Ett chockartat uppvaknande

[Lova]

@Martor, Vi har gjort liknande resor, du och jag. MIn började ungefär två år före din. Även min berg och dalbana inleddes med en chockartad och fortfarande till stor del obegriplig separation. Även jag blev senare huvudstupa kär i en person som fanns till hands när allt var som mörkast. Han är verkligen en underbar människa och mycket som du skriver om din vän känner jag såväl igen. Vi träffades via jobbet och hade förmodligen aldrig kommit varandra så nära, om inte separationschocken gjort mig fullständigt hudlös. I flera år efter chocken var känslorna helt tillgängliga hela tiden. Det fanns liksom en radar påslagen som ständigt var öppen för kommunikation med andra människors känsloliv. De människor som med värme, öppenhet och klokskap kom mig till mötes då fick jag närmre och mera genuin kontakt med än jag nånsin tror jag fått med människor tidigare. Det var i denna känsloström som jag kom min vän nära. Vi började närma oss varandra under året efter separationen och under andra året var jag delvis helt upptagen av honom. Han är en av de finaste människor jag mött, helt ärlig och alltid omtänksam och varm. Men han kunde inte ta emot mig som jag önskade då och det gjorde mig först förtvivlad. De flesta människor hade nog i ren självbevarelsedrift dragit sig undan efter att tvingats tacka nej till sådan kärlek. Men han fanns kvar för mig som en underbar vän, lika varm, omtänksam och klok. Och mina känslor lugnade ner sig! Idag är jag övertygad om att det var livskrisen som fick mig att se så romantiskt på honom. Jag är idag bara lycklig över att han vill vara min nära vän och att min kris gjorde att jag såg hans allra finaste sidor. Efter knappt tre år efter separationen blev jag tillsammans med mannen jag lever med idag. Vi är mycket kära i varandra, men inte på det obalanserade sättet som jag flöt iväg på med min vän. Det är en lugnare och mera sansad kärlek, som man kan vila i. Och min vän finns fortfarande kvar!

Det där känslofönstret som var vidöppet åren efter separation är bara öppet lite glimtvis idag, snart fyra år efter chocken. Ibland kan jag sakna hur det var att leva helt i sina känslor, men jag tror samtidigt att det är alltför smärtsamt och krävande i längden. Ett vidöppen känslofönster är svårt att kombinera med annat som behövs i livet; trygghet, lugn, harmoni. Verklig tillförsikt. Samtidigt försöker jag bevara de insikter som jag fick då och som jag läser i dina rader att du också fått; att leva på riktigt, vara sann mot mig själv och andra, tänka på det som är viktigt på riktigt och strunta i obetydligheter, visa respekt och värme mot andra och finnas där för de som behöver.

Du skriver så otroligt fint om dina tankar, sorger och glädjeämnen. Lycklig ska den kvinna vara som du en gång börjar ett nytt liv med. Det kanske inte blir med denna vän, men att era vägar korsats kan likväl visa sig vara en av de viktigaste sakerna med din separation.

[Martor]

Tack @Lova för din fina text.
Ja visst är man öppen som en bok efter separationen, den chock med tillhörande reaktioner.
På många sätt är man helt öppen samtidigt som man är tillsluten. Kontraster absolut men hela perioden var en stor kontrast i det inre, i livet och i tankarna.

Tror som du säger att livskrisen gör att vi ser saker på olika sätt. När det gäller mina känslor, blev jag ganska vaksam över dem efter separationen och jag trodde helt ärligt att jag kunde dö av kärleken. Jag vet och minns att jag var i chock att något mentalt kunde smärta fysiskt så oerhört mycket, tanken att man i värsta fall skulle kunna få uppleva det igen i livet gjorde att man vaksamt började vakta sitt hjärta. Trodde förvisso heller inte att jag någonsin skulle kunna känna igen.

Har alltid skrivit om att våga, om att inte mura in sig utan en nödutgång i muren. Men att skriva, känna, tänka och agera är ibland olika saker.
Mina känslor till denna kvinna kom inte över en natt, eller någon form av blixtförälskelse, utan snarare något som växt fram. Lite som när en krokodil fångar sitt byte, långsamt glider fram för att undgå upptäckt tills en förvånad gnu upptäcker att de sitter fast i krokodilenskäftar.
Haha lite liknande där, en känsla som smugit sig på allt eftersom, när man upptäckt mer och mer saker, lärt känna personen, få se hennes innersta tankar och känslor. Tillsammans en dag insåg lite häpet att känslorna som smugit sig på hade omvandlats till något mycket, mycket mer.

