Ja sjukt nog så stärker det många, är som ett immunförsvar som stärker sig med ett kärleksvirus insprutat.
Men hade jag kunnat valt, hade jag självklart vart kvar i ett bra förhållande och sluppit det.
Vi människor har iallafall en bra av flera dåliga egenskaper, att vi tillslut ser framåt 
Oj…
11 månader sedan man skrev sist.
Vad säger man? Livet är väl “status que” både på gott och ont.
Så varför skriver jag igen i min tråd? En del av mig har väl saknat att skriva och använda tråden som en dagbok, en dagbok att kunna återläsa, reflektera över och även finna tröst i.
Nu hände det som jag i och för sig väntat på men likväl rör det upp en hel del känslor inom mig.
Började med att jag kikade igenom väldigt översiktligt i sonens mobil vad han brukar surfa på. Ja jag vet, integritet osv men samtidigt så vill jag ändå veta så att han inte surfar in på "olämpliga sidor"och om han gjort det (vilket man eg inte kan skydda dem från) så kan man ändå ta ett snack om det och lyfta vissa ämnen.
Upptäckte då att han/någon varit och tittat på hemnet och olika hus.
Klart att jag funderat länge på när den dagen skulle hände att M och hennes “nya” (kanske nu fel att säga nya, då de varit tillsammans i 2.5 år, vad jag vet) började titta på hus för att flytta ihop.
Tänkte inte så mycket på det, men ikväll kom ett sms:
Hej
Vill bara berätta om att jag och YY har förlovat oss.
Ja vad säger man?
“Ok”
Var mitt svar, och några minuter senare:
“Grattis”
Har som sagt vetat att denna dagen skulle komma och ur ett logiskt perspektiv är det väl helt rätt. Helt plötsligt så blev ju hussökandet än mer förståeligt.
Förstår, men samtidigt inte varför det rör upp så mycket känslor. Jag vill på intet sätt ha henne tillbaka. Jag har sedan “länge” insett att vi var för olika och värderade saker olika. Saknar henne och det vi hade, vilket enl mig är naturligt efter de 19 år vi delade, samtidigt så är det dåtid och precis som det låter dvs något som varit.
Genom skilsmässan och reflektioner så inser jag att skilsmässor är och kan vara en del av livet, att vissa relationer kan ta slut. Även om sätten de kan ta slut på varierar kraftigt. Jag tror samtidigt ifrån djupet av mitt hjärta att man även kan finna kärlek igen och faktiskt kanske en person som passar en bättre än den man tidigare varit med.
Jag tror fortfarande på kärleken, men naturligtvis som allt annat så är det vad man gör den till. Om jag från djupet av mitt hjärta tror på dessa saker så…
Ja då är det kanske inte konstigt att X funnit sitt Y…
Samtidigt så känns det inom mig, och det gör faktiskt ganska ont…
Det som slår ann en ton i mig är nog tudelat, dels den praktiska delen vad det kommer innebära för mig och att det på något sätt blir en symbol över de senaste 3 årens händelser, kanske inte den symbolen jag önskade. Men just nu känns det så.
Att allt verkligen har “gått hennes väg”, där det känns som att det enbart är jag som drabbats av alla konsekvenserna skilsmässan förde med sig. Att det helt enkelt gått alldeles för enkelt för henne. Egoistiskt och snålt kanske att tycka så, men det kan jag nog ärligt säga att jag känner.
Klart det finns en avundsjuka kopplat till det också, att få älska en person och få lägga den kärlek som finns inom mig på en person som hon fått göra. Det är klart en dröm jag har, att få finnas för en person i alla livets stadier och visa henne min kärlek.
Sitter med en mugg te, tittar på en Romcom och tittar på stearinljusen jag har tända på borden. Hjärtat känns faktiskt ganska tungt, samtidigt som låten “Forever young” med Alphaville spelas i filmen.
Just nu känns stearinljuset som en ganska bra visualisering av mig som person och mitt inre.
Tyvärr när jag sitter här så inser jag att nog mycket beror på avundsjuka… kanske inte så smickrande att erkänna för sig själv. Men ja… vem ska jag ljuga för, och varför ljuga för mig själv?
Livet har verkligen inte tagit den riktning jag trodde, ej heller hoppats på.
Missförstå mig rätt finns oerhört mycket jag är glad och tacksam för…
Men…
Alltid är det ju ett men. Ganska skönt att skriva lite, många tankar, känslor och funderingar som flyger omkring.
Får väl se när man skriver nästa gång, men kan tänka att det kanske inte tar så långtid denna gången.
Att få skriva av sig har varit och var många gånger min livlina och förmodligen det som räddade livet och min mentala hälsa under lång tid.
Haha oj var tvungen att redigera till lite mer text.
Var tvungen att kolla hennes FB, inget inlägg om lycklig förlovning men lär väl komma.
