Familjen AB

Det är väldigt lätt att tolka andras situationer utifrån sin egen. Bara för att Skippers x var en kicksökare betyder det inte att jag är det. I 24 år försökte jag… Mitt x försökte bara efter att jag sagt att nu är det nog.

Familjen AB är bra och värt att kämpa för så länge man har samma mål eller åtminstone är överens om att flera verksamheter kan ensas i firman (olika intressen och prioriteringar). Men när en vill gå all in på curling men den andre vill ägna sig åt odling och man inte kommer överens, då är det bättre att dela firman och försöka hitta någon som har samma tankar. Lyckligtvis har vi inte “tills döden skiljer oss åt” i det här landet.

Det måste finnas en samsyn, FRÅN BÅDA! Man måste båda kunna vara generösa. Annars finns helt enkelt inte Familjen AB längre.

4 gillningar

@Whisper jag avslutade min reflektion exakt där jag skrev att jag gjorde det.

Att min X är si och så var inte menat att du också var det.

Jag var mer nyfiken på om du, handen på hjärtat, kunde svara Ja på första och kanske ett ja och en liten, liten förklaring på fråga två. Trean var mer ett analytiskt påstående i riktning att hur bra den än känns idag går det inte att utvärdera innan en relativt stor tidsrymd har förflutit.

Annars förefaller du vara den som har gjort och gjort och gjort. Så mycket att jag blir trött av att bara läsa hur mycket du har pjossat med henne trots att du känt att huset du bygger saknar grund?

Så: Nej vi verkar inte vara överens om vad som kom först, hönan eller ägget?

1 gillning

Håller med om att min inte ska ta sin partner för givet. Jag har nog gjort det. Har tänkt på det här med att kyssas i vardagen. Det tappade vi båda bort för ganska länge sen. Det var nåt som jag tyckte att jag och exet kunde försöka tänka på och få till för att se vad som hände i vår relation. Men han var redan förlorad, han ville bara vidare. Frågade några av mina kollegor på jobbet idag när de senast kysste sin partner. Det var länge sen för alla tre… Även om jag gärna skulle vilja ha mer hångel och kyssar i vardagen så tror jag att det nästan är en utopi att hålla det levande. Man har så mycket annat att stå i, tråkiga saker men ändå. Man ska hjälpa barnen med läxor, och fixa tvätten, och samtidigt ha energi över till lite hångel i tvättstugan… Låter så tråkigt, men tror att det är verkligheten för de flesta…

Men allt mynnar väl ut i att om man inte pratar tillräckligt med varann om hur man vill ha det, och vad man behöver så riskerar det att sluta i separation. Sörjer att mitt ex inte kunde vara tydlig med vad han ville. Hade gärna börjat hångla med honom igen, då och då…

1 gillning

Ja det är så mycket man fattar att man borde ha gjort. När det är för sent.

1 gillning

Jag väcker oväntat nog liv i den här tråden, för den handlar om precis det jag har funderat på sen min skilsmässa. Skillnaden mellan att så att säga jobba med det man har, eller hela tiden snegla åt sidan för att hitta något bättre. För mig är det en inställningsfråga. Så länge vi var tillsammans fokuserade jag på x goda sidor, var tacksam för dem och försökte att säga det till honom så ofta jag kunde. Älskade jag honom? Ja! På det sätt man älskar någon som har delat halva ens liv. Som har bildat familj tillsammans med en. Som har sett en magsjuk och grön i ansiktet men också uppiffas för fest. Så, ja!

Men när det blev klart att han ville gå ändrades mitt fokus. Det låg inte längre på hans goda sidor, utan på hans dåliga. Varför? För att frigöra mig och kunna fokusera på att hitta det som var bra med min nya giv. Älskar jag honom nu? Nej!

Det jag menar är att både hans goda och dåliga sidor fanns ju där hela tiden, men man väljer vad man fokuserar på och känslorna ändras därefter. Jag tror fortfarande att vi faktiskt hade det bra och att det kastades bort i onödan. Men eftersom inte x tyckte det så var det ju inte i onödan ändå. För man kan nog inte bli lycklig sin relation om man hela tiden kollar efter något ännu bättre.

11 gillningar

Väldigt tänkvärt skrivet av dig, @Malvina :+1:

Jag tänker att man kan läsa dina ord på två sätt, antingen som att man kan/bör fokusera på de goda sidorna och därmed överse med de dåliga och på det sättet fortsätta relationen.

Eller… så att man när man av olika anledningar (ofta ofrivilligt) står vid vägs ände och partnern lämnar så faller slöjorna successivt från de egna ögonen och man ser allt eftersom personen som hen faktiskt var och inte som man själv önskade att hen skulle vara eller bli.