Det du nämner om trygghet och harmoni är nog några av stöttepelarna och grunderna som jag ser hos en partner och i en relation. Där märkligt nog hon inger mig både och, jag tror även att jag gör detsamma hos henne.
Jag känner mig och har nog alltid känt mig ganska trygg i mig själv, en devis som man ofta använde i mitt förra yrke var:
Att leva i ovisshet är att leva i verklighet. En devis jag alltid tyckt om och på många sätt danat mig i mitt tankesätt.
Att situationsanpassa mig är ofta inga problem vilket gör att jag kanske inte alltid stressar upp mig allt för mycket, vilket har givit en ganska stabil grund.

När det gäller relationer så är det heller inget som jag bara vill slänga mig in i, särskilt inte nu när det finns mer parametrar att tänka på än när man var ung (inte för att jag är gammal på ngt sätt ).
Men även det är en balansgång, ibland övertänker man för mycket, vi har som sagt enbart detta livet.

Men det är väl också varför livet ibland är så svårt eller upplevs som svårt att leva. Vi kan ju aldrig garantera något, vi kan ju aldrig veta om alla beslut man tar eller handlingar man utför blir bra, man kan bara vara sann mot sig själv och de man älskar och tycker om.

Samtidigt är väl min högsta önskan och nu det jag skulle kunna säga saknas i mitt liv, är att jag fick umgås och spendera tid i hennes sällskap, mer än vad vi har gjort. Att prata medger att man lär känna en persons inre tankar, att träffas ger ytterligare dimensioner. När vi har träffats så har det varit otroligt härligt, vilket vi båda kunnat konstatera. Så naturligtvis vill jag lära känna denna kvinna ytterligare.

Men kärlek och känslor är svårt. Men samtidigt om något inte var svårt, skulle man då verkligen kunna uppskatta det då? Samtidigt så känns det rätt så upplevs det kanske heller inte som svårt?
Som sagt: life is complicated, but well worth living.
I feel, therefor, I live.

[Martor]

Blir allt mer sällan som man uppdaterar sin tråd, både på gott och ont.
Många gånger så tänker, reflekterar och funderar jag i mitt inre utan att sätta det på pränt.
I bland kan jag sakna att skriva ner saker, samtidigt som jag i mångt vet precis vad mitt mående beror på.
Tror att jag många gånger har kommit otroligt mycket närmare mig själv, blivit mer den person som jag alltid varit och velat vara, men som nu låter mig själv vara öppen mot mig själv. Inte stänga in känslorna utan låta dem strömma genom kroppen och sinnet.
Även det på gott och ont, många gånger upplever jag att jag känner mer nu, det gör ondare in i själen och jag tillåter mig gråta, sörja och att känna oavsett vad det gäller.

Är på många sätt där jag vill vara men ändå inte. Det är väl det där inte som känns otroligt mycket.
Detta som alltid skrivs, att livet och måendet är en bergochdalbana är verkligen oerhört sant.
Helt plötsligt när jag sitter, tittar på tv, jobbar, är med sonen, tränar eller vad som så kan helt plötsligt en oerhörd känsla av saknad, längtan och sorg dyka på mig. Igen, jag vet vad det beror på men det slår ett krampaktig grepp om hjärtat så att jag får stanna upp, ta djupa andetag samtidigt som jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Ibland låter man dem få falla, andra gånger så stänger man ögonlocken och djupandas.

Det är både en hemsk känsla samtidigt som den är befriande.
Livet har fått så många parametrar, många gånger så känns det som man både komplicerar till saker samtidigt som man förenklar andra, ibland så känns det som att livet motarbetas och när jag får den känslan så blir jag ibland lite rädd. Rädd för vad livet faktiskt vill, vad jag vill, vad som väntar. Jag vet ju också att livet är skört, vilket också får mig att tänka. Rädd för att känna “jaha var det bara så här livet blev?” Vet ju också andra sidan att om jag får leva utan att trilla av pinn, så har jag mer tid kvar i livet än vad jag hitintills upplevt genom mina levnadsår.

