Hej dagboken
Ett omtumlande tid man har gått igenom när jag tittar tillbaka på allting, det är nu jag är ganska glad att kunna läsa tillbaka och följa min egna resa. En resa som började ganska abrupt och brutalt, där jag tvingats se tillbaka på mig själv, min fd relation, min fd fru och allt det jag trott på. En pågående resa som delar av mig så här i efterhand är ganska glad över. Men en resa som jag ändå tror kommer fortsätta hela livet, med mer eller mindre påverkan.
Generellt måste jag nog påstå att jag känner mig ganska glad, dippar kommer och går, vilket är väntat. Det som påverkar mest är naturligtvis att jag enbart får träffa sonen 50% av tiden, något som jag ständigt påminns om.
Det positiva är väl att jag ser saker lite annorlunda nu mot innan, hur jag nu värderar saker och prioriterar saker.
Har generellt haft ett bra samarbete med X:et, men jag har nog tagit lite mer avstånd nu och än mer distans efter senast meningsskiljaktigheten kopplat till att hon träffat en ny. Där i min mening att hon rusat in och också involverat sonen för snabbt och ur mitt sätt att se det på ett oansvarigt sätt, ej heller så vi kommit överens om.
Har funderat mycket de senaste veckorna just över detta, inser att det finns fler faktorer som gör att jag reagerar som jag gör.
Har aldrig under skilsmässan känt ilska, vilket jag under senaste tiden tilldel känt.
Tror jag kan dela in det i tre saker:
- Jag känner mig sviken
- Jag känner mig utnyttjad
- Jag känner mig avundsjuk
Sviken
Är kanske min naiva syn som gör att jag känner mig sviken, detta utifrån en överenskommelse vi hade hur vi skulle agera när vi träffade någon ny. Egentligen inga större saker, handlade om att ta det varligt med sonen, berätta för den andra parten innan man involverade sonen för mycket, innan man involverade gemensamma vänner. Mestdels så att det kom från den fd mannen/frun så att man inte fick reda på det ryktes vägar, för att kunna hålla koll på sonen beroende på hur han reagerar.
När hon nu gjorde helt tvärtemot allt vi sa så känner jag mig sviken, är väl inte jättekonstigt?
Iof kanske inte helt otippat när man läser alla historier men utifrån det samarbete vi ändå haft så blev jag förvånad och besviken.
Jag inser dock att det nu är nya förutsättningar och att det för mig enbart handlar om att anpassa mig och framförallt finnas för min son om han så behöver. Precis som X:ets försvar var att hon hade gjort en kvalitativ bedömning av situationen… och att nu var det gjort så det går ändå inte att göra något åt det.
haha… började skratta, men men så är det.
Utnyttjad
Kanske egentligen fel ord. Men sonen och jag har lyssnat under de senaste åren på en artist som han fastnat för, som sjunger om svensk historia i vis form. Vi har prata om att åka till en av huvudplatserna som artisten sjunger om, men har inte blivit av ännu. Har egentligen bara varit jag och han som sjungit med och varit intresserad av musiken. Men vem åkte dit med sonen i sommar? Jo mitt X med massa bilder och kommentarer på FB hur ofta musiken spelas hemma etc etc.
Dumt jag vet, men känns som om många av de saker som jag och min son delade i intresse, tar hon över trots att hennes intresse innan för det var lika med noll.
Ett exempel, som sagt kanske fel ord, men på något sätt så känner jag mig utnyttjad, när någon annan övertar min roll, eller min plats.
Avundsjuk
Inser mer och mer att detta är nog den stora faktorn. Jag är helt enkelt avundsjuk på henne att hon har funnit någon att dela livet med.
Hon har det som jag önskar. Hon valde att abrupt sätta stopp för min dröm. Där jag sörjt, våndats och där jag faktiskt skulle dö för ett beslut hon tog.
Jag vet att hon säkerligen har varit ledsen också även om jag enbart sett det två gånger. Men hon får “oberörd” över våra 19 år tillsamman gå in och känna sig lycklig i en ny relation.
Få älska och känna sig älskad, det som jag drömmer om.
Kanske känns än mer nu, då som jag tidigare skrivit fallit och blivit kär i en underbar kvinna. Där jag tror att vi skulle kunna ha en fantastisk ljus framtid tillsammans, där vi matchar varandra på så många plan. Ska jag vara ärlig så känner jag mig oerhört lycklig i hennes sällskap, av att höra hennes röst och att skriva med henne. Men om det blir vi det kan jag tyvärr inte råda över, det enda jag kan göra är att sträcka ut min hand, om hon väljer att ta den, det bestämmer tyvärr inte jag.
Så jag tror att avundsjukan till mitt X nog förstärks lite av detta, då jag ser en möjlighet och något riktigt ljust och bra för två personer. Men detta är trots allt min version om att få gå hand i hand med denna kvinna.
Så vad ger detta mig?
Jag har verkligen insett att jag är över min fd fru, jag kan absolut sakna saker vi gjort och vi haft. Vi hade 19 härliga år och som alla andra tider med både toppar och dalar. Jag inser att vi hade en sämre kommunikation än vi trodde.
Efter att ha pratat och träffat denna härliga kvinna så börjar jag mer och mer förstå vad kommunikation är, vad det innebär att blotta sina känslor, tankar och funderingar. Förstå och inse värdet av att verkligen prata och aktivt lyssna på varandra när man pratar.
Den person X är idag tilltalar helt enkelt inte mig.
Samtidigt är jag kluven till vad jag önskar X, en del av mig vill att den nya relationen ska bli bra för det innebär att stadga för sonen. Nu när han har introducerats in i en ny familj så snabbt med 3 barn som X nya har, så vore det i mitt sätt att se på det förödande om han skaffade ett band till den familjen och att relationen sedan tar slut. Det skulle innebära att han fortfarande bearbetar skilsmässan mellan sin mamma och pappa. Han tar in och bearbetar en ny familjekonstellation, och i värsta fall om det inte håller behöver bearbeta ytterligare en familjekonstellation som går i kras.
Den andra delen av mig vill att relationen ska gå åt helvete, där helst han lämnar så att hon får vara med om det som jag genomgick, förstå de känslor som rusade genom min kropp och mitt huvud. Men i slutändan så skulle det bara drabba sonen negativt vilket jag absolut inte vill.
Så kvar står väl jag med lite känslor av avundsjuka över något som hon har, och något som jag nu inte har, men som jag drömmer om och kan se, nästan röra vid.
Att hålla relationen till X på ett bra plan men med så lite kontakt som möjligt.
Att faktiskt ändå vara glad att hon är i en relation hon trivs i då det påverkar sonen positivt.
Så förutom mina gamla motton så påminner jag mig själv om Ledins sång: Livs levande.
Har postat den innan men den tåls att spela om och om igen.
Och Martor (jag), se nu för helvete till att följ det du skriver, och Ledins sång.
Vi lever nu, inte sen.
Var inte rädd, våga fånga dagen.
Ta hand om er där ute. Kram
Klockren träff på alla punkter, förutom att jag är långtifrån redo att träffa eller ens tänka på någon ny.