Men vet inte om man ska skratta eller gråta, då hon tidigare haft blankt under relationsstatus under dessa år. Men nu var det dock ändrat till att hon var i och varit i ett förhållande från samma datum som vår skilsmässa vann lagakraft. 
Var tvungen att kolla domstolsbeslutet för det kändes och såg så absurt ut. Även om jag visste det innan. Vet inte riktigt vad man ska säga, men men
Du är nog inte ensam om att känna så. Vem är en att klaga liksom?
Det är så otroligt mycket man har och ska vara tacksam för egentligen. Bara en sådan sak som att man har friska barn. Ett jobb. Tak över huvudet etc.
Jag tror att det är det här året… Osäkerheten just nu. Det förbannade mörkret ute.
Det är lite hopplöshet överallt just nu känns det som.
Den här julen t ex… Jag har aldrig känt mig så oengagerad tidigare. Kan bero på att jag inte har barnen denna jul men t om det första året när jag inte hade dem så såg jag fram mot att julpynta och fixa med allt som har med julen att göra. Nu önskar jag bara att skiten vore över innan den ens har börjat.
Det är inte egoistiskt att tänka så… Mänskligt och förståeligt. Jag känner likadant.
Det svider naturligtvis att den som ljög, bedrog, svek och förnedrade lever lyckligt och lever vidare utan samvetskval. Man vill ju att dom ska få känna av hur det känns när livet som man känner det krossas.
Den där bitterheten är väldigt svår att bli av med har jag märkt. Jag kan ärligt säga att jag skulle bli glad, t om väldigt glad om det plötsligt kom ett besked att hon blivit bedragen, förlorat jobbet eller att hennes liv på något sätt blivit fattigare. “Den enda sanna glädjen är skadeglädjen”, eller nåt.
Det känns såklart inte bra, eller rätt, att man efter 2,5 år fortfarande känner grudge mot en människa men jag tror faktiskt de flesta bedragna människor känner så?
Det gör det garanterat! Det vet du…
Hej @Martor
Nu har jag läst igenom hela din tråd och OJ så lika du och jag är!! Både gällande situationen med skilsmässan men också i så mycket annat som kommit fram i allt du skrivit.
Det faktum att den här tråden skildrar allt under tre år ger mig lite hjälp och hopp i det jag går igenom nu som ligger ganska exakt tre år efter dig.
Stor kram till dig 
Hej @Martor
Har inte läst i din tråd tidigare, men nu under eftermiddagen hittade jag hit och läste lite. Läste mest i början av din tråd då du var som mest ledsen, du satte verkligen ord på känslor som man aldrig vill uppleva.
Skönt att du tagit dig framåt och vågat träffa någon ny. Jag själv separerade för ett år sen, vi är dock inte helt säkra på om beslutet var rätt, så hur det slutar får vi se. Men jag känner igen mig i känslorna du beskrev i skedet när det tog slut mellan er. Sådär har jag känt många gånger, förtvivlan och sorg. Jag mår bättre nu, men saknar ofta, och hoppas innerligt på att det blir vi igen. Blir det inte det så har jag kommit tillräckligt långt för att vara okej med det också. Det är det som är det fina med tiden.
Kram på dig!
Hej @Martor! Känner igen mig i dina tankar och sorgsenhet… Lyssnar hela tiden på the warrior!
Jag vet att jag är en stark person! Men det här sveket min man gjort tar på mina krafter… Jag vill ha någon som uppskattar och älskar mig, för den jag är! Men jag håller modet och humöret uppe. För jag vet att någonstans finns denna man som älskar och uppskattar mig! Och det är inte lätt att hitta någon i skogen, där jag trivs mest… 
OCH dessutom vid 41 års ålder…
Kram till dig och din musiksmak…
Ja du @Sorgsen_man, visst är det så. Finns verkligen oerhört mycket man ska vara tacksam för vilket jag tror att vi alla är. Samtidigt får man ju heller inte förringa de andra sakerna heller. Vi känner ju som vi gör av en anledning, och tror att det är viktigt att vi tillåter oss att känna de där “men” också. Så lätt att släta över det den där “klagan” och känslan men samtidigt då lätt att skapa ett dåligt samvete.
Har också jul utan barn i år, känner mig sådär taggad om jag ska vara ärlig. Andra julen utan grabben och helt klart en annan känsla.
Jag vet ju fortfarande inte om jag var bedragen haha 
, känslan är väl fortfarande att jag inte var det. Men hon måste träffat honom för jäkla snabbt… att de skulle blivit tillsammans mer eller mindre samma datum som skilsmässan gick igenom är väl lite naivt att tro. Att man också sätter datumet i sin statusen visar ju också på en viss idioti och naivitet från mitt X. Men men inte så mycket man kan säga haha.