Känner att inlägget går både högt och lågt, lite som mina första inlägg som jag gjorde för 2 år sedan. Men det är väl så när känslor övertar tankarna och man ser drömmar men ändå inte.
Världen har på många sätt blivit ljusare mer färgrik men samtidigt mycket mer gråare. Säger emot säg självt, men jag ser mycket tydligare på saker. Känslor sätter mer färg på världen men jag ser också att saker inte är så självklara som det var förr. Det var enkelt förut att kategorisera in saker i svart och vitt. Dvs såhär är det, men tycker nu att det mesta är gråskaligt då det alltid finns så mycket om, men och kanske.
Ibland lite för mycket, vilket gör att man står still, rädd för allt man inte vet. Allt man inte kan påverka och allt som inte är kristallklart.

Vet i tusan vad jag ville med inlägget egentligen, förutom att få skriva, sätta ord på tankar, för just nu är jag fylld av tankar och känslor.

Uttrycket att vindrutan är större än backspegeln som ganska ofta skrivs nu, ett uttryck jag tycker om skarpt. Men det viktigaste i den meningen för mig är att, framtiden och det framåtblickande är ett oskrivet blad. Backspegeln den historia och kapitel av vårat liv som vi inte kan påverka, dock så genom att se i backspegeln så kan vi lära oss om framtiden. Lära oss av misstag men även av det som var bra och fint. Se vårat eget agerande och de självinsikter som vi får genom att granska oss själv. Allt för att kunna skapa bättre förutsättningar i det okända, bättre förståelse för vad vi vill ha, behöver, önskar oss.

Aku mencintaimu, aku merindukanmu,
Aku memikirkanmu.
Jag älskar dig, jag saknar dig,
Jag tänker på dig.

[Tellix]

Det tuffaste när man kommit till det stadiet du är och där jag också är är att inse att ett förhållande där man var med sitt ex när det fortfarande var bra tar miljoner år att bygga upp med någon annan.

[Martor]

Så är det, tror det viktigaste är att försöka att inte jämföra allt för mkt, naturligtvis säkerligen svårt. Men en ny relation är faktiskt ett vitt papper, må så vara att man har fler färgskalor som man tar med in. Oandra sidan, med fler färgskalor behöver det ju inte betyda att det blir en rörig tavla utan kanske tvärtom. En tydligare med än mer variation där färgsättningen kommer att slå en med häpnad.

[christina]

Jag har oxå noterat uttrycket om vindrutan och backspegeln och för mig bekräftar det även en annan sak:

Att vartefter man kör vägen fram, så uppstår en annorlunda, ny bild - också i backspegeln.

Så det är klart att man tittar dit hela tiden, även om vindrutan är större.

[Martor]

Ja, verkligen.
Tycker att bilden av många saker i backspegeln har ändrats, inte nödvändigtvis till det sämre. Men annorlunda, då man genom nya vinklar upplever och uppfattar det förgångna lite annorlunda nu när man har låtit tiden passera lite.
Vissa saker blir mer begripliga, vissa saker mer diffusa och jag inser igen att bilden är betydligt mer gråskalig än vad man kanske innan upplevde den.
Tiden gör också att (förvisso nog ganska individuellt) att man verkligen tittar sig i spegeln, blir lättare att även sätta sig in i x:ets perspektiv. Igen vissa saker tydliggörs andra blir än mer dimmiga.
Men vågar man titta i backspegeln så tror jag att man vinner mycket.

[Martor]

Pratade med @Nyttliv1 på Mallans igår, vi kom in på musik, låtar och texter.
Det fastnade i mina tankar och jag reflekterade över vilken betydelsen musiken haft under sista åren.
Hur jag även ändrat på mitt sätt att lyssna, från att förr lyssna mkt på själva musiken till att när det var som värst helt bli uppslukad av texterna.

Genom texterna identifiera mig själv, situationen, måendet och tankarna.
Jag har nog alltid tyckt om musik men under den värsta tiden var den livsviktig.
Minns att jag inte klarade av en hel del musik utan var tvungen att skapa en lista som jag döpte till “Må bra”.
Minns även att det fanns en tråd om just musik och tips på låtar som jag flitigt tittade på.

Även nu lyssnar jag ofta på spellistan, och lägger även till musik kontinuerligt.
Diskussionen igår fick mig även att minnas tillbaka till när jag var yngre och konstant lyssnade på gruppen Marillion, ett band som följt med under hela livet.
Jag minns att jag ofta spelade en låt när det var som värst, “Beautiful”. En låt som fick en ny mening. Minns hur jag kände mig, ratad, något som man kastade på soptippen, något man utnyttjade för att sedan göra sig av med när det blev kämpigt.