DET är en sur insikt, att man även själv har slösat bort många år av sitt eget liv på ett hopplöst projekt. Det är verkligen som att strö salt i sår, men troligen också en nödvändig insikt för att så småningom kunna komma vidare. Säger inte att det var så för dig, men det är garanterat så för många och såååå gäääärna vill man ju hålla kvar bilden av att personen plötsligt bara förändrades mer eller mindre över natten. Från att ha varit världens bästa, till att plötsligt “få en kris” och börja visa tooootalt obekanta sidor…

Well, så kan det kanske vara undantagsvis. Men förmodligen så är det långt vanligare att dessa sidor har funnits med från allra första början. Det är sådan personen var och är helt enkelt, men lyckades mörka initialt och sedan har man själv fortsatt att mörka av miljoner olika anledningar. Man har valt att blunda för de dåliga sidorna och istället likt en blind höna fokuserat på att frenetiskt försöka hitta de där positiva kornen man minns, bland allt existerande hö i den där stooora höstacken.

Bara min reflektion såklart…

3 gillningar

Jag menar egentligen båda sakerna @Noomi. Både att det faktiskt är en inställningsfråga hur ens relation är. Om man är hundra procent inställd på att jobba med det man har och göra fet västa av det, är nog många relationer bra. Eller skulle kunna bli. Jag tror att det är en del av vår tidsanda att alltid hålla utkik efter nåt bättre. ”Jag har en iPhone 8, men titta där kom ju en iPhone X den kanske är lita bättre, jag behöver nog en skarpare kamera, större skärm osv”. Fast det man hade från början egentligen var bra. Och sällan blir man lyckligare för att man byter… Jag skräms ibland av bristen på förmåga att faktiskt vara nöjd och tacksam för det man har. Det är ju inte heller någonting som uppskattas i vår kultur alla gånger…

Men jag menar också att när man väl står inför fullbordat faktum, när spelet så att säga är förlorat, då finns det inte längre någon anledning att lyfta fram enbart det goda. Då gagnas man (eller i alla fall jag) bättre av att se det som inte var så bra. Fokusera om och hitta en väg framåt istället för att fastna i det som varit. I min fall handlar besvikelsen på x också mycket om just det här. Att han inte var med på tåget till hundra procent. Att han höll en bakdörr öppen hela tiden…

2 gillningar

Hej
Har precis haft och har dina tankar.
Jag valde att i huvudsak fokusera på X goda sidor. Kanske för att jag i grunden ändå visste att jag både älskade och var kär i honom. (Även om jag har lite svårt att förstå den skillnaden. Och funderar på om det är för att jag liksom både älskat och varit kär hela tiden. Eller om jag inte har en susning om vad det är att vara kär?)
Och nu när allt är förlorat och sönderslaget så välkomnar jag alla insikter om hans negativa sidor. För att försöka se någon mening i det som hände. Och då tänker ju hjärnan att “va fan, är du dum som varit kär i den där. Den kanske ändå inte var den bästa för dig” medan hjärtat nog fortfarande på något sätt är kvar i kärleken. Även om besvikelse, ilska och svek har gjort det omöjligt att gå tillbaka. Vilket inte ens är aktuellt. Han hoppade rakt in i ny famn.
Kram

1 gillning

Även mitt x hoppade vidare till nästa. Den grejen fattar jag inte heller riktigt, men det är ju hans val.

Jag är otroligt osugen på att trassla in mig med nån ny, som ska bli nån sorts extrapappa för mina barn och ha något att säga till om när det gäller dem? Alternativt som inte har något att säga till om när det gäller barnen, men hur mycket är man en familj då? Nej, det varken vill jag ha eller behöver!

Jag kan tänka mig att ha någon att hångla med varannan vecka :joy::scream::joy:.

7 gillningar

Hade ditt ex träffat ngn annan? Visade det sig att det var så?

@Moi ja, det kröp fram efterhand att han har en relation med en kollega. Henne jag misstänkte. Han nekade och nekade länge. Men till slut erkände han. Men han menar påpassligt nog att de minsann inte började träffas förrän efter de både skilt sig… De har absolut inte haft något ihop innan. Det bara råkade sammanfalla att de både skiljer sig samtidigt. Tror jag på det…? NEJ!

1 gillning

Förvånansvärt många som lämnar ett förhållande helt abrupt, men aaaaaabsolut inte har träffat nån annan, och som därefter hittar nån att flytta ihop med strax efter…

1 gillning

Du har en poäng… men det är också förvånansvärt många som blir lämnade abrupt och aaaldrig fick höra att lämnaren inte var nöjd med relationen och vill jobba på den.

3 gillningar

Men fy!!!