Att det finns en fantastisk person och själsfrände där ute, det vet jag med all säkerhet…
@Sybil ja, visst finns det hopp. Många gånger så sitter det mesta inom oss. Tror det viktiga är att inte forcera saker, att acceptera situationen, måendet, nuet och framtiden. Att acceptera att man dippar och att det är okej. Att inte se dem som nederlag. Så småningom och efter en tid kommer många av dessa saker omvandlas till våra styrkor och erfarenheter. Att inte känna att man ältar, utan försöka dra en reflektion ur de malande tankarna.
Även om det inte känns så, så tror jag att vi många gånger kommer ut som en starkare människa, kanske också en mer komplett människa? Då vi verkligen känt både sorg och smärta på ett otroligt djupt plan och förhoppningsvis gjort oss än mer empatiska och inkännande, samtidigt som vi ser och tar vara på våra egna behov.
Men visst dippar man även efter 3+ år efter att allt startade…
@Emelie90, ja forumet, känslorna och orden har varit viktiga för mig och är fortfarande. Skönt att du mår bättre, det är ju ganska naturligt att man tänker tillbaka och går längs memory lane. Tiden har som du säger en väldigt viktig roll, man säger ju att den läker alla sår, och även om den inte läker fullt ut så skapar den smärtlindring och dämpar smärtan. Förhoppningsvis såpass att den inte upptar all vår tankeverksamhet utan har förpassats långt bak i periferin.
@Maria1979, ja styrka hos alla personer på detta forum går det inte att ta miste på. Även om vi själva kanske inte ser det just där och då. Men jag slås ofta av hur imponerad man blir av alla personer man läser om och från. På många sätt så gav människorna på detta forumet tillbaka min tro på mänskligheten. Visst finns det en man där ute som kommer uppskatta dig och älska dig för dina egenskaper och din person. Man måste ibland påminna sig att den smärta vi genomlevt/genomlever är orsakat av en individ… Tyvärr får den individen oerhört mycket plats som påverkar måendet negativt. Och du… 41 är verkligen ingen ålder 
Hmm då har man landat lite i detta med förlovningen. Jag får nog erkänna att jag tilldel ändå är glad för hennes skull (meh haha fan vad vuxen jag kände mig när jag skrev det). Men på något sätt är det väl ett bevis på det jag ändå kommit fram till att vi inte passade varandra fullt ut. Att de olikheterna var vi har var förstora i slutändan.
Tro dock INTE, att jag har förlåtit henne och det svek jag anser att hon genomförde. Men det sunda förnuftet säger ändå att vi kanske hade hamnat här om vi inte gjorde ngt åt dem.
Men trots att jag kan finna en viss glädje så vidmakthåller jag att jag anser att det gått alldeles för enkelt för henne och att hon fått allt som hon pekat på ( 
precis som hon fick allt hon pekade på i våran relation med ).
Samt att fortfarande med en viss icke smickrande självinsikt så finns det en stor portion avund hos mig. Där jag önskade att rollerna var ombytta, kanske inte nödvändigtvis förlovning. Men att jag fick lägga all min kärlek och omtanke på en kvinna jag älskar.
Det stora glädjeämnet och alltid varit är dock min son, där det är så oerhört tydligt hur starkt vårat band är. Där X har betydligt mer konflikter än vad jag har. Sedan är det ganska tydligt för mig vad det beror på, och jag är väl eg inte skadeglad då det drabbar min son, men ibland kan den dock infinna sig… 
.
Jag inser att jag kommer säkert dippa/fundera/ha virvlande tankar den dagen de skaffar hus tillsammans, gifter sig osv osv.
Inser att jag fortfarande inte under dessa 2,5år som hon varit tillsammans med den “nye” (när fan slutar man säga “nye”?) hälsat eller träffat honom. Heller inget jag har någon brådska att göra… Men inser ju också att köper de hus och gifter sig så kanske det är oundvikligt… 
…och när du börjar på nytt med en ny kvinna kommer din fd att fundera och undra i sin tur.
Hoppas att det funkar bra mellan sonen och mammas nye kille. Det är det viktigaste av allt. Du behöver ju aldrig ha med denne nye person att göra, vad du än tycker och tänker om honom, men det behöver sonen.
Vi som blev kvar kommer nog alltid vara lite avis på våra X som stövlar vidare. De var liksom före oss i tankarna och verkar inte ha lidit som vi (men om en frågar så tyckte de att det var svårt att bryta upp, förstås 
).
Haha, ja… verkade oerhört svårt för henne… .
Ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte om hon skulle tänka så mycket den dagen jag går in i en relation. Kanske om hon varit själv, men tror att i och med sin förlovning så förstärks nog hennes åsikt om att det var rätt, och skulle jag gå in i en relation så förstärks enbart hennes tes. Med andra ord så har hon agerat klanderfritt och som alltid tagit rätt beslut.