---

Beautiful (Marillion)

Everybody knows that we live in a world
Where they give bad names to beautiful things
Everybody knows that we live in a world
Where we don’t give beautiful things a second glance

Heaven only knows that we live in a world
Where what we call beautiful is just something on sale
People laughing behind their hands
While the fragile and the sensitive are given no chance

And the leaves turn from red to brown
To be trodden down
To be trodden down

And the leaves turn from red to brown
Fall to the ground
Fall to the ground

We don’t have to live in a world
Where we give bad names to beautiful things
We should live in a beautiful world
We should give beautiful a second chance

And the leaves fall from red to brown
To be trodden down
To be trodden down

And the leaves turn green to red to brown
Fall to the ground
And get kicked around

You strong enough to be…
Have you the faith to be…
Have you the courage to be…
Honest enough to say…

Don’t have to be the same…
Don’t have to be this way
Come on and sign your name
You wild enough to remain beautiful?
Beautiful

All the leaves turn from red to brown
To be trodden down
Trodden down
And all we fall green to red to brown
Fall to the ground

To be kicked around
You strong enough to be…
Why don’t you stand up and say
Give yourself a break
They laugh at you anyway
So why don’t you stand up and be
Beautiful.

---

Samtidigt så med tiden så inser man från att många gånger känt att ens eget värde var = noll, så är det många gånger någon annan som skapat det. Samtidigt som det många gånger är påhejat av en själv. För det är oerhört enkelt att ta till sig någon annans handlingar och ord till att vara sanning, att se ur en annan persons ögon istället för att använda sina egna.
När värdet på en själv egentligen bör och alltid skall komma inifrån. Oerhört enkelt att säga men betydligt svårare att leva efter.

Det är också oerhört mycket enklare att ta till sig och se den negativa vyn från en annan persons ögon, än att ta till sig den vackra, positiva vyn som en person också kan se och uppleva.

Lite som ordspråket, “One man’s trash, another man’s treasure”. Kanske inte bildligt men, så är det nog. Det som en person inte värdesätter, värdesätts av en annan.

Genom att läsa här så har jag många gånger kommit till insikt vilka fina människor som finns. Som alltid behöver man inte gå allt för långt bort för att se vackra ting, se bortom en känsla för att finna en skatt. Många gånger handlar det om att öppna ögonen och våga se.

Livet kan vara vackert, okomplicerat och otroligt givande. Det kan även vara oerhört brutalt, kallt och ensligt, många gånger handlar det om vad vi vill och vågar se, i vilka situationer, på vilka bergstoppar eller djupa dalar som vi låter våran blick ta in vyn och låta blicken vandra längs landskapet.
Men som allt så är landskapet och liver föränderligt, där båda sidorna och upplevelserna är verkliga, men det innebär inte att den vyn är den absoluta sanningen. Något man ofta behöver påminna sig om och också ta fasta på.

Något jag själv kämpar med, funderar över och reflekterar på. Jag har under de senaste året upplevt båda vyerna, trots mörkret som har infunnit sig, de taggiga bergsmassiven så har även vyerna varit oslagbara med sin skönhet. Landskap som jag aldrig trott fanns mer än i mina drömmar.

Så vad jag lärt mig bland annat genom musiken är att saker är föränderligt, likså måendet, att det hela tiden finns en början, en ny väg, en ny destination.

Någon gång hoppas jag att jag slipper att vandra ensam längs de nya stigarna och vägarna. Att gå i obanad terräng är en upplevelse som jag längtar efter.

Tänk vad lite musik kan få en att tänka

[Martor]

Fantastisk låt av Marillion

[Sorgsen_man]

Du skriver alltid så fint @Martor och har en otrolig förmåga att få en att tänka efter…

Jag har tagit mig friheten att översätta en del av din text Ta ett snack med @Gitarristen som tonsätter den med en refräng som går i moll så har ni en världshit och blir miljonärer!!

Ni kan kalla gruppen typ “Military man with guitars” eller nåt!

Life can be beautiful,
uncomplicated and incredibly rewarding.
It can also be extremely brutal, cold and lonely.
…many times it is about what we want and dare to see.

