jag inte. Däremot en man som utvärderar alla möjligheter till absurdum innan ett beslut tas.

Det finns inget facit! Så är det.
Och det finns inget beslut som är 100% rätt. Och mitt beslut gör fruktansvärt ont i mig.

Du tycker inte som jag, och jag tycker inte som du.
Vi får enas om att vi inte är överens.
Också en del av livet.

1 gillning