Och helt ärligt så bryr jag mig inte om vad hon skulle tycka i det läget. Mitt fokus ligger ju isf inte på henne utan på den kvinna mitt hjärta slår för.
Måste erkänna att det fungerar väldigt bra dem emellan, vilket jag först tyckte var jobbigt (är väl så när rädslan för att känna sig utbytt kryper på), men samtidigt så blev X och han tillsammans väldigt tätt inpå och den “nye” introducerades på värsta tänkbara för sonen sätt enl mig. Men med tiden måste jag ändå säga att jag är glad att han genuin verkar bry sig om sonen. För det är ju det absolut bästa i situationen.
Det där sista du skriver kommer nog alltid gnaga i en hur enkelt det var för xet att bara promenera iväg från i detta fall mig, lämna utan en blick…
Men oavsett, även vår tid kommer komma, även om man ibland funderar haha
Min pappa har varit tillsammans med den nya i 36 år och har nu gift sig. Jag kallar henne fortfarande pappas nya när jag pratar om dem :-).
Jag tror nog att det kommer gälla exets nya också.
Du behöver inte träffa den nye för att de gifter sig och köper hus. Däremot om det är något för barnen t.ex student eller så blir det kanske oundvikligt.
Haha, ja det kanske är som så att ordet ”nye” kommer sitta i, gör väl iof inget. Är väl lite som så att man/jag just använder det ordet här på forumet. I normalfall så använder jag ju hans namn. Är väl att det blir så synligt när man skriver det.
Så är det ju, jag är lite tudelad sett smed att träffa individen.
Endel av mig kan inte bry mig mindre, samtidigt finns det en del av mig som ändå tycker att det kanske vore bra… detta baserat på att den personen träffar min son såpass mycket som han gör.
Oavsett vad jag tycker, tänker och känner så kommer den personen att påverka min son. Han har säkerligen bra egenskaper som sonen kanske tar efter, ser upp till och så vidare.
Här får man nog bita i det sura äpplet och ändå se det positiva och försöka lägga sin sårade stolthet och ego åt sidan.
För vänder jag på det, så hoppas jag att om jag är i en relation med en kvinna jag älskar och hon har barn. Då hoppas jag att jag ändå kan tillföra de barnen något, att även om jag inte är föräldern så finns jag där, att de kan räkna med mig och lita på mig. Att jag besitter några egenskaper som kan tillföra dem något i livet, om än så ”lite” att visa dem att jag värdesätter och älskar deras mor och att detta även inkluderar och gäller dem.
Även här är jag tudelad för en del av mig skulle ju samtidigt tycka att det kanske vore bra att träffa sin partners ex. Kanske en romantiserad bild man bär, men baseras ju på det jag skrev ovan. Eftersom jag själv vet de tankar och oro jag kände när jag visste att sonen umgicks så mycket med den ”nye”.
Minns när jag fick reda på att M hade träffat sin nu trolovade. De känslor, rädslor och tankar som då dök upp.
En klok person sa då: att det inte behöver vara av ondo utan att det snarare är viktigt och även givande för barnen att omges av personer som tycker om dem. Som lär de olika saker och berikar och tillför olika egenskaper, värderingar och handlingssätt.
Kanske inte ordagrant så som hon sa det, men min tolkning och hur jag uppfattade ligger åt detta hållet.
I detta har hon helt rätt, även om det tog ett tag, timmar och reflektioner och funderande över vad hon sa, där jag på något sätt fick ställas inför mina egna känslor.
Samtidigt så var väl det enklaste att titta utifrån på situationen och om rollerna var omvända. Om jag hade varit den ”nye”, hur jag önskar och vill vara som person, gentemot barnen, kvinnan, exet. Hur min syn på det är. Undan för undan så fick jag kapitulera inför mina egna tankar.
Tror ibland det är detta som många gånger driver mig framåt i mina egna tankar.
Att man får en tankeställare, där man sedan utsätter sig själv i tanken med inte så självklara påståenden, utmanade tankar och ibland helt enkelt jävligt tuffa tankar. Att sedan försöka sätta sig utanför för dem, titta in och iklädda sig olika roller och utifrån det se hur man själva skulle tänka, känna och tycka. Hur man själv hade agerat.
Många långa promenader, vakna nätter och tårar, men också en hel del aha upplevelser, omvärdera vissa saker men också stärkt i sin ståndpunkt.
Är det något allt detta ger/gett mig så är det att det inte alltid är så självklart, att gråzonerna är många och att man både kan och ibland bör ändra sin ståndpunkt. Att saker är föränderliga, och då inte alltid till det sämre. Många gånger kanske istället till det bättre, när man vågar se det, öppen för det och ibland vågar släppa kontrollen och rädslan.