Ref:

I hope someday I won’t have to walk alone along the new paths and roads.
I hope someday I won’t have to walk alone along the new paths and roads
Walking in unpaved terrain is an experience I long for.
someday

in what situations, on which mountain
peaks or deep valleys we let our eyes take in the view
and let our eyes wander along the landscape.
…many times it is about what we want and dare to see.

Ref:

I hope someday I won’t have to walk alone along the new paths and roads.
I hope someday I won’t have to walk alone along the new paths and roads
Walking in unpaved terrain is an experience I long for.
someday

It is easier to see the negative.
view from another person’s eyes,
It is easier to see the negative.
than to take in the beautiful, positive view
that a person can also see and experience

Ref:
I hope someday I won’t have to walk alone along the new paths and roads.
I hope someday I won’t have to walk alone along the new paths and roads
Walking in unpaved terrain is an experience I long for.
someday

[Gitarristen]

Snyggt!

Jag börjar kolla på melodi i moll

Blir vi miljonärer får även du ta del av kakan

[Martor]

Tack @Sorgsen_man
Din text värmer, och du fick verkligen till den engelska texten på ett fint sätt. .

Att skriva här har verkligen hjälpt mig genom dessa år, många tankar som virvlar. Även om jag ibland funderar över om man inte tänker för mycket och kanske fastnar i det. Samtidigt så kommer jag fram till att det i alla dessa tankar som man på något sätt skapar acceptansen, finner svaren inom sig, i vad man tycker om, saknar och önskar.

Som det jag skrev ovan, när man öppnar ögonen, vågar öppna hjärtat och möter det okända. Att mötas av en vy som man inte tänkt sig när man blickar ut från ena sidan av bergstoppen, innebär det att man bör blunda då och intala sig eller låtsas att det är en annan vy om jag öppnar ögonen igen.

Eftersom landskapet tornar upp sig nedanför med otaliga detaljer många skiftningar och flertalet partier, så kommer ögonen fokusera på vissa delar, just för att det är svårt att ta in allt. Men även i det oväntade, det som vi just där och då fokuserar på, inte möter våra förväntningar så kanske det räcker med en blick och fokusering på partiet strax till vänster eller höger för att upptäcka något nytt, något vacker och något sällsynt.
Det är ju allt som oftast enklare att blunda, och där och då skapa en sanning av vad vi såg i det ögonblicket.

Det är ju inte för inte, man säger att det första intrycket av en situation, människa är så oerhört viktigt. Det är också där som vi många gånger fastnar, mig inkluderat. Men om man kan se bortom det, så kanske man möts av något otroligt vackert som man höll på att missa för att man började stänga sina ögon.

Det är ju också där någonstans man bör titta på sig själv och inse att man står på bergstoppen, inse vad man har gjort för att komma dit upp, och också inse att man har valet att faktiskt byta vy, se bortkommen skuggiga dalen och se alla otaliga stigar och vägar som slingrar sig genom landskapet. Utifrån det också se vilka otroliga möjligheter som ligger framför en.

Någonstans där kan den vackraste av rosor stå, men det vet man ju inte om man inte vågar öppna ögonen och titta.

Haha sen är det klart, det kan ju vara förbannat högt och man får svindel men även det är ju något som är en del av livet

[Mstrx]

Ärligt,
jag är också med i totalförsvaret, bryt ihop och kom igen!

[Skipper]

@Mstrx aka MisterX(förstås som hemlodemlo nr 1) med högst troligt snedvriden syn på sin egen inverkan gällande landets säkerhet?

Var inte rådet ovan åtets märkligaste och sannolikt apartaste, för att inte säga årets sämsta?

Tycker du sidan och trådarna är softa och ältande?
Läs inte!

Men snälla kom inte med råd som klippta ut ”A good day to die hard”.

Jag tillhörde också totalförsvaret.
Förmågan att veta vad vi försvar och minnas varför är central.

Bra för dig att allt gick över fort, i rikets intresse om inte annat.

Amen!

[Martor]

Haha
Härlig kommentar, men du får gärna vidareutveckla något.

Och visst, jag har också använt mig av ett flertal begrepp och kommentarer under mina år i Försvarsmakten kanske inte jättemånga men ändock 16 år som aktiv OF och nu övergått till RO, då jag valde att sluta:
-Bryt ihop och kom igen.
-Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen.
-No pain, no gain
etc

Finns en uppsjö andra kommentarer som kan nyttjas.
Men på vilket sätt totalförsvaret kommer med in i bilden förstår jag inte riktigt?

Samtidigt så ser jag inte riktigt syftet att använda dem här.
I vissa aspekter och situationer blir de enbart korkade och påvisar istället en individs oförmåga att sätta sig in i en annan persons situation, tankar och känslor.

Men du får som sagt gärna utveckla, hur du menar.
Tråden har varit min dagbok och mitt sätt att bearbeta en för mig traumatisk upplevelse. På många sätt fortfarande något jag går tillbaka till, även om själva skilsmässan är bearbetad.
Visst kan mina tankar, reflektioner ifrågasättas och sticka i ögonen på någon. Men det är ju samtidigt därför många av oss skapar våra historier för att kunna ventilera med andra personer i liknade situationer och tankar.

[Mstrx]

Det var inte alls för att vara ”stöddig” eller elak och jag uppskattar verkligen alla fina trådar!
Bara ville få en reaktion på, att är det inte det bästa egentligen.
Jag själv brottas med mitt självklart, och tänker nu får det vara nog- nu bryter du ihop och kommer igen- jag kan och livet måste gå vidare.

[Mstrx]

Ber om ursäkt för jag tog in försvaret i det hela, hade väl en tanke som inte var så smart…

[Martor]

Ingen fara, jag tog det inte som kritik på något sätt.
Men blev mest nyfiken och intresserad av hur du menade.

Jag förstår ju självklart vad du menar med bryt ihop och kom igen. Jag har på många sätt själv levt med den devisen och på många sätt gör det fortfarande.
Men är väl den där delen bryt ihop som har förändrats något för mig.
Innan så stängde jag in allt det som jag ansåg hörde till bryt ihop. Såg väl att det enbart var något som skulle passeras och att den ändock skulle gå hyfsat fort. Ibland koncentrerat till en händelse.

För mig blev det många parallella processer och även en ganska lång tidslinjal. Där målbilden kanske inte bytts men däremot förändrats något.
Där i det militära är enkelt med olika skeden börjar, slutar och sedan börjar ett nytt.
Jag har under resan upptäckt hur de olika skeendena inte riktigt var så enkla och tydliga utan betydligt mer diffusa och där de överlappade och gick in i varandra.

Visst måste man gå vidare vilket jag på många sätt har gjort, men konsekvenserna av skilsmässan är fortfarande oerhört tydliga. Där som jag skrivit tidigare är följdverkan som jag idag strider mot, omhändertar, ja kallade vad man vill.
Jag tenderar att föra in mitt gamla yrkesliv i mina resonemang, för det är enkelt att relatera till både i tänk, situationer och handlingar. Jag tror min självbild var och fortfarande är en identifiering till min tidigare yrkesliv som officer samt familjefar och make. Det var mina drömmar, när båda dessa upphörde hamnade jag nog i en än större inre konflikt. Båda dessa har en oerhört stor gemensam nämnare för mig, gemenskap, sammanhang, tillit och lojalitet…
Plötsligt stod jag utan dessa saker som jag byggt halva mitt liv kring, vilket slog oerhört hårt mot mig.

Skilsmässan har jag lämnat, men det är de andra sakerna, konsekvensen av den som jag nu kämpar med.

[Mstrx]

Du verkar vara en trevlig kille och jag förstår vad du menar.
Likväl som jag själv som du verkar, är en empatisk man @skipper.
Resan är svår, liknas ju med dödsfall- du kanske vart med om det i militären som jag, eller nära anhörig som gått bort.
Själv fick jag många ”puckar” under rätt snabba månader med skilsmässa och bortgången anhörig- precis då jag började vakna till i min egna koma från skilsmässa.
Lagom till jul självklart…
Blev helt enkelt bara tvungen att bestämma mig för att totalt bryta ihop, och nu lappa ihop mig och gå vidare.

[Martor]

Ja, vad är det man säger: olyckan kommer sällan ensam.
Men visst är det som du säger, pratar man om läkeprocessen och att kunna gå vidare så börjar det alltid med en själv.

Det finns ingen annan som kan göra det åt dig, förändringen börjar inifrån och är bara man själv som kan påbörja den.
Sedan kan man längs vägen behöva olika mycket hjälp, ta olika långtid. En resa som är både tuff och många gånger alldeles förjävlig, men också berikande och otroligt stärkande.